Man ska lova det man håller!

 



Löftena kunna ej svika, vill människor tro så här års. Inte tänker de väl då likt psalmförfattaren Lewi Pethrus på Guds löften utan mest på sina egna föresatser inför det nya året. Ambitioner som formuleras i pregnanta löften. Jag ska.. Jag ska inte... Förändring ska ske, om man får tro de ljuva orden som trillar från mången läpp under nyårsnatten. Vanor av den dåliga sorten ska brytas upp och ändras. Det nyttiga och goda stärkas och genomföras. Samtidigt inskärper talesättet att man ska hålla vad man lovar vikten av att vara uthållig och orubblig. Ingen vacklan och velighet här inte.

Människor fungerar annars mycket pragmatiskt. Ungefär som politiska partier. I en valrörelse kan de lova tjockt men hålla tunt. Det är därför man ofta kan höra reportrar tjata på någon partiledare. Är detta ett löfte, envisas de att vilja veta.

Många löften blir bara en inriktning, en ambition, en utfästelse eller en föresats. Som att kyrkans församlingar skulle kunna bevara sin egenart efter den senaste rekordstora omorganisationen. Att de skulle ha inflytande över sin egen ekonomi och verksamhet, över anställningar och mycket mera. Man skulle... pyttsan. Ett löfte lika skramlande tomt som sentimentala utfästelser befästa med bubbel runt midnatt. Verkligheten är den att de politiska löftena kräver uppriktig och ärlig vilja. Därtill stödet av en majoritet för att bli till handling. Såvida man inte redan i december lovat något annat.

Om en person för sin egen del lovar bot och bättring på någon punkt krävs också då en majoritet. Tvehågsna löften faller i strid ström på hälleberget. Om bara en del av honom eller henne verkligen vill det som lovas - så blir det ingenting särskilt med det.

Inför det nya året vill jag lansera en något modifierad tanke. Man ska lova det man håller. Då blir det ordning och reda. Förändring kan kanske ta mer tid i anspråk. Men hållbarheten i utfästelser kommer att öka dramatiskt. Löfteskvalitén blir hög.

Nyårskortet ovan är rena orgien i symbolik. Klockor som ringer in det nya året i himlens höjd. Markerad av moln. En solnedgång av det röda skenet att döma. Det gamla året går liksom till vila. Det nya stiger fram genom ett romanskt kyrkligt fönster. Och till musik. Rock of Ages kunde sägas bli Rock of Angels, även om bara ett himlaväsen syns på kortet. Självfallet finns där en idyllisk kyrka i skogens bryn. Kortet är överlastat och överdrivet. Men intressant. Förljuget, skulle mina mera krassa kamrater tveklöst säga.

Så där kan det bli när hållbara löften avges. Då kan åtminstone fantasin få det till att himlen sjunger och klockor ringer! Med tillönskan om ett riktigt GOTT NYTT ÅR!                   

Gör avbön Sverige för UNHCR!

Det lär inte bli någon folkrörelse. Mot utnyttjande av barn i reklamsammanhang. På Facebook kom ett par instämmanden. De flesta hoppade över inlägget. Kanske för att det handlade om något som hade med FN att göra. Sverige för UNHCR står väl över alla misstankar. Har ett så gott syfte att de kan göra vad de gitter.

Två stillsamma blogginlägg. Har inte fått en enda kommentar. Antingen håller man inte med om att barn ska behandlas med respekt och integritet. Eller också har man fullt upp med andra bekymmer. Orkar inte engagera sig i en enda sak till. Det räcker så väl som det är.

Men när utsatta barn exponeras obarmhärtigt. Finns det etiska och moraliska skäl att dra en gräns. Att säga stopp och belägg. Visst kan det hävdas att barn har det så. I vår värld. Att de är ofattbart drabbade och traumatiserade, lemlästade, hungrande och döende. Alldeles förfärligt många barn. I den meningen är bilderna sanna. Och ska möjligen dokumenteras och visas i sammanhang där där man kan göra deras situation rättvisa. Men knappast för att vädja om månatligt givande.

Det är då barnen, dessa redan utsatta, blir reducerade till instrument för att åstadkomma en medlidandereaktion så stark att postgirotalongerna tas fram. Barnen har naturligtvis valts av psykologiska orsaker, för att få den önskade reaktionen: att väcka avsky och medlidande. Det är då hanteringen blir cynisk och spekulativ. Barnens rätt till integritet och respekt, deras människovärde, underordnas ett annat syfte. Den som vill ta vara på och stå upp för barns bästa kan välja många andra vägar för att föra fram sitt budskap.

Vore det svenska barn skulle reklamsnutten aldrig ha kunnat exponera barn på det sättet. Det hade blivit ett ramaskri. Sverige för UNHCR har inte gjort det de skulle för att värna barn. Till den berömda styrelsen säger jag därför: ta genast bort denna reklam och gör offentlig avbön!

Och DU som håller med mig - låt världen och UNHCR få veta

Barnombudsmannen borde säga ifrån!

Barnombudsmannen är en betydelsefull institution för att se till barns rättigheter i Sverige. I tider när Svenska kyrkan har anammat modellen med att göra barnkonsekvensanalyser kunde det finnas skäl för anställda och förtroendevalda (åtminstone) att besöka Barnombudsmannens hemsidor för att bilda sig en uppfattning om det arbete som där bedrivs för barns bästa.

Barnombudsmannen borde gripa in även när barn utnyttjas otillbörligt i media såsom sker i Sverige för UNHCR:s reklam. Oavsett om TV-stationer sänder från Sverige eller andra länder borde påpekanden kunna göras som gör det mindre attraktivt att hålla på.

Märkligt nog är det nästan omöjligt att hitta sidor på nätet som handlar om barns medverkan i reklam och hur de framställs. Däremot finns det massor om reklam som riktar sig till barn. Men reklamen  där barn visas upp eller medverkar påverkar också barn (och vuxna) och inte alltid på något positivt eller uppbyggligt sätt!

I gårdagens blogg beskrev jag ett sådan utnyttjande som borde klandras och gav dessutom läsarna möjlighet att själva se ett sådant graverande reklaminslag. Gå gärna tillbaka till den bloggposten för att se filmen. Gör därefter vuxentestet som i detta fall genast kan avslöja om barn behandlas otillbörligt och utelämnande.

Fråga alltså: skulle vuxna visas upp på samma sätt som barn? Kan barnen i reklaminslaget ersättas av vuxna i samma situation? Helt konkret - skulle UNHCR visa en svårt traumatiserad vuxen kvinna som ska stå framför kameran med förtvivlan i blick och skakande händer? Skulle UNHCR visa upp en döende vuxen och låta någon vrida och vända på personens huvud för att visa hur långt gånget det är? Om ditt svar blir nej - säg ifrån! Protestera! Ett gott syfte ursäktar nämligen aldrig att barn utnyttjas. Ty barn är också människor.

UNHCR i Sverige borde skämmas!

Av annonserna i olika TV-kanaler förstår man att det pågår en kamp om tittarnas pengar. De senaste dagarna har ett antal sådana reklaminslag för olika hjälporganisationer försökt övertyga mig om att bli givare. För 100 kronor i månaden kan man hjälpa flyktingbarn, hindra att barn växer upp på soptippar eller förhindra att de får trakom.

Oxfam, Sightsavers, SOS Barnbyar och Sverige för UNHCR är några av organisationerna som med mer eller mindre förfärliga bilder vill locka fram givmildhet. Ändamålen verkar vällovliga och goda. Men några av bilderna och inslagen är förfärligt utlämnande och anstötliga.

Att först visa en svårt traumatiserad liten flicka och följa upp med ett döende barn med lealöst huvud som en vuxen vänder på för att visa hur illa det står till, därtill är barnet kringsvärmad av flugor, är närgånget oetiskt och behandlar barnen som illustrationer. Har Sverige för UNHCR som ansvarar för den värsta och mest groteska reklamen verkligen tänkt igenom vad de sänder ut? Anser de att ändamålet, 100 kronor till UNHCR, verkligen ursäktar eller helgar medlen?




En organisation som arbetar för att människor på flykt skall få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda måste värna respekten för barns integritet och därför vara ytterligt varsam och återhållsam. Här trampar man över och jag kan undra om det är reklammakarna eller organisationen som avgjort vilket innehåll reklamsnutten till slut ska ha.

Det är sorgligt att det dåliga omdömet hos dem båda, utförare och beställare, leder till att flera av oss som ser inslaget reagerar mest med avsky mot hur man för att ragga givare har utnyttjat barnen som illustrationer och därmed förminskat dem, gjort dem till objekt. Filmen motverkar sitt syfte och vädjandet om att tittarna ska vara snälla klingar i mitt fall falskt. För ett ovänligare bruk av utsatta och drabbade barn har sällan setts! Skäms!

Hur går det ihop?

I katastrofen kan den omåttligt rika Svenska kyrkan använda sina resurser för att komma människor till stöd. Då i krisen är det som om misstänksamheten mot kyrkan försvinner och hon anlitas och fungerar. Även efter Estonias förlisning eller Tsunamin blev kyrkan en naturlig del i gemensamma minnesgudstjänster och -högtider.

Förklaringarna till denna kyrkans naturliga plats är många. En kan vara att begravningarna eller avskedsgudstjänsterna ofta ombesörjdes av kyrkan. Den blev en naturlig del i mötet med förlust och sorg. En annan kan vara att när en katastrof drabbar fungerar själavården som ett skyddat område där man kan och får vara sig själv omgärdad av en pålitlig tystnadsplikt. Ytterligare är kyrkan då en tillflykt där det finns rum och redskap som fungerar i mötet med det ofattbara.

Denna kyrkans naturliga roll understryks även av de televiserade ögonblicken där kyrkan och nationen i samklang deltar i hedrandet av dem som inte längre är mitt ibland oss. Även på långt avstånd och utan personliga kopplingar deltar människor på det sättet för att hedra de döda och delta i de anhörigas sorg och saknad. Religion och tro i funktion tycks då fungera som ett gemensamt band mellan de flesta. Den kan rymma det mörka och svåra och visa en väg genom dödsskuggans dal.

Det är gott att det sker. Kyrkans bidrag är viktigt och betydelsefullt. Utan att förringa denna insats kan man undra hur den alls är möjlig i ett land där det är fortsatt tveksamt om man kan tala om Lucia som ett helgon eller om Jesu födelse som en förklaring till och en beståndsdel i julfirandet.  Eller om psalmsång, bön och välsignelse verkligen ska kunna förekomma vid skolavslutningar. Det går liksom inte riktigt ihop...

Lucka 24: Luther firar jul med egentillverkad psalm

Familjen Luther firar jul med gran, sång och lutspel. Kanske sjöng man med Luthers egna ord ur en julspelspsalm (SvK Psalmbok nummer 125 en psalm som, om sanningen ska fram, flera andra textförfattare genom seklerna har bidragit till). Här ett urval verser

Från himlens höjd jag bringar bud

till jordens folk från Herren Gud.

Jag ropar ut med frid och fröjd

ett glädjebud från himlens höjd.

Ett barn är fött på denna dag.

Så var Guds råd och välbehag.

Det föddes av en jungfru skär.

Guds egen son det barnet är.

Vår Herre Kristus är Guds Son.

All ondska frälser han oss från.

Den som vid honom håller fast

befriar han från synd och last.

I krubban vilar du ändå

på fattigdomens halm och strå.

Du kommer ej med prål och prakt

fast du har mer än kunglig makt.

Du visar med din fattigdom

att världens glans och ståt är tom

Med världslig rikedom och flärd

nås aldrig salighetens värld.

Ack, Herre Jesus, hör min röst:

gör dig ett tempel i mitt bröst.

Uti mitt hjärta bliv och bo,

så har jag tröst och evig ro.

Låt alltid klinga i min själ

en sång till dig som vill mig väl,

och fyll mitt hjärta med en psalm

till vaggsång vid din krubbas halm!

Pris vare Gud som med sitt ord

har sänt sin son till denna jord.

Av änglakörer fylls hans hov

och rymden skallar av hans lov.

God och glad, meningsfylld och innehållsrik Jul tillönskas alla läsare av Stillsam!

Julkortet är markerat "Brefkort" och därmed tryckt före stavningsreformen 1906 i Sverige. Kortet har dock använts i USA. Det är frankerat med ett 2 cents frimärke och sänt till 206 East 26th Street i New York.

Lucka 23: Det som måste göras för att friden ska komma.

Den 23 december är dagen då sådan ska ske som inte blivit av. Många tänker då på julbestyren. Gran som ska släpas hem, monteras eller kläs på diverse pynt. Mat som ska lagas, sisa minuten presenter inhandlas. Och dylik.

Likafullt finns det annat som borde skett men som skjutits upp eller in i glömskans bakgrund. De där som borde gjorts eller sagts för att sinnesfriden skulle kunna lägra sig. Foten som borde satts ner när dumheter och nedsättande omdömen yttrades, protesten som borde hörts mot orättvis behandling och mannamån. Nejet som skulle ropats ut mot godtycke och orättmätigt gynnande. Orden som hade krävts för att hindra maktutövning som inte sökte det mesta bästa utan förfärliga fördelar. Det som borde skett på denna sidan jul för att tillfredsställelsen av att ha handlat rätt skulle infinna sig med julefrid.

 



Sådana handlingar är nödvändiga för att bygga både samhälle och kyrka. Det kallas rättrådighet och stavas civilkurage! Tycka i lönndom är en sak. Att stå upp offentligt en helt annan. De modigt knutna byxfickehänderna gör liten nytta. Kostar inget. Utsätter ingen för obehag. Tar inte ansvar.

Hur många gånger har man inte suttit själv i möten och hävdat något viktigt för att finna sig ensam därute på isen. När nederlaget väl har kommit då dunkas man i ryggen för att man ju hade rätt och att man borde ha vunnit. Frågar man då: varför sa du ingenting, dunstar stödet som rökslingan efter ett utblåst ljus. Medhåll som är passivt motstånd. Medhåll som gynnar  de redan starka... Det är inte bra att gå och dra med sådana ogjorda uppgörelser. Solen ska helt enkelt inte gå ner över vreden. Flykten från konflikt och motsättning, allt det outsagda, skapar inre spänning och tvingar till sagolik diktning om den egna rättrådigheten. Jag vet.

Så detta är dagen då det ska göras som inte blivit gjort. Sedan kan helgen infinna sig. Med gudstjänst och kyrkogång, med klockors klang över nejden. Det vackra vinterlandskapet som konstnären framställt påminner mig om barndomens något mera oskuldsfulla förväntan och upplevelse av julottebesöket. Då julevangeliet lästes med darr på rösten som av rörelse över undret.

Lucka 22: Deprimerande glad jul

Tomtar, luvor, skägg, lappad byxa, randiga strumpor, gris, knorr, röd stuga med rök ur skorstenen, snö, kärve, gärdsgård, grön växtlighet som kan vara översnöad skog, Några beståndsdelar i dagens glada (?) julkort. Jag blir smått deprimerad över det jag ser. Idyllen krackelerar. Hör dessa tomtar verkligen hemma i stugan? De ser smått vilsna ut. Osäkra på om de ska bege sig till stugan eller gå sin väg. Den flyktiga storhelgen utan beständighet som mera av en tillfällighet råkar passera förbi. Ledsamt och nedslående tycks mig den glada julen på kortet.

Känslan känns igen! Var det inte mer? Är detta allt? Några skröpliga figurer som lever utan närhet och på distans? Grisen är väl den enda glada vinnaren i detta sällskap. Han klarade sig denna jul från att bli bordsdekoration och bukfylla. Ja, allt kan inte andas frid och fröjd. Inte ens på nostalgikorten från (här höll jag freudianskt nog på att skriva fördom) fordom dags.

Men... även med skrangliga och påvra förutsättningar kan de enklaste förutsättningar förvandlas till ett julfirande med mera innehåll än man själv kan klara av att uppfinna och konstruera. Det är bara att länka in i den världsvida kyrkans glädje. Där fröjdas man över närheten i krubban med familj och vänner, med främlingar och hela skapelsen som representeras av stallets alla djur och den himmelska härskaran som jublar i kör. 

Den julen handlar om den gränslösa glädjen över att relationen mellan människa och Gud förnyas även detta år. Likt en prenumeration, t ex på datorns virusskydd, fast oändligt mycket mera storslaget och gott. Ett kosmiskt födelsedagsfirande som rymmer människans utkorelse och förnyelse som Guds avbild och ikon i Jesus Kristus. 

Lucka 21: Inläsning och uttolkning

I förra luckan blåstes julen in. Det är något helt annat än att blåsa ut julen. Orden visar på riktning. In i julen eller ut ifrån den. Besläktad är förmågan att läsa in saker i en bild eller läsa ut av den. Konsten att läsa in är vida mera populär än uppgiften att undersöka vad som verkligen går att finna täckning för i tolkningen av framställningen. Kan julkortet ovan säga något om samfärdsel, byggnadsteknik, kyrkogångsseder? Hur ska man förstå granriset framför kyrkans ingång och kärven? Vilken kyrkvaktmästare vill ha småfåglar flygande vid ingången. Därför sopas det febrilt efter bröllop så att riset inte ska locka dit småfåglarna. Om de bara åt och höll sig utanför kyrkorummet kunde det passera, men... Det är ett otyg att försöka jaga ut vilsekomnna sädesärlor eller sparvar ur kyrkan.

Symbolism kan ladda nästan vilken bild som helst med en betydelse som den åtminstone inte hade när den skapades. Historiens gång kan ladda en bild med ny betydelse, ge den ny innebörd. Å andra sidan kan ju den som frambringat ett konstverk, en text eller något annat inte kunna hållas ansvarig för vad andra läser in i eller ut av bilden. Subjektivismen kan ibland dessutom landa i en ny moralism där allt som kan stöta riskerar att sorteras bort.   

Det märkliga är att ibland vinner uttolkarna över upphovspersonen. Frågorna märks bland annat i den aktuella diskussionen om etniska och rasistiska stereotyper. Från religionens värld kan man notera hur viktigt det varit att få framställa Kristus som sprungen ur den egna kulturen. Jesus som korean, el salvadorian eller indian från Nordamerika. Trenden finns även här. Ibland genom att man framställer Bibelböcker som vore de skrivna på folkmål.

Bibeltolkning är en balansgång mellan inläsning och uttolkning. Tänk därför i denna gudstjänstsstinna tid på vad som hävdas från pulpeter och predikstolar. Vad är tidens trendiga inläsning och vad är rimligt att hävda utifrån textens ursprungliga tillkomst och syfte...

Lucka 20: Julen blåses in

Julkonserternas förlovade tid är inne. Det showas på tilja och scen. Turnerande stjärnor har tagit julen på entreprenad och givit kyrkor och samfund såväl som musik- och kulturskolor en match om vart man ska gå för att höra julens sånger. Julen har blivit mer än en högtid. Den har blivit en bransch. Även detta år produceras nya julskivor! Alltid brukar det vara någon som sticker ut och får mer än godkänt. Andra tillhör de dussinskivor som distribueras med den kolorerade veckopressen.

Påsken står däremot inte så högt i kurs på show- och eventlistorna. Några populära påskmusikskivor syns knappast till. Då dominerar de stora orkester- och körverken, som till exempel de olika passionerna. Repertoaren bleve väl ganska mager om den skulle kokas enbart på kycklingar, blåkullafarare och påskris. Julens gestalter och deras entourage, som renar och nissar, herdar och stjärntydare, tycks bredare och vidare...

På dagens gratulationskort kan man betrakta en blåsorkester i varma ytterkläder. De tycks huttra. De får i min fantasi stå för seden att blåsa in julen. Ty församlingarna har inte givit upp än. Det spelas och sjunges av hjärtans lust alldeles oavsett den allt svårare konkurrensen. Må de lyckas hålla ut i sin ambition att bevara fokus på julens djupare innebörd!

Kortet sändes den 19/3 1904 till Tanto Sockerbruk i Stockholm.

Lucka 19: Inte enkelt att tänka på allt

Ett kolorerat (dvs färglagt) nyårskort med barn som mitt i vintern står där utrustade med blommor, fyrklöver och ett nyårsbrev. När jag ser kortet kommer jag att tänka på hur viktigt det är med barnperspektiv och att förstå hur olika beslut och förslag påverkar barnen.

Det får mig att grubbla över hur det är tänkt att tillfälliga uppehållstillstånd ska fungera för barnen? För dem kan 3 år vara ett nytt liv, som ett helt liv. De som på tre års tid hunnit etablera sig i förskolor och skola ska de sedan ryckas upp med rötterna? Utvisas när de äntligen lyckats knyta an? När de börjat bli trygga? På den punkten behöver nog både funderas och tänkas om...

Hör just nu på Sveriges Radio att Rädda Barnen tänker just så. Ett ifrågasättande som är klokt och rimligt.

Jag var nyligen på ett stort sammanträde i ett sammanhang där barnkonsekvensanalys och barnperspektiv är viktigt. Så viktigt att man ger kurser för andra i hur man ska tillämpa barnkonventionen och göra utredningar av hur följderna av olika klubbslag påverkar, fungerar och verkar för barn. Det vara bara det att man denna gång alldeles glömt anlägga perspektivet på sin egen verksamhetsplanering och sin budget. Det var ju mindre bra, för att inte säga lite genant.

En förklaring till att man glömt bort det hela var att det inte fanns några riktlinjer eller mallar för hur en sådan skulle göras. Dessa hade inte kommit senkrecht von oben, Vilket väckte den slumrande björnen, hade man verkligen glömt, eller lät man helt enkelt bara bli? Men de egna kurserna kunde nog ha fungerat både som riktningsgivare och modell. 

Ja, ja, det är inte enkelt att tänka på allt. Men att tänka något är dock nödvändigt.

Lucka 18: Brist på proportioner

 

 

Känslan för proportioner är ur led. Inte bara när det gäller uppbragtheten över den parlamentariska krisen i Sverige utan även i vad angår politisk överskattning av egnas förtjänster och andras brister. Denna skevhet i perception ruckar tilltron till de folkvaldas förmågor att vid behov vara pragmatiska.

 

Känslan för proportioner är ibland ur led även i julkortens värld. En storasyster i skär och pälsbrämad utstyrsel visar sig vara utrustad med något solkiga änglavingar! Hon står framför en något suddig gran med ett ljus i ena handen. Som för att understryka sin roll som upplysningens företrädare. Hon höjer dessutom klockan i den andra handen som ringde hon in till förhandlingar. Bilden av en änglasyster som svävar utan riktigt fotfäste kan även den leda tankarna till en del politisk verksamhet. Hon tornar upp sig ovan en oproportionerligt liten bror som utan framgång försöker rida sin väg.

 

Detta tyskproducerade och röriga julkort sändes 7 december 1909 från Newport i USA till Källby från en Augusta som önskar "lycka till många julpresenter". Av presenterna på golv, bord och den prunkande granen att döma är detta ett rikt hem med överflöd. Ett hem som nog har resurser och möjligheter att dela med sig. Vilket många i välfärden kan; se till att "en utjämning ska ske" genom att ge till dem som "saknar vad vi äger i överflöd"! 

Lucka 17: Glad jul stundar

Ännu en ängel! Barfota och i skär kreation. Med ena handen på ett gult julklappspapper (eller en filt måhända). I den andra en liten klocka. Julen ska snart ringas in!

Detta julkort är välkomponerat. Bland annat genom att ängeln sitter så att diagonalen anas. Bordets placering bryter också symmetrin som den välvda bågen ger upphov till. Granen sitter mycket trångt till. Den sträcker sina grenar in i rummet. På grenarna hänger kringlor och röda kulor. De tända levande ljusen finns inte på säkert avstånd. De riskerar att sätta eld på hela alltet.

Här förstår man att julen ska vara glad. Då får man öva sig i att inte slukas av all världens ondska och bedrövligheter. Det går att se julen som hoppets högtid. Barnet som ska födas kommer till världen i orostider under främmande makt. Barnets familj har ingen bostad i Betlehem. Barnet, det efterlängtade, ska ge världen hopp. Och frälsning. Men först måste de fly undan en våldsregim till främmande land. Många delar ännu deras villkor. Även det ett skäl för oss här i norr att visa gästfrihet. Glad jul stundar.

Lucka 16: När förnuftet inte räcker till

Ett varningens finger är dagens hälsning. Som ett inslag i diskussionen om myndigheternas (till exempel FRA i Sverige och NSA i USA) avlyssning och övervakning. Det måste finnas en gräns för hur nära en person "storebror" får komma. Men frågan är ju just var gränsen går där integriteten blir kränkt?

Trons människor får under stundom höra att det är vetenskapens fiender och motståndare till förnuftigt och rationellt tänkande. En anklagelse som står på skraltig grund. Den byggs i de kristnas fall på övertygelsen om att det finns en verklighet som också finns i välden en går utanför och utöver det som vårt vetande omspänner. För många av oss finns där alltså en grundmurad tro på och erfarenhet av att under kan inträffa och att Gud har makt att gripa in i sin skapelse och värld. Vilket inte är samma sak som att avvisa vetenskap och beprövad erfarenhet. Tvärt om är vetenskap genom historien en viktig angelägenhet för den kristna kyrkans större samfund. Vad vore dagens vetenskap till exempel utan klostrens idoga värn för kunskap och forskning? Det europeiska universitetsväsendet byggdes och värnades av kyrkan. Ett faktum som lägligt glöms när tron ska häcklas.

Vad gör vi när förnuftet inte räcker till? Den frågan slår en kil in i den västerländska demokratins övertro på resonemang och argument. Nu tänker jag inte på religioner i första hand utan på den fanatism, ibland förklädd till religion, som fångar främst unga män.

Ta den kriminella världen till exempel. Den är den mest lagintresserade och laglydiga del av världen som finns.Lagintresserad för att kunna kringgå samhällets lagar och laglydig därför att ingenstans är den egna gruppens regler, normer och lagar så hårda och konsekventa. Förnuftiga argument lär bita dåligt i kriminalitetens värld. Annars vore väl fångvård, terapier och försök till rehabilitering betydligt mera framgångsrika. Det förnuft som vi tillsammans behöver omfatta kan alltså bytas ut mot ett de egna sammanhangens fristående tänkande. I sådana grupper eller organisationer duger inte länge förnuftet utan avvisas och förkastas. Oavsett överbevisning eller förnuftsskäl anser man sig där äga Sanningen och man har alltid rätt - i alla fall! 

Alla slags sekter och subkulturer, även mycket stora sådana, låter inte vårt gemensamma vetande råda. Solidariteten har vänts från vårt gemensamma samhälle, vårt demokratiska styrelseskick och beprövad erfarenhet och kritiskt tänkande och ersatts av en fanatisk övertro på det egna. Blind lojalitet är följden. Sådan politisk extremism finns faktiskt redan företrädd i vårt svenska parlament.

Vad gör vi när förnuftet inte räcker till för att mota eller övertyga arga och idealistiska unga män från att ansluta sig till en skoningslös kamp mot västerlandet, de kristna och de flesta andra muslimer? En demokrati som vare sig med tanke och förnuft klarar av att övertyga dem som tar sig rätten att hylla, eller ännu värre, genomföra skoningslösa mord på sina motståndare? I krig eller i terrordåd. 

Så vad gör vi när förnuftet inte räcker till? Vi fortsätter att argumentera och försöka visa på det förnuftsvidriga i ett sådant förakt för människors värde och värdighet. Vi fortsätter envetet och ihärdigt att hävda människovärde och demokrati. Vi försöker bli fler som står upp. Men vad gör vi om det inte räcker till? 

Hur omvänder man en fanatiker som inte tar rim och reson?

Kortet är sänt 1932. Ett år då Lapporörelsen i Finland försökte göra en statskupp. Samma år fick Nazisterna i Tyskland 37,4 % i riksdagsvalet och blev landets största parti efter en våldsam valrörelse med många dödsfall... 

Lucka 15: Det trevliga och dekorativa korset

Änglarna tar liksom inte slut. Åtminstone inte på äldre jul- och nyårskort. Här en knäböjande liten ängel med pyttesmå vingar. Inte anpassade för flygning. Men man kan undra varför vi tror att de ska tillbringa dagarna i flygande fläng. Vingarna kanske mera är ventilation?

Vad ska då mottagaren av ett slikt kort tänka? Att även änglar böjer knä vid korset? Trots att ängeln tycks mera intresserad av annat än det urgamla kors. När korset enbart blir dekoration eller bakgrund finns det skäl att undra vart vi är på väg. Rart värre, kanske reaktionen förväntas bli. Ett änglalikt flickebarn som ber aftonbön? Några böner inför ett nytt år kanske ändå inte kan skada...

Skulle jag då själv överväga att sända detta kort till några bekanta och vänner idag? År 2014? Knappast. Det är alltför uppstyltat. Intrycket är en poserande utklädd liten människa använd för att höja gullighetskvoten. Vilket inte hindrar att kortet är tidstypiskt och riktigt intressant. Det som var möjligt för drygt hundra år sedan känns styltigt och konstgjort. Dessa på julkorten återkommande barnaänglarna är i sig en avvikelse från det bibliska materialet. Där mäktiga budbärare och krigare är vanliga. Men motiven stämmer bra med den märkliga föreställningen att barn ska vara små änglar, prydnader för sina föräldrar.Som om barns existens behövde motiveras av funktion eller nytta för någon annan. Kortet är ungefär samtida med Ellen Keys Barnets århundrade!

Korset har länge prytt människor. Bling-blingkorsen har bara blivit flera. De kors som bärs som tecken och vittnesbörd överskuggas därför av ett smycke, en prydnad, en dekoration. Så kan korset oskadliggöras. Dess anstöt förminskas och förringas. Korset betyder snart nog ingenting speciellt. Inget att bry sig om. En trevlig sak i bekant form att hänga om halsen...

Kosuke Koyamas bok Det svårhanterliga korset (No handle on the cross) översattes till det Kristna riksmötet i Jönköping 1983 (J-83). I den lilla tänkvärda boken diskuteras bland annat hur människor för att göra korset bekvämt vill sätta handtag på det. Tämja det.

Men å andra sidan. Låt korset finnas med. Förr eller senare kanske dess verkligt djupa innebörd som plats för Jesu offer och hans försoningsdöd sjunker in i något medvetande. Korset där synden spikades upp med Frälsaren.

Kortet avsänt till Högtorgsgatan 23 i Stockholm år 1902.

Lucka 14: Fattiga barn i rikt land

Ett tyskt julkort som en gång fanns att tillgå i Sverige. Ängeln har rosa klänning med guldbroderier samt ett stjärndiadem.I granen ståtar ljus och hänger kringlor. Utanför fönstret ser man en kyrka!

Tunga draperiliknande gardiner och tjocka mattor i mörka färger leder associationerna till den högborgerliga miljön i Bergmans Fanny och Alexander. Här syns ingen laterna magica men väl dyrbara dockor. En ligger redan på golvet. Färdiglekt måhända? Den äldre flickan har fina blå skor och håller dessutom något, som kan vara en stor sedel, i handen.

Dessa barn tycks ha det mesta. De har tak över huvudet, ser välnärda ut och får till och med ömhet av en ängel. Ett julkort som detta kan leda tankarna till barns villkor i världen. Ja, även i det rika och välmående Sverige finns det bakom välfärdens fina fasader ruffigare och torftigare bakgårdar.

Denna är med insikten och kunskapen om barns fattigdom i överflödets land som Rädda Barnen så här års skriver sin rapport Barnfattigdomen kvar på samma nivå. I  rapportens sammanfattning får man veta följande: 

Sverige hade fram till 1990-talets ekonomiska kris en relativt jämn inkomstfördelning, men under och efter krisen etablerades ett nytt mönster med vidgade ekonomiska skillnader mellan de fattigaste och de rikaste hushållen. I synnerhet är det barn i familjer med utländsk bakgrund och barn till ensamstående föräldrar som halkat efter och inte fått del av det ökade välståndet. De ekonomiska skillnaderna under 2000-talet har ökat. Denna period följdes av en ekonomisk kris som påverkade barns ekonomiska villkor, även om förändringarna inte blev dramatiska. Barnfattigdomen ökade till 13,0 procent år 2009, men har därefter minskat igen. 2012 års statistik, som denna rapport baseras på, visar en mer eller mindre oförändrad nivå på barnfattigdomen jämfört med året innan. 

Barnfattigdomen har minskat med 0,1 procentenheter till 12,0 procent. Därmed lever cirka 230 000 barn i ekonomisk utsatthet. Konjunkturläget är fortsatt osäkert och påverkar framför allt de barnhushåll där föräldrarna har en svag eller obefintlig position på arbetsmarknaden. Bakom den ekonomiska utsattheten bland barnfamiljerna finns ofta ohälsa och arbetslöshet bland föräldrarna.

Läs gärna rapporten själv och fundera över hur olika barns villkor är även i den rikaste delen av världen.

Julkortet sändes en julafton för mycket länge sedan till Ejnar i Kumla.

Lucka 13: Ängeln i rosa dress

Lucia firas idag. Eller har redan firats. I församlingarnas kyrkor med barn- och ungdomskörer, som t ex i Olaus Petri församling i Örebro. Ljusets förkämpe som enligt legenden gav allt till de fattiga och fick betala med sin syn och sitt liv under en av de stora och tidiga förföljelserna mot kristna. Det går att skrapa ihop ett antal kort på Lucia, men antalet bilder är begränsade. Då är änglar en desto rikare genré. Där finns hur många kort som helst. Dessa  änglar är inte ovanliga som samlarområde för kortnördar och änglaentusiaster!

Dagens kort är lite speciellt då det en gång (21/12 1928) sändes till min blivande mor Inga-Greta Karlsson på Kryddgränd 3 i Visby. Då såg livet annorlunda ut. Huset på Kryddgränd var minimalt. Där bodde min morfar och mormor med sin dotter.

Här några rader ur mammas minnesanteckningar om sin barndoms städbestyr: Man hade ju inte dammsugare utan om det fanns smulor eller dylikt på golvet sopade man det, eljest tvättade man det med såpvatten. Grönsåpa var det vanligaste. I såpvatten diskade man, tvättade håret och använde för övrigt till det mesta som fordrade rengöringsmedel. Det fanns gulsåpa också - en del tyckte det var bättre. Mamma hade det också hemma i en burk, men jag vet inte, om hon gjorde skillnad på grön- och gulsåpa. Det fanns kanske någon stor matta under bordet, som väl togs ut och piskades ibland. Eljest sopade man den också. Det fanns också alltid gångmattor. Det var för det mesta hemvävda trasmattor. Vävde man inte själv, kunde man klippa remsor av utslitna bomullsklänningar och förkläden och lämna bort till vävning. Jag minns, att man ibland granskade dem och kom ihåg klänningar, som man haft, som nu var som smala band i mattan. Trasmattorna tog man ut och skakade eller piskade. Fanns det plats på gården, hängde man dem till vädring en stund. Städningen försiggick på fredagar - det var alltid ordentlig städning då- men risken fanns, att andra hyresgäster hunnit före och hängt ut sina mattor.

Kortets ängel bär en rosa/skär dress. Silverdekorationer, bland annat en stjärna i pannan, och silverne vingar markerar ängelns annorlundaskap. En översinnlig himmelsk varelse som även på detta kort levererar gran med små juleklockor i. Ängeln är omgiven av ljus. Själv lyser hon (är med andra ord självlysande, även om ljusets källa är himmelskt) liksom ljusstrålen och stjärnglansen kring fötterna som kontrasterar starkt mot snö, is och dunkel. Men husen fångar och återspeglar änglaglittret och tycks ha fångat den ensamma gestaltens (på marken) uppmärksamhet.

Fridfull Jul är bokstävernas budskap. Alla vår förberedelser, handla, baka och städa, för att nämna några, beror ofta på en längtan efter att fira den långa julhelgen i lugn och ro. En julefrid som vid närmare betraktande av evangelium och värld visar sig vara illusorisk, orimlig och overklig.  

Lucka 12: Möte med ett Du

Ett helgkort som är svårt att glömma. Med den mera obestämbara benämningen helg ökar kortets användning markant. Det är inte bundet till jul eller nyår, utan kan även fungera till påsk och pingst, eller någon annan helg. Inramningen är kyrklig med breda trappsteg och mäktig dörröppning. Två små fönster understryker symmetrin i bilden. Så drar ljuset blicken till den där böjda människan. Som av tunga bördor, bekymmer eller ålder står nästan hukande. I strålkastarbelysning. Men platsen och personens kroppshållning ger ljuset annan innebörd än bara yttre belysning. Star Trekentusiasterna skulle genast brista ut i ett samfällt: Beam me up! En förflyttningsstråle som skeppen i Starfleet var utrustade med. Är det så nya generationer närmar sig de yttersta tingen? Beam me up!

Åter till kortet. En himmelsk stråle av vitt ljus, Snett från vänster för att undvika den sentimentala harmoni som ett ljus direkt från ovan hade skapat. Det är på gränsen redan som det är. Men vad står då ljuset för? Kanske är det Guds ansikte som lyser över envar, över människan?! Ett ljus i vilket allt avslöjas, blir uppenbart.

Det kunde vara jag som står där. Vid olika tillfällen i livet har sådana upplysta ögonblick kommit när behoven varit som störst. Där egna tillkortakommanden, sjukdom eller sorg böjde ryggen. Då den egna kraften tycktes förbrukad och uppgivenhet eller ren förtvivlan hotade. Så detta ljus, långt mer och mäktigare än en strimma eller en enstaka stråle, som berättade att ensamhet eller övergivenhet var en illusion. 

Nu var det länge sedan jag hörde någon tala om att finna sig själv. Människor i trons värld har en sådan självinsikt kopplad till Gud. När jag fann mig själv mötte jag också Gud, kunde någon tänka. Inte så att det var jag. Utan som ett Buberskt möte med ett Du. Andra kunde hävda att först när man mötte Gud fann man också sig själv. Vem är jag i mötet med den Helige själv?

Kortet, sänt för mycket länge sedan till en kyrkoherde i Enånger  har en kort mening på baksidan: Herre signe Du och råde. 

Lucka 11: Samarbete är inte lätt

Nu ska vi fira! Med en Hjärtlig Gratulation. Bara det är befriande. Att ännu kunna se ett kort där gratulation är utskrivet och inte bara förkortat till ett lakoniskt grattis. Men vem är väl jag att försöka stå i vägen för en språklig flodvåg. Grattis, denna kortis, har kommit för att stanna.

Avskyn för blockpolitiken blir allt starkare. Kören ovan skulle kunna bestå av dem som jublar över nyvalet som de menar borde erbjuda en chans att upphäva blockpolitiken. Visst är det lätt att skylla politisk oförmåga att enas på den politiska förmåga att samlas som blockpolitiken utgör. Men det är ett resonemang som haltar.

Sammanhållningen är alltså för stark för att nya konstellationer, som går på tvärs gentemot blocken, ska kunna uppstå, tycks man mena. Å andra sidan var det möjligheten att samsas om en gemensam politik som förde Alliansen till makten. Det är nog mera där skon klämmer.

Dessutom om retoriken och kritiken mot de andra blir så överdriven och stark att man efter valet får svårt att försonas är det väl snarare där man bör söka orsakerna till det omtalade parlamentariska läget. Trots bättre vetande ägnar och hänger man sig i politiken åt det ständiga hackandet på de andra. De har gjort allting fel och förorsakat världens samlade elände. Skäms och vet hut, brukar det betyda. 

De som önskar blockpolitikens död riskerar ju att lägga bann på en sorts samarbete till förmån för ett annat. De som brukar få betala priset för sådana uppgörelser på tvärs är ofta ett mindre parti som gått i koalition med ett större. Och det kan väl inte vara så illa att det är sådana partiers självbevarelsedrift man vill förbjuda genom att försöka krossa blockpolitiken? Så, varför vara kritisk mot de något mindre partierna, fp och c, för att de inte lät sig lockas av några taburetter till priset av att bryta sönder det man redan enats om med Alliansen och därtill med största sannolikhet få plikta med sämre resultat? Samarbete är sannerligen inte alltid lätt.

Där finn det stor erfarenhet inom kyrkan. Av att samarbete inte är lätt. Eller rent av att man inte vill samarbeta. Särskilt inte med dem som tänker annorlunda. Dom andra. Som blir livligt karikerade genom ilskna fiendebilder. I en kyrka sker märkliga ting.Ibland vårdas motsättningar till den grad att det uppstår organisatoriska inflammationer som inte ens evangeliets antibiotika tycks rå på...

I advent kan vi väl glömma slikt. För en stund. När natten går tunga fjät stundar snart Lucia. Tredje söndagen i advent närmar sig också. Då ska vi få höra att Vi bör betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter...Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet...

Kortet ovan är avsänt från Östansjö till Göteborg den 17/8 1922.

Lucka 10: Skärper sinnet och närvarokänslan

Det undermedvetna spelar oss spratt. Det kan vara därför ännu en bild av utsträckta händer hamnar på denna sida. Underrubriken är Riskabel färd! Och det kan man förstå då pojken i röd väst inte lämnat utrymme på stenen för damen i blå kjol. Det finns bara plats för pojken. Kortet kanske kan illustrera aktuellt i politiken? 

Nobeldagen är en dag för förbrödring och försystring i vetenskapens namn. Det är den dag då en miljonpublik sitter hemma i soffhörnen och betraktar den fina världen som äter furstligt och roar sig kungligt. Den hemmastekta falukorven monteras i mitt hem på nydiskade, och därför varma, tallrikar. Champinjonfyllda tomater med parmesan bildar förrätt. Fint värre. Som avslutning, man vill ju inte vara sämre än folket i bild så ätes vispad glass med lingonsylt och sorgset sprakar ett kvarlämnat tomtebloss.

Sedan blir det underhållning. I rutan. Vad de kan hitta på, brukar reaktionen bli inför de hyss av gymnastisk och musikalisk art som utspelar sig i en trappa lång. Svenska Kammarorkestern kanske kunde få vara med ett år? Lite mera pop och rock kunde också liva upp sällskapet.

Själv kan jag med triumf i rösten säga att jag faktiskt besökt Stockholms stadshus i min ungdom. Som turist har jag besett Gyllene salen med Einar Forseths lysande mälardrottning i fonden. Närmare en Nobelmiddag än så har jag inte kommit. Men livet vare sig står eller faller med massbespisning i en överdimensionerad och sekulär basilika. Sopplunch i församlingshemmet tillhör den lyx man bör unna sig. Genuina möten och närande föda! Men tänker man på inbjudningar skulle jag vara nöjd om den lokala kommunen bjöd in till kaffe med dopp! Eller middag Jag ska inte vara alltför kräsen.

Själv var jag sedan länge ur skolan när man började fira barnens Nobelmiddag med chokladmedaljer. Numera även infört på hemmen där de gamla får lite avbrott i den dagliga lunken.

Vad har då allt detta med advent att göra? Inte mycket. Möjligen kan man tänka sig att förkunnelsen om att Guds rike är nära är ett erbjudande som slår de flesta utsträckta händer. Ett påstående som skärper sinnena och närvarokänslan, Ett faktum som laddar tillvaron med helighet och förväntan.

Kortet ovan är poststämplat i Leksand den 15/3 1907 och sänt till Gärdsjö i Rättvik.

Lucka 9: Hur har ni det idag?

Hallå! Är det någon hemma? Har Ni jul därinne? Granen Ni beställde har kommit! Man lider med de stackars änglarna som alltför tunnklädda måste fara runt för att distribuera tallris eller granar. Men de kanske är förbi sådana vardagligheter som kyla och hetta och lever mera i det eviga där sådant inte längre spelar någon roll (eller gör skillnad som det numera tycks heta).

Julkortet har, medvetet eller omedvetet ska vara osagt, kommit att likna berömda Jesustavlor. De där Jesus står för dörren och bankar för att bli insläppt. Knackar på är en metafor för det som komma skall. Något oväntat, ibland ovälkommet. En kris, eller fattigdom, kan knacka på dörren. Till och med julen kan stå där och vänta på att bli insläppt. Eller en ängel.

Svenska kyrkan är försiktig med sina änglar. Trots deras omåttliga popularitet i breda lager spelar de en mycket underordnad roll (dvs betydelse) i kyrkans liv. Trots att dessa varelser bär bud om barnet som ska födas eller bildar en celest kör i julnatten. De klättrar på Jakobs stege och de fungerar som härolder vid den tomma graven. De strider kosmiska strider och släpper ut Paulus ur fängelset. Man kan tycka att efter sådana insatser borde de få lite mera uppmärksamhet.

Det av dova färger mättade kortet har små utsmyckningar man kan reagera inför. Blommor i håret känns övermaga när en gloria är på plats. Den strålande glorian tar liksom bort behovet att smycka och pryda sig. Kontrasten mellan den lätta klädseln och de många små istapparna skapar spänning. I bakgrunden till höger lurar den mörka skogen och ovan ängeln hänger en tung och närgången gren.

Ängelns kroppshållning understryker inte bara knackningen på dörren (eller fönstret) utan signalerar även intensivt lyssnande. Vad är det som händer därinne? Hur har ni det idag? En relevant fråga till de flesta av oss. Värd att ställa till tiggarna utanför affärerna, de hemlösa eller till de i trygghet förskansade bakom låsta villa- och lägenhetsdörrar...

Kortet är sänt vid 1900-talets början till Örebro med följande hälsning: God Jul tillönskas dig... Jag har varit så dålig men börjar nu bli bättre, hoppas du mår bra. Hälsa Gustav och Olga och Greta E. Glad Jul!  

Lucka 8: Bättre och skönare rosor

Dagens kort har stor aktualitet. Den innehåller den försvunna frågan, Den som försvann bakom det bekymmersamma parlamentariska läget. Den som varje kunskapstörstande elev får lära sig som elementa. Nämligen att försöka ta reda på vad som egentligen hände. 

Man kan naturligtvis visa att handen var utsträckt. Här med ett igenlackat kuvert. Lockande hålls det fram. I en erbjudande gest. Säger man något tillräckligt många gånger brukar det till slut likna en sanning. Jag vill förhandla om allt. Handen är utsträckt. Ett upplägg inte alldeles olikt barndomsupplevelsen av att försöka rentvå sig själv: jag har inte gjort något. Och har man inte gjort något tillräckligt många gånger blir det näst intill verkligt och faktiskt. 

Frågan som kom bort, den som inga journalister velat, eller vågat, ställa är:vad fanns i den utsträckta handen? En inbjudan att förhandla. Ja då så. Men fanns där inga erbjudanden om att tillmötesgå de inbjudnas önskningar? Fanns där något utöver att ställa upp på allt det man redan avvisat som rimligt eller möjligt? Eller representerar den utsträckta rosa handen, uppbackad av den gröna, en inbjudan till fest och kalas där man delar med varandra? Än så länge vet ingen utanför den trängre kretsen. den som sa sig bjuda och de som sa sig inte vilja vara med på kalaset. Hedersplatser bredvid födelsedagsbarnet, ministerposter i en regering - vem vet vad som erbjudits?

Om någon inte vill gå på ett kalas kan det bero på att villkoren inte är lika inbjudande som inbjudan. På mitt kalas bestämmer jag allt! Det får du finna dig i! Betala inträde! Kom i säck och aska!  Anar man sådana villkor brukar en inbjudan knappast hörsammas.

Som lyckönskan är kortet insmickrande och rart. Rosengirlanger och hästsko ska visa hur ljuvt och lyckligt allt är. Med finkläder och med rosett i håret räcks ett brev. En lyckönskan. Vem kan väl vägra att ta emot ett så blygt framsträckt konvolut? Nästan utom räckhåll. Ömt uppmuntras den tveksamma av engagerad och grönklädd syster.

I dag med den enklaste blomma
Min varmaste välönskan tag
Må bättre och skönare rosor
förljuva var kommande dag!

Lucka 7: Var finns alla slädar nu för tiden?

Sveriges slädförråd är decimerat sedan länge. Ett skäl för sydsvenskar är att snöbeläggningen sedan länge är kortvarig och opålitlig. Dessutom finns det inga parkeringsplatser längre för ekipage bestående av häst och vagn, oavsett medar. Julottans vikande popularitet är den kanske största enskilda orsaken till slädens försvinnande. Var finns alla slädar nu för tiden?

Möjligen kunde den kilometerskatt som under en tid var i antågande ha svängt utveckling i norr till en slädrenässans. Men planerna reviderades redan innan budgeten föll. Slädskatt är dessbättre inte uppfunnen än, så det kanske finns hopp för slädarna?

Som motiv på julkort har släden också dragit sig tillbaka. Men till de allra vanligaste julkorten hör bilder med släde, häst, passagerare, snö och kyrka. Som här ovan. Ibland hade bilderna dessutom eldiga färgklickar. Facklor som brann. Till slädfärden hörde också ljud. Pinglor och bjällror skulle varsko medtrafikanter att här kom en släde glidande. Annars fungerade dessa rytmiska ljud bra för att förstärka upplevelsen.

De grå gestalterna vid kyrkans port är som hämtade ur en skräck- eller zombiefilm. Skuggor utan fasta konturer som rör sig långsamt. Men det har med perspektiv och avstånd att göra. Kommer man något närmare ser man ju att där går en fru Andersson, fru Batra och herr Löfven. Som betraktare förstår man vilket oerhört populärt ställe detta upplysta hus är. 

Det riktigt glöder som av eld ur fönster och dörr. Men så kunde en julottemorgon te sig med hundratals levande ljus vars gyllene sken gav särskild lyster. Himlaljuset bakom taknocken är den tidiga morgonens: Var hälsad sköna morgonstund...

På kortets baksida står angivet: Porto 5 öre om endast 5 ord skrivas, annars som brevkort.

Där återfinns också en trivialpoetisk julhälsningsvers:

Kyrkklockor och bjällrors ljud,

glittersnö och stjärneljus

kommer nu med julens bud,

och en våg av orgelbrus

skänker oss den stilla frid,

som hör hop med julens tid.

Lucka 6: Fridfull Jul i politiken

Nu börjar granodlare dyka upp på torgen för att sälja resultatet av mångårig möda. Plantering och gallring, skörd och till slut transport och försäljning. En inte obetydlig hantering av det som snart ska pryda landets vardagsrum och fylla dem med grandoft och hundratusentals smådjur och organismer. Hade vi skarpare hörsel hade vi kunnat höra klappret av små fötter. Allt för stämningens skull.

De ofta frusna försäljarna stampar med fötterna och och har tjocka vantar, halsdukar och mössor som extra utstyrsel. I en kall tid är det nödvändigt att hålla värmen. Om någon förstår anspelningen på stämningsläget i politiken.

Dagens julkort visar en specialleverans av julens gröna dekoration. Det är knappast solens strålar som bekräftande lyser från övre vänstra hörnet. Tankarna leds till en himmelsk välsignelse som lyser över det bevingade varubudet. En känsla som kan uppfylla även den som ser solens strålar bryta igenom en kompakt molnfri himmel. 

Framställd som bokmärkesängel är det svårt att tänka sig att det skulle finnas bärkraft i ängelns minimala vingar. Men änglavarelsen kanske är mera eterisk än kroppslig? Bulliga moln kring benen ska nog ge illusionen av en svävande varelse. Men som skeptikerna brukar förklara under antar jag att det finns fast mark eller ett golv under den molniga röken. Ängeln är inte alls så svävande som kan kunde tro. Den ser snarare ut att själv vara planterad på terra firma. 

De långa barren från en "kungsgran" kände man väl knappast till vid förra seklets början?  Så det får antas att ängeln håller tallris i sin famn, ett desto mera jordiskt attribut. Sättet som ängeln håller sin gröna börda på liknar hur man i en pop- eller rockorkester håller en gitarr vid ett markerat slutackord. Spela på tallris är en konstart reserverad för änglar, skulle jag tro. Kortet är poststämplat i Gamleby den 23 december 1921.

Fridfull Jul lyder texten. En önskan till kyrkans många beslutsfattare och än mer till det politiska etablissemanget i riksdag och regering vars tillvaro på sistone har blivit allt mindre fridfull.

Lucka 5: Tveka inte! Gå!

Ännu ett jul- och nyårskort med ett motiv av den sort som försvunnit bort. Vem vill väl sända hälsningar som berättar att man inte bara är religiös utan dessutom kyrklig och kyrksam? Men vänta ett ögonblick. Det kanske är betydligt fler än man tror? Med cirka 7 miljoner kyrkotillhöriga kunde man väl ändå tänka sig att en och annan gärna vill uppmuntra sina vänner och släktingar att ta del av kyrkans advents- och julfirande!

Kortet har suddig poststämpel, men troligen är det avsänt 1943. Mitt under världskrig och oro. Klart att kyrkan i sådana kristider kunde bli en trygg hamn, en tillflykt. Eller en hoppets boning där man fick lasta av sig det onda och fylla på med Guds kärlek. Trots att kortet är mer 70 år gammalt är det aktuellt så till vida att det avbildar en något äldre människa på väg till en upplyst kyrka. Majoriteten av kyrkobesökarna lär idag tillhöra dem som har levt lite längre. 

Det varma gula ljuset som lyser upp alla kyrkans fönster och den öppna dörren skapar en atmosfär av värme och välkomnande. Inte bara bildligt utan även symboliskt är därmed kyrkobesökaren på väg mot ljuset.

Den dekorativa snön lyser den också alldeles vit, vilket skapar kontrast till den flik av skog och himmel som fångats till höger i bild. Trädets nakna grenar skapar viss dramatik och de böjer sig nästan hotfullt över gången fram till kyrkporten.   

Kortet ger mig anledning att uppmuntra envar till fler kyrkobesök de kommande helgerna! Tveka inte. Gå! 

Lucka 4: Skriv julkort i advent

Ett julkort av en sort som inte längre finns. Förr var det ganska vanligt att sända hälsningar som visade en viktig beståndsdel i julen, kyrka och gudstjänst. Även om vi bara är i början av advent, och många inom kyrkan klagar över att adventsfirandet blivit till ett förtida julfirande, så kan detta kort 

väl försvara sin plats i en adventskalender. Kanske för att uppmuntra till fler besök under helgerna. Att begränsa sin kyrkogång till några enstaka tillfällen blir gärna fattigt. Där får man sjunga de välkända psalmerna. Den unisona sången i kyrkorna är snart det enda levande och fortgående folkrörelsesjungandet. Med tanke på allsångens starka ställning på Skansen kanske detta gemensamma musciserande kan fylla ett tomrum... 

Om inte av något anat skäl ska kan julkortet ha uppgiften att påminna om att det är ungefär nu som man behöver skriva sina julkort. Om de ska hinna fram till adressaterna i tid. Så skriv julkort i advent!

Fönsterstaken med sina sju ljus är en vanligt förekommande sort. Den djupa fönsternischen minns  Julgranar pryder snart ganska många kyrkorum, även om levande ljus inte längre pryder de kyrkliga julträden. Stjärnorna som lyser genom fönstret antyder att det är en julottebild. I slutet på fyrtiotalet var midnattsmässorna inte vanliga.  

Huvudbonaderna är något antikverade. Sällan eller aldrig ser man hucklen på någon endaste kyrktant. Kortet är poststämplat 22 december 1948 på sin väg till Boo med postadress Odensbacken. Men bilden erbjuder tradition och stämning. En inte oväsentlig del av allt slags firande!

Lucka 3: Våren är på väg

Nu har det hakat upp sig. Även i min enkla adventskalenders lucka 3 blir det en nyårshälsning. Här gäller det klöver! I dubbel bemärkelse. En kombination av stor lycka och god ekonomi. Den goda ekonomin man drömde om vid förrförra sekelskiftet, när 1900-talet föddes, för de flesta bara var en ouppnåelig förhoppning.

Kyrkan firar visserligen nyår och bistår sedan med mängder av verkliga tidsmarkörer genom sina stora helger. Påsk, pingst, allhelgonahelgen m fl. Sämre är det med årstider under det kyrkliga året. Den kyrkliga hösten, kall, blåsig och fuktig, har jag ofta känt av. Snålblåsten är verkligen en kyrklig företeelse. Ut i den körs och förpassas alltför många. För att de haft fel övertygelse eller varit alltför uppriktiga. Ibland, paradoxalt nog, även därför att det gått alltför väl. Höst är det också i sådana församlingar där det mesta tyck vissna. Det gäller bara att konna tolka tidens tecken.

Men besvikelse och missnöje har sin tid. Även knoppning och blom finns rika exempel på. En kyrklig vår kan man verkligen längta efter! Då utsträckta händer inte sträcker sig efter makt och pengar, och inte heller är lika tomma som lätt avgivna löften, utan fyllda av förtroende och försoning!

En av de påskpsalmer som placerats under rubriken Årstiderna i Svenska kyrkans psalmbok förkunnar vårens härliga tid:

Likt vårdagssol i morgonglöd

gick Jesus fram ur natt och död

till liv förutan like.

Därför så länge världen står,

det efter vinter kommer vår

också i andens rike.

Ps 198:1

En annan psalm gläds:
Det liv som fram ur graven går,
skall aldrig mera dö.
Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö.
Ps 203:6

Våren är väl på väg? Vi borde väl åtminstone kunna enas om det?!

Lucka 2: Ett Gott Nytt År?

Så här på det nya kyrkoåret kan man tillåta sig att frossa i nyårshälsningar. Vid detta årsskifte är det mindre fokus på raketer, smällare och bubbel. Adventstiden är gammal fastetid som förberedelse inför Julens stora firningsämne: inkarnationen. Detta att Gud kommer i köttet, det vill säga blir människa.

Adventstiden kan te sig munter och fylld av fester. Men det är en sammanblandning av alla julavslutningar och evenemang vid terminslutet. Dessutom har ju Luciafirandet blivit en del i kyrkans adventstillvaro. Andra söndagen i Advent handlar texterna om den yttersta tiden. En påminnelse om vår egen dödlighet och om förgänglighet Människorna skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen (som det står i Lukas kap 21. Det är sådana apokalyptiska rädslor som även präglar det parlamentariska läget (som det numera heter) i Sveriges riksdag inför beslut om budget. Vad skall egentligen hända? Vad skall ske? Det enda som förhindrar kaos och fasor verkar ligga i Alliansens händer. Om de hjälper igenom regeringspartiernas budget så kan lugn och julfrid inträda! Då har man naturligtvis glömt att kris även erbjuder nya möjligheter...

Tredje söndagen i Advent tar upp profetiorna om ett annat sakernas tillstånd: Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet, de som anklagade oskyldiga inför domstolen, snärjde dem som förde rättvisans talan och med lögner fällde den som var utan skuld (Jesaja 29). Just dessa profetord kan man tänka på. Efter Överklagandenämndens fällning av en ironisk och ibland skickligt raljant bloggkollega. Om honom hyser de flesta en förutfattad mening. Ryktet kan liksom bli verkligare än den påstådda gärningen...

Må det nya året bära
Ny välsignelse med sig!
Må dig Gud i nåd beskära
Allt hvad nyttigt är för dig!

Så är det då mest fest, eller inte, i advent? Ett Gott Nytt År förväntar vi väl oss ändå?

Lucka 1: Lycka och välgång tillönskas!

Ett mer än 100 år gammalt nyårskort. Tummat och sparat. Sänt från Trelleborg till Helsingborg 1906. Ett nyårskort är på sin plats. Svenska kyrkan inledde i och med sina gudstjänster den 1 söndagen i Advent sitt nya kyrkoår. Det markeras också genom att man byter årgång i kyrkans Evangeliebok där helgernas textläsningar finns samlade. Kommande år läser man i Svenska kyrkan årgång 1:s texter

Den stora adventsgudstjänsten med alla de gamla välkända psalmerna och texterna är fortfarande den stora kyrkogångsdagen. I Olaus Petri i Örebro, där jag satt i bänken, samlades över 580 personer. Tätt, varmt och gott! I samband med den gudstjänsten är det inte ovanligt att bli hälsad med ett hurtigt: Gott Nytt Kyrkoår! Eller bara Ett Gott Nytt! Så får man gissa vad som avses.

Lycka och välgång är vanliga önskningar inför något som ligger framför. För att understryka denna önskan vajar en fyrklöver till höger på kortet.

Att den kristna kyrkan håller sig med ett eget år är inget att förundras över. Tidens gång markeras sedan urminnes tider i de flesta kulturer. Den judiska kalendern finns på pränt redan i 3 Mosebok kapitel 23. I den västerländska kristenheten börjar det nya kyrkoåret i advent. Kyrkoåret består av ett antal stora högtider och händelser som firas vid bestämda tillfällen. De stora återfinns fortfarande i allas våra kalendrar med Jul och Påsk, Kristi himmelsfärdsdag och Pingst, för att nämna några. Det är detta och liknande tecken som ibland leder till kommentarer om att sekulariseringen i vårt samhälle är överdriven.

Men helgdagar som inte på något sätt firas i samklang med deras kyrkliga innebörd är å andra sidan tömda på sitt innehåll. Julens centralfigur är en tjockmagad rödklädd gubbe (i och för sig utmejslad efter ett helgon, S:t Nikolaus). Påsken tycks befolkad av gula kycklingar och pingsten kopplades länge till kärleksfulla känslors hänförelse (förlovningar och bröllop) snarare än till den Helige Ande.

Lycka och välgång är inte att förakta. Tvärtom är det något att uppskatta och glädjas över. Hur sällsynta de ändock kan vara för många av oss. Men det får bli dagens hälsning: Lycka och välgång tillönskas på det nya kyrkoåret!