Likafullt finns det annat som borde skett men som skjutits upp eller in i glömskans bakgrund. De där som borde gjorts eller sagts för att sinnesfriden skulle kunna lägra sig. Foten som borde satts ner när dumheter och nedsättande omdömen yttrades, protesten som borde hörts mot orättvis behandling och mannamån. Nejet som skulle ropats ut mot godtycke och orättmätigt gynnande. Orden som hade krävts för att hindra maktutövning som inte sökte det mesta bästa utan förfärliga fördelar. Det som borde skett på denna sidan jul för att tillfredsställelsen av att ha handlat rätt skulle infinna sig med julefrid.
Sådana handlingar är nödvändiga för att bygga både samhälle och kyrka. Det kallas rättrådighet och stavas civilkurage! Tycka i lönndom är en sak. Att stå upp offentligt en helt annan. De modigt knutna byxfickehänderna gör liten nytta. Kostar inget. Utsätter ingen för obehag. Tar inte ansvar.
Hur många gånger har man inte suttit själv i möten och hävdat något viktigt för att finna sig ensam därute på isen. När nederlaget väl har kommit då dunkas man i ryggen för att man ju hade rätt och att man borde ha vunnit. Frågar man då: varför sa du ingenting, dunstar stödet som rökslingan efter ett utblåst ljus. Medhåll som är passivt motstånd. Medhåll som gynnar de redan starka... Det är inte bra att gå och dra med sådana ogjorda uppgörelser. Solen ska helt enkelt inte gå ner över vreden. Flykten från konflikt och motsättning, allt det outsagda, skapar inre spänning och tvingar till sagolik diktning om den egna rättrådigheten. Jag vet.
Så detta är dagen då det ska göras som inte blivit gjort. Sedan kan helgen infinna sig. Med gudstjänst och kyrkogång, med klockors klang över nejden. Det vackra vinterlandskapet som konstnären framställt påminner mig om barndomens något mera oskuldsfulla förväntan och upplevelse av julottebesöket. Då julevangeliet lästes med darr på rösten som av rörelse över undret.
Hur många gånger har man inte suttit själv i möten och hävdat något viktigt för att finna sig ensam därute på isen. När nederlaget väl har kommit då dunkas man i ryggen för att man ju hade rätt och att man borde ha vunnit. Frågar man då: varför sa du ingenting, dunstar stödet som rökslingan efter ett utblåst ljus. Medhåll som är passivt motstånd. Medhåll som gynnar de redan starka... Det är inte bra att gå och dra med sådana ogjorda uppgörelser. Solen ska helt enkelt inte gå ner över vreden. Flykten från konflikt och motsättning, allt det outsagda, skapar inre spänning och tvingar till sagolik diktning om den egna rättrådigheten. Jag vet.
Så detta är dagen då det ska göras som inte blivit gjort. Sedan kan helgen infinna sig. Med gudstjänst och kyrkogång, med klockors klang över nejden. Det vackra vinterlandskapet som konstnären framställt påminner mig om barndomens något mera oskuldsfulla förväntan och upplevelse av julottebesöket. Då julevangeliet lästes med darr på rösten som av rörelse över undret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar