Religionsfrihet är ämnet för en ny bok, Är religionen en mänsklig rättighet, av professor Hans Ingvar Roth. Boken recenseras idag av författaren Torbjörn Elensky i form av en understreckare i Svenska dagbladet.
Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.
Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.
Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.
Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.
Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.
Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.
Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar