Reformationen och auktoritetstro

Hur kommer det sig att reformatorernas verksamhet i olika länder fick ett sådant genomgripande och omvälvande resultat? De historiska förutsättningarna fanns för en förändring genom spänningar mellan kyrklig och världslig makt. Den katolska kyrkan som internationell kraft var oerhört mäktig och gjorde anspråk på lydnad från furstar och folk. När tiden var mogen framträdde så en Luther och en Melanchton, en Olaus Petri och en Laurentius André. Deras personligheter och deras tänkande gav förändringen både gemensamma drag men också olika betoningar.

Reformationen innebar att den blinda och underdåniga auktoritetstron bröts sönder. Vare sig det gällde kyrkliga konciliers beslut eller kungars maktutövning fick folket möjlighet att själva bilda sig en uppfattning, de uppmanades att godta det som var sant och riktigt men att förkasta det som inte höll måttet. Till sin hjälp fick människor både mässa, predikan och bibel på folkspråk. Ty det var viktigt att det som sades och förkunnades var begripligt. Det var ju Guds vilja att man kunde förstå. ”Medan det var nu apostlarna rätt hålla Kristi nattvard på hebreiska, kaldeiska, grekiska, latin och andra tungomål som folken förstå kunde, där de predikade före, vi skulle då vårt svenska mål vara så förakteligt att man icke skulle må göra det på svenska? Vi svenske höra ock Gudi till såväl som annat folk, och det mål vi hava, det haver Gud givit oss, såväl som han haver givit de hebreer, greker och latiner deras tungomål.” (Olaus Petri, Skrifter i urval, ur Orsak varför mässan bör vara på det tungomål som den menige man förståndeligt är, s 161) Inget enda språk, inte ens grekiska eller latin, stod över något annat språk. En ny nationell stolthet kunde tillåtas växa fram.  

Den allt överordnade principen var Guds ord. Det hade inskärpts och predikats förr. Men nu tillhandahölls nya redskap. Tryckkonsten gav möjlighet att sprida både bibel, psalmer och teologiska skrifter. Det som auktoriteterna, påve, kung, furste eller biskop hävdade kunde prövas på ett nytt sätt och av flera. Det som inte stämde med skriften var möjligt och nödvändigt att avvisa. Det fanns med andra ord en auktoritet som gick utöver de andra. Skriften allena! Om den följdes kunde de övriga ifrgåasättas och kritiseras.

Det är nog ingen tillfällighet att den väckelse som spred sig över världen drygt trehundra år senare har sina rötter i 1500-talets reformation och återkom till och innehöll något av samma ingredienser. Var man kunde läsa själv och kunde själv bedöma om det som var trott, lärt och förkunnat var begripligt och stod i samklang med Guds ord. Läseriet i Sverige var på ett sätt en ny reformatorisk våg.

”Måtte ännu någon säga: Skall man då allt bortkasta som doctores och helga lärofäder skrivit hava, och intet annat hava än den helga skrift? Svar därtill: Icke säger man det att man ska förkasta det de skrivit hava, ty de hava mycket gott skrivit. Men det säga vi, att vi äro fria till att taga av deras skrivelser så mycket vi förnimma att de komma överens med skriften, efter det neka ingen kan att de hava ock ofta farit villa, som S. Augustinus bekänner med sig själv. Ofta hava de skrivit tvärt emot varannan. Därför vilja vi att ingen skall vara bebunden till att tro det strax vara sant att Augustinus, Hieronymus, Ambrosios eller någon annan så säger, utan att alla må vara fria till att rannsaka och döma därom efter den helga skrift vad de hava sagt rätt eller icke…” (Olaus Petri, Skrifter i urval, Stockholm 1968, s 132 ur Om Guds ord och människors bud och stadgar i det andliga, som är själens regemente)

Olaus Petri var modig. Han fick uppdraget att predika vid kung Gustavs kröning den 12 januari 1528. Där inleder han med att undersöka varför herrskap och överhet har uppkommit. Någon ska bära svärdet och straffa dem som gör illa. Kungens ämbete är ordinerat och skickat av Gud, hävdar Olaus Petri. Men det är viktigt att det utövas kristligt. Ty, säger han, ”Gud haver skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens skull. Konungen är icke skickad därtill att han skall söka efter sitt eget bästa med sitt regemente, utan på det att han skall söka efter den menige mans nytta och gagn, den Gud mångestädes genom sina helga ord klarliga haver tillkännagivit som vi nu höra vilja…”

Olaus Petri varnar kungen för att förlora sin gudsfruktan, och för att fastna i högmod eller överdåd. Kungen ska älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. ”… han skall ej förhäva sig över sina bröder, ej tyrannisera eller nederkuva dem utan så skicka sig mot emot var och en sin nästa och underdåne, som han ville att han skulle skicka sig emot honom om han vore underdånen, och den andre vore konungen.” (ibid, s 57) Redan i denna predikan anar man Olaus Petris självständighet och oberoende, den som kom att kosta honom så mycket och så småningom leda till en dödsdom.