Man borde vara där man är

För många år sedan undervisade en gammal präst i Värmland mig om vikten av att vara där man är. I församlingen han tjänade bodde det då 225 (ungefär) personer. Samma frågor man kämpar med i Stockholm, Uppsala eller New York finns här, sa han. Livet här gäller också människovärde, makt och inflytande, mening och mål. Bara man vågar och kan se det...

Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.

Glöm alla borden

Att vara där man är och inte där man borde vara, det är frågan som upptar mig. Den känslan infinner sig säkert som amen i kyrkan hos ganska många. Den där insikten om att här är jag och håller på med det jag inte kan komma ifrån; ett sammanträde, pappersarbete, rutingöromål.

Samtidigt vet jag att jag borde vara någon annan stans; hos den sjuke, i den ideologiska diskussionen, i formulerandet av en kritisk artikel. Jag borde vara där jag behövs mer än här i dessa nödvändiga men ack så monotona rutinuppgifter. Jag borde vara där mina insatser är efterlängtade och där mina förmågor och gåvor, det jag kan, får betyda något. Där behoven är större...

Kanske kan Du tänka ungefär som jag när jag idag ber om uthållighet att kunna vara där jag är och måste vara. Jag vill glömma alla borden...

Hjälp mig också att gå dit där jag BORDE vara och dit där mina gåvor och förmågor kan komma till sin rätt.

Likt en Moses...en vem då?

Stackars Hillary Clinton, nu måste hon hylla Barack Obama. Och nu ska hon gå inte bara en mil utan två...sa jag och förstod plötsligt inte alls varför jag sa just så. Under presidentvalskampanjen for hon fram som ett jehu, tänkte jag fortsätt och kunde inte begripa vad det skulle betyda.

Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?

Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.

Det är något i luften - religionen är borta!

Idag vet man inte vad det är som händer. Något är det som känns i luften. En genomgående förändring. Kan det vara så att religionen plötsligt försvann? Vårt samhälle är så modernt så religion behövs väl inte...

Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.

Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?

Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!

Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?

Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?

Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.

Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.

Gudsfjäsk och religion har gjort sitt

Lisa Magnusson, skribent i Aftonbladet (!), har överträffat sig själv. I en flammande sågning av religionen vill hon få den att framstå som osammanhängande, idiotisk, otidsenlig och puckad. Där finns inte ett uns av förståelse för att religionen inte kan reduceras (kokas ner till) några korta nidbilder. Hennes beskrivande och värdeladdade påståenden utgör ingen godtagbar beskrivning av religion. De är inte ens tjänliga som parodisk ironi. De framstår mer som retningar i ett överkänsligt nervsystem.

För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.

Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.

Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.

Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.

Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.

Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!

Himmelriket är en parkeringsplats

Här ett tyskt tips om hur man ska locka kyrkobesökare och gudstjänstdeltagare. Man lockar människor till kyrkan genom ett medföljande privilegium: en parkering! Vill man parkera så får man se till att gå i kyrkan...

Himmelriket är som en parkeringsplats!

Hotbilden är att man kan bli bortbogserad. Man står inför att bli "kostenpflichtig abgeschleppt", så det så! Kanhända är det en mildare form av skildringar om fåren och getterna.

Fåren har en plats (kyrka och parkering) där de kan uppehålla sig. I dessa moderna tider är en parkeringsplats högoktanig valuta och alltså inte så illa.

De andra riskerar att bli bortsläpade dit de icke vill. Gråt och tandagnisslan kan nog uppstå om bilen, många människors dyrbaraste ägodel och ögonsten, symbolen för personlig frihet, försvinner i fjärran till någon anonym uppställningsplats. Man kan omvända sig för mindre...

Tillbaka till tisdag!

Nu längtar jag till vardagen, sa en bekant som firat födelsedag, deltagit i andras firande av högtidsdagar och nu skulle på bröllop. Tänk så bra när det blir tisdag igen, löd sammanfattningen.

Tillbaka till tisdag kan fältropet lyda för högtidströtta nutidsmänniskor. Så många firar så storslaget att hälften kunde vara nog. Det är ju också ett tecken på ett utbrett välstånd...eller inte.

I betydligt fattigare länder är fest och högtid något man försöker ta vara på eftersom vardagen är så tung att festen ger ork att uthärda. Och fest är något mycket socialt viktigt eftersom det också kan kitta samman människor i gemenskaper. Så det ena utesluter inte det andra så där enkelt som våra förklaringar vill ge vid handen. Fattig är ledsen och rik är glad?

Men snart är det tisdag igen. En mer än vanligt efterlängtad tisdag.

Den Heliga Birgitta och Elsa Beskow

Statyupproret är en oförarglig men tankeväckande påminnelse om sned könsfördelning i det offentliga. Men även de upproriska har en sned fördelning sett ur livåskådningsperspektiv (utan att därför själv veta allt om de föreslagnas tro eller livshållning).

Bland kvinnor som kunde ha kommit ifråga med en tydligare hemvist i kyrka och tro står också Elsa Beskow. Hennes författarskap, konst och engagemang har skildrats i Stina Hammars bok Solägget.

Nu uppmärksammar jag att tidningen Dagen redan efterlyst kristna kvinnor lämpliga för staty. Kriteriet är att de inte längre lever utan att man kan se deras liv i backspegeln. Den Heliga Birgitta har ju redan fått många statyer åtminstone medeltida sådana - men en kontemporär (samtida) vore inte att förakta. Ingen svensk kvinna lär kunna mäta sig med Birgittas inflytande. Sedan finns det alltid människor som blivit epokgörande när de brutit mönster. Så ska man nog förstå Predikare-Lena (Helena Ekblom) som en bloggare - Leva: vara & tanke - gillar. Även Prästerik har en lång lista på bemärkta kvinnor ur kyrkans historia och värld.

Upproret för kvinnostatyer

Tidningen Amelias statyuppror borde alla känna till! Man kan delta i omröstningen för att utöva påtryckning så att fler kvinnor blir avbildade som statyer och därmed bevarade som förebilder. Man skriver: Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Det tycker vi på amelia är skandal. Det finns ett långt pärlband av bortglömda kvinnor i historien som förtjänar att bli förevigade med en staty. Vi har därför valt ut 20 nya kandidater och startat en omröstning...

Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?

Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.

Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!

De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.

Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.

Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!

Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.

Kantarellerna var redan bortförda

Kantarellerna som vi tänkte skaffa i skogen var redan plockade. Och bortförda. Varje kantarellställe var vittjat. Förmodligen av andra som skaffat sig samma svampställen som vi. Troligen beroende på att en svampexpert roar sig med att hålla svampexkursioner just i "vår" svampskog. Matsvamp är mer än eftertraktat-

Dessutom märker vi hur skogen blivit ockuperad. Skogens levande jordfräsar har bökat sig fram på enorma områden. Som om skogen vare plöjd. Alldeles i närheten grymtade och väsnades ett vildsvin. Dessa djur som annars är tystlåtna och skygga. Så promenaden blev kortare än vanligt.

Kremlor plockar jag inte. Och riskor såg jag inga. En gulnande fårticka stod orörd under träden och fick så förbli. Men i korgen (som eg är en röd plasthink) fanns ett antal varligt ditlagda och fräscha Karljohan. Alltid något.

Att besviket ge sig av eller missnöjt stanna

Hur ska man hantera sin besvikelse? När en rörelse, en förening, eller något annat sammanhang man tillhör inte motsvarar det man anser sig ha rätt att förvänta och kräva - vad gör man då? Frågan har blivit aktuell för Ann Heberlein, etiker och filosof, som upplever att Svenska kyrkan sviker sin uppgift. Man tramsar och är populistisk istället för att förkunna Guds ord.

I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.

Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.

Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.

Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?

Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.

I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.

Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!

Skärpning Länsrätten och Försäkringskassan!

När man tjänstgör som kyrkvärd är man aktiv i en farlig verksamhet. Den som är sjukskriven kan nämligen bli anklagad för att arbeta. Inte bara det, man kan faktiskt förlora sin sjukersättning, tro det eller ej.

Tidningen Dagen skrev 2007 följande:Får jag vara kyrkvärd fast jag är sjukskriven? Kan jag hjälpa till i Second Hand-butiken fast jag är långtidssjuk? Det kan bero på var i landet du bor. Försäkringskassan gör olika bedömningar.

- För den som är utanför arbetsmarknaden kan ideella insatser betyda mycket för att vara behövd, menar moderata riksdagsledamoten Elisabet Svantesson. Tillsammans med partikollegan Walburga Habsburg Douglas motionerar hon nu om enhetliga regler över hela landet, så att den enskilde ska veta vad som gäller.

Nu har det hänt att en kyrkvärd drabbats för sin frivilliginsats. Arbete, ropar Försäkringskassan. Arbete, instämmer Länsrätten. Dumheter, säger jag.

Kyrkans Tidning skriver: En 61-årig kvinna från Östersund fick sin halva sjukpenning sänkt till en fjärdedel på grund av hon vid sex tillfällen på ett år tjänstgjorde som kyrkvärd. Det är jämförbart med att jobba, anser Försäkringskassan.

Tidningen skriver också: Länsrättens bedömning är densamma som Försäkringskassans. De ifrågasätter inte att uppdraget som kyrkvärd "inneburit en positiv inverkan på hennes hälsotillstånd ...". Men länsrätten konstaterar att uppdraget som kyrkvärd är "enligt länsrättens mening att jämföra med ett normalt på arbetsmarknaden förekommande arbete".

Man måste man ifrågasätta både Försäkringskassans och Länsrättens förmåga att bedöma vad en kyrkvärd egentligen sysslar med. De borde naturligtvis på plats ha studerat uppgifterna för att kontrollera om vilka moment som ingår i "arbetet". Då skulle de ha gjort en annan värdering av det som sker i Svenska kyrkans och vid dess gudstjänster.

Att hälsa välkommen till kyrkans gudstjänst är knappast ett arbete. Att dela ut psalmböcker kan man knappast få timpenning för. Lyftmomenten är minimala och kan nog inte vara för betungande för de flesta, även om de vore sjukskrivna. Eller att biträda en präst när hon eller han utrustar sig med mässkjorta, halslin, singulum och mässhake - det kan knappast vara jämförbart med en teaterns påkläderska. Bön före gudstjänstens början? Arbete? Att samla in eller räkna kollekten? Att bära fram bröd och vin till altaret?

Vad får man då göra i en kyrka utan att mista sin sjukersättning. Bära kors eller ljus är det en arbetsinsats man ska akta sig för som sjukskriven? Får man hjälpa någon fram till nattvarden som sitter i rullstol, eller är det arbete? Får man hålla söndagsskola? Kan man biträda vid nattvardsutdelning? Får man förbereda ett kyrkkaffe och koka kaffe i församlingshemmet? Får man ställa in kaffekoppar och fat i skåp?

Nej allra snällaste Försäkringskassan och Länsrätten - den här gången gjorde Ni Er mer än nödvändigt dumma. Man börjar ju så smått tvivla på Er annars så högt värderade bedömningsförmåga. Ja, på Er kompetens. Den bedömningen Ni gjort är likvärdig med att utföra ett arbete eftersom det sker i sitt sammanhang, men särskilt väl utfört blev det inte. Och kyrkvärden är en frivillig person som i kyrkans sammanhang bidrar aktivt till religionsutövningen, egen och församlingens!

Det som skett nu verkar vara en inskränkning i religionsfriheten. Rätten att utöva sin tro ska man ha oinskränkt. Om man i uppgiften som kyrkvärd utövar sin tro måste man ha rätt att göra det utan att för den skulle behöva bli berövad medborgerliga rättigheter som bisånd eller sjukersättning!

Kom igen! Ni får bakläxa och uppmanas att besöka kyrkan något tätare så att Ni bättre kan avgöra var gränsen mellan lönearbete, sysselsättning och hedersuppdrag går. Så att Ni vet hur man utövar sin tro i kyrkvärdens åldriga ämbete! Ta om det ifrån början!

Tackvisa

Tackvisa (text: lars b stenström)
Så oförtjänt vi fyller år
och gör det gång på gång.
Då närhet, omsorg, allt vi får.
Stor glädje dagen lång!

Jag bugar, bockar, tackar Er
att Ni kom hit idag.
För gåvorna, för mycket mer,
som generöst ni gav.

Nu blygsam: inte ska väl jag
så prisas denna dag...?
Till Gud allena äran hör!
Hans lov bär fram i kör!

För alla år, för varje dag,
för liv, för stad och lund,
vårt TACK Du nådens Herre tag
för var minut och stund!

Tackvisan kan sjungas t ex till melodin till Amazing grace (Oändlig nåd), Din klara sol eller Nu tändas tusen juleljus.

Palla förbjuden frukt

Citat ur en ny predikan på ordrik

Under min skoltid fick jag en gång
en chans att äta mogna päron
på träden i den där villaträdgården
jag så ofta gick förbi

En mur av sten stod i vägen
några av mina kamrater var tydliga hinder
de ville hem för att spela fotboll
och till sist blockerade samvetet
den där lilla figuren med vingar som sitter
på ens axel i serier

Muren kunde man klättra över
Vännerna, ja dem struntade jag väl i just då
Och samvetet gick att tysta...
Sedan, efteråt när fruktstunden skulle börja
kom ångern
Och jag lovar: eftertankens kranka blekhet
kan växa med varje tugga
Där satt ett litet blekansikte och tuggade på ett päron
som växte i munnen och som
han inte längre vill ha eller veta av

Det som tillhör andra tillhör andra
Man rör det inte, man tar det inte, man låter bli!
Allemansrätten att plocka bär och frukt
gäller inte andras trädgårdar!
Trots att jag fått lära mig det rätta
har jag gjort fel och samvetet har värkt

Det var flera som testade att göra något förbjudet
De mumsade på äpplen, päron, mullbär och
bär som knappt finns längre: krusbär!

Vi föll för urtidens frestelse
Ja, vi lockas och frestas alla liksom
Adam och Eva att ta oss friheter
att göra det som är förbjudet och orätt
att ta för oss av det som inte är tillåtet

En vemodig glädje- och gemenskapsvisa

Gemenskapsvisa (text lars b stenström)
I vår gemenskap har alla en plats,
Du med, vår vän!
Öppna Ditt hjärta, i sången tag sats!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

Sjung till varandra, sjung längtan och hopp,
Du med, vår vän!
Dagen är glädjens, för vänskap stå opp!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

För mig som gotlänning har Uti vår hage varit den folkvisa som följt med sedan barnsben. Oavsett den visans bakgrund kan man kanske låna den vemodiga, men glättigt mollstämda, visans melodi för att sjunga om gemenskap och glädje som innefattar flera än ett par som stämmer möte i hagen. Och när människor möts behövs mera sång och därför även visor av alla de slag. Så med en munter text och en något sorgsen melodi får man väl en vemodig glädje och gemenskapsvisa...

Välkommen är Du! Här blir det fest.

Denna vecka fyller jag jämt. Firandet har redan genomförts. I gårdagens högmässa invigdes ett altare som var en gåva som stannar i församlingen. Lysande, eller hur! Födelsedag blir inte en personlig prylinsamling utan något annat. Altaret är ritat av arkitekt Jerk Alton och tillkommet efter skapande och hantverksmässiga insatser av många och därtill resultatet av en insamling. Biskopen invigde högtidligen med konsekrationskors i altarstenens hörn. Se Lars Ekblads fotodagbok för den 10/8! Det var längse sedan man fick betala biskopen särskilt för en altarinvigning. Men Smålandslagen ( 12 stycket § 2) menar att det skulle betalas med 12 örar.

Efteråt i församlingshemmet festade vi med Gazpacho (häftigt vital "grönsakssoppa") och tårtor med glass. Härligt!

Istället för att en person skulle hålla ett välkomsttal sjöng vi alla som var där för varandra. Studentsången (Sjung om studentens lyckliga...) är alldeles för medryckande för att enbart brukas en gång om året. Och melodin till en alltför ofta ohyggligt sentimentalt framskrålad Här är gudagott att vara har många, enligt vad denne bloggare erfar, tröttnat på. Med ny text blir studentsången till en festlighetens öppningsvisa. Och några rader ur Här är gudagott blir synnerligen modernt återbrukade. Festen kan börja!

Festen kan börja (text :lars b stenström)
Välkommen är Du! Här blir det fest.
Nu ska vi fira, ty glädje är bäst!
Stämning på topp och med jubelklang
sjung, Du högtidens strålande gäst!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!

Uti vår festsal - hör vilket sus.
Lysande skara, från alla ett brus.
Halsar som klaras och leverop.
Lyft pokaler och höj Era krus!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!

En bild säger allt möjligt

Bilden av skylten tål att återanvända. Ännu är det sommar (0m man ska tro almanackan) och därmed kan ju en gästande båt komma farande. Och behöva någon bekvämlighetsinrättning...

Det ska vi fira

Fyller år gör vi nu och då, men med osviklig regelbundenhet. Inget man kan göra mycket åt. Tiden går och vi återvänder till datum som blivit bemärkelsedagar för oss. Tiden flyr, vi åldras och fortsätter fira som om ingenting hänt. Men vi behöver dessa festliga avbrott. De ger också rytm åt livet.

I Illustrerad Vetenskap ska man 2005 ha skrivit om födelsedagsfirande. Det återges av Borås släktforskare. Man skriver om att i hednisk forntid var onda andar särskilt farliga på födelsedagen. Därför skulle jubilaren skyddas av familj och vänner, och det gjorde man bäst med skratt och fest. Tog gästerna även med sig små presenter eller hedersbevis, ansåg man att det var extra gynnsamt för jubilaren. Med kristendomens intåg övergavs många födelsedagstraditioner, då de betraktades som hedniska.

Artikeln i Wikipedia om födelsedagar når humoristiskt lakoniska höjder: Födelsedag är den dag under året en person är född. Födelsedagen anses numera som viktig för många människor, åtminstone i västerlandet och firas ofta med fest, särskilt av barn och gamla samt vid jämna tio- eller 25-tal år. Den som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen.

Kristendomen var de första århundradena tveksam till födelsedagsfriande vilket kan tyckas egendomligt då födelsedagen i Betlehem var en begynnelse för det som kom att bli kristendom. Man räknar faktiskt med tre markerade födelser i kristen tro. Den första då man kroppsligt föds fram, den andra är dopets nya födelse och den tredje är dödsdagen som himmelsk födelsedag. Det förklarar också det något märkvärdiga i att vi firar kända författares, kompositörers och helgons dödsdagar.

Men även i pedagogiken har professor Michael Uljens lyft fram 3 tillblivelser: Vi föds därmed inte bara en gång, inte heller två utan t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.

Nu firar vi sällan den primärsocialiseringsprocessens födelse till kulturen som vi tydligen genomgår. Men vi kanske borde? Tillvaron blir lätt grå om vi inte får fira helger och högtidsdagar. Jubileer gillar vi och uppmärksammar därför alla möjliga sådana. Som att Almedalsveckan fyllt 40 år. Och Majblomman har blivit 100. Sådant ska vi fira. Och snart har jag bloggat i 2 år...

t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att

födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet

genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den

tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar

ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande

process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi

här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.

Bevara oss för tröghet

Inte bara predikan utan hela det liturgiska agerandet innehåller fallgropar. En sådan är en överdriven tilltro till ordningen. Man läser innantill och tror att ordinariet innebär att man slipper förbereda sig. Det finns faktiskt en ordning att följa, men ska man göra det ska man naturligtvis veta hur och när man avser att genomföra de olika momenten i samspel med församlingen. Var ska man stå, vilka rörelser hör till? Med vilken röst?

Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.

Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.

Medeltidsvurm och rollspel som religionssubstitut

Vurmen för tidigare tidsåldrar är ett försök att infoga sig i ett sammanhang. De gick före och vi kom efter. Inte direkt den ordning vi rangordnar oss i när vi reflekterar över historien, då är det vi som är före och de långt, mycket långt efter.

Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.

Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.

Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.

Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.

Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?

Vad sa han egentligen?

Predikokonsten är en svår konst. Vissa dagar i alla fall. Och man kan alldeles för lätt tappa tråden, komma av sig. Men en smått komisk effekt kan uppstå. Som när predikanten trosvisst verkligen tog sats och påbörjade ett nytt stycke i sin predikan på följande sätt: Och Jesus han sa:.... eeh....eeh...

Medeltiden störs av helikoptern

Medeltidsveckan har åter landat i Visby. Myllret och trängseln är ett av kännetecknen. Ett annat är den spretiga och omväxlande klädseln. Linnekläder där ovan och foppatofflor (eller nikes) där nedan. Överallt halmhattar och snibbar, huvor och lustiga små toppluvor. Munkar med stora familjer syns på gatorna. Denna den enklaste av förklädnader verkar ändå ha gjort sitt. Numera finns många välbeställda handelsmän och borgare (stadsinnevånare) och de blandas charmigt nog med någon vilsekommen pirat från obestämd tidsålder. Men även en gycklare syns här och där.

Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.

Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.

Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.

Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.

Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!