Carl-Bertil fick somna in...

Så har min far, Carl-Bertil Stenström, fått sluta sin jordevandring. Han somnade in 93 år gammal på Visby lasarett.

Som offentlig person, särskilt i det politiska livet i Visby, har Carl-Bertil Stenström blivit upmärksammad genom åren. Han var som folkpartist ett udda val som kommunalråd eftersom folkpartiet på Gotland alltid varit ett litet parti. Men i kraft av Centerpartiets stora väljarunderlag fick han stöd och ett brett förtroende som kommunalråd.

Här möter vi honom i en intervju om tiden som inkallad: Jag ryckte in 1938 och tanken var att jag skulle utbildas till sjukvårdare i Eksjö efter grundutbildningen på I 18. Men så blev det inte alls.
En övning för de nyinryckta bestod i att de skulle åla från kasernerna ända ut till Toftavägen medförande ränslar och gevär. Det var ett kraftprov bara det och att det skedde i spöregn gjorde inte saken bättre. Många av rekryterna ådrog sig lugninflammation av en smittsam variant som visade sig bli förödande. Penicillin fanns inte. Den medicin som fanns fungerade dåligt. Många insjuknade i lunginflammationen och ett hundratal soldater dog på regementets militärsjukhus efter svåra lidanden...
I Burgsvik fick kompaniets alla 140 mannar ställa upp och hålla fram händerna med handflatorna uppåt. Soldaternas händer inspekterades. När inspektionen kom fram till Carl Bertil stannade den.
- Du är ren om händerna. Du får bli officerskock, fick Carl Bertil höra.
- Jamen, invände han genast. Jag kan ju inte laga mat. Det har mamma alltid gjort.
- Jag ska lära dig, sa
överstelöjtnant Lind.
Så fick det bli. Carl Bertil fick instruktioner, lånade mammas kokbok och följde det goda motto som pappa brukade dra fram. Det gick ut på att om man skall göra något så skall man göra det ordentligt och inte fuska.

Och här några minnen i en intervju inför 90-årsdagen med några korta ord om tiden som kommunalråd på Gotland:
När Carl-Bertil ser tillbaka på sin kommunalrådstid pratar han gärna om hur stora frågor plockades hem.
- Det var en väldigt rolig tid. Jag blev kommunalråd redan i Visby stad, sen var jag med i sammanläggningsdelegerade för enkommunen. När det blev regimskifte i Visby efter valet 1966 fick jag ta över många av Georg Petterssons uppdrag. Det var bland annat ordförande i sammanläggningsdelegerade, men även på många andra håll.

I Gotlands Radio har han ofta förekommit och berättat. Här finns några av hans minnen i ett samtalsprogram med Jakob Larsson.

Här nedan finns en tidig TV-intervju med anledning av Bergmans flytt.

Adressböcker åldras snabbt nuförtiden

E-posten verkar mindra beständig än facebook. De sneaste (rättstavat = senaste) dagarna kommer hälsningar på nätet via facebook. Vänner har bytt e-postadress när de bytte nätleverantör och bredband. Men facebookkontot består. Så man kan nå fram.

Dessutom, på Facebook kan man söka och hitta vänner över hela världen. Men e-postadresserna kan man knappast få tag i. Min gamla adress får jag då och då ett livstecken ifrån. E-brev dimper ner som lakoniskt meddelar: brevlådan full! Och jag som inte längre har inloggningsuppgifter. Jag kan inte ens tömma brevlådan eller svara alla dem som har kvar min gamla adress.

Ja, gamla adresser förresten. Fortfarande spökar en 5-6 ännu äldre adresser. Som lbs@home tex. Adressändringarna nådde inte alla. De kanske hade en datorkrasch att roa sig med ungefär då? Något kom i vägen och därför hittar vi inte varandra. Adressböcker åldras mycket snabbt nuförtiden.

Den dagen man kan finna en hyfsat tillförlitligt e-postadresskatalog - då kanske eposten kan fungera som privat kanal. Men vi som är privatpersoner och inte stora företag eller organisationer (som t ex Svenska kyrkan) har svårt att få informationen att fungera. Men även för sådana kan det hacka och hosta. Församlingarna här i trakten bytte nyligen alla sina telefonnummer och fick ett nytt telefonsystem. Jag får flera månader efteråt fortfarande klagande kommentarer: hur får man egentligen tag på dig? Eller pastorsexpeditionen? Mitt svar blir - fungerar det inte? Kolla på nätet! Svenska kyrkan i Örebro.

Nuvarande och för tillfället har jag som person en helt fungerande e-postadress. Den lyder som följer: lmstenstrom@tele2.se. Via den når man även andra härvarande personer. Och en katt som heter Sixten.

Under tiden jagar jag framgångsrikt en och annan bekant via Facebook och skype...

Gränser eller kontroll och förbud

Finns det verkligen skäl att idag börja dra nya gränser för religionerna i vårt samhälle? Integrationsminister Erik Ullenhag anser tydligen det. I tidningen Dagen diskuterar han behovet att ange sådana gränser.

Ullenhag hävdar där:
- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.
- Nästa fråga som uppstår är vad man som religiös har för rätt att ställa för krav på samhället. Det samtalet är i sin linda, men det kommer att bli vanligare...

Vad kan ha föranlett ministern att börja dra upp gränser för olika övertygelser i vårt samhälle? Är det för att människor som invandrat tar sin religion på sådant allvar att man inte bara kan fösa undan den i ett hörn? Religionen påverkar självfallet livet inom många områden. En muslim t ex har sina bönetimmar och där är observansen av fastan ett mönster man tagit med sig in i det svenska samhället. Sådant väcker inte bara frågor om religionen, som ministern anger, utan handlar än mer om vårt arbetsliv. Nu växer behovet att det ska vara så flexibelt att den som utövar sin religion på allvar får rimliga villkor. Om det behöver vi säkerligen tala mer i framtiden!

Att det kan olika motiv för ministerns uttalande antyder hans betoning av rätten att välja religion - som genast följs av en ny fråga. Ullenhag undrar nämligen om och när ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Och då blir det extra intressant. Vad tänker han på? Vilka "samhälleliga normer" kolliderar för närvarande med religionsutövningen? Skulle religionen på något sätt verkligen hota samhälleliga normer?

Risken finns att det som avses är olika övertygelser om hur ett samhälle bör vara beskaffat. Och för en liberal som Ullenhag måste det vara grannlaga att ta upp detta. Vad händer med åsiktsfriheten om det är politiska och etiska övertygelser man oroar sig för? Inte kan en liberal önska en utökad kontroll just av medborgare med religiösa övertygelser eller rent förespråka fler förbud avseende vad man får tänka och tycka? Men, integrationsminister Ullenhag har naturligtvis rätt i att trosutövning och religion inte ska ge fribrev så att man kan kränka sina medmänniskor!

När vi hyllar ett mångkulturellt samhälle öppnar det också för att mångfald måste få komma till uttryck. Och då kommer det alltid att uppstå situationer när olika övertygelser hamnar i strid med varandra. Förmågan att med klokskap och öppenhet hantera dessa situationer kommer bara att öka. Då behövs nya mötesplatser för ett kontinuerligt samtal om skärningspunkterna. Och kanske är det ministern egentligen avser?

Till sist undrar jag vilka Ullenhag tänker det är som ska föra det samtal och delta i den diskussion han vill ha? Kommer mångfalden och det multikulturella verkligen få plats och utrymme? Eller är det som vanligt, mångfalden låter bra men när det bränner till vill ingen egentligen försvara den eller ha den?

Gudar och människor

Gudar och människor har sin örebropremiär den 11 februari. Biograf blir Roxy. Den bör så många som möjligt försöka se. Några gånger kommer filmen att efterföljas av ett panelsamtal.

På sin hemsida skriver man om filmen:
Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta…

"Gudar och människor" är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois, och är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämt till Frankrikes Oscarbidrag i kategorin Bästa utländska film.

I samarbete med Filmtrailer.se

Programförklaringen

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Kan Ni namnen på några berömda bibelställen?
Kanske skulle då Den barmhärtige samariten
(eller samariern som det heter nu) dyka upp?
Den förlorade sonen? Gyllene regeln
– allt vad ni vill att människor skall…
Lilla Bibeln, Joh 3:16 – Ty så älskade Gud världen…
Bergspredikan, Dubbla kärleksbudet
Saligprisningarna… Många fler välkända texter
bär namn vi kommer ihåg

Den text vi hörde läsas idag (Lukas 4:16-23)
har också fått ett namn, kanske mindra känt,
men minst lika viktigt: Jesu programförklaring
Där i Nasarets synagoga gör Jesus
detta hoppets mönster från
Moseböckerna och Jesaja till sitt:
människan ska räddas från kaos och fördärv
Orättvisor, förtryck, nöd och plåga
kan och ska lyftas bort!

Andlig vård

Andlig vård finns på sjukhus, den allom bekanta sjukhuskyrkan och på fångvårdens häkten och fängelser. Det kunde vara så att bland andra behandlingsformer och terapier så skulle den andliga vården skulle stå högt i kurs.

Det är ingen vanlig vård. Man vårdar inte de andliga värdena. Inte något abstrakt. Man ser till människans inre liv och till hennes aktuella existensiella situation. Erfarna präster, diakoner och assistenter, musiker och ibland även andra yrkesgrupper kan finnas med i de personliga möten det handlar om.

Läs mer om Sjukhuskyrkan och om Nämnden för andlig vård.

Ny lyster på djupet

Att putsa sina skor är ett undervärderat nöje. Slitna skor blir som nya. Skavanker och märken poleras bort. Ny färg sjunker in i skodonen och de får ny lyster. Konsten är att få det att gå på djupet och inte bara bli ytlig fernissa. Inte bara sken och yta.

Märkligt. Jag tycker detta verkar så bekant. Och eftersom det är jag som skriver handlar det väl om det här med gudstjänst och kyrka? Som vanligt...

Tänk på vilodagen

Söndag betyder ett nytt tillfälle att samlas i Guds hus. Samma hus som är församlingens mötesplats. En plats när gränsen mellan det eviga och tiden blir transparent. En stund när den himmelska härskaran firar med oss redan här och nu, eller hur?

Tänk på vilodagen ska det stå skrivet. Jag har redan börjat tänka. Och vilodagen, sabbaten, är Guds dag. En dag vigd för andra ändamål än för slit och släp. En helgad dag. Gott så! Nog så!

Synden igen

Synden diskuteras knappast trots att syndabekännelsen gång på gång debatteras. Och i brist på klar och sund syndateologi förväxlas mestadels känna med att vara. Om människor inte känner sig som syndare så är deras känsla det som gäller. Då kan de/vi inte vara syndare?

Om människor som kommer till Svenska kyrkans gudstjänst förknippar synd-bekännelse-förlåtelse med att inte duga, inte vara älskad, så är det egendomligt. Än mer märkligt är att man tycks anse att problemet med att känna sig mindre värd skapas av att det finns en syndabekännelse i högmässans början!

Denna orimliga överbetoning av syndabekännelsen som risk och fara är svårförståelig mot bakgrund av det gudstjänstens sammanhang den ingår i. Det är som om det inte fanns några beredelseord före syndabekännelsen som kunde peka ut riktningen. Som om där inte fanns en tillsägelse om förlåtelse och nåd direkt efter. Som om evangeliet inte klingar i gudstjänsten, som om predikan inte förmår övervinna eventuella missförstånd om synden och som om nattvardsbordets verkan inte vore på riktigt eller ägde rum!

Olov Hartman är då en lisa:

Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.

I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
SvPs 62:1-2

Att kvitta en gudstjänst?

För att det ska vända måste några våga vända sig om. Göra på något annat sätt. Min övertygelse är att det inte handlar om att ta fram hammare och spik för att försöka bygga om högmässan. Och inte handlar det om att poppa upp sig. Inte om att bli häftig, modern, följsam mot trender och opinionskastningar. Så många försök visar att utarmningen på de flesta håll, möjligen med något undantag, bara ökar.

I alla försök att bli något som kan tilltala alla de som ändå inte kommer går något väsentligt förlorat. Nämligen mötet med alla som faktiskt är där, som redan utgör en bärande kärna, de som ÄR kyrkan. En kyrka, en församling, är ju en gemenskap som strålar samman i gudstjänst. Församlingen kan ju inte gärna vara lika med den majoritet som INTE är där, de som sällan eller aldrig firar gudstjänst, de som enbart nominellt tillhör - men inte gör det i tanke, ord och handling.

Ibland säger även anställda och förtroendevalda att allt vad kyrkan gör har samma betydelse och värde. En modell som går ut på tanken "ska vi byta grejer med varann". Så om man deltar i en dagverksamhet med en knappt befintlig andakt så kan den bytas mot församlingens huvudgudstjänst.Som om det kvittade att det är en kristen församling man tillhör, som om högmässan kvittade! Och har man gått på ett sammanträde skulle det på samma sätt kvittas kanske mot en veckomässa och en korsvägsandakt. Och deltar man i något annat möte så kan man slippa det mesta av tro och bekännelse...

När man river bort sitt centrum förlorar helheten sitt fokus. Det handlar inte om att undervärdera viktiga verksamheter som ger människor gemenskap, viktiga nätverk och sammanhang. Utan om att de lever genom förbindelsen med församlingens centrum i huvudgudstjänstens och den gudstjänsfirande församlingens vandring med Kristus!

Förnyelse och omvändelse börjar med oss som är i församlingen, vi som är där. Vi måste själva vara där, gå dit! Och därtill våga göra något nytt - nämligen frimodigt och personligt bjuda in till högmässofesten. Och om alla vi bjuder har förhinder - så får vi enligt bibliskt mönster bjuda andra. Till himmelrikets måltid redan här och nu.

Högmässa i Örebro

Radiohögmässan har just avslutats. Mikrofoner högt och lågt. Och sång från kör och församling som heter duga! Kan avlyssnas i efterhand här!

Körmusik som får det att rysa

Nine Lessons and Carols firas som gudstjänst och uppmärksammar Jesu födelse. Vi fick lyssna till läsningar och körsånger, och alla sjöng vi några psalmer, i kyrkan igår kväll. Kören strålande, stämningen förtätad. En vandring genom frälsningshistorien, den som kyrkan handlar om. Den som samtiden i så liten utsträckning bryr sig om, som så många vänt ryggen.

Men om inte för annat borde man kunna komma en kväll som denna för att ta till sig musiken, denna ljuvliga körmusik, den som förmår sända varma rysningar genom de flesta av oss, förmodligen även genom de mest djupfrusna, trötta, vredgade eller sorgsna människorna.

Kören heter Vocalis och finns i Olaus Petri församling i Örebro. Dirigent var Mats Bertilsson.