Åberopande det lutherska arvet

I alla möjliga (och omöjliga) sammanhang framhävs det lutherska inom Svenska kyrkan. Det kommande reformationsjubileet lär inte minska denna trend. Men hänvisningar till Luther och t ex tvåregementsläran riskerar att ske utan hänsyn tagen till de skillnader som råder mellan dåtid och nutid.

I ett sekulariserat samhälle där tro och religion blivit ett randfenomen, något perifert, och där modern vetenskap och teknik fyller vårt tänkande och synfält blir 5 sekler en omstörtande tidsrymd. Jorden var ännu ett centrum i universum. Planeterna, stjärnorna och solen trådde sin uråldriga dans runt jorden. Kroppens blodomlopp lär inte ens ha varit utforskat eller förstått. Världen var hierarkisk och de olika lägre delarna var till för de högre. Överst stod allmakten i Gud som med sina änglar regerade allt. Furstar härskade över män som bestämde över kvinnor som kunde råda över barn. Samma rangordning fanns i naturen. Skapelseberättelsernas uppbyggnad och grekisk filosofi kunde befästa denna rangordning.

Bara detta med kyrkans och trons plats i människors liv. De genomsyrade allt. Präglade och formade människors liv och vardag, var skeletett och mjukdelarna i deras tänkande och uppfattning om tillvaron. Bara detta att kyrkorna nu är omgivna av byggnader som ibland når högre mot himlen illustrerar förändringen som ägt rum. Som en metafor för hur kyrkans betydelse devalverats. Men tänk en någorlunda reslig medeltida kyrka på den tiden när två våningar vore något imponerande högt – denna massiva mäktighetsbyggning avsedd att avspegla Guds majestät och kraft.

Vi förfasar oss ibland över tanken på sharialagar, på att religionen skulle genomsyra allt, rättsväsende, samhälle, stat, familjeliv. Ungefär så var det i Sverige. Då. Gustav Vasa använder frekvent ord som Guds lag, Guds bud och befallning för att t ex övertyga om att tionde skulle betalas. Reformatorerna betonade också att Guds lag fanns nedlagd i människans hjärtan, lex naturae. Därför måste man tänka på detta med kyrka och religion i slutet av medeltiden som något mera än fromhet och tro. Det var lika mycket politik och samhällsliv som liturgi och teologi. Kyrkan och dess lära var helt enkelt det ideologiska kitt som band och höll samman landet och livet. Nu är det inte längre så. Banden är på väg att lösas upp. Partiväsendet är en sista rest av denna fordomdags så mäktiga allians mellan stat och den enda tillåtna trosövertygelsen, den kristna.

Men likafullt förutsattes att överheten och fursten bar sin uppgift i enlighet med Guds kallelse och uppdrag. När vi då idag ska göra bruk av tvåregementsläran om det andliga och världsliga regemenetet glöms det lätt bort att överheten som avsågs hade gudomlig kallelse och kristen tro.

Olaus Petri kunde modigt dra upp gränserna för överheten, så som han t ex gjorde i predikan vid Gustav Vasas kröning den 12 januari 1528. Där inleder han med att undersöka varför herrskap och överhet har uppkommit. Någon ska bära svärdet och straffa dem som gör illa. Fanns det inga illgärningsmän, ”gjordes oss intet herrskap behov”.  Kungens ämbete är ordinerat och skickat av Gud för att det ska råda frid och ro i landet, hävdar Olaus Petri. Men det är viktigt att det utövas kristligt. Ty, säger han, ”Gud haver skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens skull. 

Någon kanske känner igen citaten? Möjligen därför att jag tidigare åberopat dem - här.