Kunglig avundsjuka

Efter en helg som denna kan de flesta av oss känna oss lyckliga. Det har ju varit prinsbröllop med pompa och ståt i en fantastiskt vackert smyckad slottskyrka. Gästerna lyste ikapp. Biskop emeritus, tillika överhovpredikanten, Lars-Göran Lönnermark talade pastoralt varmt och personligt med glimten i ögat. Han underströk också vikten av att lysa tillsammans. Därefter bjöds det på kortege genom ett sommarfagert Stockholm. Stiligt med vaktparad och spelande musikkårer.

Den lycka som infann sig handlade till någon del om brudparet och deras synliga kärlek till varandra. Den vann anklang. Gång efter annan kom välgångsönskningar till uttryck: Lycka till! Gratulerar! Hurra!

Nog handlade lyckan något också om att inte likt filmstjärnor och kungahus behöva beskådas och granskas av ett massivt medieuppbåd vid bröllop och kalas. De flesta av oss slipper större delen av livet galaklädsel. Och ännu fler av oss slipper pryda oss med medaljer, ordnar och band för att möta sina vänner vid bröllop och fest. Själv har jag Simborgarmärket och Guldmagistermärket i simning. (Här föreslog stavningsprogrammet svimning. Och nog minns jag att man blev smått svimfärdig efter allt klädsim, livräddning och hopp från höga höjder.) De märkena är granna och duger gott åt mig. Men jag vet att inte alla tänker så.

Vid ett tillfälle som detta blir många oerhört irriterade över det de uppfattar som fjäsk och otidsenlig underdånighet. Och över att offentliga medel är med och bekostar hela evenemanget. Några drömmer om presidenter som inte ärver sina positioner utan så att säga förtjänar dem. Som om presidenter alltid har skött sina ämbeten och visat sig vara mera moraliskt högstående. Men det må vara hänt. Man kan tänka olika.

Lyckan som sprider sig har förstås fläckar, även den. Det är lätt att bli avundsjuk och tänka på hur olika livet gestaltar sig. Ödets nycker kan numera göra sagornas förvandling möjlig. En enkel pojke eller flicka av folket byter skepnad i slutet av berättelserna. De stiger plötsligt fram som prins och prinsessa, Särskilt som barn kan man vilja leva en sådan dröm. När den inte blir verklighet kan en viss missunnsam besvikelse infinna sig.

Viss avundsjuka kan uppstå vid betraktande av det glittriga överflödet. I sitt stilla sinne tänker en och annan: eja, vore vi där! Inbjudna och synliga som utsmyckade, hedrade och efterlängtade vänner och gäster. Jag ville jag vore! Det är nog inte en tillfällighet att sådana sentiment finns. Är det månne det som kallas kunglig avundsjuka?

Av den finns många varianter. Överallt där det finns olika nivåer av ledar- och chefsskap kan den infinna sig. Men även kamrater och vänner emellan kan det bli förgiftat ogint. Varför fick han...och inte jag? Den egna tilltufsade självkänslan klarar inte alltid andras framgång. Och avundsjukan åstadkommer lätt söndring och splittring. Här kan var och en säkert påminna sig sådana tillfällen. Om någon inte kan det - är det min tur att bli lite avundsjuk...