Förmågan att upptäcka brister

Fallenhet och förmåga kan redan i en syskonskara skilja sig drastiskt åt. Min äldre bror utvecklade fantastiska förmågor för teknik och elektronik. Han kunde redan i tonåren bygga apparater som ingen tidigare tänkt ut och laga radarutrustning. Men så blev området också hans yrkesval.

Min yngre bror blev musikant, målare, fotograf och vägrade ge upp. Så han utbildade sig till socionom. Själv blev jag en bokslukare som gillade sol och värme, men utvecklade bland annat genom läsintresset ett sinne för att se svagheter och brister i karaktärsskildring, miljö eller story. Det ledde till teologin och prästämbetet. Gemensamt för oss tre var rött hår, fräknar och viss livlighet. Som gått över med åren.

Kvar hos mig finna en dragning åt att snabbt fånga brister i ett resonemang (utom i mina egna förstås). Därför har jag genom åren haft svårt för omorganiseringar där man redan från början kunnat upptäcka stora risker och oönskade konsekvenser. I sådana uppgifter var det lätt att bli den som gick mot strömmen. Tjurskalligt och envist, skulle somliga komma att säga.

Det finns en risk att det kritiska sinnelaget blir till allmän gnällighet, vilket också ibland med rätta påpekas. Men all kyrkokritik kan inte förklaras som utslag av gnällighet och ett missnöjt avståndstagande. Det finns utvecklingslinjer och tendenser som behöver nagelfaras och diskuteras för kyrkans egen skull. Den kyrkliga diskussionen om framtiden tycks mig avskild från den kyrkliga vardagen och förs dessutom i de beslutande kretsarna. Någon stor delaktighet är svår att finna. Tvärtom är det oförsonligt tyst i församlingarna om Svenska kyrkans inriktning och form. Tanken att om en lem lider så lider hela kyrkan har aldrig fått fäste i vår kyrkoprovins annat än som en övertalande devis för internationellt engagemang.

Det finns hos alla kritiker utan undantag en utgångspunkt, en grundhållning, ett för, som resulterar i ett ifrågasättande, ett mot. Men erkännas ska att det är lätt att se och höra det jag, och andra med mig, är emot och möjligen svårare att se allt det jag (vi) är för, omfattar och tror på. Det är upplagt för påståenden om ständigt missnöje och konservativt avståndstagande. Men med ärlighet i argumentationen kan man inte koka ner kritiken till någon reaktiv och automatisk reflex av negativt avvisande.

Några av de fenomen som kräver öppenhet och manar till förändring kan avslutningsvis noteras:

Viljan att utdefiniera och stöta bort kyrkliga grupper och minoriteter som inte anses vara tillräckligt moderna eller progressiva.

En pågående marginalisering av församlingarna till förmån för storpastorat och rikskyrka.

En stadig kräftgång vad gäller deltagande i kyrkans gudstjänster och det successiva utmönstrandet av högmässan som Svenska kyrkans församlingars huvudgudstjänst.

Ett handboksarbete som redan förlorat allmän trovärdighet genom alla turer och brist på transparens.

Direktval till olika nivåer som klippt av den representativitet som bör finnas i en kristen kyrka och som faktiskt marginaliserat församlingarna. 

För att bara nämna några...

Provtänker Storkyrkans präster?

Någon föreslog på nätet att man skulle kunna se artikeln som Storkyrkoprästerna skrivit som ett "provtänk" och inte som en lärotext. Så kan man se på saken. Om man menar att det handlar om ett tänk, om slutsatser dragna utifrån studier och argument som vägts. Hela artikeln är mindre välbetänkt. Särskilt som man missförstått eller omtolkat ett lärodokument från Vaticanum II,

Nog vore det dessutom förvånande om ledande präster i domkyrkan, belägen i Sveriges huvudstad, publicerar tankar i Sveriges största dagstidning som de enbart vill testa och pröva. Men jag kanske har för höga tankar om Storkyrkans prästerskap? Egentligen tvivlar jag inte alls på att de inte bara prövar en tanke utan de vill naturligtvis torgföra en uppfattning, driva en linje, även om det på några platser i artikeln sker just i frågeform. Påståenden formulerade som frågor är alltid lite knepigare att bemöta eftersom det tycks som om där finns en öppenhet för alternativ.

Frågorna är många som växer fram när man läser texten noga. Varför skulle Svenska kyrkans församlingar vilja öppna församlingshem för muslimska bönestunder? Finns det något gott skäl? En anledning till att en kristen kyrka erbjuder lokaler till en annan och medvetet missionerande religions sammankomster? Utifrån Nathan Söderbloms ursprungliga ekumeniska visioner vore det väl mera motiverat och behjärtansvärt att hjälpa kristna trossamfund att få lokaler för sin mötesverksamhet? Där lär det inte råda någon tveksamhet att man tillber och tror på samme Gud. Där finns det starka och gemensamma rötter som ligger närmare i tiden än Abraham.

Den gamle patriarken är en gemensam nämnare för de tre stora trossystemen som har sitt ursprung i Mellanöstern. De kristna trossamfunden delar mycket mera än de monoteistiska höggudsreligionerna gör. Kristna trossyskon är medlemmar i samma familj och öser ur samma uppenbarelsekälla, den Heliga Skrift. De delar tron på treenig Gud och på Jesus som frälsare och uppstånden.

I Jesu avskedstal, i den översteprästerliga förbönen, är kallelsen till kristen enhet given. Vilket också gav den ekumeniska rörelsen starka motiv för att både samverka vad gäller hela den bebodda världens ödesfrågor och att söka en mera organiserad kyrkogemenskap. Men någon kallelse till interreligiös enhet står inte på motsvarande sätt att finna i kyrkans grundbok Bibeln. Däremot hopp och tro på att en gång alla knän i himmel och på jord ska böjas i Jesu namn (Filipperbrevet 2).

Att godta Storkyrkoprästernas artikel som ett provtänk tycks mig som ett sätt att vilja lindra kritiken och ifrågasättandet. Provtänk låter som ett försök att pröva nya vägar. Som något vällovligt oavsett hur dumt det i övrigt verkar. Förhoppningsvis kan man med samma välvilja då också möta de många kritiska rösternas åsikter som ett provtänk, en argumetationsövning. Ett försök att behålla ett tydligt centrum i kristen tro och inte öka utsuddandet av Svenska kyrkans redan svaga trosidentitet och svårigheter att se sitt verkliga uppdrag.

Storkyrkoprästerna abdikerar

Dokument kan läsas med olika glasögon. Det märker man i en uppmärksammad artikel i DN. Ibland läses dokument med en ideologisk förförståelse eller med egna idéer som både påverkar och än mer ändrar innehållet i ett dokument. Så läser dessvärre fem präster i Stockholm och Storkyrkan dokumentet Nostra Aetate från Andra Vatikankonciliet.

Artikeln i DN är skriven av Hans Ulfvebrand, domprost i Stockholms domkyrkoförsamling, Kristina Ljunggren, domkyrkokaplan, Sabina Koij, domkyrkolektor, Normunds Kamergrauzis, domkyrkokomminister och Ulf Lindgren, domkyrkokomminister. De börjar med att lovorda Nathan Söderblom som de hävdar erkände religionerna som olika vägar till samme Gud. De menar att denna uppfattning dessutom sedan övertogs av katolska kyrkan och Andra Vatikankonciliet. De destillerar dokumentet Nostra Aetates betydelse med orden: I vår tid, proklamerades att det finns många olika vägar till Gud, liksom att den Katolska kyrkan inte utgör den enda vägen. För att komma till den slutsatsen måste de göra våld på texten och förändra dess ord och andemening.

Att svenska teologer och präster så skrupellöst förenklar teologiskt avvägda texter bekräftar en utbredd sjuka. Hänvisa till böcker och skrifter och påstå vad de betyder och använd den påstådda betydelsen antingen som ett stöd eller som något att bekämpa och förkasta. I detta fall används konciliets text för att befästa en inställning som dokumentet faktiskt inte alls ger uttryck åt. 

Nostra Aetate (i engelsk översättning) hävdar inte alls att det finns många olika vägar till Gud.  I inledningen till dokumentets avsnitt om Hinduism och Buddhism kan man läsa följande: From ancient times down to the present, there is found among various peoples a certain perception of that hidden power which hovers over the course of things and over the events of human history; at times some indeed have come to the recognition of a Supreme Being, or even of a Father. This perception and recognition penetrates their lives with a profound religious sense.

Erkänna eller känna igen en Högsta varelse, eller till och med en Fader (obestämd form) Dokumentet slår fast att sådana erfarenheter genomsyrar deras liv med en djup religiös känsla. Men man kan sannerligen inte med fog påstå att detta innebär ett erkännande av flera vägar till Gud. Snarare är det erkännande av att det kan finnas inslag av sanning också i dessa religioner. I dialoglitteraturen ses detta igenkännande som ett verk av Anden.

Dokumentet Nostra Aetate fortsätter med att understryka att den katolska kyrkan inte förkastar det som är heligt och sant i dessa religioner. Och även om de i liv och i uppfattningar och lära på många sätt skiljer sig från det katolska kyrkan lär och framhåller så ” icke desto mindre kan de ofta reflektera en stråle av den sanning som upplyser alla människor”. Texten fortsätter och slår otvetydigt fast den katolska kyrkans hållning att Kristus är vägen, sanningen och livet. Ingen utbytbarhet eller synkretism där inte:  Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ "the way, the truth, and the life" (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.

Så här formulerar prästerna sig: Frågan är dock om Svenska kyrkan i dag, 90 år efter Stockholmsmötet, verkligen har insett vidden av Nathan Söderbloms ord om att det finns mer än en väg till Gud. Låter kyrkan hans budskap om olika vägar till Gud bli en inspirationskälla för samtal med just dem som kyrkan tidigare inte talat med?

Jag undrar var dessa präster har hållit hus de senaste decennierna. Har de inte märkt att det spirat av samtal i alla möjliga hörn av världen och även i den svenska myllan? Svenska kyrkan har ofta själv eller inom den ekumeniska rörelsen på många håll haft goda kontakter med muslimska församlingar och då har man samtalat och regelbundet besökt varandra. Men de slänger samtidigt all reflektion överbord då de okritisk anammar föreställningen om olika men jämbördiga vägar till Gud. Att det finns ett slags trons släktskap betyder ju inte att var och en blir salig på sin fason.

Prästerna frågar i DN-artikeln: Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition? Frågan innehåller ett ställningstagande som överger tanken på Kristus som unik och den kristna trons sanningsanspråk. Om påståendet vore sant om "samme Gud, var och en på sin väg" vad funnes det då för skäl att stanna i sin ”egen religiösa tradition”? Då blir ju religionerna utbytbara och det kvittar liksom lika om vi är muslimer eller kristna. Häpnadsväckande!

Prästerna skriver: Om vi i Svenska kyrkan anser att andlighet och gudstjänstliv är viktiga för människor, är vi då beredda att öppna våra församlingshem på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där? Och varför skulle Svenska kyrkans lokaler förvandlas till andra religioners bönerum? Inte bara blir det ett slags kolonial andlig välgörenhet riktad från de rika till de fattiga. Det blir troligen också inledningen på en konturlös och naiv kristendomsupplösning som snart överflyglas av en hårt missionerande kärnstark och traditionsbunden religion som islam!    

Svenska kyrkan kan fortsatt bidra till att männi­skor möts trots sina olikheter om vi inleder nyfikna och prövande samtal med företrädare för andra religiösa traditioner mellan människor, skriver prästerna. Dialog är ju ingenting som förutsätter att kristna människor sätter likhetstecken mellan religionerna. Nyfikenhet och genuint intresse leder långt. Än längre leder inställningen att vi tillsammans med olika religioner och alla med god vilja arbetar för försoning och fred i världen. Att då helt bortse från sanningsfrågan leder fel. Vägen framåt gäller inte religioners utbytbarhet, sammanblandning eller kompatibilitet – den går genom respekt och gemensam insats för liv och fred.

Nostra Aetate avslutas med ett intresse för att åtminstone de kristna (the Christian faithful) ska göra vad de är kallade till:  The Church reproves, as foreign to the mind of Christ, any discrimination against men or harassment of them because of their race, color, condition of life, or religion. On the contrary, following in the footsteps of the holy Apostles Peter and Paul, this sacred synod ardently implores the Christian faithful to "maintain good fellowship among the nations" (1 Peter 2:12), and, if possible, to live for their part in peace with all men, so that they may truly be sons of the Father who is in heaven.

I sin iver att möta andra religioners företrädare glömmer de prästerliga skribenterna att den dialog som är värd namnet är den som sker där människor möts och i sin vardag lever sida vid sida i vad som skulle kunna kallas en relationernas praktik. Dessutom har prästerna tappat orienteringen och fokus på sin uppgift att vara det Heliga Gudsordets tjänare, den uppgift de är vigda till att utföra. Vad vi bevittnar är en abdikation av idealistiskt och välmenande slag, men likafullt allvarligt eftersom Storkyrkans presbyterium istället tycks inrätta sig i nyspråkets tjänst.

Skryta inför Gud

Dagens liknelse harmonierar med en annan

av Jesu liknelser

Berättelsen om den barmhärtige samariern

visar att människor vi missaktar eller föraktar

faktiskt kan vara goda förebilder

och överträffa oss i goda gärningar

och i självinsikt!!!

Den förträfflige bedjaren är självrättfärdig

kliver tryggt och självsäkert längst fram

för att skryta till och med

inför Guds ansikte

om sina stora förtjänster

till skillnad från de där andra

den där typen

som inte är som jag, som vi

Eget beröm luktar illa

sas det i min barndom

Nu för tiden ska man veta sitt stora värde

Det finns till och med kurser för hur man

på bästa sätt kan sälja sig själv

marknadsföra sig genom att

gömma och glömma felsteg och brister

Man ska multiplicera och föröka

bre på brett vad gäller egna fina egenskaper

och den vackra personligheten man har

Att tro på sig själv och sin förmåga

kan vara både gott och väl

så länge det paras med ödmjukhet

och med respekt för andra

Utdrag ur en ny predikan på ordrik.

Predikoförberedelsernas vånda

Predikoförberedelser är en högst individuell sysselsättning. Genom åren har jag träffat på så många olika varianter av denna konstart. Stilarna är olika och har varierat från person till person. Det finns de som under vånda (och tårar) ägnat dagar åt att förbereda en predikan på tio minuter.

Andra har läst texten på väg till kyrkan (typ) och sedan börjat tala. Ibland med lysande resultat. Förutsatt att det funnits sedan länge inprogrammerat och välsmält material som kunnat sätta färg och ge substans åt det muntliga föredraget. Frågar man runt är det åtskilliga gudstjänstdeltagare som åhört långa extemporerade predikningar som varit så pratiga och förvirrade att man hissnat. Värre än då har varit de gånger en förkunnare följt sitt utkast och åhörarna hisnat av samma skäl. Om någon känner sig träffad är det en icke avsiktlig men smått lyckosam tillfällighet.

Förresten finns det tillfällen som går utöver dessa exempel. Som överglänser from rörighet, syftningsfel och haltande logik. Tro det eller ej. Men det har varit de tillfällen när en dylik predikan hållits en andra gång. Som om åhörare skulle ha kunnat hämta sig, glömma och förtränga sådana chockartade upplevelser. Men sådan kritik yppar man aldrig, än mindre sätter på pränt. Att låta sådant komma över läpparna vore att kasta skugga över hårt arbetande tjänare i vingården. Så därför tar jag genast tillbaka det som nyss stod här ovan. Och hävdar motsatsen. Bara för att dölja att detta har hänt. Vet dessutom att den som skriver här är en beprövad mästare i grenen fullkomliga brister.

Vad som verkligen sker under förberedelserna är också olika. Jag har träffat på dåsningsmetoden där personer satt sig i en bekväm stol och börjat tänka, bara för att genast dåsa bort och somna in. Andra har suttit vid, med bibelutgåvor och kommentarlitteratur belamrade, skrivbord och gjort grundlig exeges. Själv brukar det bli en genomläsning av texten veckan före predikan ska hållas. Sedan finns texten som klangbotten med under veckan. Dagen för blir det ett längre, eller måste jag tillstå, en kort litteraturgenomgång innan datorn tillåts surra igång.

Själva skrivandet brukar påbörjas sent lördag kväll, ibland natt. Söndag morgon kan det bli att skriva om allt, eller att justera och lägga till det som tycks fattas. Gudstjänsttiden sätter gränser för hur länge det går att ändra och justera. Väl framme vid predikan i liturgin kan det ändå hända att manuskriptet läggs åt sidan. Eller att nya utvikningar ges utrymme, nästan som vore de ingivna av Anden. När det kanske bara är mina egna hugskott som styr.

Bönens betydelse för en predikan ska inte underskattas. Många rop på hjälp och bistånd har riktats mot höjden. Klarsyn, ge mig klarsyn. Eller åtminstone EN GNUTTA FANTASI! Varför är det så svårt. ge mig en aning! Låt mig bli bara lite hängig så att jag slipper...

Men predikokonsten har devalverats. Jag läser gamla predikningar som kan täcka 10 till 15 boksidor. Mina får vara glada om det ens blir ett par sidor. Uthålligheten hos lyssnare har blivit sämre. Jag har sett tappade trådar redan efter det inledande meningarna. Gäspningar som börjat efter några minuter. Åhörare som tuppat av direkt. Då frestas jag! Att använd en beprövad metod. Att med bägge händerna greppa om predikstolens kant och luta mig ut över församling. För att med tordönsstämma ropa: ELLER HUR!? Då blir det uppståndelse och väckelse!

Men så besinnar jag mig. Försöker säga det som hjärtat och samvetet bjuder. Och som kan lända människor (och till och med mig själv om jag förmår lyssna till vad jag faktiskt säger) till omvändelse och uppbyggelse och andlig mognad och tillväxt.

Getingar som brottas i lingonsylt

Restaurangbesök kan vara trevliga upplevelser. Men inte alltid. Häromdagen blev längtan efter en god fisksoppa alternativt nystekt strömming så stark att det blev en bilfärd till Katthammarsvik. Fiskrestaurangen där har omåttligt många gäster. Dels beroende på de många sommargästerna och turisterna, dels avhängigt av den goda maten som serverats (ett tempus som markerar förfluten tid).

Restaurangen är vackert belägen med utsikt över viken och med en ganska pittoresk pir. Det blev till att köa bara för att få beställa. När det var gjort letade vi upp ett ledigt bord utomhus. Där stod en tallrik med rester från en tidigare strömming. Tillbehöret lingonsylt visade sig ha fått liv. Där kryllade det av getingar. Tio eller flera randiga flygfän sög girigt i sig av det söta.

Bara tallriken kom bort skulle väl getingarna ge sig iväg. Gäster vid näraliggande bord reste sig lite nu och då och letade efter andra bord. Men getingarna stannade kvar. De fyllde luftrummet. De kom inflygande i formation gång på gång. När målet saknades gjorde de åtskilliga spanande överflygningar liksom för att ta in förändringarna. I vissa sammanhang kan det rent av vara uppmuntrande att vara omsvärmad. Men inte där och då. Servitrisen suckade bara när jag påpekade de många getingarna. Suck, jag vet. Suck! Ingen hjälp att få där alltså. Det blev till att byta bord.

Tre bord bort fanns en getingfri zon. Där gick det an att sitta. Men knappast hade soppan hamnat framför näsan så surrade den trådlösa kommunikationen igång. Soppa med aioli tre  ord bort, anfall! Getingarna skickade först fram några enstaka flygare som kunde sända koordinaterna vidare. Bordsgrannen som faktiskt beställt strömming med lingonsylt hade plötsligt åtta getingar kladdande direkt i sylten och ett antal som flög bevakningsrundor ovanför. Dags att byta bord.

Getingar var alltså förklaringen till att borden inomhus denna varma och njutbara sommardag var överfyllda. Utomhusborden däremot var mera glest besatta. När inte ens inomhusbordet visade sig vara getingfritt fick jag och mitt bordssällskap nog. Jag slevade raskt i mig det jag förmådde av soppan, halva strömmingen donerade min vän till de ivriga flygfäna. Resolut reste vi oss och gick.

Getingrestaurangen hade ingen enda synlig åtgärd mot de surrande vandalerna. Inga varningar utfärdades, ingen hjälp gavs. Så blir det förstås om man är så upptagen att ösa ut tallrikar och håva in pengar att man inte förmår ta in den miljö man tillhandahåller. Fisksoppa med getingar. Nej, tror inte jag ska ha det. Getingar som brottas i lingonsylt. Får nog vara. Bord belägna i inflygningszoner. Nej, det är för farligt. Så vi lyfte. Det lär dröja innan vi återvänder till getingboet för att äta!

Ökenröster och talande tystnad

Debatten om statskyrkan var under åtskilliga decennier riktigt livlig. Det skrevs i tidningar och publicerades böcker. När väl reformen blev genomförd falnade intresset. Det kom några pliktskyldiga artiklar om vad som egentligen förändrats i och med relationsförändringen. Svaren blev olika. Några ansåg att förändringen var genomgripande, andra att resultatet var magert. Men ingen var särskilt intresserad av att försöka dokumentera mera systematiskt hur utfallet hade blivit. Verkliga och vetenskapliga utvärderingar uteblev.

Så här femton år efter skilsmässan har debatten och diskussionen om kyrklig organisation och politisk styrning tystnat helt. Ett antal ropande röster, varav somliga av oss tycks befinna sig isolerade i en öken, kan under extrem nyhetstorka höras som svaga ekon. Någon mer genomgripande och allmän debatt om vad en kyrka är och bör vara märks knappast. Enstaka insändare och debattartiklar i Kyrkans tidning i ämnet kan ses som bekräftande undantag.

Den lutherska reformationens tidiga kyrka var för sin självständighet starkt beroende av furstar och kungar. Det är som om detta beroende, som sedemera flyttades till staten i de nordiska folkyrkornas värld, aldrig riktigt upphört. Inte ens i Sverige där den formella relationsförändringen aldrig tilläts bli faktisk. Under några år stärktes istället den politiska styrningen av kyrkan. Furstemakten togs över av staten och landade till slut i partipolitiska sammanhang.

I de flesta av de politiska partierna har det sent omsider vaknat en insikt om att ett trossamfund vare sig kan eller ska styras av politiska partier vars sekulära religionsneutralitet hindrar lojalitet till kyrkans Herre. Enskilda partiföreträdare kan naturligtvis ha en sådan lojalitet - men partiet och partibokens specifika vikt är betydande och begränsande. I en kyrka är det Ordet och bekännelsen som borde vara riktningsgivande källor tvingas de tävla med  andra och ideologiska dokument med annan inspiration är kristen tro, bekännelse och lära.

Kritiken mot systemet med dominanta politiska partier har på ett sätt fått gehör eftersom de flesta partierna ganska nyligen tänkt om och tagit ett första steg tillbaka. Men de ihärdigaste, S, C och numera SD, vill inte släppa taget. De försöker istället utnyttja den politiska obalans som uppkommit genom att än mer stärka sitt eget inflytande. Centern och socialdemokraterna (samt SD) trampar så starkt de kan med sina politiska ben och de övriga har istället tonat ner och ibland helt avskaffat sitt respektive partis reella inflytande över kyrkan och kyrkopolitiken.

En kyrka där två (i kyrkan starka partier) på så sätt ökat sitt inflytande blir det orimliga i situationen alltmera uppenbart. Utom för dessa partier. Där växer visserligen oppositionen efterhand mot att partierna fortsätter sin styrning medelst grimma och selar på Svenska kyrkan, men det går mycket långsamt. Jag tror dessutom att storpastoratsreformen som just genomförts i ett slag flyttad Svenska kyrkans möjlighet till partipolitiskt oberoende flera decennier längre bort.

De ropande rösterna får sällan sina frågor uppmärksammade bland annat därför att medierna är religiöst tondöva och påtagligt kyrkoblinda. Där fattas numera insikt och kunskap som gör en granskning värd namnet möjlig.  När det paras med bristande förmåga, och värre ändå, obefintlig vilja så blir resultat en ekande tystnad! Inga specialreportrar hjälper längre medierna att se och förstå vilken roll, plats och betydelse en fri, självständig och oberoende kyrka bör ha i en sekulär stat. Tystnaden i media och oviljan från partipolitiskt håll att debattera frågorna om kyrkans styrning är synnerligen talande.

Poängen är liv

Ur en ny predikan på ordrik

Bibeltexter är lika mångsidiga som hus

med öppna ytor, skrymslen och prång

Därför är det värt att gå på upptäcktsfärd!

Somliga människor har verkligen svårt för

det här huset, de tycker inte om det

De betraktat byggnaden och ser bara

oönskade egenskaper, frånstötande detaljer

Det är lätt att fastna vid trösklarna

där orden tycks bli oöverstigliga hinder

Fördömande och osympatiska ord

Varje gren i mig som inte bär frukt

Skär han bort

Om vi är grenarna, är det alltså vi som ska bort

blir den snabba slutsatsen

Snart tycks fler hinder blockera vägen

nu med följande uttryck

Den som inte är kvar i mig

blir som grenarna som kastas bort och vissnar;

De samlas ihop och läggs på elden

och bränns upp…

Man kan förstå om orden känns ogästvänliga

kalla och frånstötande, som ett utkylt rum

där ingenting verkar inbjudande

eller välkomnande

Resultatet blir människor vänder huset ryggen

De flyr bort därför att

kristen tro framstår som dömande och otäck

Detta är inte för mig

Här sätter jag aldrig mer min fot,

tänker de…

Kan Jesus verkligen ha velat få lärjungarna

att se sig själva som grenar

bara för att bli oroade över

om de ska klippas bort, slängas, brännas?

Är huset verkligen byggt

för att hålla folk borta?

Är det vad Jesus önskar?

Är det så tron fungerar,

är det så den ska förstås?

....

Livet utan Jesus liknas vid förtorkning, mörker

Den borttappade relationen

den förlorade tron

Men poängen är liv – inte död!

Textens bärande väggar

handlar så tydligt om något helt annat

Om förening och samhörighet

om gemenskap och hopp

Bli kvar i mig

Så blir jag kvar i er,

säger Jesus och berättar om grenarna

som inte lever av sig själva

för sig själva

utan får sitt liv genom att höra till

genom samhörighet och gemenskap

Som ett hopp och en tröst

Klockan halv sex en morgon vaknar jag alldeles tvärt. När jag ser ut i trädgården är den höljd i gråvita slöjor. Dimman ligger tät och sikten är kanske tjugo meter. Längre än så förmår man inte se. Bortom är mest en självlysande gråhet. Ty solen berättar att den gått upp.

Vandrar bortåt kyrkan. Dimman får det att verka mjukt ödsligt. Alla hårda konturer har någon suddat på. Där ser jag silhuetten av kyrkan med tornet som har hjälpt så många sjöfarare att hitta rätt. Idag kan ingen orientera sig med hjälp av kyrkan. Och dess torn. Man bara anar att den finns där. Smått odefinierbar. Halvsynlig. Som ett hopp och en tröst för den som trots allt skönjer den.

Denna morgon ser ingen annan kyrkan. Det är som om den inte finns. Eller som om den är till enbart för mig. För min skull. Eller skuld. Tornet bekräftar att det finns mer. Mer än vad jag kan se just nu. Om bara det jag kunde se fanns levde jag som fjättrad i en bubbla. Mer, tänker jag. Det finns något mer. Där bestämmer jag mig för att inte ge upp. Utan för att fortsätta berätta. Om det de flesta aldrig erfarit. Eller om de har varit med om det, inte kunnat tolka. Inte kunnat ta till sig som en vidare mening. Inte fullt ut förstått.

Yttrandefrihet på jobbet

TCO är föregångare i att försvara och undervisa om yttrandefriheten genom att ha publicerat en handbok. Denna handbok kan göra nytta både för förtroendevalda och anställda. Lät mig därför här rekommendera den handboken till studium!

Man skriver bland annat följande:
Företag och myndigheter
som saknar människor som framför saklig
kritik och kreativ vilja att ompröva interna sanningar
riskerar att stagnera. Att inte tolerera intern kritik
riskerar att göra verksamheter ineffektiva och myndigheter
maktfullkomliga. Det är viktigt att samhället
genom rättsregler skapar de rätta förutsättningarna
för att arbetstagare ska våga slå larm när det
är befogat, men samtidigt måste var och en av oss
på vår arbetsplats bidra till ett tillåtande klimat med
”högt i tak” där både yttrandefrihet och lojalitet
respekteras.

De som försöker tysta intern kritik och diskussion kan därigenom bidra till ett arbetsplatsklimat som inte befrämjar öppenhet och samtal. Ineffektivitet som förlamar verksamheter och maktfullkomlighet som skapar klyftor är inga bra alternativ. Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det kan vara att handla klokt så att atmosfären i en församling blir frisk och tillåtande samtidigt som man undviker konflikter som är alltför djupgående och svårlösta. Men den risken får man ta. Om tystnaden inträder, såsom omvittnas från en del kyrkliga arbetsplatser, därför att ingen vågar säga sin mening med risk för repressalier från arbetsledning eller styrelse så behöves bot, bättring och omvändelse.

På s 12-13 finner man följande synpunkter:
En arbetstagare som utnyttjat sin grundlagsfästa
yttrandefrihet genom att slå larm om oegentligheter
och som blir uppsagd eller avskedad på den
grunden kan idag bli utköpt av sin arbetsgivare,
även om en domstol slagit fast att det inte finns
saklig grund för uppsägning (se 39 § LAS). Det är
orimligt när det gäller arbetsgivare som stat, kommun
eller landsting. En offentlig arbetstagare bör i
en sådan situation ha en ovillkorlig rätt att återgå
i anställning. Inom den privata sektorn bör ett
förhöjt skadestånd kunna utdömas om en anställd
köps ut för att denne utövat sin yttrandefrihet och
kritikrätt.

Självklart bör även Svenska kyrkan motverka utköp av personer som haft civilkurage nog att vara kritiska och ifrågasättande. Det måste bli ett slut på utköp mest för att bli av med interna sanningssägare.

Så till ett avsnitt som numera skulle kunna vara bekymmersamt för anställda inom Svenska kyrkan:
Yttrandefriheten enligt regeringsformen gäller
gentemot det allmänna, och inte gentemot enskilda,
privata objekt. Detta gör att anställda inom offentlig
verksamhet har en relativt vidsträckt rätt att uttala
sig i media om förhållanden hos arbetsgivaren. Inom
den privata sektorn gäller inte denna grundläggande
rätt till yttrandefrihet. Möjligheten att tala offentligt
om sin arbetsgivare är tvärtom relativt begränsad.
En privatanställds skyldighet att inte sprida viss
information följer av en underliggande lojalitetsplikt
som är kopplad till anställningsavtalet. Men
det kan också ibland finnas ett särskilt avtal mellan
arbetsgivaren och den anställde i vilket han eller hon
förbinder sig att hålla vissa saker hemliga, så kallade
sekretessavtal eller sekretessklausuler. Sådana avtal
är förbjudna inom den offentliga sektorn, men i princip
tillåtna inom den privata.

Man bör än så länge betrakta Svenska kyrkans vilja (med flera exempel i Kyrkoordningen) att tillämpa samma regler som gäller inom offentlig förvaltning vad gäller öppenhet och transparens som giltiga även för anställdas rätt till yttrandefrihet. Därtill kommer den särskilda frihet som kristna människor bör förhålla sig till som handlar om hur sanningen gör fri och om lojalitet främst med kyrkans Herre och inte med dess tillfälliga styresmän.

Den som är intresserad av dess frågor bör alltså genast ladda ner TCO:s handbok Rätten att slå larm, En handbok om yttrandefrihet på jobbet - råd för whistleblowers.

Kyrklig yttrandefrihet i fara

Nu skall munkavlen på igen! Den som tänker annorlunda ska tiga. Så kan man förstå den anmälan mot prästen Torbjörn Lindahl som ordföranden i Luleå domkyrkoförsamlings kyrkofullmäktige Maria Johansson-Berg (s) lämnat in till domkapitlet i Luleå. Läs handlingarna hos Kyrklig dokumentation!

I anmälan finns många utfall. Johansson-Berg skriver: ”Att välja att vara anställd av Svenska kyrkan gör att man ansvarar för Svenska kyrkans värderingar och förhållningssätt. Det är omöjligt att bygga församling på arbetsgivarens uppdrag om man inte delar dennes syn på uppgiften. Särskilt i värdegrundsfrågor”. Vilka dessa värdegrundsfrågor och förhållningssätt skulle vara redovisas inte. Förmodligen förutsätter anmälaren att detta är något självklart och enkelt. Vilket varje person som försökt sig på att diskutera Svenska kyrkans lära insätt är något både komplicerat och oklart.

Prästen TL anklagas dessutom bland annat för att ha förorsakat splittring i arbetslag och församling. Han beskylls för att medvetet ha skadat det allmänna förtroende präster åtnjuter och som gör det möjligt för dem att representera sin arbetsgivare. Detta sägs betyda att han medvetet skadat det anseende en präst enligt Kyrkoordningen bör ha. Vilket måste få arbetsgivaren att agera. Vilken arbetsgivare som avses verkar en aning oklart eftersom domkapitlet inte är TL:s arbetsgivare. TL anklagas vidare för att ha omöjliggjort samarbete ”med andra organisationer och verksamheter”.

Anklagelserna mot TL gör ingen skillnad mellan lära och ordningsfrågor utan väljer att framställa TL som omöjlig och illasinnad (en person som medvetet går in för att skada kyrkan och präster och det förtroende de åtnjuter).

Allt tycks ha sin upprinnelse i det som TL som bloggare publicerat. Där får han särskilt påskrivet eftersom ”personliga konflikter och samarbetsproblem inte ska bearbetas på offentliga arenor. I sociala medier är det särskilt viktigt att inte leva ett liv som präst eller diakon och ett helt annat liv på fritiden”. Nu lever man knappast någon sitt liv i sociala medier. Inte ens präster. Tvärt om är sociala medier för de allra flesta något man inte använder sin arbetstid till, utan de ägnar man sig åt på sin fritid.

Alldeles oavsett vilka åsikter och teologiska idéer TL påstås förfäkta äger också han den yttrandefrihet grundlagen tillförsäkrar medborgarna i Sverige. Därmed har han rätt att fritt uttrycka sig i tal och skrift. Arbetsgivaren har ingen överprövningsrätt som ger utrymme för att hindra någon från att utöva sin grundlagsskyddade rättighet. Yttrandefriheten har sina gränser. Förtal och diskriminering är till exempel inte tillåtet. Men det är inte något sådant TL anmälts för.

Glädjen över mångfalden i kyrkan, den som så ofta uttrycks, verkar inte vara särskilt långtgående eller allvarligt menad av denna anmälan att döma. Är tigande och tysta anställda att föredra framför diskussion och samtal? Är underdånighet och underkastelse under några odefinierade grundvärderingar det nya idealet? Särskilt som dessa grundvärderingar tydligen inte innefattar rätten att ge sin mening till känna…

Som bloggare med kritisk solidaritet som ledstjärna känner jag att det nu börjar blåsa snålt runt tangentbordet. Dag Sandahl, vars blogg jag både läser och ibland hänvisar till, blev illa åtgången och märkligt kritiserad av sitt domkapitel och överklagandenämnden. Även det ett fall där yttrandefrihetens gränser snävades in, och det rejält. Det kanske är dags att anmäla sig själv och sin stillsamma blogg till domkapitlet (Strängnäs i detta fall) och så förekomma eventuella skrivelser.

Utövandet av yttrandefriheten kan förstås kosta på. Man kan falla i onåd hos en högt uppsatt kyrkopolitiker och därmed riskera sin anställning. Ingen har väl glömt att utköpen av medarbetare i kyrkan har galopperat sedan bandet kyrka-stat löstes upp och präster blev lokalt anställda?

Jag plockar nu fram Biskop Thomas frihetsvisa och sjunger stillsamt för mig själv:

Frihet är det ädlaste ting
Som sökas må all verlden kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig sjelfvan vara huld,
Du älske frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.

En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så göra de vilda djur för visst,
Nu märk, hvad du bör göra!
Gud hafver gifvit dig hjerta och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!

Att låta saker bero

Ur en ny predikan på ordrik:

Vi kan säkert enas om att detta att bara göra ingenting

inte är någon bra lösning om man ska vårda

och förvalta, om man ska ta ansvar och utveckla

Samtidigt ligger en god portion vishet i tanken

som vi gotlänningar är duktiga på

att låta saker och ting bero

Att låta dem mogna

så att vi hinner tänka efter och göra planer

Att bara rusa åstad är inte heller den bästa av lösningar

Dessutom behövs stunder av vila och eftertanke

det är nämligen totalt omöjligt att vara

högpresterande precis hela tiden

Återhämtning, förkovran och ställtid behövs

Men i det moderna samhället försöker många

skära bort återhämtning och tid för reflektion

även omställningstiden, ställtiden,

den tid som det tar att göra sig redo för nästa uppgift

är hotad

Synliga präster och osynliga beslutsfattare

Den synliga och den osynliga kyrkan talar teologer om. Några av dem åtminstone. De som inte är nöjda med att det man ser inte berättar hela sanningen, ger hela bilden. Man får i en kyrka mer än vad man ser.

Den synliga kyrkan skulle kunna ses på många olika sätt. Där finns organisation och apparat. Där finns präster, diakoner och många andra skickliga professioner. Den synliga kyrkan kan också uppfattas som den som manifesterar sig genom att samlas, bli synlig i gudstjänstfirande och handling. Särskilt i folkkyrkor har man känt sig behöva ha något mer att säga om kyrkan än det man kan peka på som konkret och synligt. Särskilt som kyrkan innefattat medlemmar (sk kyrkotillhöriga) som egentligen inte ens själva definierar sig som kristna eller troende. Den osynliga kyrkan skulle då liksom bli den del av kyrkan som ä'r svår att urskilja, den där Kristus är Herre och konung.

I det man kallar för den demokratiska folkkyrkan kan det verka som om den är befolkad mest av präster och en massa anställda. Den del av kyrkan som har att fatta beslut och peka ut riktning och inriktning består av en mängd i val utsedda personer. De är i sin tur först utvalda av partigrupperingar, så kallade nomineringsgrupper. Så makten att föra fram kandidater är begränsad till korporationer, grupper, som vill vara med. På valsedlarna blir deras namn synliga. Under en kort period dyker de liksom upp till ytan och insuper väljarnas syre, för att sedan bege sig in i beslutsfattarrummen.

Formellt finns sällan några hinder för att kunna följa och se vilka de är och vad de gör. Men alltsomoftast saknar kyrkfolk, medier, allmänhet intresse. Det är lättare att ge sig på de mera synliga prästerna. Därför bekämpas fortfarande den prästkyrka som inte längre finns, en kyrka där prästerna troddes ha all makt. Svenska kyrkans styresskick har genom historien haft ett lydnadsförhållande till kungamakt och annan världslig makt. Men ta diskussionen innan den samkönade vigseln plötsligt blev en ny läroståndpunkt i kyrkan. Nog var det prästernas fel att det var som det var, trots att kyrkans verkliga makthavare, det oftast osynliga folket, kyrkomötesdelegaterna, kunde förhålla sig stilla i bakgrunden. Jag inser att de måste tycka att en sådan beskrivning är mycket felaktig. Särskilt som det finns ett antal både synliga och verbala ledamöter och beslutsfattare, liksom ett stort antal tigande präster som sällan eller aldrig fattat pennan för att skriva en teologisk debattartikel till en tidning. Den lilla grupp kyrkopolitiker som får, vill eller kan uttala sig  speglar nog också ett verkligt förhållande, en ganska tyst och stor grupp förtroendevalda som följer de mera tongivande. Undersök gärna saken, fråga ett antal vanliga kyrkobesökare om vad de vet...

Nåväl, idag vill jag fråga hur det kommer sig att majoriteten av kyrkans beslutsfattare lyckas hålla så låg offentlig profil att allt som sker i kyrkan kan uppfattas som om det vore prästernas påhitt eller infall. Den osynliga kyrkan kanske borde bli ny rubrik på den kyrkliga apparaten som, en hord av kommunikatörer till trots, lyckas hålla sig så i bakgrunden, att de knappats finns i det allmänna medvetandet. Det om något är ett demokratiskt problem i den så benämnda demokratiska folkkyrkan. De lågprofilerade och nästan anonyma beslutsfattarna som dröjer i bakgrunden.

Sopmarodörer och extrasäckar

Och nu något helt annat.

Denna morgon är det sophämtning. Därför ställs soptunnor och extrasäckar ut mot vägen kvällen före. Men när jag drar upp rullgardinen och ser ut över gräsmattan ligger där ett silverne glitter mitt på det gröna gräset. Aluminiumfolie visar det sig vara. Jag gör en upptäckarexpedition. Undrar stillsamt varifrån den kommit seglande. Spejar mig omkring. Finner att den gröna extrasäcken ligger slängd 25 meter från den plats där den lämnades för några timmar sedan.

Där ligger plastsäcken som en trasig grön ö i ett hav av plast och hushållssopor. Hjärnans alla hjul snurrar igång. Korpar? Nej de håller hus på annan plats. kajor? Nej de lyfter inte 10 kilo säck ett tjugotal meter. Räv? Nix, det är för tungt. Slutsatsen blir att någon förbipasserande person i skydd av mörkret lekt slungboll med säcken. Den har kraschlandat och spruckit. När säckslungaren givit sig av har naturen själv tagit kommando. Då kom nog kajor, duvor, rävar och annat som pickat, hackat och bitit sönder påsen allt mer.

Jag förlorar mitt stillsamma jag och bli en rasande furie som far fram och plockar skräp likt en gigantisk dammsugare. Mitt språkbruk lämpar sig inte för återgivning i fromma sammanhang. Om man säger så. Där och då vaknar hämndbegäret. Visste jag bara vem förövaren var skulle jag kunna tänka mig att ge tillbaka. Gåvor och gengåvor.

Det är ingen god tanke att vilja hälla sopor på någons trappa eller blockera dennes ytterdörr med kladdiga kycklingben och äggskal. Därför bekämpar jag tanken genom att intala mig att hut går hem alldeles av sig själv. En dag snubblar personen nog under sin ljusskygga verksamhet och vrickar foten och bryter stortån. Genast känner jag att denna dag kommer solen inte att gå ner över min vrede. Särskilt som det ganska mulet ute.

När allt blivit insamlat tuffar sopbilen fram. Som tur var har jag väntat på den eftersom personalen inte får hantera trasiga säckar. Riskerna blir för stora för dem då. Men jag kan själv hiva säcken i gapet på vidundret. Vi språkas vid en kort stund innan åkaren behöver fortsätta sin runda. Mitt problem är inte okänt. Det händer flera. Än värre är sopdumpningen i ängen, skogsbackar, badstränder vägrenar. Finns det en tom yta så nog kan man slänga en burk eller en tom förpackning där. Eller vräka ut de sopor man forslar runt i bilar för att slänga varhelst ett tillfälle yppar sig.

Nu förstår jag varför det kan behövas sopspioner. Att de dessvärre mest bevakar misstagen när man lägger rätt saker i fel tunna är tråkigt. De skulle behöva spionera på sopmarodörerna som löser sina sopproblem genom att dumpa dem på andra! Några sådana miljöbovar fångas ytterst sällan. Trots att de nog skulle gå att spåra.

Visserligen är jag för att man ska kunna förlåtas. Men det tycker jag förutsätter ånger och vilja till bättring. Att förlåta dem som medvetet och överlagt täcker över ängen, skogsbackar, badstränder, vägrenar, torg, gator, parkeringsplatser, dungar och fält känns svårt. Guds fria natur har fått ett kladdigt och geggigt lapptäcke bestående av skräp, rester och avfall. Särskilt plåt, plast och glas blir en sorglig ersättning för mjuka mattor av blommor och örter.

Marodörerna gnolar nog:

Uti vår hage finns flaskor och sill
Släng soporna
Där blir man av med vadhelst som man vill
Släng äggskal och ketchupflaska
Släng lådor och grillens aska
Släng resten och kladdet, släng soporna

Glänsande folie flyger omkring
Släng soporna
Burkar och plastbestick, massor av ting
Släng påsar och paraplyer
Släng vykort med granna vyer
Släng allt, ja, släng mera, Släng soporna!

När de borde sjunga:

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så träffas vi där!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och saliveja,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och saliveja,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!'

Om den goda viljan fanns

Den stora institutionen måste inte ha svårt för att vara problemlösande, konkret, mänsklig och personlig. Det är ingen naturlag att det ska vara svårt, det är ingen förutsättning för verksamhet i stor skala. Trots det hamnar många institutioner i en märklig blindhet för hur verkligheten uppfattas utanför de inre kretsarna. Längst ner på golvet i ständig kontakt med omvärld, kunder eller medlemmar behövs pyskologisk insikt och medkänsla i långt högre grad än hos dem som kan fatta beslut utan att själva behöva konfronteras med resultatet.

Ett antal TV-program, Undercover boss till exempel, the Secret Millionaire,, visar företagsledare som wallraffar inom sin egna företag med många aha-upplevelse och höjda ögonbryn över hur den värld ledaren trodde sig ha kontroll över egentligen gestaltar sig in real life (IRL). Programmen bygger på att dessa företagsledare "upptäcker" sina medarbetares situation och ser vilka pärlor där finns bland andra som inte gör mer än de absolut måste eller gitter. De duktiga saknar ofta viktiga ingredienser i sina liv, pengar till vård för ett barn, dåliga bostäder, tvång att ha flera jobb samtidigt. I slutet av programmet tar företagsledaren av sig förklädnaderna och belönar de goda samt talar uppmuntrande till ett stormöte av anställda utifrån sina nyvunna insikter...

Den sociala situationen skiljer sig markant mellan USA och Sverige men även i vårt land kämpar många för att få tillvaron att gå ihop. Svenska kyrkan har av någon anledning struntat i att binda ihop nivåerna så att de lokala erfarenheterna ska kunna tas tillvara och utgöra grunden i beslut på stifts- och nationell nivå. Även om många har hemvist i lokal sammanhang, dvs församlingar, representerar de inte församlingsgemenskapen. De företräder inte den nivå i kyrkan som har att fira gudstjänst och arbeta kontinuerligt med undervisning, diakoni och mission. Ett misstag som skulle gå att rätta till. Om den goda viljan fanns.

      

Mose och fångenskapen i Egypten

Fångenskapen i Egypten är en sedelärande berättelse. Man får följa ett folks umbäranden och svårigheter som gästarbetare vilka snart blev livegna slavar i främmande land. De förökade sig så till den grad att de uppfyllde landet. Fogdar tillsattes och drev israelerna hårt. Till och med barnmorskorna drogs in i den etniska rensningen genom att de fick till uppgift att dräpa pojkarna, men låta flickorna leva.

Mose blev genom omständigheter som varje bibelläsare känner till son till faraos dotter. Han får ett uppdrag från Herren som har sett hur man plågar folk i Egypten. Herren har nu stigit ner för att befria sitt folk från Egypten.

Men man vet vad man har och inte vad man får, heter det. Och därför är inte alla med på noterna inför möjligheten att behöva lida än mer under uppbrott och flykt. Köttgrytorna i Egypten kunde trots brist på frihet och självbestämmande verka lockande.

Mose fullföljer sitt uppdrag och begär att folket ska få lämna Egypten, Släpp mitt folk! Men farao blev förhärdad av herren själv så att varje vädjan och krav klingade förgäves. Varför skulle man släppa iväg den arbetskraft man hade sådan nytta av. Inte förrän kostnaden för att behålla dem i landet blev för hög verkade det meningsfullt att låta folket gå. Därför stod farao och hans hov emot prövningarna och plågorna, den ena efter den andra. Men det blev till ett märkligt förhandlingsspel som varje fackförening eller part i en förhandling med behållning skulle kunna studera.

Till och med när folket ger sig av ångrar sig farao och jagar iväg efter folket. Men det är för sent. Nu skyddas de och går torrskodda på havets botten mot sin frihet.

På olika sätt och i många olika sammanhang finns det de som väntar och längtar efter frihet, men som tvekar inför eventuella svårigheter och risker. Men uppbrottet blir nödvändigt, för Guds och frihetens skull. Till och med i den Svenska kyrkan skulle man förmodligen kunna förstå berättelsen om fångenskapen utifrån sin situation. Det ska inte behöva dröja generationer för att ropen: Låt folket gå, släpp mitt folk, ska bli hörsammat!

Personfrågor eller systemfel?

2007 fick jag in en artikel i Svenska dagbladet med kritik mot de politiska partiernas makt inom Svenska kyrkan. Ett inlägg som sedan föranledde en diskussion i Nerikes Allehanda. När artikeln i NA publicerades dröjde det inte länge förrän flera både ilskna och ledsna kyrkopolitiker hörde av sig. De menade att jag misstänkliggjorde dem och for med osanning. De var minsann inga politruker eller partigängare som lydigt gjorde vad man sa åt dem. De var kristna människor som tog ansvar. Hur kunde jag ge mig på dem?

Jag invände att de kunde väl då gå i svaromål och förklara hur de kunde få ihop sin privata kristna tro med uppdraget att representera sekulära, världsliga om man så vill, partier i en kyrka där Guds heliga ord, tro, bekännelse och lära, ska stå i centrum. Men nej de ville inte. De var ganska nöjda med att känna sig missförstådda, kränkta och baktalade. Det är problematiskt om partiernas kyrkopolitiker reducerar den brist i organisation och system jag pekat ut till personfrågor. Man borde kunna diskutera kyrkan på system- och organisationsnivå med kyrkopolitiker från politiska partier.

Sedan kan man inte komma runt att det naturligtvis också handlar om personer. Att många aldrig ens kritiskt reflekterat över vad det innebär att religiöst neutrala politiska partier i kraft av det försteg deras partiapparater ger i kyrkans val är mer än bekymmersamt. Hur kan de rättfärdiga att enbart kristendomen och dessutom bara Svenska kyrkan ska åtnjuta deras insatser om det nu är så rätt och viktigt med partiers roll?

Vad jag skrev i NA? Här ett citat:

Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?

Problemet jag pekat ut är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?

Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.

Den oheliga politiska alliansen inom Svenska kyrkan

Det finns en ohelig allians som aldrig låter tala om sig. Media förstår sig inte på frågorna och journalister tycker inte det är intressant. Att det handlar om grundläggande fri- och rättigheter bekommer knappast dessa så flitiga riddare, de som annars så gärna ställer sin yrkesutövning i rättvisans tjänst.

Men eftersom det nu handlar om Svenska kyrkan och tro får det vara. Möjligen har media redan köpt idén om att religion hör till den privata sfären och därför inte bör uppmärksammas så ofta. Därför låter de den oheliga alliansen hålla på. Alliansen består av några sekulära politiska partier som fortfarande i denna förmodat upplysta tidsålder anser att det är berättigat och rimligt att de ska styra ett av många trossamfund. Detta trots att kyrka och stat formellt har separerats och trots att många i partierna driver tesen att kyrka och tro tillhör den privata sfären. Ändå sitter Annie Lööfs och Stefan Löfvens partier kvar så gott som alla i kyrkans beslutande organ. I båten finns en ganska ovälkommen gäst, Jimmie Åkesson, som faktiskt hänger med mest för att partibåten fortsätter tuffa och gå. Förresten var det just genom att kravla sig i kyrkbåten som SD började etablera sig politiskt som parti!

Partiledarna för centerpartiet och socialdemokraterna vill gärna vara moderna människor som verkar för frihet och oberoende. Men de har en blind kyrklig fläck. Där låter de nästan feodala ordningar råda genom att ta plats som nomineringsgrupper i de kyrkliga valen. På alla nivåer i Svenska kyrkan sitter partiföreträdare, på många håll med oerhörd makt! Många av dem är fromma och aktiva människor, men de sitter på partimandat med förpliktelse att driva partiets intressen.

Engagemanget går tydligt endast åt ett håll. S och C har representanter i kyrkan, men sällan ser man att dessa personer representerar kyrkan i partiet. Varför inte? Partierna är ju religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. För att så gör man inte. Det vore ju att använda partiet för religiös påverkan eller propaganda. Men att i kyrkan verka för sina partiers värderingar anser man vara rätt och rimligt! Hur länge ska det fortgå?

Sekulära partier beslutar i Svenska kyrkan om trossamfundets gudstjänster, om psalmer, nattvardsböner och syndabekännelser. Partierna hävdar ofta att de företräder dem som sällan eller aldrig är aktiva i kyrkan. De påstår också att de bidrar med representativitet och ser till att kyrkan blir demokratisk. Som om den Svenska kyrkan behöver de mycket små politiska partierna för att ordna sin organisation och fatta beslut! Men om man antyder att de kyrkligt aktiva skulle styra och leda kyrkan kallas det elitistiskt. 

Partierna misstänker att en frisläppt och otämjd kyrka förmodligen skulle forma sin egen vilja, vilket förmodligen skulle gå på tok, vore galet, konservativt och fel. Särskilt S skrämmer väljare med ett utbrett och växande kvinnoprästmotstånd. Vilket ju inte är sant utan en skröna, upprepad till utmattningens gräns. Några siffror som dokumenterar denna påstådda hotbild presenterar man naturligtvis aldrig. På samma sätt skrämmer man för SD som just partipolitiken bäddat för! Ett parti vars ställning och utrymme i kyrkan är synnerligen  begränsat, särskilt på lokal nivå.    

De politiska partierna i Svenska kyrkan har grumliga resonemang som faktiskt inte duger att förklarar varför man vill ha kyrkan i koppel. Det är generande för svensk demokrati att denna sentida caesaropapism inte bara finns utan försvaras och stöds 15 år (!) efter det att kyrka och stat separerade. Caesaropapism innebar att kejsaren var högste ledare för kyrkan, ett ledarskap som gjorde kyrkans egen ledning, biskopar och kyrkomöten, underordnade. När sekulära intressen, såsom religiöst neutrala politiska partier, styr i kyrkan är det en form av caesaropapism.

Övriga partier har haft anständigheten att ta åtminstone ett första steg tillbaka, men inte S, C och SD! Hur länge ska det dröja innan S, C och SD följer efter? 

Läs också Annika Borgs artikel i Göteborgsposten om det klåfingriga S som inte släpper makten i kyrkan!!

Citat ur tidigare inlägg på stillsam:

Socialdemokraterna blev vid kyrkovalet 2013 det absolut största partiet i kyrkomötet. Och därtill det i särklass största partiet i samtliga stift utom i Visby stift (där de anslutit till en opolitisk koalition). Den mäktigaste gruppen i Svenska kyrkan är fortsatt Arbetarpartiet Socialdemokraterna! Har någon läst en enda artikel i någon enda tidning om detta faktum? Knappast. Det är ett faktum som inte ens valsegrarna vill skryta om. Det skulle ju kunna leda till protester och krav på att i en modern och sekulär stat ska inte politiska partier vara så insyltade i ett av många trossamfund.

Valresultatet kan man betrakta på många olika nivåer. Ta stiften till exempel. I stiftens styrelser sitter biskopen som självskriven ordförande. Men en förste vice ordförande och en andre brukar väljas. De flesta stiften redovisar vilka partier eller nomineringsgrupper man representerar. Så sker inte i Västerås stift eller Skara.

I Svenska kyrkans 13 stift har Arbetarpartiet Socialdemokraterna i hela 7 stift platsen som 1 vice ordförande. Borgerligt alternativ har posten i 3 stift och posk såväl som centerpartiet i ett. I Visby stift innehas platsen av en Kyrklig Samverkan.

Platserna som andre vice ordförande fördelas som följer: 4 (s), 4 (c), 2 (posk), 1 (ba). Skara och Göteborgs stift anger ingen andre vice ordförande.  

Man ska inte heller förbise att 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen på nationell nivå är Wanja Lundby-Wedin (s) och 2 vice ordförande Mats Hagelin (ba). I praktiken innebär detta att de flesta av Svenska kyrkans stiftsstyrelser och kyrkostyrelsen därtill har som sin starkaste politiska kraft Arbetarpartiet Socialdemokraterna. Samma parti som innehar regeringsmakten! En olycklig och olämplig symbios för en en kristen kyrka som bör stå fri och oberoende i förhållande till den politiska makten! 

Vi och dom

Redan tidigare har jag gisslat ett uttryck som är missbrukat och omåttligt populärt. Det ska inte finnas ett vi och dom, sägs det. Det finns bara vi. Hoppsan sa! Men så kan den politiska retoriken låta. Man säger det med eftertryck och som om man faktiskt sa något väsentligt. När påståendet i själva verket mest är en språklig fint från ett håll som sannerligen älskar att dela upp världen i ett vi som är bäst och de andra som är odugliga. Dessutom - om inte vi och dom fanns så vore människor gränslösa, grupplösa och utan urskillningsförmåga.

Den egna identiteten formas bland annat genom att man speglar sig själv i andra. Först fungerar föräldrar och kanske syskon som dem man först imiterar och härmar och sedan avgränsar sig ifrån, Man skiljer efterhand ut sig själv från de andra. Jag och dom. En grundläggande grupptillhörighet fungerar instinktivt, vi i min familj och de andra i sina. Vi och dom.

Så osedvanligt fyrkantigt och borgerligt, hör jag några av mina ungdomskamrater säga. de som uppvaktade mig och min blivande fru och hävdade att vi som skulle gifta oss därför utgjorde ett borgerligt hot mot kamraterna och gemenskapen. Vi blev ett hot mot dom.

Talet om vi och dom som inte bör eller får finnas brukar handla om att vårt samhälle ska fungera inkluderande. Några inhemska vi ska inte avgränsa oss mot dom med utländsk bakgrund. Vi och dom kan användas exkluderande och som en nedklassning. Men då är det oftast människosynen som brister och förmågan att se och definiera grupper kan inte gärna betraktas som illasinnad och därför behöva upphöra.

Oavsett grupptillhörigheter ska varje människa tillförsäkras sina mänskliga rättigheter. De fri- och rättigheter som det demokratiska samhället brukar och bör värna emfatiskt och starkt. Det är när grupptillhörighet förkortas till karikatyrer och nedsättande schabloner som ett ospecificerat dom kan utnyttjas för att skapa ytterligare avstånd och rangordning. IS och Al Quaida är islamister, islamister är övertygade muslimer, alltså är alla övertygade muslimer islamister. Filosofi- och logiklärarna skulle få dåndimpen inför en sådan skruvad slutledning. Men de som har skaffat sig kunskap och erfarenhet behöver inte demonisera alla muslimer. De har redskap för att hantera olika grupper på ett nyanserat sätt. De kan också genomskåda förtryckargrupper och initierat kritisera.

Det grasserar förstås alla möjliga slags dom som andra tar avstånd från och inte vill tillhöra. Fler än jag har hört omdömet: kristna människor är vidskepliga och mot vetenskap. Sådana är dom. Att så grovt göra regel av enskildheter eller avvikande fenomen leder totalt vilse och är fel. Trots det ska man naturligtvis kunna tala om muslimerna eller de kristna likaväl som man kan tala om socialisterna och kommunisterna.

Det är klart att om man får för sig att identitet är något tillfälligt och utbytbart, konstruerat och skapat i likhet med sociala konventioner, ungefär som kläder, så blir ett vi och ett dom också möjligt att sudda lite hur som helst. Men oavsett vem någon väljer att vara för stunden kan den tillfälliga rollen inte ersätta det inre jag som existerar bakom konvention och rollspel.

Slutsats: vi behöver dom!

Några duger mera och somliga duger bäst

Du duger som du är, är en tanke som används i övertalande syfte. Idén är att få den person som tilltalas att känna sig accepterad och bra. Det är inte så dumt att få människor att må gott men så fort någon slags interaktion ska till räcker det sällan att duga.

Den som är duktig på något, eller populär och beundrad, går före den som duger. Det gäller i arbetslivet och det gäller inom folkrörelser och föreningar. Till och med i familjer där man gärna talar om den villkorslösa kärleken så behandlas familjemedlemmar olika. Det blir en del av samspelet och förstärks genom rollerna man tilldelas. Där kan det till och med vara så att den som strular och ställer till det lyckas knuffa undan de övriga. Det sker genom att ta all kraft och energi hos de vuxna i anspråk. I de sammanhangen betyder detta att duga inte särskilt mycket.

Evolution och utveckling riskerar att stanna av om allt och alla duger. För företaget som vill förbättring och produktutveckling kan alla duga, det vill säga vara sedda som människor med okränkbart och gränslöst människovärde, samtidigt som de är fullständigt odugliga för att bidra till det företaget vill åstadkomma. Sedan ska väl i ärlighetens namn påpekas att det kräver god människokännedom och psykologisk insikt om företaget, föreningen eller församlingen ska lyckas välja ut de personer som verkligen har de kvalitéer och kompetenser som behövs.

Tar man handboksarbetet i Svenska kyrkan som handlar om att mejsla ut en ny bok med alla anbefallna gudstjänstordningar, till exempel nattvardsböner och syndabekännelser, så är det bara somliga som har dugt att sitta med i en inre krets. Sällskapet "experter" har dessutom inte varit helt öppet redovisat. Några av de verkliga liturgiska experter som finns har lämnats utanför, har inte dugt, kanske för att det myckna vetandet verkat hotande för de andra?

Eller fundera över detta med vice statsminister. Åsa Romson dög till att bära titeln, men inte att utföra uppgiften, ansåg socialdemokraterna. I klartext ansåg man att hon inte räckte till. Hon tillhörde inte de alla som duger som de är.

Om ingen egentligen tror att alla duger, varför fortsätter man att orera om det? Varför påstår man något som inte har generell räckvidd och endast undantagsvis fungerar? För att det verkar generöst och tolerant? För att det tystar kritik mot de utvalda "dugliga"?

Nästa gång någon börjar tala om hur viktigt det är att alla får känna att de duger borde det inte få stå oemotsagt. Ty det är mycket sällan sant. Och om alla duger varför är det alltid så att några duger mera eller till och med bättre än alla andra, det vill säga de duger mest och bäst?!