Finns det en klar gräns mellan arbete och fritid? För den som arbetar i Svenska kyrkan och samtidigt har sin kyrkotillhörighet, sitt medlemskap, som en viktig del av det egna livet. Nog vore det konstigt om inte gränserna blev flytande.
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.
Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.
Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...
Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…
Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.
Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar