24 juli 2015

Personfrågor eller systemfel?

2007 fick jag in en artikel i Svenska dagbladet med kritik mot de politiska partiernas makt inom Svenska kyrkan. Ett inlägg som sedan föranledde en diskussion i Nerikes Allehanda. När artikeln i NA publicerades dröjde det inte länge förrän flera både ilskna och ledsna kyrkopolitiker hörde av sig. De menade att jag misstänkliggjorde dem och for med osanning. De var minsann inga politruker eller partigängare som lydigt gjorde vad man sa åt dem. De var kristna människor som tog ansvar. Hur kunde jag ge mig på dem?

Jag invände att de kunde väl då gå i svaromål och förklara hur de kunde få ihop sin privata kristna tro med uppdraget att representera sekulära, världsliga om man så vill, partier i en kyrka där Guds heliga ord, tro, bekännelse och lära, ska stå i centrum. Men nej de ville inte. De var ganska nöjda med att känna sig missförstådda, kränkta och baktalade. Det är problematiskt om partiernas kyrkopolitiker reducerar den brist i organisation och system jag pekat ut till personfrågor. Man borde kunna diskutera kyrkan på system- och organisationsnivå med kyrkopolitiker från politiska partier.

Sedan kan man inte komma runt att det naturligtvis också handlar om personer. Att många aldrig ens kritiskt reflekterat över vad det innebär att religiöst neutrala politiska partier i kraft av det försteg deras partiapparater ger i kyrkans val är mer än bekymmersamt. Hur kan de rättfärdiga att enbart kristendomen och dessutom bara Svenska kyrkan ska åtnjuta deras insatser om det nu är så rätt och viktigt med partiers roll?

Vad jag skrev i NA? Här ett citat:
Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?

Problemet jag pekat ut är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?

Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.




1 kommentar:

  1. Många partibundna kyrkopolitiker är kyrkligt/andligt omedvetna och då knappast kristna, även om de
    "liksom far och farfar alltid ställt upp för kyrkan". De kan ha gjort kyrkan goda tjänster - men det kan
    också vara tvärt om! Prövningen av insatserna skulle ske genom självrannsakan, bön och bibelläsning.
    Man prövar sig då inför Gud och Hans ord - inte om lojalitet och trohet mot ett politiskt program.
    Kyrkopolitikerna borde "läsa" och be mer, så skulle skevheten snart upphöra...

    SvaraRadera