och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!
10 maj 2012
Partistödet II
Partistödet ska fraktas
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!
07 maj 2012
Redovisa det kyrkliga partistödet!
Sveriges Radio och Ekot rapporterar idag om att det ska bli obligatoriskt för politiska partier att redovisa hur de använder sitt partistöd, föreslår en utredning som presenteras i dag. Trots att partistöden från kommuner och landsting har till syfte att stärka den lokala demokratin använder många riksdagspartier i större eller mindre omfattning stödet för partiet på regional nivå eller i riksorganisationen. Stig Nyman, sjukvårdslandstingsråd för Kristdemokraterna i Stockholm, har lett utredningen om hur den kommunala demokratin ska förstärkas. Med tanke på det starka politiska inflytandet i kyrkan och att det även där utgår partistöd hade man kunnat vänta sig tankar på motsvarande redovisningsskyldighet vad gäller hur partierna handskas med sina kyrkliga partistöd.
Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.
Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.
Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.
Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.
Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag
Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.
Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.
Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.
Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.
Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag
06 maj 2012
En liten stund...
Tänk om alla ville varandra väl! Om inte olika tradition uppfattades som ett hot. Fyllt av avståndstagande. En avsiktlig kränkning. Ett angrepp på dem som menar sig ha rätt. Att äga sanning. Mer än andra. Som trots att de är etablerade och tillhör de mest inflytelserika älskar att uppfatta sig som radikala förkämpar för de flesta marginaliserade grupper. Utom möjligen just dem som de gjort till måltavla. Tänk om det fick smidas mera på deviser som live and let live istället för det oförsonliga live and let die!
Därför delar jag med mig av ett meditationsobjekt. En tankeväckare. Ett riktigt fint kort med en förgätmigej-kanon som skjuter vänliga brev och fyrklöver. Inför organisationsförändringar? Ny handbok? Hästskor, lyckönskningar och gratulationer. Man borde åtminstone försöka. Ha öppna vänskapliga ekumeniska relationer inåt - och inte bara utåt. Ett moratorieår? En månad? Låt oss drömma djärvt. Vi kanske skulle klara att ha det så. En liten stund...
04 maj 2012
Religionsfrihet och tolerans
Religionsfrihet är ämnet för en ny bok, Är religionen en mänsklig rättighet, av professor Hans Ingvar Roth. Boken recenseras idag av författaren Torbjörn Elensky i form av en understreckare i Svenska dagbladet.
Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.
Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.
Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.
Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.
Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.
Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.
Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?
Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.
Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.
Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.
Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.
Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.
Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.
Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?
03 maj 2012
Uppsnappat
Uppsnappat vid frukostbordet denna morgon när man i Radions P1 rapporterade om presidentkandidaternas debatt i Frankrike, den mellan Nicolas Sarkozy och utmanaren, socialisten Francois Hollandaise...
Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!
Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?
Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!
Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?
01 maj 2012
Släpp processionerna loss - det är vår
Redan på 1950-talet tog min far mig med för att lyssna demonstrationståget den 1 maj. Tågen lät annorlunda. Trots att han var folkpartist kände han de flesta i tågen. Man nickade belevat till varandra. Trampet av fötter lät på ett speciellt sätt. Inte som soldaternas marschkängor. Mjukare, men rytmiskt. På den tiden gick demonstranterna ofta i takt. Talkörerna var knappt hörbara. Fanor och banderoller snärtade i vinden. Gotlänningarna var inte kända för storvulna fastlandsgester. Annat är det nu. Med brist på takt.
Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.
Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.
Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?
Kyrkans processioner är i jämförelse stillsamma vandringar mot hägrande mål. Från mörkret i väster stiga vi mot ljuset i öster. Ett folk på vandring. Pilgrimsvandring. Till det himmelska Jerusalem ställs färden. Men först ska himmelrikets måltid firas redan här. Sedan bryter församlingen upp. En sjungande skara följer sin Herre och mästare. Ut i världen. Även den kristna kyrkan kan ställa adekvatat krav på politiker, på stat och kommun. Ännu bättre skulle det gå om inte stat och kommun leddes av kyrkpartierna, av samma politiska organisationer som har all makt i kyrkan. (Bortsett från ett visst, möjligen begränsat, inflytande från kyrkans Herre?)
Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!
Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.
Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.
Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?
Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!
29 april 2012
Beslut eller samarbete
Vad Svenska kyrkans alla organisationsförändringarna kan komma att betyda på lång sikt verkar få ha ägnat en tanke. Det vore inte orimligt att tänka sig att nivåskillnader mellan gudstjänstliv och beslutfattare också ökar avståndet till vanligt folk. Om uttrycket tillåts. Tänk om sekulariseringen inte alls hindras av förändringarna. Utan påskyndas? Tänk om det vi förr vågade kallade avkristning inte stannar av, utan fortsätter öka? Jag fruktar att när man fjärmar den gudstjänstfirande församlingen från ett direkt inflytande över sina egna angelägenheter så skapar man samtidigt en ny och svåröverbryggbar förtroendeklyfta.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
23 april 2012
Varför ska barn förbjudas utöva religion?
Margó Ingvardsson kräver i en artikel i DN att barn under 12 år ska ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor. Anledningen är det uppmärksammade fallet i Borås då ett barn blev utsatt för andeutdrivning. Det får Ingvardsson till att barn utsätts för fasansfulla övergrepp i religionsfrihetens namn. Uppenbarligen har rätten gjort en annan bedömning.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
World of Warcraft istället för den barmhärtige samariten
Systematisk teologi – det låter organiserat och strukturerat. Det är den gamla dogmatiken i ny dräkt. Troslära och livsåskådning med etik och många andra angränsande frågor kan hamna där. Den som ägnar sig åt dessa ämnen har ofta en betydande låda verktyg att använda. Det kan man ana när man läser en understreckare i SvD av docenten i systematisk teologi, Jayne Svenungsson. Hon utgår från Simon Critchleys bok The faith of the faithless: Experiments in political theory. Artikelns rubrik påstår utmanande att Politiken behöver fiktion i brist på tro.
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
21 april 2012
Karbonpapper i mun och tangentbord
Har du karbonpapper i munnen? En smått elak fråga. Den riktades till den som nästan ordagrant bara upprepade vad någon annan redan sagt. Då under slutet av 60-talet och början av 70-talet var vi något observanta och la gärna märke till om man bara kopierade någon annan. Vår otrevliga frågan gav oangenäma associationer. Ingen ville ha ett äckligt karbonpapper hopknycklat i sin mun! Usch och fy!
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
20 april 2012
Fokus flyttades från ansikte till skärm
Rex Rotary och Gestetner. Namn som ingenting betyder för yngre människor. Vi som tillhör 68-generationen har många minnen förknippade med dessa namn. De var nämligen våra främsta hjälpmedel att massproducera material. Dessa företag tillverkade stencilapparater. Timmar, dagar och veckor har vi ägnat vid dessa apparater för att flerfaldiga flygblad, bulletiner och brev. De skulle matas med trycksvärta.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
18 april 2012
När mobilen kraschar kommer en tanke eller två
För några dagar sedan flyttade jag in i en ny telefon. Där är jag ännu inte riktigt hemmstadd. Skåpen står inte där de borde. Alla lådor i skrivbordet kan inte öppnas. Telefonboken trilskas så att jag hela tiden ringer upp fel personer. Trevligt att tala med en massa människor jag knappt minns att jag känner. Och skriva med tummen har jag inte ens funderat på att lära mig. Livet är med andra ord lite skakigt.
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
17 april 2012
Vem vet något om kyrka och religion?
En svaghet i det sekulära samhället är bristande insikter i och kunskaper om religion i allmänhet och de närvarande religionerna i synnerhet. Därför kan den religiösa människans bevekelsegrunder förbli obegripliga. Likaså är olika religioners förhållande till trons sanningar alltmer en gåta i en vetenskapsberusad samtid. Någon överordnad skapare erkänns inte, men var och en känner av en utbredd förväntan att bli sin egen skapare, att forma och välja sin egen identitet, sin egen sanning.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
13 april 2012
Jag är muslim! Vad är du?
Jag är muslim, deklarerar lille Achmed frankt och självmedvetet i fjärde klass. Han tittar på Sune, och frågar honom, vad är du? Sune vet inte vad han skall svara utan går hem och frågar sin mamma och pappa, vad är jag för något? De förstår inte alls frågan. Vad då är? Man är väl den man är? Men Sune vill gärna vara något, vara någon! Vem kan hjälpa honom?
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
11 april 2012
Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Nu till något helt annat. Från det roliga till ondskan. Ondskan och det onda hanteras gärna som ett randfenomen. Något i utkanten av tillvaron som inte behöver eller tillåts påverka människosyn och världsbild. Många skulle behöva glasögon med progressiva glas för att kunna se skarpt det som ligger nära och det som finns långt borta.
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
09 april 2012
En rolig påsk
I min vykortssamling, åtskilliga tusentals kort, gapar det ett hål. Bland alla mina påskkort finns det bara en handfull med motiv som kan kopplas till den kristna påskens berättelse och budskap. Jänför man med julens vykort är skillnaden monumental. Åtminstone om man tar äldre julkort. Idag får man leta länge om man ska hitta krubbscener, Maria med barnet, änglar som sjunger i julnatten, vise män...
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Till och med den annorlunda hälsningen annonserar påsken som en alltigenom mysig och glad helg. Men kunde på de flesta kort hälsa en både en glad och trevlig påsk. Här tillönskas mottagaren en Rolig påsk! Den färggranna tuppen nyttjas av ett muntert barn som PÅSKNÄKTER GAL. Näktergalen gol galet.högt. Då blev det ljud i skällan (?).
Som oftast när Jenny Nyström målat ser man ett välkomponerat och välbalanserat kort. Där finns fina små detaljer. Skosnörena i snörkängorna syns. Knappar på byxorna. Uppkavlade skjortärmar. En festlig och rolig hatt. Något händer som ger liv åt kortet. Tuppen gal och barnet skrattar. De lyckas av någon anledning ha kropparna sträckta åt samma håll (snett uppåt höger). Den som bär en börda lutar sig ju ofta bakåt för att balansera den extra tyngden - även därför blir bilden så naturlig. Så skulle också vi bära. Fina färger höjer kortets lyskraft.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
06 april 2012
Ett hål i förnuftets övertygelse
Ur en långfredagspredikan på ordrik
Korsfäst tillsammans med rövare
skymfad, smädad,
Folk skakar på huvudet åt honom
Om du är Guds son, säger man – hjälp dig själv
stig ner från korset
Till sist: död
Klipper man loss denna berättelse från
resten av evangeliet – skulle det kunna handla
om en vanlig död, ofattbart att kunna säga så
om de oräkneliga dödar
vi känner till, har hört talas om, läser om
ser i TV…
Dödar som tillfångatagna människor
gått till mötes i fängelser och fångläger,
i häkten och koncentrationsläger
några har till och med
mött döden uppradade
på kanten till den massgrav
där de skulle begravas…
Vi behöver inte frossa i beskrivningar
av det djävulska, det onda, som hemsöker jorden
som drabbar så många medmänniskor
våra systrar och bröder
Jag, vi, har svårt att i vår välfärd förstå
att man kan avsky och hata så
att man kan rättfärdiga sitt dödande
få det till att hämnd, vedergällning, utrotning
skulle vara något gott eller rättvist,
att de som fängslats, plågats, torterats, dödats
faktiskt förtjänat vad de fick!?
När Jesus korsfästs görs det med övertygelsen
att han är farlig, hotar religionen.
upprorisk och att han därför förtjänar döden
Tron och hoppet vet att han frivilligt
underkastar sig lidande och död
för att göra ett hål i förnuftets
övertygelse att den som är död
har förlorat, att den människan
oåterkalleligt lidit nederlag
och inte mera finns
Korsfäst tillsammans med rövare
skymfad, smädad,
Folk skakar på huvudet åt honom
Om du är Guds son, säger man – hjälp dig själv
stig ner från korset
Till sist: död
Klipper man loss denna berättelse från
resten av evangeliet – skulle det kunna handla
om en vanlig död, ofattbart att kunna säga så
om de oräkneliga dödar
vi känner till, har hört talas om, läser om
ser i TV…
Dödar som tillfångatagna människor
gått till mötes i fängelser och fångläger,
i häkten och koncentrationsläger
några har till och med
mött döden uppradade
på kanten till den massgrav
där de skulle begravas…
Vi behöver inte frossa i beskrivningar
av det djävulska, det onda, som hemsöker jorden
som drabbar så många medmänniskor
våra systrar och bröder
Jag, vi, har svårt att i vår välfärd förstå
att man kan avsky och hata så
att man kan rättfärdiga sitt dödande
få det till att hämnd, vedergällning, utrotning
skulle vara något gott eller rättvist,
att de som fängslats, plågats, torterats, dödats
faktiskt förtjänat vad de fick!?
När Jesus korsfästs görs det med övertygelsen
att han är farlig, hotar religionen.
upprorisk och att han därför förtjänar döden
Tron och hoppet vet att han frivilligt
underkastar sig lidande och död
för att göra ett hål i förnuftets
övertygelse att den som är död
har förlorat, att den människan
oåterkalleligt lidit nederlag
och inte mera finns
05 april 2012
Synd, gemenskap och svek
Synden är inte uppskattad. Utan ifrågasatt. Den finns inte, utropar en filmares rollgestalter. Även inne i kyrkan bekämpas synden. På flera sätt. Det som väcker tidningars intresse är debatten om synden är så förlegad att den borde slopas. Och synpunkter att försoningsdöden rymmer för mycket blod, väcker obehagliga föreställningar om synd och skuld.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
04 april 2012
Barn, uppskjutet åldrande och uppståndelse
Fanns uppståndelsen i bakhuvudet på den konstnär som målade kortet med påskliljan? Kanske. Ur blomman stiger en liten flicka upp. Och med utbredda händer, liksom till välsignelse, hälsar hon Glad Påsk. Ungefär så drä har generationer av barn utstyrts inför sångframträdanden med vårsånger. Ibland i verkliga kostymer, understundom i hattar och dok av kräppapper i alla möjliga färger. Barnen har varit maskrosor och blåsippor, vitsippor och påskliljor.
Nog hände det på den tiden att man fick sjunga den lilla visan nedan. Skriven av Alice Tegnér. Fylld av små påpekanden och uppfostrande tankar. Barn skall vara som små solsken. De ska drömma om att bli stora. Här är den uppfostrande inriktningen tydlig. Hos de barn som sjunger ska inskärpas en önskan att bli lika förståndiga som mor och far. Man får innerligt hoppas att barnens föräldrar verkligen var kloka, insiktsfulla och just förståndiga!
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
03 april 2012
Skicka Påskkort!
Du skickar väl påskkort? Jag, nu är det säkert för sent. Postgången har knallat färdigt. Men den som samlar vykort, eller har en filatelistisk läggning, vet att det gick flera postturer samma dag. Stämplarna avslöjar det ibland.
Kortet med de små änglarna är rart i sin oskyldighet. Påskkortet skickades den 20/4 1916. Man ser att de små busiga väsendena har haft kycklingarna inspärrade. I bur! Men nu är det påsk och befrielsens timma slår. Nu ska det blomma och grönska. Släpp fångarna loss det är vår!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Religionskunskapens brister leder till religiös analfabetism
Undervisningen i Religionskunskap A, dvs i gymnasieskolan, har granskats under år 2011 av Skolinspektionen. Det är en sällsynt intressant läsning, men de många dokumenten kräver gott om tid för genomläsning. Svenska Dagbladet skriver om de upptäckta bristerna i religionsundervisningen i en brett upplagd artikel idag. Det framgår av artikeln att det kan vara svårt att hitta former för undervisningen. Särskilt svårt tycks vara att ge utrymme för analys av det man studerat. Tidningen skriver:
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
31 mars 2012
O huvud, blodigt, sårat
Stilla veckans dramatik sammanfattas i O huvud, blodigt, sårat. I flera musikaliska versioner. Felix Mendelssohn Bartholdy har till exempel komponerat musik till den berömda texten, ursprungligen från 1200-talet.
Stuttgart Chamber Chorus – O Haupt voll Blut und Wunden: O Haupt voll Blut und Wunden (Chorus)
O huvud, blodigt, sårat,
av smälek höljt, och spe.
O huvud, slaget, fårat
och böjt i kval och ve.
O huvud som skall siras
med ärans krans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.
Den börda du har burit
min syndabörda är.
Den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
hos dig jag söker råd,
mitt rop till dig jag höjer:
Se ned till mig i nåd.
Ur Finska kyrkans psalmbok
I Svenska kyrkans psalmbok finns en vers som också tar fram återlösningen:
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.
Stuttgart Chamber Chorus – O Haupt voll Blut und Wunden: O Haupt voll Blut und Wunden (Chorus)
O huvud, blodigt, sårat,
av smälek höljt, och spe.
O huvud, slaget, fårat
och böjt i kval och ve.
O huvud som skall siras
med ärans krans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.
Den börda du har burit
min syndabörda är.
Den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
hos dig jag söker råd,
mitt rop till dig jag höjer:
Se ned till mig i nåd.
Ur Finska kyrkans psalmbok
I Svenska kyrkans psalmbok finns en vers som också tar fram återlösningen:
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.
En stillsam erinran om några av Bibelns ord
En ny version av påskens drama har sett dagens ljus. Studieförbundet Sensus har beställt och ett stort antal församlingar har låtit öva in den. I Malmö, Laholm, Säffle, Jönköping, Norrköping, Alingsås, Stockholm, Uppsala, Falun, Själevad, Nyköping och Umeå får man snart möjlighet att lyssna till den.
Den nya Lukaspassionens ord har jag ännu inte läst. Än mindre hört. Men Göran Greiders förenklade one-liners väcker frågor. Nu är korta citat ur en tidningsartikel inte något att bygga en polemik på. Men även i andra sammanhang har Göran Greider fört dessa ståndpunkter till torgs. I Svenska Dagbladets artikel om Passionen står bland annat följande:
När Göran Greider flätar sina texter med utdrag ur Bibelns evangelietext så söker han Jesus-berättelsens plats inne i människor idag. Han menar att de flesta av oss i någon mening är religiösa, fast det mer än dogmer idag handlar om en känsla av religiöst sammanhang.
–Bachs passioner handlar så mycket om skuld och återlösning att de kan vara svåra för oss att bära. Vi kan istället närma oss gestalterna på ett annat sätt idag, säger han när vi ses på ett soligt Årsta torg.
Målsättningen är inte oäven. Att söka nå Jesus-berättelsernas plats inne i människor. Men att hoppa över dogmerna som vore de ett besvärande hinder är stereotypiskt för en anpasslig, moderiktig och oreflekterad modernistisk hållning. Men - på så sätt slipper man ju arvet från apostlarna, den besvärliga kyrkan och den kristna trons grundsatser. Och sådant vill Greider tydligen inte ska belasta Jesus-berättelserna.
Att därtill avfärda Bachs Passioner så svepande slappt som Greider gör i uttalandet ovan är stötande. Det är inte Bachs passioner som handlar om skuld och återlösning utan stilla veckan och påsken och det bibliska materialet. Jag vill inte slå bibelord i huvudet på någon. Men hoppar man över Bibeln som ett enkelt bibelhinder så kanske jag ändå stillsamt kan tillåta mig att i all ödmjukhet peka på några viktiga bibelställen? Som Apostlagärningarna 2:29-40, Romarbrevet 5: 1-11, i Korinthierbrevet 15: 3-19 och 1 Johannesbrevet 1:7-2:2.
Därför blir det spännande att se om den nya Lukaspassionen avspeglar Greiders övertygelse. Eller om han trots allt låtit offerdöden, uppståndelsen och försoningen komma till tals.
Den nya Lukaspassionens ord har jag ännu inte läst. Än mindre hört. Men Göran Greiders förenklade one-liners väcker frågor. Nu är korta citat ur en tidningsartikel inte något att bygga en polemik på. Men även i andra sammanhang har Göran Greider fört dessa ståndpunkter till torgs. I Svenska Dagbladets artikel om Passionen står bland annat följande:
När Göran Greider flätar sina texter med utdrag ur Bibelns evangelietext så söker han Jesus-berättelsens plats inne i människor idag. Han menar att de flesta av oss i någon mening är religiösa, fast det mer än dogmer idag handlar om en känsla av religiöst sammanhang.
–Bachs passioner handlar så mycket om skuld och återlösning att de kan vara svåra för oss att bära. Vi kan istället närma oss gestalterna på ett annat sätt idag, säger han när vi ses på ett soligt Årsta torg.
Målsättningen är inte oäven. Att söka nå Jesus-berättelsernas plats inne i människor. Men att hoppa över dogmerna som vore de ett besvärande hinder är stereotypiskt för en anpasslig, moderiktig och oreflekterad modernistisk hållning. Men - på så sätt slipper man ju arvet från apostlarna, den besvärliga kyrkan och den kristna trons grundsatser. Och sådant vill Greider tydligen inte ska belasta Jesus-berättelserna.
Att därtill avfärda Bachs Passioner så svepande slappt som Greider gör i uttalandet ovan är stötande. Det är inte Bachs passioner som handlar om skuld och återlösning utan stilla veckan och påsken och det bibliska materialet. Jag vill inte slå bibelord i huvudet på någon. Men hoppar man över Bibeln som ett enkelt bibelhinder så kanske jag ändå stillsamt kan tillåta mig att i all ödmjukhet peka på några viktiga bibelställen? Som Apostlagärningarna 2:29-40, Romarbrevet 5: 1-11, i Korinthierbrevet 15: 3-19 och 1 Johannesbrevet 1:7-2:2.
Därför blir det spännande att se om den nya Lukaspassionen avspeglar Greiders övertygelse. Eller om han trots allt låtit offerdöden, uppståndelsen och försoningen komma till tals.
30 mars 2012
Passion utan uppståndelse och försoning?
Stilla veckan närmar sig. Påskens musik är rik och varierad. Matteuspassionen av Bach kommer i det stora formatet. Nu finns det tydligen en nyskriven, och enklare, svensk Lukaspassion som skall uppföras i fjorton svenska kyrkor under den annalkande påsken. Musiken har komponerats av Rolf Martinsson. Passionen har text av Göran Greider som enligt egen utsago inte tror på uppståndelsen! Det kan bli poesi och storslaget drama ändå - men visst är det märkligt att trons perspektiv inte är kriterium när evangeliet och Jesu försoningsdöd ska presenteras i passionens form i Svenska kyrkan...
Så här skriver Svenska Dagbladet: Lukas hör till Göran Greiders favoriter bland evangelisterna, särskilt när han berättar om vandrarna från Emmaus, som deprimerade efter vad som hänt Jesus, tar sig tillbaka till sin hemby. En främling slår följe med dem. Så plötsligt känner de igen honom – då försvinner han.
–För mig är det den viktigaste bilden om vad Jesusgestalten är för något. Jag tror inte på fysisk återuppståndelse, mer att Jesus kan återuppstå inom oss som något att förhålla sig till. Det finns en oerhörd gestaltskapande kraft i våra psyken.
Jesus som förebild och tankefoster ersätter trons perpektiv. Ingen uppståndelse ur graven, ingen försoning, ingen förlåten synd...
Eller - kan det vara så att författaren trots sitt avståndstagande har använt sin kreativa frihet och skrivit något han inte själv står bakom? Flera gånger har Greider understrukit att han inte längre kallar sig kristen och att försoningsdöden kan han inte tro på. Inte bara i Svenska Dagbladet. Utan nyligen vid ett föredrag på Örebro Teologiska Högskola.
(På nätet kan man retuschera sina ståndpunkter utan att det lämnar spår. Därför vill jag berätta att ett frågetecken i efterhand fogats till rubriken. Och att det sista stycket. det med fetstil, lagts till efter det att jag fått det påpekat för mig att Lukaspassionen rymmer de nödvändiga element jag påstått saknades. Anledningen till detta tillägg, daterat den 1 april, är en kommentar till min bloggpost den 31 mars. Det intygades där att: både förlåtelsen och uppståndelsen har sin plats i denna Lukaspassion. Starka, djupt kristna texter om livets seger över hat och död.)
Så här skriver Svenska Dagbladet: Lukas hör till Göran Greiders favoriter bland evangelisterna, särskilt när han berättar om vandrarna från Emmaus, som deprimerade efter vad som hänt Jesus, tar sig tillbaka till sin hemby. En främling slår följe med dem. Så plötsligt känner de igen honom – då försvinner han.
–För mig är det den viktigaste bilden om vad Jesusgestalten är för något. Jag tror inte på fysisk återuppståndelse, mer att Jesus kan återuppstå inom oss som något att förhålla sig till. Det finns en oerhörd gestaltskapande kraft i våra psyken.
Jesus som förebild och tankefoster ersätter trons perpektiv. Ingen uppståndelse ur graven, ingen försoning, ingen förlåten synd...
Eller - kan det vara så att författaren trots sitt avståndstagande har använt sin kreativa frihet och skrivit något han inte själv står bakom? Flera gånger har Greider understrukit att han inte längre kallar sig kristen och att försoningsdöden kan han inte tro på. Inte bara i Svenska Dagbladet. Utan nyligen vid ett föredrag på Örebro Teologiska Högskola.
(På nätet kan man retuschera sina ståndpunkter utan att det lämnar spår. Därför vill jag berätta att ett frågetecken i efterhand fogats till rubriken. Och att det sista stycket. det med fetstil, lagts till efter det att jag fått det påpekat för mig att Lukaspassionen rymmer de nödvändiga element jag påstått saknades. Anledningen till detta tillägg, daterat den 1 april, är en kommentar till min bloggpost den 31 mars. Det intygades där att: både förlåtelsen och uppståndelsen har sin plats i denna Lukaspassion. Starka, djupt kristna texter om livets seger över hat och död.)
29 mars 2012
Att arbeta i gudstjänst och fira
Finns det en klar gräns mellan arbete och fritid? För den som arbetar i Svenska kyrkan och samtidigt har sin kyrkotillhörighet, sitt medlemskap, som en viktig del av det egna livet. Nog vore det konstigt om inte gränserna blev flytande.
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.
Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.
Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...
Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…
Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.
Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.
Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.
Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...
Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…
Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.
Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!
28 mars 2012
Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka, Örebro
För musikälskaren finns en särskild möjlighet skärtorsdagen och långfredagen. Då ges Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka - Svenska kyrkan - Örebro. Värt ett besök för att med ett av musikhistoriens främsta verk få del av påskens budskap!
Kyrklig debatt
Kyrklig debatt kan verka begränsad om man enbart följer Kyrkans Tidning, den största plattformen för inomkyrkliga frågor. Har man därtill ett öga på Seglora smedja kan man lura sig att tro att man därmed är kyrkligt bevandrad och insatt. Betydligt flera perspektiv hålls aktuella om man breddar sitt sökande. Tidningen Dagen försöker hålla kyrkliga frågor levande, även om man kan märka begränsningarna i ingångar.
De kyrkliga beslutorganens politisering bidrar naturligtvis till hur kyrkans frågor ser ut. Särskilt det överdrivna intresset för organisation och det betydligt svalare för innehåll, teologi och mission har sina rötter i politikens begränsade horisont. Det går enkelt att lägga ett partipolitiskt perspektiv på beslutsapparatens funktion. När detsamma sker på lärans område blir det svårare, om inte annat för att protesterna blir fler. Men det har ändå skett de senare åren att från partihögkvarteren (läs partiledarna) har utgått ett påbud.
Det är lätt att lägga allt i politikerns skål. Men det finns andra ljus som gömts under skäppor. Alltför många i den kyrkliga världen tiger! Civilkuraget är på sina håll en bristvara. Handlar det om självcensur? Bristande tilltro till egen förmåga och vacklande självkänsla? Tror inte det. Många är ganska kaxiga när de får en predikstol eller någon annan plattform att luta sig mot. En del klarar sig ifrån sitt ansvar att skriva och tala genom att stämma in i det enklaste av rop: att fler borde delta i samhällsdebatten. Vilka är dessa ”fler”? Alltid några andra. Man tänker att den och den borde ta till orda i de inomkyrkliga frågorna. Men jag? Bort det! Undanflykterna blir många.
Det går an att tycka runt kaffeborden. I små grupper. Men att skriva i landets många tidningar verkar svårare. Större frimodighet vore välkommet. En större kör av röster glädjande. Som törs sjunga på sitt sätt, i olika stämmor och i olika tonlägen.
Denna blogg har nu med ett antal andra givits plats och utrymme på en ny plattform: Dagens kyrka. Det är bra att nya initiativ tas för att visa på den större bredd samtal och diskussion i kyrkans sfär har. Och det ska bli roligt att vara med. Kyrkans tidning berättar kortfattat om tilldragelsen.
De kyrkliga beslutorganens politisering bidrar naturligtvis till hur kyrkans frågor ser ut. Särskilt det överdrivna intresset för organisation och det betydligt svalare för innehåll, teologi och mission har sina rötter i politikens begränsade horisont. Det går enkelt att lägga ett partipolitiskt perspektiv på beslutsapparatens funktion. När detsamma sker på lärans område blir det svårare, om inte annat för att protesterna blir fler. Men det har ändå skett de senare åren att från partihögkvarteren (läs partiledarna) har utgått ett påbud.
Det är lätt att lägga allt i politikerns skål. Men det finns andra ljus som gömts under skäppor. Alltför många i den kyrkliga världen tiger! Civilkuraget är på sina håll en bristvara. Handlar det om självcensur? Bristande tilltro till egen förmåga och vacklande självkänsla? Tror inte det. Många är ganska kaxiga när de får en predikstol eller någon annan plattform att luta sig mot. En del klarar sig ifrån sitt ansvar att skriva och tala genom att stämma in i det enklaste av rop: att fler borde delta i samhällsdebatten. Vilka är dessa ”fler”? Alltid några andra. Man tänker att den och den borde ta till orda i de inomkyrkliga frågorna. Men jag? Bort det! Undanflykterna blir många.
Det går an att tycka runt kaffeborden. I små grupper. Men att skriva i landets många tidningar verkar svårare. Större frimodighet vore välkommet. En större kör av röster glädjande. Som törs sjunga på sitt sätt, i olika stämmor och i olika tonlägen.
Denna blogg har nu med ett antal andra givits plats och utrymme på en ny plattform: Dagens kyrka. Det är bra att nya initiativ tas för att visa på den större bredd samtal och diskussion i kyrkans sfär har. Och det ska bli roligt att vara med. Kyrkans tidning berättar kortfattat om tilldragelsen.
27 mars 2012
Vem följer vem när vi handlar som grupp?
Idagsidan på Svenska Dagbladet har en sällsam förmåga att lyfta fram angelägna frågor. Ibland skulle jag dock önska att man inte studsade vidare så snabbt. Artikeln om att Hitta syndabocken - ett evigt behov kunde enkelt ha utvecklats till en hel serie bara den. Den utfrysning som sker av någon som utpekas som särskilt skyldig vid problem och kriser är ett så intressant fenomen att man kunde ha skrivit flera artiklar. Man kunde ha granskat hur man löser konflikter på arbetsplatser. Det är mycket vanligt att någon tvingas lämna båten. En sådan person blir sargad och stigmatiserad trots att det verkliga problemet har legat i styrningsfunktioner eller i den rådande kulturen.
Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.
I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.
Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.
Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.
Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.
Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.
Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.
Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.
I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.
Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.
Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.
Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.
Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.
Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.
26 mars 2012
Vad samlar dom?
Upplever att jag nog borde bjuda på ännu ett musikaliskt kort fyndat på en loppmarknad i Olaus Petri färsamlingshem. Kortet postbefordrades året 1901. Denna gång föreställande Carl Maria von Weber. Det är sänt från Sundsvall den 27/11 1901 till en person i Haparanda med ett för oss ofattbart yrke: den t.f. Gränsridaren Rislund.
Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...
Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?
Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...
Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?
Ett musikaliskt kort från 1901
Visst vore det själviskt att undanhålla stillsams vänner ett avkortfynden från loppmarknaden i Olaus Petri. Ett musikaliskt vykort. Chopin i egen hög person. Kortet ingår i en vykortsserie med stora kompositörer. Kortet är enligt tryck på framsida importerat av Axel Eliassons konstförlag i Stockholm. Ett av Sveriges verkligt betydande kortföretag.
Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:
B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”
De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...
Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:
B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”
De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...
25 mars 2012
Vår loppmarknad blev framgångsrik
Loppmarknaden i Olaus Petri igår resulterade i nästan 20 000 kronor. Två tredjedelar av dem går till Ilemera, skolan i Tanzania. Många jobbade och slet för att få ihop allt med café, korvförsäljning och loppisborden. Några fyndade. Själv införskaffade jag ett antal årsböcker från Grönköping, några extra fina vykort, 3 CD-skivor a 5 kronor styck samt sex ganska ordinära glasassietter.
En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.
Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.
En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.
Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.
24 mars 2012
Loppis ger arbete i Tanzania
Denna dag - en loppisdag. I grannförsamlingarna har man loppmarknader. Även i Olaus Petri blir det loppis. Storloppis till och med. Många har hyrt bord. För att kränga sina tillhörigheter. En seger för återvinningstanken. Innan något slängs bör det ha passerat minst ett loppisbord.
Församlingen stöder en skola i Tanzania: Ilemera. Där ungdomar vars föräldrar gått bort i AIDS får en yrkesutbildning. En betydande del av dagens intäkter går till denna skola. Detta jubileumsår - Olaus Petri kyrka fyller 100 - har församlingen satt ett mål. Tusen kronor för varje år kyrkan funnits skall gå till denna satsning på ungdomars framtid i Tanzania. De får en möjlighet att försörja sig. Och bli yrkesverksamma.
Om detta kan man läsa här. Men även på OP:s hemsida. Som nu gjorts om och använder samma plattform som Svenska kyrkan på riksplanet.
Församlingen stöder en skola i Tanzania: Ilemera. Där ungdomar vars föräldrar gått bort i AIDS får en yrkesutbildning. En betydande del av dagens intäkter går till denna skola. Detta jubileumsår - Olaus Petri kyrka fyller 100 - har församlingen satt ett mål. Tusen kronor för varje år kyrkan funnits skall gå till denna satsning på ungdomars framtid i Tanzania. De får en möjlighet att försörja sig. Och bli yrkesverksamma.
Om detta kan man läsa här. Men även på OP:s hemsida. Som nu gjorts om och använder samma plattform som Svenska kyrkan på riksplanet.
23 mars 2012
Ryggar
Idag tänker jag på dem som fått se ryggar där det nyss fanns ansikten. De som blivit vägda på vågar och befunna för lätta eller felaktiga och opassande. De som blivit förtalade istället för samtalade. Dessa som den nya rättroheten dissat. Och skulle jag ha drabbat andra med sådant beteende hoppas jag på insikt och omvändelse. Försoning och nåd, måtte sådant få råda. I kyrkan.
22 mars 2012
Medlemstappet i kyrkan
Lämnar man Svenska kyrkan för något den gjort? Eller för sådant den borde men inte klarat? Eller därför att den bara lät bli? Kort sagt: får kyrkan skylla sig själv?
Vore det inte rimligare att tänka att kyrkan inte hade mycket med saken att göra? Att det var helt andra orsaker och krafter som åstadkommit fanflykten...
Vi tror förhållandevis blint på sambandet vi kallar orsak och verkan. En dag ska det framstå klart att medlemstappet var en följd av sådant som låg långt tillbaka i tiden. Fantomsmärtor från en avhuggen tro.
Eller utlöst inte av vad kyrkan gör, utan av vad den är. Och det är inte mindre allvarligt!
Vore det inte rimligare att tänka att kyrkan inte hade mycket med saken att göra? Att det var helt andra orsaker och krafter som åstadkommit fanflykten...
Vi tror förhållandevis blint på sambandet vi kallar orsak och verkan. En dag ska det framstå klart att medlemstappet var en följd av sådant som låg långt tillbaka i tiden. Fantomsmärtor från en avhuggen tro.
Eller utlöst inte av vad kyrkan gör, utan av vad den är. Och det är inte mindre allvarligt!
19 mars 2012
Låt oss behålla eljest
Programmet Språket i Sveriges Radio är underhållande. Över hövan. Vilket lär betyda i alltför hög grad. Men så är det inte. Utan synnerligen underhållande! Härförleden talade man om regeringens svarta lista! Låter som hämtad ur en billig deckare. I den listan upptas ord som man bör undvika på grund av att de är svåra att förstå, dubbeltydiga eller ålderdomliga och högtravande.
Ett sådnat ord är bestirda. Som kan betyda att man invänder mot något eller att man faktikst ska stå för fiolerna. I programmet uttytt som så att man stridit och vunnit.
Alla bör ha koll på den svarta listan. I den erbjuds man bra ersättningsord. Så här kan det se ut:
nöjaktig godtagbar/som får godtas
obilligt oskäligt
olägenhet ibland besvär/problem
I min ungdom visste vi att somliga personer var eljest. I svarta listan erbjuds ersättningsorden annars/annat/på annat sätt. Det låter mycket noblare att vara eljest. Jag minns det inte heller som något nedsättande. Mer ett neutralt konstaterande att människor var olika. Trivialiseringen får inte gå för långt. Låt oss alltså behålla eljest!
Ett sådnat ord är bestirda. Som kan betyda att man invänder mot något eller att man faktikst ska stå för fiolerna. I programmet uttytt som så att man stridit och vunnit.
Alla bör ha koll på den svarta listan. I den erbjuds man bra ersättningsord. Så här kan det se ut:
nöjaktig godtagbar/som får godtas
obilligt oskäligt
olägenhet ibland besvär/problem
I min ungdom visste vi att somliga personer var eljest. I svarta listan erbjuds ersättningsorden annars/annat/på annat sätt. Det låter mycket noblare att vara eljest. Jag minns det inte heller som något nedsättande. Mer ett neutralt konstaterande att människor var olika. Trivialiseringen får inte gå för långt. Låt oss alltså behålla eljest!
17 mars 2012
Stoppa Finansdepartementet!
I skymundan förbereds drastiska förändringar inom begravningsväsendet. Få har uppmärksammat den genomgripande förändring man föreslagit. Ett par debattörer i Svenska dagbladet har dock sagt ifrån. Anders Ekegren och Curt Fredriksson markerar att förslagen inte kan godtas bland annat eftersom de strider mot den åtskillnad som kyrka-stat innebar. De skriver:
Vi tycker det är anmärkningsvärt att regeringen lägger sig i kyrkans angelägenheter.
Syftet med den förändring som finansdepartementet planerar är att ta ut en enhetlig avgift i hela landet (utom i Stockholms stad och Tranås där kommunerna, och inte Svenska kyrkan, är huvudmän för begravningsverksamheten). Diverse byråkratiska och administrativa skäl anges, som att Skatteverket inte längre ska registrera församlingsnivå i folkbokföringen.
Debattörerna fortsätter: Att avgiften blir samma i hela landet – oavsett vad kostnaderna för begravningsverksamheten de facto är – påstås leda till att den enskilde får en större acceptans för avgifterna. Vår bedömning är att det är tvärtom. Avgifter får legitimitet om de är begripliga och om det finns en koppling mellan service och avgift.
Uppenbarligen kommer det nya fördelningsansvaret att vältras över på Svenska kyrkan centralt. Om förslaget går igenom. En modell skulle påtvingas kyrkan i strid mot kyrkans egen struktur och organisation. Plötsligt skulle delar av kyrkan på riksplanet ges ett slags överordnad myndighetsfunktion med rätt att bestämma över den lokala verksamheten. Makten att fördela begravningsavgiften kommer att centralstyra begravningsväsendet.
Finansdepartementet föreslår i sin promemoria att: En enhetlig begravningsavgiftssats ska gälla för den begravningsverksamhet som bedrivs under Svenska kyrkans huvudmannaskap. Det innebär att alla som är folkbokförda inom de förvaltningsområden där en församling inom Svenska kyrkan är begravningshuvudman ska betala begravningsavgift enligt samma avgiftssats. Avgiftssatsen ska bestämmas genom att huvudmännens samlade kostnader för begravningsverksamheten divideras med den totala beskattningsbara inkomsten för de personer som omfattas av avgiftssatsen. Skatteverket har sedan att redovisa de uppburna avgifterna till Svenska kyrkan centralt som i sin tur får administrera utbetalningarna till respektive huvudman. I de fall en kommun är huvudman för begravningsverksamheten ska alltjämt kommunen fastställa avgiftssatsen för dem som är folkbokförda inom kommunen. Läs hela promemorian här.
Folkbokföringsutredningen har föreslagit att ingen längre ska vara folkbokförd i en församling utan enbart på fastighet i kommun. Därmed försvinner den uråldriga uppdelning som under århundraden utgjorde grunden för den folkbokföring som kyrkan byggde upp. Konsekvensen blir också att församlingarna i Svenska kyrkan kommer att få svårt att veta hur många som är bosatta inom det territoriella ansvarsområdet. Det kommer att behöva byggas upp nya system för eventuell överföring av sådan information. Man kan då undra hur stor vinsten egentligen blir för stat och kommun om man stryker församlingarna.
Folkkyrkosystemets grundvalar rister när det offentliga samhället alltmer distanserar sig från sitt förflutna. Nog kunde man förväntat sig att Svenska kyrkan konsulterats innan liknande förslag om folkbokföring och begravningsavgift läggs på bordet. Mitt förslag är – stoppa Finansdepartementets promemoria! Dra tillbaka förslaget om begravningsavgift. Börja om och gör det i nära samarbete med Svenska kyrkan! Och då även med vilja att förstå och lära av erfarenheterna och kunskaperna på lokaplanet.
Vi tycker det är anmärkningsvärt att regeringen lägger sig i kyrkans angelägenheter.
Syftet med den förändring som finansdepartementet planerar är att ta ut en enhetlig avgift i hela landet (utom i Stockholms stad och Tranås där kommunerna, och inte Svenska kyrkan, är huvudmän för begravningsverksamheten). Diverse byråkratiska och administrativa skäl anges, som att Skatteverket inte längre ska registrera församlingsnivå i folkbokföringen.
Debattörerna fortsätter: Att avgiften blir samma i hela landet – oavsett vad kostnaderna för begravningsverksamheten de facto är – påstås leda till att den enskilde får en större acceptans för avgifterna. Vår bedömning är att det är tvärtom. Avgifter får legitimitet om de är begripliga och om det finns en koppling mellan service och avgift.
Uppenbarligen kommer det nya fördelningsansvaret att vältras över på Svenska kyrkan centralt. Om förslaget går igenom. En modell skulle påtvingas kyrkan i strid mot kyrkans egen struktur och organisation. Plötsligt skulle delar av kyrkan på riksplanet ges ett slags överordnad myndighetsfunktion med rätt att bestämma över den lokala verksamheten. Makten att fördela begravningsavgiften kommer att centralstyra begravningsväsendet.
Finansdepartementet föreslår i sin promemoria att: En enhetlig begravningsavgiftssats ska gälla för den begravningsverksamhet som bedrivs under Svenska kyrkans huvudmannaskap. Det innebär att alla som är folkbokförda inom de förvaltningsområden där en församling inom Svenska kyrkan är begravningshuvudman ska betala begravningsavgift enligt samma avgiftssats. Avgiftssatsen ska bestämmas genom att huvudmännens samlade kostnader för begravningsverksamheten divideras med den totala beskattningsbara inkomsten för de personer som omfattas av avgiftssatsen. Skatteverket har sedan att redovisa de uppburna avgifterna till Svenska kyrkan centralt som i sin tur får administrera utbetalningarna till respektive huvudman. I de fall en kommun är huvudman för begravningsverksamheten ska alltjämt kommunen fastställa avgiftssatsen för dem som är folkbokförda inom kommunen. Läs hela promemorian här.
Folkbokföringsutredningen har föreslagit att ingen längre ska vara folkbokförd i en församling utan enbart på fastighet i kommun. Därmed försvinner den uråldriga uppdelning som under århundraden utgjorde grunden för den folkbokföring som kyrkan byggde upp. Konsekvensen blir också att församlingarna i Svenska kyrkan kommer att få svårt att veta hur många som är bosatta inom det territoriella ansvarsområdet. Det kommer att behöva byggas upp nya system för eventuell överföring av sådan information. Man kan då undra hur stor vinsten egentligen blir för stat och kommun om man stryker församlingarna.
Folkkyrkosystemets grundvalar rister när det offentliga samhället alltmer distanserar sig från sitt förflutna. Nog kunde man förväntat sig att Svenska kyrkan konsulterats innan liknande förslag om folkbokföring och begravningsavgift läggs på bordet. Mitt förslag är – stoppa Finansdepartementets promemoria! Dra tillbaka förslaget om begravningsavgift. Börja om och gör det i nära samarbete med Svenska kyrkan! Och då även med vilja att förstå och lära av erfarenheterna och kunskaperna på lokaplanet.
16 mars 2012
Vinylen i skåpet
Plockade fram mina gamla vinylskivor för några dagar sedan. Inlåsta i ett skåp. Inte använda på flera år. Hittade en storhet som Guillaume Dufay. Inte många som hört denne belgier, tror jag. Att 1400-talet ger en annan musikalisk värld kan man förstå. Men att förflytttas in i dena klangrika stämsång är som att landa i ett annat universum. Väl värt att utforska.
Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...
Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.
Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?
Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...
Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.
Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?
13 mars 2012
Go home!
Med misstänksamhet möts den som är förkyld i influensans tid. Det skulle ju kunna vara... Är du säker... Nej, kom inte hit, ta mig inte i hand, stanna där borta! Förr hade influensorna namn. Som dunderstormarna. Själv har jag haft både Asiaten och Hong Kong! Man borde ge dagens influensor namn när de avfolkar arbetsplatser och dagis. Har Du haft Swedbank? Nordea då? Och jag som fick Handelsbanken. Det var inte roligt. Fick stanna hemma en vecka, och sedan ett par till. Som bonus!
Men. Ska man undvika att smitta får man hålla distansen. Vi får väl överbrygga alla avstånd med nya och andra former av närhet. Vad ska man då göra?
Le lite mer. Rekationen kommer genast. Vad står han där och flinar åt. Har jag sås på slipsen?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller lägg vördsamt högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Buga och sätt ihop händerna som en from Lucia. Det är som jag alltid har trott - han är buddist!
Räck inte ut handen till hälsning och understryk att du inte tar i hand eftersom du inte mår så bra. Hm, han är verkligen sjukt högfärdig!
Så nu prövar jag att undvika kontakt och hälsningar. Istället tycks jag oftast gå nerhukad med sänkt blick. Snörvlande och hostande. Har du sett hur konstigt han går. Som en tjuv om natten.
Det syns att jag verkligen ville att jag vore någon helt annan stans. Försöker omärkligt trippa fram bland alla människor som om jag inte fanns. Det är ingen höjdare. Alla ser på mig. Så blir det när man försöker smyga omärkbart. Jag skulle vilja vara väldigt osynlig. Inom mig hörs reaktionen från alla som klentroget betraktar min framfart: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Vad gör han här bland oss andra. Gå hem! Hör Du inte? Go home!
Bidraget ovan är i huvudsak ett återbruk från 2009 års influensaperiod.
Men. Ska man undvika att smitta får man hålla distansen. Vi får väl överbrygga alla avstånd med nya och andra former av närhet. Vad ska man då göra?
Le lite mer. Rekationen kommer genast. Vad står han där och flinar åt. Har jag sås på slipsen?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller lägg vördsamt högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Buga och sätt ihop händerna som en from Lucia. Det är som jag alltid har trott - han är buddist!
Räck inte ut handen till hälsning och understryk att du inte tar i hand eftersom du inte mår så bra. Hm, han är verkligen sjukt högfärdig!
Så nu prövar jag att undvika kontakt och hälsningar. Istället tycks jag oftast gå nerhukad med sänkt blick. Snörvlande och hostande. Har du sett hur konstigt han går. Som en tjuv om natten.
Det syns att jag verkligen ville att jag vore någon helt annan stans. Försöker omärkligt trippa fram bland alla människor som om jag inte fanns. Det är ingen höjdare. Alla ser på mig. Så blir det när man försöker smyga omärkbart. Jag skulle vilja vara väldigt osynlig. Inom mig hörs reaktionen från alla som klentroget betraktar min framfart: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Vad gör han här bland oss andra. Gå hem! Hör Du inte? Go home!
Bidraget ovan är i huvudsak ett återbruk från 2009 års influensaperiod.
04 mars 2012
Annat tar kraften
Nattsömnen blir sisådär. Utan förvarning gjorde barndomen sig påmind. Vattkopporna vaknade till. Nu som ett brett band från bröst till rygg. Nu förstår jag varför nyvaknat vattkoppsvirus kallas bältros. Det både syns och känns. Som ett glödgat bälte runt bålen. Lysande och obehagligt. Värkande. Så det kan bli.
Ena dagen är tillvaron fylld av frågor om kyrkans organisatoriska framtid. Nästa dag är allt detta bortträngt. Undanstuvat. Nerpackat. Ungefär som man behandlar en gammal lärobok, läst för länge sedan. Annat har kommit istället. Men snart nog måste jag leta fram alla de där frågorna jag stoppat undan. Någon ska nämligen snart utröna hur en möjlig och lämplig framtid för kyrkan lokalt kan och bör organiseras.
För stunden är det annat som tar kraften och energin. Så kan det bli.
Ena dagen är tillvaron fylld av frågor om kyrkans organisatoriska framtid. Nästa dag är allt detta bortträngt. Undanstuvat. Nerpackat. Ungefär som man behandlar en gammal lärobok, läst för länge sedan. Annat har kommit istället. Men snart nog måste jag leta fram alla de där frågorna jag stoppat undan. Någon ska nämligen snart utröna hur en möjlig och lämplig framtid för kyrkan lokalt kan och bör organiseras.
För stunden är det annat som tar kraften och energin. Så kan det bli.
03 mars 2012
Kyrkoherden blir chefernas chef
Vad är en kyrkoherde? Det kan verka som en oviktig fråga med en föråldrad prästfixering. Ändå måste frågan lyftas utifrån Strukturutredningens förslag. Strukturutredningen lägger en enda mall över alla församlingar och pastorat oavsett om det handlar om storstad eller landsort. Så diskuteras att Malmö
ska bli ett enda pastorat med 150 000 kyrkotillhöriga. I Örebro vill några församlingar bryta sig ur samfälligheten för att bli självständiga och inte reduceras till distrikt i ett storpastorat.
Vad är en kyrkoherde? Hur vi svarar säger något om vad en församling är, om gudstjänstliv och kyrkostruktur. Om en kyrkoherde ska vara en överordnad ansvarig administratör kan ett pastorat vara nästan hur stort som helst. Då blir kyrkoherden chefernas chef. Nya stora pastorat måste ju delas upp i tydliga distrikt eller ”församlingar” med mellanchefer. Det pastorala ansvaret kommer med nödvändighet att delegeras från kyrkoherden till dessa distriktschefer. Vi får då lokala chefer, inte med nödvändighet inom vigningstjänsten, och församlingsråd utan kyrkoherde som blir beroende av delegationer. Dessa kan alltid återtas eftersom makten koncentrerats till pastoratkyrkorådet. Kyrkoherden blir alltmer en förvaltningsdirektör bunden till administrationen. Den personliga delaktigheten i församlingslivet går förlorad.
En kyrkoherde ska naturligtvis vara ansvarig för det lokala församlingsbyggandet, det levande gudstjänstlivet och finnas i verksamheterna och de själavårdande relationerna. Ett pastorat måste då ha hanterbar storlek med lokal närhet. En kyrkoherde utan ett altare och en predikstol blir bara en halv präst, en administratör och chefernas chef. Närheten försvinner. Ett nytt avstånd uppstår mellan beslut och genomförande, mellan de lokala förtroendevalda och den pastoralt ansvarige kyrkoherden.
En kyrkoherde behöver ha en fungerande relation till församlingsbor och aktiva gudstjänstfirare, till dem som dennes pastorala ansvar omfattar. Det krävs att man kan mötas ansikte mot ansikte. Då handlar det om närhet och samverkan i verklig mening, inte distans och beslut ovanifrån.
Före år 2000 fanns ett tydligt uppdrag. Kyrkoherden var biskopens och stiftets lokalt ansvarige präst. Denne var anställd av stiftet, visiterades med sin församling av biskopen och hade den av biskopen utsedde prosten som sin närmaste chef. Ska Svenska kyrkan förbli en episkopal kyrka måste kyrkoherdens roll stärkas, inte som administratör av allt större enheter, utan som pastoralt ansvarig i det lokala. Den kyrkoherderoll ”Närhet och samverkan” resulterar i ger inte utrymme för det praktiska pastorala ansvar som Svenska kyrkan tidigare alltid sett som kyrkoherdens främsta uppgifter.
I kyrkohandboken betonas bland annat att kyrkoherden ska förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens andliga ledare. Kyrkoherden ska också uppmuntra och inspirera medarbetarna, fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren. I de nya storpastoraten får kyrkoherden till stor del andra uppgifter!
Svenska kyrkan har fortfarande kvar något unikt – en lokal närvaro. Medan post och bank, försäkringskassa och kommunhus har flyttat allt längre bort från det lokala, och deras tjänstemän blivit alltmer anonyma, så har vi i våra församlingar och pastorat ännu kvar denna närvaro. Flertalet medlemmar i Svenska kyrkan har ett ansikte på någon av hennes företrädare. Ofta har man mött och vet vem kyrkoherden är. Vi måste värja oss mot den anonymisering som de enorma pastoraten riskerar att medföra, någonting som på sikt kommer att få en ökad medlemsflykt till följd.
Problemet med gigantiska pastorat är inte superkyrkoherdens eventuella administrativa kapacitet. Problemet är att kyrkoherden inte längre kan leda församlingens arbete och därmed upphör att vara en närvarande pastoral och andlig ledare.
Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.
Berth Löndah
kyrkoherde,
Bunkeflo församling, Malmö
Lars B Stenström
kyrkoherde,
Olaus Petri församling, Örebro
Kurt Sundén
kyrkoherde emeritus
Spånga-Kista församling, Stockholm
Helena Törnkle
kyrkoherde,
Oxie församling, Malmö
Debattartikel publicerad i Kyrkans tidning 2012-02-29
Citat ur Kyrkohandboken:
En kyrkoherde skall, som varje präst,
förkunna Guds ord, förvalta sakramenten,
leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten,
undervisa och utöva själavård.
(Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar
för pastoratet.)
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare
och tillsammans med (övriga präster)
de förtroendevalda tillse
att allt ske med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.
ska bli ett enda pastorat med 150 000 kyrkotillhöriga. I Örebro vill några församlingar bryta sig ur samfälligheten för att bli självständiga och inte reduceras till distrikt i ett storpastorat.
Vad är en kyrkoherde? Hur vi svarar säger något om vad en församling är, om gudstjänstliv och kyrkostruktur. Om en kyrkoherde ska vara en överordnad ansvarig administratör kan ett pastorat vara nästan hur stort som helst. Då blir kyrkoherden chefernas chef. Nya stora pastorat måste ju delas upp i tydliga distrikt eller ”församlingar” med mellanchefer. Det pastorala ansvaret kommer med nödvändighet att delegeras från kyrkoherden till dessa distriktschefer. Vi får då lokala chefer, inte med nödvändighet inom vigningstjänsten, och församlingsråd utan kyrkoherde som blir beroende av delegationer. Dessa kan alltid återtas eftersom makten koncentrerats till pastoratkyrkorådet. Kyrkoherden blir alltmer en förvaltningsdirektör bunden till administrationen. Den personliga delaktigheten i församlingslivet går förlorad.
En kyrkoherde ska naturligtvis vara ansvarig för det lokala församlingsbyggandet, det levande gudstjänstlivet och finnas i verksamheterna och de själavårdande relationerna. Ett pastorat måste då ha hanterbar storlek med lokal närhet. En kyrkoherde utan ett altare och en predikstol blir bara en halv präst, en administratör och chefernas chef. Närheten försvinner. Ett nytt avstånd uppstår mellan beslut och genomförande, mellan de lokala förtroendevalda och den pastoralt ansvarige kyrkoherden.
En kyrkoherde behöver ha en fungerande relation till församlingsbor och aktiva gudstjänstfirare, till dem som dennes pastorala ansvar omfattar. Det krävs att man kan mötas ansikte mot ansikte. Då handlar det om närhet och samverkan i verklig mening, inte distans och beslut ovanifrån.
Före år 2000 fanns ett tydligt uppdrag. Kyrkoherden var biskopens och stiftets lokalt ansvarige präst. Denne var anställd av stiftet, visiterades med sin församling av biskopen och hade den av biskopen utsedde prosten som sin närmaste chef. Ska Svenska kyrkan förbli en episkopal kyrka måste kyrkoherdens roll stärkas, inte som administratör av allt större enheter, utan som pastoralt ansvarig i det lokala. Den kyrkoherderoll ”Närhet och samverkan” resulterar i ger inte utrymme för det praktiska pastorala ansvar som Svenska kyrkan tidigare alltid sett som kyrkoherdens främsta uppgifter.
I kyrkohandboken betonas bland annat att kyrkoherden ska förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens andliga ledare. Kyrkoherden ska också uppmuntra och inspirera medarbetarna, fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren. I de nya storpastoraten får kyrkoherden till stor del andra uppgifter!
Svenska kyrkan har fortfarande kvar något unikt – en lokal närvaro. Medan post och bank, försäkringskassa och kommunhus har flyttat allt längre bort från det lokala, och deras tjänstemän blivit alltmer anonyma, så har vi i våra församlingar och pastorat ännu kvar denna närvaro. Flertalet medlemmar i Svenska kyrkan har ett ansikte på någon av hennes företrädare. Ofta har man mött och vet vem kyrkoherden är. Vi måste värja oss mot den anonymisering som de enorma pastoraten riskerar att medföra, någonting som på sikt kommer att få en ökad medlemsflykt till följd.
Problemet med gigantiska pastorat är inte superkyrkoherdens eventuella administrativa kapacitet. Problemet är att kyrkoherden inte längre kan leda församlingens arbete och därmed upphör att vara en närvarande pastoral och andlig ledare.
Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.
Berth Löndah
kyrkoherde,
Bunkeflo församling, Malmö
Lars B Stenström
kyrkoherde,
Olaus Petri församling, Örebro
Kurt Sundén
kyrkoherde emeritus
Spånga-Kista församling, Stockholm
Helena Törnkle
kyrkoherde,
Oxie församling, Malmö
Debattartikel publicerad i Kyrkans tidning 2012-02-29
Citat ur Kyrkohandboken:
En kyrkoherde skall, som varje präst,
förkunna Guds ord, förvalta sakramenten,
leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten,
undervisa och utöva själavård.
(Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar
för pastoratet.)
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare
och tillsammans med (övriga präster)
de förtroendevalda tillse
att allt ske med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.
29 februari 2012
Bevara eller klippa och klistra...
Gudstjänstens inre rum kräver att dess yttre ram ligger fast. Hur myucket människor än vill ge sitt bidrag, sätta sina spår, finns det något som är viktigare. Att bevara det vi ärvt. Bakom och under generatiuoners invanda ord finns hemligheten gömd. Mysteriet hålls vid liv. Förvandlas gudstjänsten till en klippa och klistra-aktivitet leder det bort från koncentration och djup.
Vill man hellre omskapa alltihop får man väl göra det. Men till vad nytta? Där åker barnet ut med badvattnet...
Vill man hellre omskapa alltihop får man väl göra det. Men till vad nytta? Där åker barnet ut med badvattnet...
27 februari 2012
Att avstå
Någon sa, du har verkligen inlett fastetiden genom att avstå från föda. Med en syftning på elkonverteringsbehandlingarna. Två gånger fastade jag på läkarnas order för att kunna behandlas på riktigt sätt. Inte så jag hade tänkt mig. Fastetidens begynnelse. Men ibland blir det inte som man tänker.
Jag har prövat att avstå från mat. Nu ska jag försöka avstå från att ta sjukvården i anspråk...
Jag har prövat att avstå från mat. Nu ska jag försöka avstå från att ta sjukvården i anspråk...
26 februari 2012
Fastan har börjat
För dem som gick i högmässan, eller någon annan kyrkans gudstjänst, blev det påtagligt att fastan har börjat. Ingen lovsång. Den uteblir under fastetiden. Inget halleluja efter evangelieläsningen. Istället en bibelvisa: Saliga de som hör Guds ord... Sedan en sjungen litania (kyrkans förbön). Och inget avslutande tacka och lova Herren...
I Olaus Petri har dessutom den centrala delen av altarskåpet fått ett förhänge av lila tyg. Där bakom döljs nu uppståndelsescenen då Kristus med uppvaktande änglar lämnar graven. Förbi sovande romerska vakter. Det tygstycket påminner också om fastetiden och vandringen mot Jerusalem och Golgota.
Även söndagarnas firningsämne och psalmval har en mer sordinerad ton än vanligt. Men där finns även motiv av kamp och motstånd. Ett nästan apokalyptiskt uppdukande av den "sista striden". Vilka är ämnena i Evangelieboken?
Askonsdagen - Bön och fasta
1 söndagen i fastan - Prövningens stund
2 söndagen i fastan - Den kämpande tron
3 söndagen i fastan - Kampen mot ondskan
Midfastosöndagen - Livets bröd
5 söndagen i fastan - Försonaren
Palmsöndagen - Vägen till korset
De intresserade kan gå in på församlingarnas fastesida i Örebro. För att få tankar och tips.
Läs om fasta i DN
På Wikipedia
eller hos New Advent, katolsk encyklopedi, om fasting
I Olaus Petri har dessutom den centrala delen av altarskåpet fått ett förhänge av lila tyg. Där bakom döljs nu uppståndelsescenen då Kristus med uppvaktande änglar lämnar graven. Förbi sovande romerska vakter. Det tygstycket påminner också om fastetiden och vandringen mot Jerusalem och Golgota.
Även söndagarnas firningsämne och psalmval har en mer sordinerad ton än vanligt. Men där finns även motiv av kamp och motstånd. Ett nästan apokalyptiskt uppdukande av den "sista striden". Vilka är ämnena i Evangelieboken?
Askonsdagen - Bön och fasta
1 söndagen i fastan - Prövningens stund
2 söndagen i fastan - Den kämpande tron
3 söndagen i fastan - Kampen mot ondskan
Midfastosöndagen - Livets bröd
5 söndagen i fastan - Försonaren
Palmsöndagen - Vägen till korset
De intresserade kan gå in på församlingarnas fastesida i Örebro. För att få tankar och tips.
Läs om fasta i DN
På Wikipedia
eller hos New Advent, katolsk encyklopedi, om fasting
23 februari 2012
Den anonymes namn
De rumänska tiggarna i Örebro
har inga namn – för oss
ändå heter de något
De har förnamn och efternamn
som de fått av far och mor,
och de har syskon och kusiner
de ingår i en familj, en släkt
En tiggare, en flykting, en svältande
angår oss tydligen mindre
så länge anonymiteten råder
Ibland är denna anonymisering ett sätt för oss
att skydda oss – från tyngden av andras lidande
och från den moraliska plikten, och skulden.
Ur en ny predikan på Ordrik.
har inga namn – för oss
ändå heter de något
De har förnamn och efternamn
som de fått av far och mor,
och de har syskon och kusiner
de ingår i en familj, en släkt
En tiggare, en flykting, en svältande
angår oss tydligen mindre
så länge anonymiteten råder
Ibland är denna anonymisering ett sätt för oss
att skydda oss – från tyngden av andras lidande
och från den moraliska plikten, och skulden.
Ur en ny predikan på Ordrik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)