27 juni 2015

Sommar, sommar, sommar....

Jag heter Lars B Stenström. Kallas för Lasse. Eller Lars eller Lars B. Jag är född på Gotland och har aldrig riktigt kunnat klippa navelsträngen till den stora ön långt därute i Östersjön. Det här kunde ha varit mitt sommarprogram. Om jag hade funnits på rätt lista. Hade utmärkt mig, stuckit ut i mängden. Nu är min katt mera känd än jag. Good for him! Han som fastnade i landstingets porrfilter. En dag kanske Sixten, the cat just därför får erbjudandet. Att jamma i radio…


Musik

Trumpet är ett fantastiskt instrument. Vilket ljud, triumferande och mäktigt. Tänk vilka fanfarer man kan förgylla högtider med. Men innan man är där. Vad får man inte utstå? Jag hade svårt att uthärda de ljud, kan de kallas toner (?), som inte nådde ända upp och till rätt tonhöjd. Det värkte liksom i själen. Trumpet spelar jag inte.

Eller ta violinen, den spänstiga lilla fernissade lådan med strängar på, en folkets harpa. Den kan kvida och morra, spritta och sjunga. Violinen kan också få de stora symfonierna att bryta igenom den mest djupgående känslotundra som ockuperat ett bröst. Men - violin är inte mitt instrument. Det spelade min lillebror. Hur det lät när han som barn övade skalor och enklare melodier går inte att beskriva. Nu har smärtan gått över och han är nybliven pensionär. Det låter numera elegant och synnerligen njutbart. Om violinen hans.

Musik
Ett ensamt piano är som en hel orkester. På dess svallande toner kan man surfa. I dess mullrande myller kan man försmäkta. Eller förlora sig. Jag spelar inte heller piano. I sju år försökte jag lära mig behärska grunderna och nådde fram till Peterson-Bergers enklare stycken. Men en musikdirektör ritade ilsket med sin blyertspenna på de tangenter jag borde ha använt. Så att när lektionerna var över hade mina fingrar blivit lika grå som lusten att fortsätta spela. Tänk så många saker i livet som av olika anledningar aldrig blir av. Instrument man inte tog sig an. Utmaningar man valde bort.

Musik
Ordet inte är ofta beskyllt för att vara negativt. Genom att utesluta och avgränsa saker och ting. Men allt som stryks bort behöver inte uppfattas som en förlust, som något dåligt. Tvärtom minskar alternativen för varje sak som väljs bort. Vilket kan vara riktigt bra och positivt. Så, nej, inte är inte enbart något negativt. 

Musik

Risken är förstås att människor fastnar vid det där som aldrig blev av. De ångrar sig och ältar chansen som gick dem förbi. En präst i norra Värmland, numera saligen avsomnad, grämde sig för att han lät ett erbjudande gå sig förbi. En gammal spåkunnig dam i de djupa skogarna ville smörja hans flintskalle med fotogen och läsa över den för att se till att hårsvallet hans kom tillbaka. Han tänkte hur det skulle se ut om en präst använde sig av vidskepelse och besvärjelser. Så han avstod. Men Sven, som han hette, kunde aldrig helt sluta fundera över vad som hade hänt om han tackat ja.

Musik

Redan under studietiden försökte jag och min fru påbörja en adoption. Vi tröskade igenom alla ansökningshandlingar, lämplighetsprövades av socialförvaltningen, översatte dokument och skaffade stämplar från notarius publicus. Och väntade. Vi skulle få en liten flicka från Indien. Det gick så pass långt att en mycket liten person blev utsedd. Då bestämde sig Moder Teresa för att till det där avlägsna landet i norr, Sverige, dit skulle inga barn från hennes barnhem längre få komma. Inte om det redan fanns ett syskon! Så processen tvärstannade. Avbröts helt. Inget blev av. Det vi längtade efter, hoppades på, räknade med – av det blev intet.

Musik

Motgångar kan sporra till nya ansträngningar. Bli till en möjlighet att välja annorlunda. Inte där och då. Orken tog slut. Det var dags att lämna studieorten för att ge sig ut i stora världen. Det blev Örebro. Motgångarna var flera. Vi fick ingen lägenhet i den nya staden Jag uppvaktade myndigheter, talade med prosten, ringde bostadsföretag, men förgäves. Ingen lägenhet. Till sist erbjöds vi tre enrummare på olika våningsplan i Stjärnhusområdets enda höghus. Efter ett mycket upprört uttag med bostadsförmedlingen, det fanns en sådan inrättning på den tiden ty bostadsbristen var stor redan då, så fick vi en liten lägenhet ganska centralt i Örebro. Solen tittade in i rummen ibland. Inte av egen kraft. Utan genom att spegla sig i grannhusets fönster. Efter något år var vi helt övertygade. Livets skuggsida kan möta oss alla. När som.

Musik
                                                                                                
Vi det här laget hade familjen vuxit. Nu var vi två föräldrar och två barn. Ett biologiskt barn, det kallas så fastän jag är övertygad om att alla barn är lika biologiska, och ett adopterat. De trivdes ganska bra i huset. Där fanns inte så många andra barn så de vuxna brydde sig om dem. Mycket! Särskilt en man som kallades för Viöa. Han uppförde sig inte som alla andra, men var oerhört barnkär, beskyddande och omhändertagande. Varje lördag stod han utanför dörren med en sockerdricka och en påse med kokosbollar. Ska barnen ha, sa han och gick. Han åt stark medicin så att han kände inte skillnad på värme och kyla. Han kunde gå utan skjorta i minusgrader. Så lite uppmärksamhet väckte han allt. När bilar körde in på gården stod han på sin balkong och skrek. Ilsket. Svärandes. Över dessa förb…humhum bilar som kan köra över pojkarna. Är ni inte kloka era dj… Och när det en lördag var knökfullt och lång kö på Systembolaget och han stod längst fram, då ropade han högt till min fru: Ska jag köpa ut åt´na prästfrua?! Vad gör man inte för sina medmänniskor! Han avled i förtid. Kapellet var överfullt av människor han betytt något extra för...

Musik

Det hände att det ringde på dörren. Halv två på natten. En grannfru stod utanför blödande och rädd. Hon hade blivit slagen halvt fördärvad av en berusad man. Det blev många besök dagen därpå. Hos sjukvård, polis och socialtjänst. Någon annan ville visa sin nya hundvalp klockan tre. Inte på eftermiddagen. På natten.

Musik

Det ringde ofta på dörren. Ryktet hade ju gått. Det bodde en prästfamilj i huset. Kan ni hjälpa till med att visa hur tvättmaskinerna fungerar? Det är skrik och bråk i en lägenhet, kan ni göra något. Någon har svimmat. Kom och hjälp till. Tanten på våningen nedanför går halvnaken i trapphuset. Kan ni hjälpa henne så hon får kläder på kroppen. Vi kom att bry oss om varandra, vi och våra grannar. Som vore vi en stor familj. Utan vidare kunde vi ha arbetat heltid. I huset där vi bodde. Som medmänniskor. Men studier och jobb skulle också skötas. Så när en grannlägenhet brann upp en natt och vi inte vaknade av rök, sirener eller brandbilar, så trötta var vi, då bestämde vi oss definitivt. Här kan vi inte längre bo kvar. Inte en dag till

Musik 

Så vi flyttade till Drottninggatan. 75 meter. Allt förändrades. Blommorna fick fnatt. Ljust lyste på dem. Från morgon till kväll. En High Chaparall jublade. Den blev dubbelt så stor. Ty ljuset hade kommit in i växtens liv. Om en vanlig planta utvecklades så, vad kunde då inte hända med oss? Vi njöt.

Musik

Här blir det en paus. Eftertanke krävs. Man kan ju inte berätta allt. Vem vet vad som då kan hända…






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar