Hur går det ihop?

I katastrofen kan den omåttligt rika Svenska kyrkan använda sina resurser för att komma människor till stöd. Då i krisen är det som om misstänksamheten mot kyrkan försvinner och hon anlitas och fungerar. Även efter Estonias förlisning eller Tsunamin blev kyrkan en naturlig del i gemensamma minnesgudstjänster och -högtider.

Förklaringarna till denna kyrkans naturliga plats är många. En kan vara att begravningarna eller avskedsgudstjänsterna ofta ombesörjdes av kyrkan. Den blev en naturlig del i mötet med förlust och sorg. En annan kan vara att när en katastrof drabbar fungerar själavården som ett skyddat område där man kan och får vara sig själv omgärdad av en pålitlig tystnadsplikt. Ytterligare är kyrkan då en tillflykt där det finns rum och redskap som fungerar i mötet med det ofattbara.

Denna kyrkans naturliga roll understryks även av de televiserade ögonblicken där kyrkan och nationen i samklang deltar i hedrandet av dem som inte längre är mitt ibland oss. Även på långt avstånd och utan personliga kopplingar deltar människor på det sättet för att hedra de döda och delta i de anhörigas sorg och saknad. Religion och tro i funktion tycks då fungera som ett gemensamt band mellan de flesta. Den kan rymma det mörka och svåra och visa en väg genom dödsskuggans dal.

Det är gott att det sker. Kyrkans bidrag är viktigt och betydelsefullt. Utan att förringa denna insats kan man undra hur den alls är möjlig i ett land där det är fortsatt tveksamt om man kan tala om Lucia som ett helgon eller om Jesu födelse som en förklaring till och en beståndsdel i julfirandet.  Eller om psalmsång, bön och välsignelse verkligen ska kunna förekomma vid skolavslutningar. Det går liksom inte riktigt ihop...