Väckelsen som förvandlade Sverige

Morgondagen bär med sig ett möte. Föreningen Kapellmästarna samlas till sommarens kyrkkaffe. Vilket är en av höjdpunkterna i det långa radband av händelser som inträffar och äger rum under tre alltför korta månader.

Kapellmästarna ska denna gång få eine kurze einführung (jag har förstått att man ibland kan slänga in några tyska glosor för att visa bildningens dagsform) i den svenska frikyrkans historia. Då ska rent av några av väckelsens sånger sjungas.

Träffen påminner mig om hur grunda kunskaper många kyrkliga vänner har vad beträffar frikyrklighetens framväxt och olika grenar. Vad vet då folk lite till mans? Förmodligen har de försvinnande och begränsad insyn. Speciellt som detta med frikyrkan varit så laddat och ibland undangömt och förnekat. Även mina insikter är begränsade. Jag ser begränsat och endels trots att jag hela livet försökt följa frikyrkans olika trossamfund och deras utveckling.

Vad fick då väckelsen på Gotland att sätta fart och spira? Otänkbart är det inte att sjömännen som återvände från det stora landet i väster och kommit i kontakt med andra traditioner och sätt att uttrycka sin fromhet på gjorde starkt intryck. Betelskeppet i New York blev betydelsefullt eftersom där blev många svenskar berörda, ja, omvända eller nyfrälsta. Terminologin är svajig, men så var upplevelserna av en art som dessa öbor aldrig tillförne träffat på. De återvände uppfyllda och entusiastiskt drivande.

Man kan nog tänka sig att hungern efter något annat kan liknas vid den hunger efter det förbjudna, som fanns bakom den rivna muren och den söndervittrande järnridån. Allt västerländskt verkade lockande och inbjudande. I det relativt statiska och konservativa ö-samhället innebar väckelsen att något nytt hade kommit. Man var inte längre bunden av gamla normer och konventioner. Maktens män i kyrka och samhälle var inte längre allenarådande. Något annat var på gång.

Jag tänker mig att nutidens människor kan känna igen sig i de känslor som kunde tränga sig fram. De var nog besläktade med den förhöjda känsla av sammanhang och närvaro, av att livet är mera verkligt än annars, som kan infinna sig när man prövat till exempel mindfulness eller mött någon annan företeelse som har förklaringskraft och kan förvandla enskilda människors liv. Den enskilda människan var inte längre fången och kedjad, inte bunden för all framtid genom sin plats och roll, av sin födelse och uppväxt,. Bojor kunde brytas, nya mönster etableras. Lantarbetaren och drängen var lika god som storbonden eller tjänstemännen. Människan nedtryckt under maktens pyramid var barn till himmelrikets konung! Hade blivit kallad vän av Herren själv. Var kallad och sänd in i nya uppgifter.

Motreaktionen lät inte vänta på sig. Kraftfullt förföljdes väckelsens folk. Mötena stördes. Sten kastades genom fönster bakom vilka man studerade Guds ord utan präst och firade gudstjänst. Några väckta präster försvarade det nya, till och med separatisternas starka avståndstagande från kyrka och barndop, och de förklarade att något annat var inte att vänta så förfallen och okristlig som kyrkan och prästerskapet blivit.

Människor fick framtidstro och hopp. De vågade trotsa etablissemanget och blev inte sällan lika djärva och modiga som de ursprungliga lärjungarna. De blev lemmar i en relativt klasslös gemenskap där man åtminstone i början kunde uppleva att en var så god som en ann. Människors lika värde slog igenom och "enkla" och självlärda människor fick förtroende som ledare och lärare. Församlingarna som växte fram överallt blev till skolor i samhällskunskap och en övning i att umgås över gamla gränser. Många skollärare som blev väckta förlorade sina arbeten och startade frikyrkliga friskolor. I Vardagsskolorna lärde man barn läsa, skriva och räkna och mycket annat vid sidan om undervisning i trons elementa. Mig förvånar det ständigt att ingen i friskoledebatten hänvisat till dessa lokalt framvuxna folkrörelseskolor. Redan där och då bröts för en tid skolmonopolet.

Den som blir nyfiken kan väl leta reda på Projekt Runeberg och Inre Missionens Historia. Där finns mycket tänk- och läsvärt att begrunda!

Bönens dörrar på vid gavel

Morgonbön, bordsbön och aftonbön är det levande böner månntro? Levande i meningen att ett antal människor ber bittida, vid måltider och sent. Många vuxna människor fick lära sig att be redan som barn. Men när de blev vuxna la de av det som ansågs barnsligt. Av någon anledning åkte bönerna också ut då. Vuxna som inte ber själva kan inte heller lära sina barn att be. Det håller inte att påstå att bön är bra och viktigt men själv bryr jag mig inte.

Bönens väg är en öppning i mörkret för den som behöver ljus och hjälp. Många barn skulle må så mycket bättre om de hade fått bönens och förtröstans gåva av sina föräldrar. Till och med i utsatthet, övergivenhet och anfäktelse får den bedjande kontakt och gemenskap. Ty Herren Kristus kommer nära. Upplevelsen är ibland omvälvande stark. Tänk att bördor lyfts av, att det blir lättare att andas och att kraft och energidepåerna fylls på.

Förmodligen skulle mätningar av bönens plats och ställning i människors liv vara en väl så god mätare på hur det står till med den kristna tron som den vanliga kyrkliga statistiken. Men kanske är det tur att få sådana siffror cirkulerar. Det vore alltför deprimerande att veta hur snabbt denna vitala dörr till andligt liv har slås igen. När vi istället borde öppna dessa bönens dörrar på vid gavel!

Bönens välgörande väg

Upprörd är lätt att bli. Saker irriterar. Oroar. Får känslor av olust och obehag att stiga fram. Hjärtat slår lite fortare och pulsen galopperar. Blodtrycket ökar. Andningen blir hastigare och andetagen grundare. Då besinnar jag mig. Ska jag verkligen låta det där som stör mig så få ta kontrollen över min kropp? Ska de som gjort det ena eller andra tillåtas påverka mig så starkt?

Så jag sätter mig ned med ryggen rak. Knäpper händerna i knät. Andas in långsamt och djupt. Riktar mina tankar, hela min varelse, mot Gud. Ilskan och irritationen minskar, släpper taget, viker undan. Alla mina synpunkter, allt tyckande minskar på samma sätt, släpper taget och viker undan. Just i detta ögonblick, i detta nu, är jag mera stilla än på länge.

Ting ur mitt undermedvetna stiger upp mot ytan. Som bubblor. Där finns lagrad sorg. Djupt vemod och misströstan. Hat och  avundsjuka. Även en och annan glimt av lycka. De spricker och försvinner. Jag är. Med stillheten kommer öppenheten för det heliga, Jag lyssnar för första gången på länge. Lyssnandets bön.

Att mindfulness blivit populärt kan man förstå. Och olika meditationstekniker likaså. De används för att rensa, rena och rekreera själen. Som en sekulär bön. Men att de blivit så framgångsrika får nog tillskrivas bönens avtynande. Så jag ber att bönen ska återupptäckas som en god väg att möta Guds DU.

Ut i världen på schemalagd tid

En förmiddag runt kaffebordet blev till ett längre samtal om kyrkans situation. Ingen som läst den här bloggen blir väl övermannad av förvåning? Det är ju inte mycket annat än kyrka, kyrka och kyrka. Det speglar riktigt bra vad som fyller synfältet, engagemanget och tankarna. Men nu under det stora solskyddet som fladdrade i de friska vindarna var vi flera med olika inblickar i olika församlingars tillvaro som berättade för varandra om våra intryck.

Arbetstider och scheman har blivit viktigt. Så betydelsefullt att det understundom kan verka som om det är överordnat uppdraget. Detta att arbeta tills uppgiften är slutförd och att finnas till hands, vara närvarande i församlingen och dess liv, har blivit svårare. Eller mindre intressant? Reglerad arbetstid i all ära, men den har inte bara komplicerat livet i församlingarna utan därtill knuffat kyrkan bort ifrån kallelsemedvetandet. När arbetstiden är slut för dagen går vi hem och stänger av våra telefoner... Eller?

Sedan ska vi förkunna om kallelsen som gör allting nytt och sänder oss ut i världen. Bara det sker inom schemat är det hemliga förbehåll som umera tar allt större plats. Vi frågade oss just där och då om detta är en rättvisande bild. Är den det. Inte alldeles otroligt.

Kyrkan som inte lägger ut på djupt vatten

Ur en ny predikan på ordrik:

Jag vet inte om ni la märke till det

men Jesus ville att de skulle ro ut på djupt vatten

På djupt vatten skulle näten kastas

inte i strandkanten, på det grunda vattnen

Ibland får jag för mig att alla vi som utgör

Svenska kyrkan håller oss så nära stranden

att vi aldrig får något flyt

Vi jobbar inomskärs, på allmänningen

där så många andra håller till

Det är som om vi hellre talar etik och moral

och förordar vad man ska tycka i alla möjliga frågor

än ägnar oss åt Guds tjänst, åt att fånga människors

sinnen, väcka deras intresse och sinne

för evangeliets frälsande Herre  

Varför saknar kyrkans medlemmar lust att gå i kyrkan?

Kyrklig sed är uttryck som kommit ur allmänt bruk. När jag har hört den använd har det nästan uteslutande handlat om det regelbundna gudstjänstfirandet och enbart undantagsvis om kyrkliga handlingar och andra bruk. Att termen inte används så mycket beror nog på att kyrkogångsseden och -vanan som uttrycket hänvisar till är bruten. Kaputt!

Forskarna som följer kyrklig sed inom Svenska kyrkan har ett mera diversifierat begrepp där man noggrant även följer och studerar utveckling och förändring av dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Den stora studien av kyrklig sed administreras och ansvaras för av Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv. Man kan få reda på häpnadsväckande saker om hur seder förändras. Till exempel att 1962 hade endast 11 procent av kyrkorna julkrubba. År 2002 hade situationen totalvänt. Då hade 92 procent av kyrkorna julkrubba!

Men alla kyrkliga handlingar och bruk är beroende av att det finns en levande kyrka med ett fungerande och regelbundet gudstjänstliv. Länge använde kyrkoordningen det regelbundna gudstjänstlivet som bestämning för en församling. Utan gudstjänstliv ingen församling. 

På motsvarande sätt borde man kunna säga att med ett klent gudstjänstliv en klen församling. Och med ett blomstrande och livaktigt gudstjänstliv en prunkande och aktiv församling! Den som på något sätt följt gudstjänststatistiken de senaste decennierna blir tvungen att bedöma snart sagt hela Svenska kyrkan som en klen kyrka med ett klent församlingsliv. Detta alldeles oavsett hur mycket verksamhet man producerar med därför anställda verksamhetsproffs eftersom sådan verksamhet bör vara, ska vara, ett utflöde från församlingens möte med Gud, med den uppståndne i mässan. Om inte den kopplingen är den primära och motiverande blir kyrkans arbete likt vilken förenings arbete som helst med nit att göra gott. Vilket i och för sig är en god sak, men något annat än kyrka och diakoni.

Det finns visserligen ampra bibelställen om vikten av att först ge allt åt de fattiga eller om att det allra viktigaste egentligen är att besöka de fängslade och föda den hungrige. Men det är att förstå som ett avklädande av de som vill vara de främsta men vars liv och handlingar visar att de inte bryr sig om de som far illa eller är särskilt utsatta. Handlingarna är ingen ersättning för tro och Gudsrelation. 

Så varför kommer de kyrkotillhöriga inte när det ringer? För att de inte tror? För att de inte tycker det är kul? För att de inte har lust? För att de har annat för sig?

Skärpning Expressen!

Åsiktsmaskinen Eric Erfors levererar På Expressens ledarsida  osedvanligt ofta nya och uppseendeväckande påståenden. Ha synpunkter och påstå saker om allt möjligt är inte särskilt svårt. Jag skulle kunna påstå att Erfors ofta talar i nattmössan och att han inte här särskilt väl på fötterna. Han belägger inte sina påståenden och får nog slita en hel del om han på minsta sätt ska kunna leda i bevis sina senaste verbala fyrverkeripjäser.  

Eric Erfors skriver om Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen där hon föreslår en lång rad åtgärder för att förhindra våldsbejakande extremism, särskilt vill hon agera i samband med att människor rekryterats och rest från Sverige för att delta i terrorgruppers krigföring. Låt mig citera:

Sen är det bara att konstatera: Sent ska KD-syndaren vakna! Busch Thor vill dra in de offentliga bidragen till organisationer och religiösa samfund som främjar och legitimerar våldsbejakande extremism.

Vilket parti med pingstvänner i spetsen har då ständigt stått på barrikaderna för ännu mer skattepengar till religiösa samfund? Jo, just det, Kristdemokraterna.

Och på så sätt har ytterligare miljoner kunnat fördelas till islamistiska extremister. Även olika fundamentalistiska kristna samfund har fått sin beskärda del av kakan och med skattemedel sponsrats i sitt arbete för att diskriminera kvinnor och homosexuella.

Hur tänkte han? Att muslimska församlingar i Sverige som får stöd av något slag, jag förmodar att skribenten syftar på medlen som fördelas via SST, därmed kan avsätta pengar för islamistiska extremister? SST har tre stödformer: organisationsbidrag, verksamhetsbidrag och projektbidrag. Här finns redovisning av stödet 2014 och Erfors kan tycka men knappast övertygande visa sina påståenden! Menar Erfors rent av på fullaste allvar att församlingarna i Sverige direkt eller indirekt är fördolda baser för islamistisk terror? Hela resonemanget är unket och fördomsfullt!

Påståendet om stöd till fundamentalistiska kristna samfund som diskriminerar kvinnor och homosexuella är en direkt brottsanklagelse. Det är i lag förbjudet att diskriminera på grund av kön eller sexuell läggning. Vilka dess brottsliga samfund är har ledarskribenten inte haft anständighet nog att berätta. Smutskastning på bred front kan nog få det att stänka på flera kristna samfund, det kanske är den infama strategin? Ändå har Expressen en hel stab av reportrar som skulle kunna idka granskande journalistik och belägga sådana brott! Men det gör man inte. Det är då jag undrar om det är riktigt ärligt och sant att hävda att minsta lilla bidrag till vissa samfund fungerar som sponsring av en aktivt pågående diskriminering? Så kan det inte vara. Icke. Men meningen är inte att det ska vara ärligt och sant. Tidningen är förmodligen nöjd bara dumheterna väcker uppmärksamhet och reaktion.

Erfors igen: Att i sammanhanget ge grönt kort till kristen extremism och bara tala om muslimsk är direkt motbjudande. Religionsfrihet måste också innebära att de religiösa samfunden står fria från staten.

De här kristna extremisterna som får stöd vilka är de? Expressen borde åtminstone ha anständighet nog att se till att anklagelser inte slungas ut som i solkig dimma utan att den kristna extremismen nämns vid namn så att en verklig debatt i sak kan äga rum. 

Som en sista krumelur detta: Skulle bloggen stillsam denna dag använda Erfors debatteknik så vore det enda logiska att ställa samma krav på press- och tryckfriheten som på religionsfriheten. Vi får ingen pressfrihet förrän alla tidningar står fria från staten, dvs inte får något presstöd och inget distributionsstöd?! Skärpning Expressen!

Utvecklingsmoral på vacklande grund

Läser i SvD om utvecklingsmoral. Ett begrepp lanserat av socialdemokraterna för att folk ska ta sig samman. Begreppet antas syfta på ett slags personligt ansvarstagande för samhället som man tror har genklang i landet. Varje person ska se till att det blir ordning och reda och att man lägger manken till. Så långt är det gott och väl men parat med politiska åtgärder som andas av storebror som ser allt och vet bäst undergrävs förmodligen viljan både här och där att bli nyttiga kuggar.

Personligt ansvarstagande bygger allt som oftast på visat förtroende. Om förtroendet att fatta kloka beslut i frågor om den egna familjens tillvaro inte finns så undergrävs den utvecklingsmoraliska förväntan på ansvarstagande och insatser för samhället. Den blir svår att ta på fullt allvar. Likaså om orden från ledande politiker kan avslöjas som tomma och uppfattas som snömos faller allvaret bort när man orerar om sin höga förväntan på folket.

Den höga arbetsmoralen och pliktkänslan har ofta förknippats med vårt lutherska arv. Genom historien har kyrkan bidragit till att en sådan föreställning uppkommit. Underdånighet gentemot överheten inskärptes i hustavlans värld, människor skulle förbli vid sin läst och vara nöjda med sin lott. Samtidigt var det en Gudi behaglig gärning att förstå sitt eget arbete som ett kall. Skomakaren gjorde skor Gud till ära. Att resultatet så småningom blev en utpräglad pliktmoral är inget att förvånas över.

Men den kristna människans frihet var att inte vara bunden av människobud. Moralen och förpliktelserna riktade sig ytterst mot Gud. Mönstret finns redan i Gamla testamentets förbund där folkets överenskommelse med Herren löftesbinder dem, förpliktigar dem, till att göra det goda och rätta som den Högste vill. I Nya testamentet påbjuds kärlek till medmänniskan och diakonal solidaritet med de mest drabbade inte som frälsningsväg men som ett gensvar på den kärlek Gud visat.

När Gud detroniseras och ersätts, som i sekulariseringens tidevarv, förlorar också denna inriktning mark. Talet om moral och ansvarstagande kräver motiv och förankring. Ett slags orsakssammanhang. Om Gud inte är orsaken till att människor ska axla ansvar och bistå sin nästa blir det mera som ett val. Något man kan göra för stunden och så länge man har lust eller själv tycker det är motiverat. Det räcker inte med politisk ideologi, ett parti eller en partiledare. Inte i längden...

Bön under Almedalsveckan

Må landets politiker bli så ödmjuka 
att de kan se det egna partiets brister, 
erkänna de andra partiernas förtjänster
och ha förstånd nog att samarbeta 
för vårt gemensamma bästa!

Fortsatt sommar...

Via negativa är en attraktiv väg. Speciellt när det gäller tro. Av någon anledning är det enklare att tala om vad man inte tror på. Det är ungefär som när man letar efter något i en överfylld skrivbordslåda eller ett fullproppat förråd. För att få reda på om det man söker över huvud taget finns krävs att man röjer undan det som står i vägen. Då passar det att samtidigt göra sig av med överflödet, det som inte längre behövs. Då uppstår också tvivel på om en del ting behövdes ens när de anskaffades. Fem linjaler och två hålslag i lådan. Fyra kylväskor och ett trasigt tält i källaren. 

Musik 

Vad är det som inte tros? Ofta har det sagts: Jag tror inte på en gammal gubbe, en farbror i himmelens höjd. Jag tror inte på en dömande straffande Gud. Jag tror inte på kyrkans Gud. Man menar nog den Gud den kristna kyrkan tror på. För Gud är inte kyrkans utan kyrkan är Guds. Men det kan vara lätt att få om bakfoten. Eftersom det finns många kyrkliga exempel på ett slags äganderätt, ett förfogande som visar att man själv kan avgöra och prägla Guds väsen. En mera behändig och mysig Gud. Som alltid råkar mena det som man anser för stunden, det året eller decenniet.

Musik

Nu nöjer människor sig sällan med besked om vad som inte tros. Det finns en naturlig nyfikenhet på vad någon tror och vet, eller tror sig veta. Det är då någon kläcker ur sig att det räcker att frågorna ställs. Så att man kan fundera vidare. Som om detta att finna Gud och utveckla en tro vore ett individuellt och personligt projekt. Byggt på egen reflektion. Kyrkans rika skatt på erfarenhet och på sekler av brottning med den genom Bibelordet uppenbarade tycks då försumbar, obefintlig. 

Musik

Jag tror på något, är en inte ovanlig sammanfattning. På att det finns någonting. En kraft. Som vill oss väl. Det är stort att tro på något. Det kan förklara varför Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons Förklädd Gud blivit så uppskattad. Då vandrar vid vår sida, en Gud förklädd. Visserligen lär Förklädd Gud handla om Apollon. Men det finns anknytning även till kristen tro, en dubbeltydighet som verkar tilltalande. En obekant gudomlig närvaro. Så människan är kanske inte alldeles övergiven och ensam. Alltid något. En startpunkt som åtminstone Paulus redan på sin tid la märke till och använde som språngbräda.

Musik

Om vi gör något till gud är det inte särskilt konstigt att den diffusa allmänreligiositeten breder ut sig. Här lägger jag handen på mitt eget hjärta och erkänner att det är lätt att få en släng av samma sjuka. Att skriva eller häva ur sig floskler. Välvilja och positivitet. Krydda gärna med några låneord och specialtermer. Storord kallar somliga det. Blir de för många devalveras de. förlorar sin betydelse, sjunker ihop som punkterade däck. Omvändelse, nåd, frälsning, återlösning, rättfärdiggörelse, tro, förtröstan, helgelse, mirakel... Det är inte mängden eller hur tätt samman orden står som skapar tankereda i trons värld.

Musik

Ingen farbror ovan molnen. Varför skulle någon tro på just en sådan bild? Var kommer den ifrån? Varför uppstår en gudsbild som gör det extra enkelt att förneka och ta avstånd från alla andra och mera raffinerade föreställningar om Gud, från tron på Gud? Dessutom är det ju verkligheten bortom som varje föreställning och varje gudsbild hänvisar till och är en avglans av. Förnämst av alla ikoner och gudsbilder är Jesus själv. I honom öppnar sig Gud på ett för oss någorlunda fattbart och gripbart sätt. Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss...

Sommar, sommar, sommar....

Jag heter Lars B Stenström. Kallas för Lasse. Eller Lars eller Lars B. Jag är född på Gotland och har aldrig riktigt kunnat klippa navelsträngen till den stora ön långt därute i Östersjön. Det här kunde ha varit mitt sommarprogram. Om jag hade funnits på rätt lista. Hade utmärkt mig, stuckit ut i mängden. Nu är min katt mera känd än jag. Good for him! Han som fastnade i landstingets porrfilter. En dag kanske Sixten, the cat just därför får erbjudandet. Att jamma i radio…

Musik

Trumpet är ett fantastiskt instrument. Vilket ljud, triumferande och mäktigt. Tänk vilka fanfarer man kan förgylla högtider med. Men innan man är där. Vad får man inte utstå? Jag hade svårt att uthärda de ljud, kan de kallas toner (?), som inte nådde ända upp och till rätt tonhöjd. Det värkte liksom i själen. Trumpet spelar jag inte.

Eller ta violinen, den spänstiga lilla fernissade lådan med strängar på, en folkets harpa. Den kan kvida och morra, spritta och sjunga. Violinen kan också få de stora symfonierna att bryta igenom den mest djupgående känslotundra som ockuperat ett bröst. Men - violin är inte mitt instrument. Det spelade min lillebror. Hur det lät när han som barn övade skalor och enklare melodier går inte att beskriva. Nu har smärtan gått över och han är nybliven pensionär. Det låter numera elegant och synnerligen njutbart. Om violinen hans.

Musik

Ett ensamt piano är som en hel orkester. På dess svallande toner kan man surfa. I dess mullrande myller kan man försmäkta. Eller förlora sig. Jag spelar inte heller piano. I sju år försökte jag lära mig behärska grunderna och nådde fram till Peterson-Bergers enklare stycken. Men en musikdirektör ritade ilsket med sin blyertspenna på de tangenter jag borde ha använt. Så att när lektionerna var över hade mina fingrar blivit lika grå som lusten att fortsätta spela. Tänk så många saker i livet som av olika anledningar aldrig blir av. Instrument man inte tog sig an. Utmaningar man valde bort.

Musik

Ordet inte är ofta beskyllt för att vara negativt. Genom att utesluta och avgränsa saker och ting. Men allt som stryks bort behöver inte uppfattas som en förlust, som något dåligt. Tvärtom minskar alternativen för varje sak som väljs bort. Vilket kan vara riktigt bra och positivt. Så, nej, inte är inte enbart något negativt. 

Musik

Risken är förstås att människor fastnar vid det där som aldrig blev av. De ångrar sig och ältar chansen som gick dem förbi. En präst i norra Värmland, numera saligen avsomnad, grämde sig för att han lät ett erbjudande gå sig förbi. En gammal spåkunnig dam i de djupa skogarna ville smörja hans flintskalle med fotogen och läsa över den för att se till att hårsvallet hans kom tillbaka. Han tänkte hur det skulle se ut om en präst använde sig av vidskepelse och besvärjelser. Så han avstod. Men Sven, som han hette, kunde aldrig helt sluta fundera över vad som hade hänt om han tackat ja.

Musik

Redan under studietiden försökte jag och min fru påbörja en adoption. Vi tröskade igenom alla ansökningshandlingar, lämplighetsprövades av socialförvaltningen, översatte dokument och skaffade stämplar från notarius publicus. Och väntade. Vi skulle få en liten flicka från Indien. Det gick så pass långt att en mycket liten person blev utsedd. Då bestämde sig Moder Teresa för att till det där avlägsna landet i norr, Sverige, dit skulle inga barn från hennes barnhem längre få komma. Inte om det redan fanns ett syskon! Så processen tvärstannade. Avbröts helt. Inget blev av. Det vi längtade efter, hoppades på, räknade med – av det blev intet.

Musik

Motgångar kan sporra till nya ansträngningar. Bli till en möjlighet att välja annorlunda. Inte där och då. Orken tog slut. Det var dags att lämna studieorten för att ge sig ut i stora världen. Det blev Örebro. Motgångarna var flera. Vi fick ingen lägenhet i den nya staden Jag uppvaktade myndigheter, talade med prosten, ringde bostadsföretag, men förgäves. Ingen lägenhet. Till sist erbjöds vi tre enrummare på olika våningsplan i Stjärnhusområdets enda höghus. Efter ett mycket upprört uttag med bostadsförmedlingen, det fanns en sådan inrättning på den tiden ty bostadsbristen var stor redan då, så fick vi en liten lägenhet ganska centralt i Örebro. Solen tittade in i rummen ibland. Inte av egen kraft. Utan genom att spegla sig i grannhusets fönster. Efter något år var vi helt övertygade. Livets skuggsida kan möta oss alla. När som.

Musik

                                                                                                

Vi det här laget hade familjen vuxit. Nu var vi två föräldrar och två barn. Ett biologiskt barn, det kallas så fastän jag är övertygad om att alla barn är lika biologiska, och ett adopterat. De trivdes ganska bra i huset. Där fanns inte så många andra barn så de vuxna brydde sig om dem. Mycket! Särskilt en man som kallades för Viöa. Han uppförde sig inte som alla andra, men var oerhört barnkär, beskyddande och omhändertagande. Varje lördag stod han utanför dörren med en sockerdricka och en påse med kokosbollar. Ska barnen ha, sa han och gick. Han åt stark medicin så att han kände inte skillnad på värme och kyla. Han kunde gå utan skjorta i minusgrader. Så lite uppmärksamhet väckte han allt. När bilar körde in på gården stod han på sin balkong och skrek. Ilsket. Svärandes. Över dessa förb…humhum bilar som kan köra över pojkarna. Är ni inte kloka era dj… Och när det en lördag var knökfullt och lång kö på Systembolaget och han stod längst fram, då ropade han högt till min fru: Ska jag köpa ut åt´na prästfrua?! Vad gör man inte för sina medmänniskor! Han avled i förtid. Kapellet var överfullt av människor han betytt något extra för...

Musik

Det hände att det ringde på dörren. Halv två på natten. En grannfru stod utanför blödande och rädd. Hon hade blivit slagen halvt fördärvad av en berusad man. Det blev många besök dagen därpå. Hos sjukvård, polis och socialtjänst. Någon annan ville visa sin nya hundvalp klockan tre. Inte på eftermiddagen. På natten.

Musik

Det ringde ofta på dörren. Ryktet hade ju gått. Det bodde en prästfamilj i huset. Kan ni hjälpa till med att visa hur tvättmaskinerna fungerar? Det är skrik och bråk i en lägenhet, kan ni göra något. Någon har svimmat. Kom och hjälp till. Tanten på våningen nedanför går halvnaken i trapphuset. Kan ni hjälpa henne så hon får kläder på kroppen. Vi kom att bry oss om varandra, vi och våra grannar. Som vore vi en stor familj. Utan vidare kunde vi ha arbetat heltid. I huset där vi bodde. Som medmänniskor. Men studier och jobb skulle också skötas. Så när en grannlägenhet brann upp en natt och vi inte vaknade av rök, sirener eller brandbilar, så trötta var vi, då bestämde vi oss definitivt. Här kan vi inte längre bo kvar. Inte en dag till

Musik 

Så vi flyttade till Drottninggatan. 75 meter. Allt förändrades. Blommorna fick fnatt. Ljust lyste på dem. Från morgon till kväll. En High Chaparall jublade. Den blev dubbelt så stor. Ty ljuset hade kommit in i växtens liv. Om en vanlig planta utvecklades så, vad kunde då inte hända med oss? Vi njöt.

Musik

Här blir det en paus. Eftertanke krävs. Man kan ju inte berätta allt. Vem vet vad som då kan hända…

Gilla läget eller tala?

Förhållningssätt i nuvarande kyrkliga brytningstider diskuteras alltför sällan särskilt öppet. Det tycks enklare och mera bekymmersfritt att gilla läget. Anpassning och tystnad går verkligen hand i hand. De små stegens tyranni flyttar om och förändrar efterhand villkoren. När de tvehågnsa eller försiktiga hunnit med att bestämma sig är frågorna om tro, bekännelse, lära och liturgi på många sätt redan avgjorda. Då har man redan fått svaret på om man likt grässtrån kan böja sig för vinden och när blåsten gått över förmår resa sig stolt igen.

Kyrkans skäl att finnas till är fördunklat och till och med förnekat.  Kyrkan är grundad av Kristus för människors salighets skull. Kyrkan finns inte primärt till för att kämpa för rättvisa och bygga ett rättvist samhälle även om kyrkan absolut också behöver finnas med i sådant arbete. Men för sådana uppgifter finns det många andra och inte sällan bättre instrument. När kyrkans bekännelse och kyrkfolkets vittnesbörd blir alltmera allmänmänskligt och allmänreligiöst är tiden inne då klarspråk måste talas!

Lösningen för en krympande kyrka med en alltmera diffus framtoning är inte ännu flera allmänmänskliga insatser. Visserligen hoppas många inom Svenska kyrkan att kunna locka till sig nya krafter genom att utnyttja människors vilja att göra gott och vara till nytta. Det blir den väg man vill gå för att föra människor in i församling och tro. Men om alltfler av kyrkans verksamheter och framträdanden är beroende av, eller rent av bygger på, människor som egentligen inte alls vill definiera sig som kristna, kyrkliga eller troende undergrävs påståendena om att det är kyrkan man möter i dessa verksamheter eller framträdanden.

Det har alltid förvånat mig att församlingar så bekymmerslöst önskat värva vem som helst för att företräda Svenska kyrkan. På så sätt har man kunnat pumpa upp det kyrkan gör långt utöver vad man har täckning för. Förbindelsen till altare och tro suddas bort. Vad det innebär att vara en kristen blir oviktigt. Alla kan vara med på lika villkor, hävdas det. Är det verkligen rimligt? Är det sant?

Det kan kosta på att säga vad man har på hjärtat. Men försagdhetens ande leder oss inte in i framtiden. Det gör frimodighetens och sanningens Ande. Ingen reformation, ingen väckelse, hade ägt rum om alla tigit och anpassat sig efterhand. Reformationen  bidrog i mycket hög grad till den tillnyktring som ägde rum i den katolska kyrkan. Hela kyrkan mår väl av att det talas tydligt och öppet. Även de som i folkkyrkan driver fram den allmänreligiösa utvecklingen mår på sikt väl av att människor formulerar sina invändningar och försvarar det man uppfattar som kyrkans esse!

En profilerad bekännelse och en levande tro är inte bortstötande eller ett hinder. Den är inte elitistisk eller hemlig. Den är inte reaktionär eller omöjlig. Den är en Guds gåva till ett vitalt kristet liv. Det är den tillgång som flödar över i ett engagemang för människor och värld. För deras salighets skull.

   

Svenska kyrkans ekumeniska svaghet

1993 var det stor Jubelfest. Svenska kyrkan firade i Uppsala. Då mindes man Uppsala möte 1593 som befästandet av den svenska reformationen. Men festen 400 år efter besluten i Uppsala innehöll tankar och förhoppningar som gick i ekumenikens tecken. I tidskriften Signum 1993, nr 6, skrev f Frans Holin efter jubelfesten att det var
"ett hoppfullt tecken att Svenska kyrkan vid jubelfesten velat markera vägen till enhet genom att inbjuda representanter från den stora kyrkliga gemenskapen: från Konstantinopel kom den ekumeniske patriarken Bartholomeos som representerade de ortodoxa kyrkorna, från Rom kom kardinal Cassidy från det Påvliga rådet för de kristnas enhet."

I mötet framkom förväntningar på att en dialog skulle inledas mellan Svenska kyrkan, den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och Romersk katolska kyrkan skulle påbörjas bland annat om kyrkosyn och ämbete. Men för att få dialogen till stånd borde några viktiga grundfrågor lösas. Frans Holin formulerade frågeställningarna stringent. Man måste göra klart "vem som talar å respektive kyrkas vägnar, med andra ord, var auktoriteten i kyrkan ligger. Den andra frågan gäller dialogens kompatibilitet, dvs. om en kyrka för ekumeniska samtal med flera kyrkor måste det som sägs åt ett håll vara förenligt med det som sägs åt ett annat håll. Om det framförs divergerande uppfattningar inom en kyrka medför det komplikationer för dialogen."

Att dessa två frågor ställde Svenska kyrkan inför allvarliga problem blev inte särskilt diskuterat. Men uppenbarligen fanns det tvivel på vem eller vilka som med auktoritet och självklar representativitet kunde tala för Svenska kyrkan. Dessutom fanns tvivel på att Svenska kyrkan talade med en och samma röst oberoende av vem eller vilka kyrkan samtalade med. Med andra ord: kunde man lita på att kyrkan menade det som framfördes? Eller hävdade kyrkan flera motsägelsefulla ståndpunkter samtidigt? Kanske ändrade man sig allt eftersom?

Svenska kyrkan och ekumeniken är på nytt ett ämne som diskuteras i Signum. Nu med anledning av ärkebiskop Antje Jackelens besök i Rom och samtalen där, bl a med påven Franciskus. I artikeln skriver Kjell Blückert, Philip Geister och Fredrik Heiding med påtagliga tvivel om Svenska kyrkan längre står fast vid att ekumenikens mål är en organisatorisk och sakramental gemenskap. De skriver: "Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).

Att det ekumeniska engagemanget falnat betydligt inom Svenska kyrkan har bland annat märkts av vid flera av de mera omvälvande besluten som både kunde och borde ha föregåtts av seriösa ekumeniska konsultationer, samtal och överläggningar. Följden har blivit ett ökat avstånd till flera andra kyrkor i världen.

Bristen på ekumeniska målsättningar har länge varit ett bekymmer. Det är som om ekumeniken kan skötas ad hoc. När frågorna uppstår tar man ställning vilket leder till att kyrkan får en situationsekumenisk hållning istället för en övervägda och planlagda ekumeniska strategier. Att det inte duger eller räcker säger sig självt. Resultatet blir också alltmera av alliansekumenik där man formar tillfälliga allianser för att uppnå realpolitiska mål. Men den kyrkans enhet som hela den ekumeniska rörelsen drivit blir då alltmera avlägsen.

Reformationsjubileet borde kunna bli en ny start för teologisk reflektion och ekumenisk dialog, särskilt med den kyrka som reformationen avsöndrades ifrån.  

Hälsokontroll avslöjar hosta i eposten

Datorn hann knappt bli varm innan en annan kraft tog kontroll över den. Den naturlyriska betraktelse jag vagt hade i tankarna att skriva tvärbromsades. Här var fenomen i farten. Av andliga dimensioner. E makt hade gripit in. Oh fick saker att hända på datorskärmen. Utan några synliga knapptryckningar!

För den som är kristen är upplevelsen inte alldeles avlägsen. Med pingsten i åminnelse vet man att sådant kan ske. Det kan vara nog så oroande. Om den helige Ande griper in blir man osäker på om det verkligen finns någon styrning? Kanske är människan okontrollerbar i sådana lägen? Man misstänkte ju berusning redan den första pingsten. Redan då visste man att stora helger kan få sådana följder. Infall och irrationellt beteende kan vara å färde. Åtminstone tänks det så vid sidlinjen. Av oss som mera sällan blir hänryckta och häftigt entusiasmerade. Och därför mera kyligt och kliniskt kan iaktta.

När det gäller datorn är detta kyligt observerande förhållningssätt inte längre möjligt. Inte för mig. Irritationen stiger hundrafalt på några sekunder. Trots att jag länge övat mig att låta alla longörer bli till små bönestunder. Numera allt oftare för att datortekniken ska fungera oklanderligt. Snart. Helst genast!

Ibland stänger datorn av sig själv. Den skall startas om. Har någon på andra sidan Atlanten bestämt. Så snart den tuggat i sig en massa MB. Jag brukar tänka att MB betyder något Mycket Bra. Hoppas kan man ju alltid. Kraften som tog över datorn meddelade i en därför särskilt uppdykande informationsruta denna gång att datorns hälsa skulle kontrolleras. Som en slags läkarundersökning. Utan närvarande doktor.

Det kan behövas. Datorn har haft hosta i e-posten mycket länge. En rethosta som aldrig tycks gå över. Den hostar upp en massa äckligt spam. Kontaktmail från exotiska damer. Vinstbesked från Nigeria. Arv som någon vill dela med sig av. Folk som annars berömmer sig av att inte vara troende visar sig inte alls var särskilt på djupet sekulariserade. De tror genast att en dröm gått i uppfyllelse. Kanske inte deras dröm, men den ligger så nära, så varför avstå?

När datorhälsan ändå ska kontrolleras behöver någon kolla internettrycket. Det sjunker ofta drastiskt. Med yrsel och desorientering som följd. En känsla av att vara avskuren från omvärlden infinner sig. Vilket sägs vara ett av de tydligaste symptomen. Allt går plötsligt trögt och långsamt. Domning och synstörningar är inte ovanligt.

Ålder spelar in när hälsan ska bedömas. Det kan bli omöjligt att förstå vad de unga säger och gör. Obegripligt och konstigt är det. Till sist vill datorn inte ens befatta sig med allt som rör sig för fort och i för utsökta små grafiska detaljer. Synen är svagare bliven. Förståndet något trögare. Men har man fått godkänt i hälsokontrollen kan man köra vidare. Då går det också  att få några programuppdateringar insprutade. Fjärrstyrda. Återigen. Har man tur täcks åtgärden av någon allmän hälsoförsäkring och blir kostnadsfri för den enskilde,  Så att man klarar sig hjälpligt ett tag till. Utan att vara bunden. Av långa avtal. Till ett bestämt företag. Eller till hemmet. Fastknuten. Med ännu längre kabel.

Namninsamling om förslaget till kyrkohandbok

Ett upprop som gäller förslaget till ny kyrkohandbok cirkulerar i dessa yttersta av tider på Facebook. Det är ett antal präster som också fått nog av förslaget och hur arbetet skötts. De vill se en omstart av arbetet. Deras invändningar är mycket kortfattat formulerade, men visar på en betydande oro över den teologiska inriktning och accent som förslaget fått. I uppropet hänvisar man till de prästlöften man avgav vid prästvigningen och menar att löftens faktiskt står i ett motsatsförhållande till handboksförslaget. Här är uppropets första stycke:

I Svenska kyrkan pågår arbetet med att ta fram en ny kyrkohandbok. Ett förslag har presenterats och prövats i ett stort antal församlingar. Vi som undertecknar denna lista är präster i Svenska kyrkan. Vid vår prästvigning avgav vi löftet om att stå fasta i kyrkans tro, att rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, liksom att rätt förvalta sakramenten. På grund av dessa löften kan vi inte bifalla föreliggande handboksförslag.

Den bärande invändningen i det som följer därefter är att förslaget innehåller en teologi som har ett distanserat förhållande till Bibel och bekännelse. Det finns för många formuleringar som inte stämmer med det rena och klara Gudsordet. Men även det man kallar den liturgiska traditionen blir försvagad eftersom förslaget är en undermålig bärare av denna allmänkyrkliga och för de stora kyrkornas gemensamma arv. Till sist hänvisar man till ekumeniken och understryker att handboksförslaget är ett steg bort ifrån den väg Svenska kyrkan följt sedan 1900-talet. Man skriver:

Vi finner att delar av förslaget bär en teologi med alltför vag förankring i Bibeln och i vår kyrkas bekännelse. Många av förslagets ordalydelser förkunnar inte Guds ord rent och klart. Vidare är förslaget en undermålig bärare av den liturgiska traditionen vilket försvårar möjligheten att rätt förvalta sakramenten. Handboksförslaget tar dessutom ett steg bort från den ekumeniska väg som präglat Svenska kyrkan sedan 1900-talets början och som är en del av vår kyrkas identitet.

Den som vill underteckna uppropet finner namninsamlingen här!

Ett antal stillsamma inlägg som handlat om handboken har funnits på denna blogg. Till några av dem länkas nedan:

Vilka principer styr handboksarbetet

Om nattvardsbönerna

Gör om, gör rätt

Partipolitik och nattvardsböner

Varför ber Svenska kyrkan inte för Sverige?

Svenska kyrkan och handboken

Synden försvagas

Bön om förlåtelse

Inte kyrkan light

Reformationen och auktoritetstro

Hur kommer det sig att reformatorernas verksamhet i olika länder fick ett sådant genomgripande och omvälvande resultat? De historiska förutsättningarna fanns för en förändring genom spänningar mellan kyrklig och världslig makt. Den katolska kyrkan som internationell kraft var oerhört mäktig och gjorde anspråk på lydnad från furstar och folk. När tiden var mogen framträdde så en Luther och en Melanchton, en Olaus Petri och en Laurentius André. Deras personligheter och deras tänkande gav förändringen både gemensamma drag men också olika betoningar.

Reformationen innebar att den blinda och underdåniga auktoritetstron bröts sönder. Vare sig det gällde kyrkliga konciliers beslut eller kungars maktutövning fick folket möjlighet att själva bilda sig en uppfattning, de uppmanades att godta det som var sant och riktigt men att förkasta det som inte höll måttet. Till sin hjälp fick människor både mässa, predikan och bibel på folkspråk. Ty det var viktigt att det som sades och förkunnades var begripligt. Det var ju Guds vilja att man kunde förstå. ”Medan det var nu apostlarna rätt hålla Kristi nattvard på hebreiska, kaldeiska, grekiska, latin och andra tungomål som folken förstå kunde, där de predikade före, vi skulle då vårt svenska mål vara så förakteligt att man icke skulle må göra det på svenska? Vi svenske höra ock Gudi till såväl som annat folk, och det mål vi hava, det haver Gud givit oss, såväl som han haver givit de hebreer, greker och latiner deras tungomål.” (Olaus Petri, Skrifter i urval, ur Orsak varför mässan bör vara på det tungomål som den menige man förståndeligt är, s 161) Inget enda språk, inte ens grekiska eller latin, stod över något annat språk. En ny nationell stolthet kunde tillåtas växa fram.  

Den allt överordnade principen var Guds ord. Det hade inskärpts och predikats förr. Men nu tillhandahölls nya redskap. Tryckkonsten gav möjlighet att sprida både bibel, psalmer och teologiska skrifter. Det som auktoriteterna, påve, kung, furste eller biskop hävdade kunde prövas på ett nytt sätt och av flera. Det som inte stämde med skriften var möjligt och nödvändigt att avvisa. Det fanns med andra ord en auktoritet som gick utöver de andra. Skriften allena! Om den följdes kunde de övriga ifrgåasättas och kritiseras.

Det är nog ingen tillfällighet att den väckelse som spred sig över världen drygt trehundra år senare har sina rötter i 1500-talets reformation och återkom till och innehöll något av samma ingredienser. Var man kunde läsa själv och kunde själv bedöma om det som var trott, lärt och förkunnat var begripligt och stod i samklang med Guds ord. Läseriet i Sverige var på ett sätt en ny reformatorisk våg.

”Måtte ännu någon säga: Skall man då allt bortkasta som doctores och helga lärofäder skrivit hava, och intet annat hava än den helga skrift? Svar därtill: Icke säger man det att man ska förkasta det de skrivit hava, ty de hava mycket gott skrivit. Men det säga vi, att vi äro fria till att taga av deras skrivelser så mycket vi förnimma att de komma överens med skriften, efter det neka ingen kan att de hava ock ofta farit villa, som S. Augustinus bekänner med sig själv. Ofta hava de skrivit tvärt emot varannan. Därför vilja vi att ingen skall vara bebunden till att tro det strax vara sant att Augustinus, Hieronymus, Ambrosios eller någon annan så säger, utan att alla må vara fria till att rannsaka och döma därom efter den helga skrift vad de hava sagt rätt eller icke…” (Olaus Petri, Skrifter i urval, Stockholm 1968, s 132 ur Om Guds ord och människors bud och stadgar i det andliga, som är själens regemente)

Olaus Petri var modig. Han fick uppdraget att predika vid kung Gustavs kröning den 12 januari 1528. Där inleder han med att undersöka varför herrskap och överhet har uppkommit. Någon ska bära svärdet och straffa dem som gör illa. Kungens ämbete är ordinerat och skickat av Gud, hävdar Olaus Petri. Men det är viktigt att det utövas kristligt. Ty, säger han, ”Gud haver skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens skull. Konungen är icke skickad därtill att han skall söka efter sitt eget bästa med sitt regemente, utan på det att han skall söka efter den menige mans nytta och gagn, den Gud mångestädes genom sina helga ord klarliga haver tillkännagivit som vi nu höra vilja…”

Olaus Petri varnar kungen för att förlora sin gudsfruktan, och för att fastna i högmod eller överdåd. Kungen ska älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. ”… han skall ej förhäva sig över sina bröder, ej tyrannisera eller nederkuva dem utan så skicka sig mot emot var och en sin nästa och underdåne, som han ville att han skulle skicka sig emot honom om han vore underdånen, och den andre vore konungen.” (ibid, s 57) Redan i denna predikan anar man Olaus Petris självständighet och oberoende, den som kom att kosta honom så mycket och så småningom leda till en dödsdom.

Kunglig avundsjuka

Efter en helg som denna kan de flesta av oss känna oss lyckliga. Det har ju varit prinsbröllop med pompa och ståt i en fantastiskt vackert smyckad slottskyrka. Gästerna lyste ikapp. Biskop emeritus, tillika överhovpredikanten, Lars-Göran Lönnermark talade pastoralt varmt och personligt med glimten i ögat. Han underströk också vikten av att lysa tillsammans. Därefter bjöds det på kortege genom ett sommarfagert Stockholm. Stiligt med vaktparad och spelande musikkårer.

Den lycka som infann sig handlade till någon del om brudparet och deras synliga kärlek till varandra. Den vann anklang. Gång efter annan kom välgångsönskningar till uttryck: Lycka till! Gratulerar! Hurra!

Nog handlade lyckan något också om att inte likt filmstjärnor och kungahus behöva beskådas och granskas av ett massivt medieuppbåd vid bröllop och kalas. De flesta av oss slipper större delen av livet galaklädsel. Och ännu fler av oss slipper pryda oss med medaljer, ordnar och band för att möta sina vänner vid bröllop och fest. Själv har jag Simborgarmärket och Guldmagistermärket i simning. (Här föreslog stavningsprogrammet svimning. Och nog minns jag att man blev smått svimfärdig efter allt klädsim, livräddning och hopp från höga höjder.) De märkena är granna och duger gott åt mig. Men jag vet att inte alla tänker så.

Vid ett tillfälle som detta blir många oerhört irriterade över det de uppfattar som fjäsk och otidsenlig underdånighet. Och över att offentliga medel är med och bekostar hela evenemanget. Några drömmer om presidenter som inte ärver sina positioner utan så att säga förtjänar dem. Som om presidenter alltid har skött sina ämbeten och visat sig vara mera moraliskt högstående. Men det må vara hänt. Man kan tänka olika.

Lyckan som sprider sig har förstås fläckar, även den. Det är lätt att bli avundsjuk och tänka på hur olika livet gestaltar sig. Ödets nycker kan numera göra sagornas förvandling möjlig. En enkel pojke eller flicka av folket byter skepnad i slutet av berättelserna. De stiger plötsligt fram som prins och prinsessa, Särskilt som barn kan man vilja leva en sådan dröm. När den inte blir verklighet kan en viss missunnsam besvikelse infinna sig.

Viss avundsjuka kan uppstå vid betraktande av det glittriga överflödet. I sitt stilla sinne tänker en och annan: eja, vore vi där! Inbjudna och synliga som utsmyckade, hedrade och efterlängtade vänner och gäster. Jag ville jag vore! Det är nog inte en tillfällighet att sådana sentiment finns. Är det månne det som kallas kunglig avundsjuka?

Av den finns många varianter. Överallt där det finns olika nivåer av ledar- och chefsskap kan den infinna sig. Men även kamrater och vänner emellan kan det bli förgiftat ogint. Varför fick han...och inte jag? Den egna tilltufsade självkänslan klarar inte alltid andras framgång. Och avundsjukan åstadkommer lätt söndring och splittring. Här kan var och en säkert påminna sig sådana tillfällen. Om någon inte kan det - är det min tur att bli lite avundsjuk...

Frimodiga dårfinkar

Det goda samhället heter en relativt ny samlingssida på nätet där ett ansenligt antal skribenter städslats för att försöka fånga tillståndet och andan i samhället. Patrik Engellau publicerade häromdagen en artikel på sajten om Behovet av balanserande dårfinkar.

Kortfattat går artikeln ut på att det behövs balanserande krafter i ett samhälle så att det politiskt korrekta (PK) inte blir allenarådande.  Engellau skriver: Hos oss har PK-folket tagit kommandot över den nationella diskursen. PK-lärorna har nästan fritt spelrum. Så är det inte i USA. Visserligen är PK-tankarna uppfunna i USA – nästan alla moderna idéer, inklusive antiamerikanismen, är uppfunna i USA – men de har där inte fått det totala genomslag som de fått exempelvis i Sverige. Kanske beror det på att det i USA finns balanserande dårfinkar med starkt inflytande i den motsatta vågskålen.

Engellau får mig att tänka på hur samstämmigheten ibland blir bedövande entonig i vårt samhälle. Den mångfald alla bekänner sig till framstår som en utopi man egentligen inte vill se förverkligad eftersom den skulle försvaga den unisona sången (bildligt talat). Det är politiskt korrekt att hävda mångfald ska råda. Men mångfalden är villkorad så att inga rådande ideal eller normer blir ifrågasatta. Det är också korrekt att hävda etnisk bakgrund behöver speglas i alla möjliga beslutsförsamlingar och organisationer, som om etniskt ursprung är det man mest behöver och inte särskilda kompetenser och mänskliga kvaliteter. 

Åter till Engellau som inte längtar efter ...någon motsvarighet till Tea Party-rörelsen i Sverige, men jag blir styrkt i min föreställning att det vore bra om den dugliga medelklassen gjorde sin röst hörd och organiserade sig för att främja sina värderingar och för att säkerställa att de synsätt och attityder som gjort vårt land så framgångsrikt åter får komma till heders.

Det finns en kraft som kan fungera balanserande om den fick verka på sina egna villkor, nämligen Svenska kyrkan. Men just för att förhindra risken att kyrkan skulle vara en återhållande eller balanserande kraft blev det nödvändigt att mot kyrkans egen vilja sätta den under politiskt förmyndarskap. Detta hände i övergången mellan tjugo- och trettiotalet. Sedan dess har politiken påverkat och ibland dominerat och styrt Svenska kyrkan så till den grad att även kyrkan är en av de främsta PK-aktörerna i landet. 

Kyrkans samhällskritik har under senare tid mest handlat om invandring- och flyktingpolitik och om miljö och klimatfrågor. Enstaka kritiska synpunkter mot brister i det sociala skyddsnätet såväl som mot den skevande fördelningspolitiken har förkommit. Men för övrigt har Svenska kyrkan blivit en företrädare för i stort sett samma tankeströmmar och ideal som är förhärskande.

Trots att kyrkan löftesbinder personer till tjänst har den allteftersom och allt tydligare struntat i att slå fast vilka förväntningar en vigd person bör leva upp till. Inga förpliktelser finns att var dag be för kyrkan eller församlingens uppgift, ingen bön, förutom den som sker i andakter och gudstjänster, förväntas. En kyrka som förvaltar äktenskapet och som anser det livsnödvändigt att behålla vigselrätten borde ha synpunkter på hur de löftesbundna personerna lever sina liv. Men idag finns det knappast några regler. Om inte annat borde det ur kyrkans synpunkt vara besvärligt när prästvigda personer som lever i parrelation men inte själva vill gifta sig skall presidera när andra ger varandra äktenskapets livsvaraktiga löften.

Det är frestande och alltför enkelt om man reducerar kyrkans annorlundaskap till enstaka moraliska synpunkter. En kristen kyrka förstår sin uppgift utifrån den uppenbarelse som Bibelns Gamla och Nya Testemente ger och har därför ett genuint bidrag att ge till samhälle och samtid. Där finns erfarenhet av bot, bättring och förlåtelse. Där lär kyrkan omvändelsens och frälsningens betydelse. Tron på Kristus ger hopp, i ord och handling, mitt i utanförskap och utsatthet. I världens ögon är kyrkans evangelium en dårskap. Vilket antyder att en kyrka som är trogen sin Herre kan bidra med ett slags balans långt utanför sin egen krets. Så nog kan den kristna tron göra människor till efterföljare, lärjungar. Sådana som man redan vid den första pingsten uppfattade som samtidigt frimodiga och trosvissa dårfinkar! 

   

  

Studentexamen och ljudnivå

Fredagens eftermiddag blev en kakafonisk upplevelse. Traktorer, lastbilar, vägmaskiner i en aldrig sinande rad och med studentfyllda flak krypkörde genom stadens gator med popmusiken på så hög volym att man bara undantagsvis kunde höra några skrålande och jublande ungdomar. Även på hundram meters avstånd var ljudvolymen svårt att uthärda. Men finns det något bättre sätt att börja fortsättningen av sitt liv med en släng av tinitus? Solen värmde redan svettiga och rusiga ungdomar. Om glädjeruset hade fler och flytande orsaker än studentexamen och avslutad skolgång var inte lätt att bedöma.

Svunnen är tiden då studenterna till fots i långa rader traskade fram på gatorna. Enklare, roligare och mera överskådligt. Men den vita mössans upphöjelse understryks genom att studentkullarna får trona på flak som vanligtvis är fyllda med hö eller fraktgods. Där kan de som från parnassen beskåda det samlade folket.

Dagen hedras så till vida att de flesta andra trafikanter med ett småleende uthärdar köer, igenproppade gator och snigelfart. Men det blir uppenbart så olika de sociala nätverken ter sig. Förväntansfulla unga studenter som klätt sina fina klänningar eller kavajer och kostymer i plast bara för att några timmar senare återvända hem med en enda lite grej runt halsen. Andra bar blomster och prylar i sådan mängd att de såg havande ut. Men oftast kunde inte ens denna olikhet förstöra stämningen.

Ett studentekipage tänkte förvisso på befolkningen i Örebros utkanter och irrade, möjligen mera ofrivilligt än villigt och glatt, runt i förorterna utan att lyckas ansluta till den stora kortegen i centrum. Men så har Örebro blivit allt mera av storstad, ungefär som Manilla eller Tokyo, så viss vilsenhet kan man förstå. En praktisk lektion om hur viktiga än små och oansenliga vägval kan bli. Dessutom fick många fler njuta av ljudanläggningens häftiga sound, teknik som kostade studenterna på just detta flak 8 000 kronor att hyra.

Tänk om detta firande ändå kunde smitta av sig bara en gnutta på andra tillfällen i livet. Nyvigda präster och diakoner kunde gå i stilla procession genom städer och byar unisont sjungande lutherska psalmer med 15 verser. Barn som slutat på dagis kunde skjutsa varandra i sina gamla barnvagnar och låta som Mora träsk. Ja, tänk om en bataljon nyblivna pensionärer fraktades runt några timmar i stora fordon för att ta emot hyllningar och jubel. Det fick väl bli i amerikanska vrålåk och nyputsade veteranbilar. Framåt aftonen kunde man ha lek och spel. Rullstolsrally och krocket. Dragspelets och gräddtårtans pensionärsepok är vid det här laget överstånden. Men när man är en glad pensionär kan man säkert fira med Kalle Jularbos gammeldans och Gyllene tiders slagdängor. På allra högsta volym då hörseln råkade bli skadad vid något barns studentexamen.

Varför blir handboksförslaget så kritiserat?

Församlingskritiken tonades ner eller mörkades. Den musikaliska sakkunskapen protesterade i flera omgångar och har nu nästan gett upp. Kunniga liturgiexperter hölls utanför (t ex Christer Pahlmblad) vilket är ofattbart! Liturgiska moment namnades oförklarligt om. Texter infogades, som ibland var språkligt otydliga och teologiskt bristfälliga (som i Bön om förlåtelse 4 där man ber: Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv).

Vad är det man anar i handboksarbetet men har så svårt att få syn på? Är det en beslutsamhet att reformera och förändra så att Svenska kyrkan blir ännu mera något eget och urskiljbart i förhållande till de stora kristna traditionerna? Vill man markera ett uppbrott från det ekumeniska och allmänkyrkliga, såsom det till exempel kommer till uttryck i Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete? Vill man göra ett avtryck i liturgihistorien med en handbok som blev mera protestantisk?

Det kan vara så att bakom arbetet ligger en betydande oklarhet om vad slags kyrka och trossamfund Svenska kyrkan egentligen är. Är det en kristen kyrka kring Ordet och sakramenten där människor tror och bekänner eller är det ett samfund där det finns någon slags tro som man inte alls behöver omfatta eller bejaka bara man kommer som man är?

Denna kluvenhet ser jag återspeglad inom handboken genom spänningen mellan ett ganska allmänreligiöst förhållningssätt och ett mer profilerat och traditionsmedvetet perspektiv. Det som kommit till och som väl är tänkt som nydanande erbjuder poetiska försök och ansatser och befinner sig på mest på skapelseplanet med stort fokus på människan. Det trinitariska och kristologiska löses liksom upp och fördunklas. Här finns åtminstone en förklaring till varför handboksförslaget blir så kritiserat.

Alla som är intresserade av Svenska kyrkans gudstjänst och dess gudstjänst borde ta sig tiden att noga läsa Christer Pahlmblads text: Reviderad mässordning för Svenska kyrkan. Kommentarer och förslag! Där får man ett liturgiskt medvetet förslag till gudstjänstordning där allmänkyrklig tradition och ekumenisk insikt samspelar!

Tillbaka till källorna ljöd en gång ropen. Samma vädjan tränger sig nu fram: Ad fontes!