Vem följer vem när vi handlar som grupp?

Idagsidan på Svenska Dagbladet har en sällsam förmåga att lyfta fram angelägna frågor. Ibland skulle jag dock önska att man inte studsade vidare så snabbt. Artikeln om att Hitta syndabocken - ett evigt behov kunde enkelt ha utvecklats till en hel serie bara den. Den utfrysning som sker av någon som utpekas som särskilt skyldig vid problem och kriser är ett så intressant fenomen att man kunde ha skrivit flera artiklar. Man kunde ha granskat hur man löser konflikter på arbetsplatser. Det är mycket vanligt att någon tvingas lämna båten. En sådan person blir sargad och stigmatiserad trots att det verkliga problemet har legat i styrningsfunktioner eller i den rådande kulturen.

Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.

I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.

Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.


Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.

Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.

Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.

Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.