Annan nationsflagga på rådhuset

När en kommun flaggar på rådhusets enda flaggstång med ett annat lands flagga undrar man om främmande makt tagit över. Där borde kommunens egna eller Sveriges flagga vaja! Egentligen går det att förstå detta märkliga eftersom det var Ukrainas flagga som sakta rörde sig i vårvinden. Fast blir rådhusets hissade fana en solidarisk manifestation var hamnar vi då? Huvudflaggstången kunde gott ha fått ett syskon, en ny och egen flaggstång, där solidariteten fick komma till tals. 

Om kommunen, som i detta fall, är finskt förvaltningsområde så kunde ibland även den finska flaggan kunna pryda sin plats på den nya flaggstången. Nåväl, kommen så långt i mitt tyckande ville jag undersöka vilka regler som faktiskt gäller. Uppsökte därför dokumentet Riktlinje för flaggning och ljussättning, Örebro kommun. Det visar sig att bara kommunflaggan och Svenska flaggan ska hänga på rådhuset. Om kommunstyrelsen gjort ett beslutat undantag framgår inte. Även andra officiella flaggstängers flaggning regleras i dokumentet. En bagatell att bry sig om flaggningsregler kan tyckas. Fast ordning och reda, normer och regler, är att föredra framför slump eller godtycke! Då blir det tydligt när undantag görs.

Ginge (dvs. gick eller går) det att önska borde en liknande, åtminstone rådgivande, regelsamling finnas beträffande kyrkoårets möjliga färger på stolor, mässhakar och andra liturgiska textilier som predikstolskläden, antipendier och liknande. När församlingar inför prideflaggan som liturgisk färg väcker det funderingar på vad som kan och bör förekomma. 

Är det i församlingar då, som på Örebro kommuns huvudflaggstång, möjligt att använda även Ukrainas flagga och färger? Under insamlingsperioder borde vi kanske kunna se ACT- och SKUT-symboler på stolor och antipendier? Kan andra organisationer som står för medmänsklighet och människovärde även dyka upp och manifesteras i liturgiska textilier: Amnesty, Röda korset, Rädda barnen, Världens barn, etc.? Vem vet. Den som lever får se...

Funderingar i maj

Råkade inför en ung sköterska beskriva en äldre man som "en gammal stöt". Vad är det, frågade hon omedelbart, det har jag aldrig hört. Än äldre och ganska orkeslös man, klämde jag ur mig. Kan förresten inte påminna mig att någon i min omgivning använt uttrycket på flera decennier. Så vokabulären förändras. Vokabulär börjar också bli ett finord som få nyttjar. Ordförråd är mera gångbart.

Vad gäller ord som tål att vrida och vända på... Kom att tänka på bibelordet om Jesu dop där den himmelska rösten proklamerar: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag" (Matt 3:17). Det är som hämtat ur närmaste fantasy- och sci-fi film. Unga människor borde därför inte ha så svårt att godta att när Jesus döps på jorden sker ett ingripande uppe i skyn, från himmelen. Den himmelska rösten översätts idag: "Detta är min älskade son, han är min utvalde". En utveckling från behag till utvaldhet.

Behag är ett ord som sällan hörs i talat språk, möjligen i suddiga uttryck som kvinnliga behag. I kyrkliga sammanhang har behag och välbehag funnits med länge. I änglasången på julnatten sägs de idag ha sjungit: "Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han har utvalt". Men tidigare, i 1917 års bibelöversättning, har sången innehållit följande ord: "Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag". (För diskussionen om vad fred i och frid i detta sammanhang kan betyda, läs Jacob Kremer i Signum). Behag verkar numera tonas ner och tycks vittra bort för att istället infogas i storord som glädje, lycka och tillfredsställelse.

Att använda ordet behag i vardagslag är inte alltid enkelt. ”I denna Korv Stroganoff finner jag behag” fungerar inte vidare värst. Och att påstå att man finner glädje i den aktuella korvrätten vore att gå för långt. Smakar bra eller hyfsat brukar räcka… inte heller är det den ultimata rätten att ta med till en öde ö!

Utvaldhet är för de flesta av oss något fint och önskvärt. Oftast. Den utvaldhet som ligger i att bli mobbingoffer eller utsatt för olika våldsattacker är värre än värst. Hur sådant går till borde studeras. När jag i 10-årsåldern fick glasögon blev det en tid av förföljelse tills uppmärksamheten flyttades till någon annan. Når det pågick var allt obehagligt. Inget att minnas med glädje.

Om trösklarna slipas bort och gränserna suddas ut så att alla kan vara med på sina egna villkor - vad händer då med den bibliska utvaldheten? Blir det alls möjligt att fortsatt tala om kall och kallelse? En öppning kan vara tankarna i Matt. 22:14 där många är kallade och få är utvalda. Var hamnar vi då? Möjligen i att utvaldheten ligger i att oförblommerat svara sitt ja till kallelsen?

Så funderade jag en vanlig lördag i maj. Och inte blev jag särskilt mycket klokare av det. Lite upplyst kanske? Men det var ganska behagligt att ge sig tid att grubbla en stund. Och eftersom jag har fått mycket tid att tänka och fundera undrar jag om jag ändå inte är utvald. En smula i alla fall...

När kroppen inte vill (det jag vill)

Min kropp beter sig som en 68:a. Ganska bra för en 75-åring? Nej, eftersom den 68:a som avses är åren kring 1968 då främst ungdomar ägnade sig åt protest, ifrågasättande och demonstration. Min kropp revolterar ständigt och gör uppror. Situationen blir odräglig när kroppen vill leva sitt liv, och jag mitt. Min arma lekamen drar på sig diagnoser och annat dylikt som jag ilsket försöker avstå ifrån.

Just igår hade den, för vilken gång i ordningen, lyckats bli röd som  efter en dos överexponering av sol. Men det var förstås inte solen utan en ilsken rosfeber. Kroppen anser att den varnat i flera dagar med magbesvär och ovälkommen gasbildning. Tror det, ja. Själv har jag haft svårt att tolka och förstå signalerna, för tillfället talar vi helt olika språk, min lilla kropp och jag. Lilla stämmer om jag tänker efter inte alls, kroppen är ganska betydande både i omfång och volym. Voluminös, sa man förr. Detta trots stor viktnedgång för några år sedan under en lång sjukhusvistelse.

De flesta av mina kläder hänger och fladdrar ett par nummer för stora. Även baktill har kroppshyddan krympt. Vad bidde det då da? Det bidde ett smärre gällivarehäng. En ny kostym att skydda och försköna kroppen med införskaffades nyligen i en ljus grön nyans. Tanken är att den ska vara hyggligt kroppsnära och sitta en smula elegant, inget fladder där inte. Därtill inhandlades ett par stiliga gräsgröna hängslen med ett paisleymönster. Vill inte höra att folk runt mig sjunger: brallorna ramla ner...

Nyligen hördes ur radioapparaten insikter om att huden och magen är ömsesidigt beroende av varandra. Aj då, tänkte jag, som flera gånger om året måste plåga kroppen med besök på hudkliniken där de skär, skrapar och fryser bort ovälkomna aliens som önskar bosätta sig utanpå mig. Då jämrar sig kroppen och vill inte vara med. Det är bra för dig, hävdar jag emfatiskt (eller som det också heter: eftertryckligt). 

Man kan inte säga annat än att min kropp får en hel del tillsyn och vård, trots våra små skärmytslingar. När jag försöker få kroppen att förstå den kärlek och omsorg den fått öst över sig säger den ingenting. Det finns förstås dokumentation. Min sjukhusjournal är efter många års bruk av den allmänna sjukvården mer omfattande än Luthers samlade verk och säkert tjockare än Nationalencyklopedin i bokform. 

TV-serier värda att se

Titta på TV är idag något annat än att titta på TV. Nuförtiden behöver man inte följa TV-programmens tablåer för att kunna se ett avsnitt i någon serie. Streamingtjänasternas tillkomst har helt förändrat tittandet. idag kommer få ihåg hur olämpligt det var att spontant hälsa på någon om aftonen då flera serier eller andra favoritprogram kunde ses på televisionen. Ibland var man inbjuden och besöket blev längre än tänkt. Att besöket vid tiden för programmet inte längre var så välkommet märktes ganska snart. Värdfolket stod som på nålar, trampade otåligt, för att få iväg sina gäster så programmet inte missades. Eller om det inte fungerade erbjöds man eventuellt att stanna och se programmet...

Serier som vi sett den senaste tiden kan gott rekommenderas. Den verkligt välgjorda Örnen på TV 4 (från 2004-2006) handlar om en islandsbördig polis Hallgrimsson i Köpenhamn och tål verkligen att ses. Flera årgångar finns och jag garanterar, de är svåra att slita sig ifrån. 

The Bay är en annan serie som är spännande och ibland upprörande. Lisa Armstrong utreder med sitt team ett tvillingpars försvinnande, turerna är många och invecklade men rejält spännande. I serien Vigil utreder kommissarie Amy Silva tillsammans med kriminalinspektören Kirsten Longacre ett dödsfall ombord på en kärnvapenbestyckad ubåt. En av dem måste följa med ubåten i tre dagar som snart blir till tre (!) veckor. Ibland är det otäckt spännande..

I den koreanska serien Daily dose of Sunshine får man följa den godhjärtade sköterskan Da-eun som börjar ett nytt jobb på en avdelning för psykiskt sjuka patienter. Hon försöker sprida glädje på avdelningen och har ett stort engagemang för patienterna. En annorlunda serie som går lite djupare in hur det kan se ut i verkliga situationer när sköra och psykiskt sjuka vårdas. Vårdpersonalen är inte immun mot att själva drabbas. Serien väjer inte för självmord och total utbrändhet. Den här uppskattade serien bygger på en sjuksköterska minnen från mentalvården och är väl värd att se! 

Till sist ett tips om en Lars Molin-film, Midvinterduell, med skådespelare som Ingvar Hirdwall, Mona Malm och  Torsten Wahlund. Den finns att se på svt-play och öppet arkiv. I filmen får vi leva oss in i den enskildes kamp mot övermakten i form av Mjölkcentralen och vägförvaltningen. Det har bestämts att mjölken från gårdarna ska lämnas på en enda mjölkpall och de privata pallarna ska bara bort. Ett svenskt och mycket sevärt litet drama.

Första meningen kan måla ett universum

En rejäl rivstart? Eller något meditativt stilla? När jag frågar verkar få människor ha brytt sig om hur den börjar. En text, en roman. Första meningen kan ha stor betydelse. Så sa i alla fall min svensklärare på gymnasiet i Visby. Och hänvisade oss till Stig Dagerman. Ur Bränt barn: ”Det är en maka som skall begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckta spegeln över vasken.” Sedan dess brukar min läsning inte ta fart direkt eftersom jag först måste grubbla en stund över hur första meningen i det jag ska läsa ser ut.

Johannesevangeliets upptakt är magnifik och målar upp ett universum: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud". Den som läst detta kan verkligen behöva stanna upp och fundera. Ordet, vad kan det betyda? Och att detta Ord är Gud? Det hör dessutom hemma hos Gud...

I Pär Lagerkvist Gäst hos verkligheten ges läsaren igenkänning: "I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid station". Den som läser vidare förstår att detta hände för länge sedan, på ånglokens tid. De små järnvägsstationerna, om de alls finns kvar, saknar nu för tiden restaurang och har möjligen och i bästa fall en liten kiosk.

Romanen Clownen Jac inleder Hjalmar Bergman med följande mening: "Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak - nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt - oumbärligt". Redan där finns en utmaning att fundera över hur jag/vi uppfattar minnet, andras och det egna. Fler ord behövs för att ringa in karaktären hos mitt alldeles egna minne: förskönande, selektivt, långsint, episodiskt...

Torgny Lindgren kunde skriva fängslande. Och det vore inte fel att säga att jag blivit fast redan vid första meningen, t.ex i Norrlands Akvavit: "En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå". Rappt, kort och koncist. Goeografiskt befinner vi oss i Norrland och dr finns en person som heter Ivar. Han köper en flaska brännvin en gång om året. Varför det, kan vi redan där fråga oss. Har det hänt något?  

Ur min numera utglesnade teologhylla tog jag fram Karin Johannessons Thérèse och Martin, Karmel och reformationen i nytt ljus. Första meningen lyder: "I december 1894 fick den då 22-åriga karmelitnunnan Thérèse av Jesusbarnet i uppdrag att skriva ner sina barndomsminnen". Tänk om någon sagt detsamma till min generations 22-åringar. I den åldern hade vi fortfarande massor av hågkomster och levande minnen. Av då oumbärliga minnen är åtskilliga undanträngda och glömde. De som finns kvar är rejält stela och suddigt stiliserade.

Selma Lagerlöfs berömdaste (!) första mening är: "Äntligen stod prästen i predikstolen" (Gösta Berlings saga). Så där kan vi fortsätta att citera sännande inledningsmeningar. Förresten finns det flera sidor på nätet som handlar om dagens ämne, första meningen. Till exempel Selma Stories, Kulturkollo eller en artikel i SvD från 2010 om förstameningar av Hans-Roland Johnsson.

Utrym! Man ber!

I brist på fantasi denna dag letade jag upp ett inlägg på bloggen Folkhemmet i stort och smått. Inlägget påstods vara skrivet av Folke Heim (också det en anspelning på folkhemmet) och var ett enkelt försök att kasta ljus över den dåvarande diskussionen om skolavslutningar i kyrkan...

Inlägget publicerades 8 juni 2011:

Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är peson som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan önska, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som hört vad hon sagt. Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag, sa hon. Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad? Personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud, ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, ropade hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Dikt av Tomas Tranströmer som gavs till biskop Jonas Jonson

År 2005 gav Strängnäs stift ut en liten vänbok, Samtal på väg, till biskop Jonas Jonson. I boken medverkade bl.a. Ylva Eggehorn, Abd al Haqq Kielan, Caroline Krook, Sören Ekström, Torsten Kälvemark, Katrin Åmell, Desmond Tutu, Thure Stenström och Tomas Tranströmer.

Om dikten berättade jag på bloggen stillsam efter några år men ville inte återge den i sin helhet. Istället fick det bli enstaka citat. Eftersom nästan ingen känner till dikten dristar jag mig nu att tänka annorlunda. Den är alldeles för bra för att ligga bortglömd!

I boken (sid 19) skriver Monica Tranströmer om hur hon och maken våren 2004 reste till en stuga på Runmarö som Tomas morfar byggde i slutet av 1800-talet. Under vistelsen tar de ur biblioteket där fram en sliten bok med latinamerikansk lyrik som Artur Lundkvist och Francisko J. Uriz tolkat.

På insidan av bokens bakre pärm fann de att Tomas Tranströmer långt tidigare hade skrivit en dikt. Den överlämnade sedan Tomas Tranströmer med varm hand till Jonas Jonson. Här är denna unika och samtidsrelevanta dikt, som kallas för Impromptu, i sin helhet. Läs och begrunda:

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan

som bultar i våningen

med sina tårars hammare.

Och hopkrupen i rocken

en man på kaféet

som stöter och stöter

samma ord i sin muns mortel.

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann

för att markera

att de hör till en annan stam.

Skönhetens närvaro

kan vara farlig

skönhetens frånvaro

är livsfarlig.

Maktkoncentration genom släktskap?

Släkten är värst! Bara ibland och nästan aldrig. I familjeföretag är själva tanken att släkten tillsammans driver och förestår företaget och då är det bra om fejder undviks.  Familjen ses inte som försvårande omständigheter. Företag är inga demokratier även om det finns vissa demokratiska- och inflytelsestrukturer. I kommunala sammanhang är släktskap för dem som sitter på höga politiska och tjänstemannaposter ett aber, det luktar nepotism och leder snabbt till jäv. Sådant bör i möjligaste mån undvikas, ty blotta misstanken bör avvärjas. Ett exempel är när ett kommunalråd började umgås med en uppsatt person i ett kommunalt bolag. En av dem tvingades sluta för att helt undvika jävssituationer.

I Svenska kyrkan är man här och där sämre, ibland riktigt dåliga, på att undvika nära släktskap på ledande poster. När saken påpekades för länge sedan för en av landets biskopar blev det ilska och avvisande mutter: det går inte att undvika i en så liten beslutsorganisation... Den stora kyrkan har sällan uppmärksammat problemet eller brytt sig om komplikationerna när en eller ett par familjer får för mycket inflytande.

Att anställda i en församling t.ex. är syskon eller gifta med varandra innebär sällan några problem. Det är när makt över beslut och villkor ingår i uppdragen som det blir komplicerat. Lägg därtill att vänkretsar kan bli till starka kotterier i maktens korridorer. Skulle man göra nätverkskartor över människor i beslutsorganen kan det bli många sammanlänkande band som kan berätta att även i en demokratiskt uppbyggd beslutsapparat finns det maktkoncentration och dominanta grupperingar. Tittar någonsin revisorer på sådant? Lyfts sådana frågor vid visitationer? De som sitter i maktstinna grupperingar - ser de det som ett problem? Vi andra borde ibland drista oss att lyfta frågorna om hur fria de som makten haver står ifrån varandra...

Förbud och varningar

 

En skylt, ett vägmärke, som dyker upp här och där. Innebörden är att inga fordon får passera märket eftersom symbolen berättar att här råder förbud mot fordon. Varningsmärket innebär inte att du kan passera på egen risk bara man är uppmärksam och försiktig, en ganska vanlig missuppfattning. Stop (som ett stopp i trafiken numera stavas) kan man inte sätta upp eftersom då får man fortsätta sin färd efter att ha bedömt annalkande fordon och fotgängare.

En skylt som denna skulle kunna fungera i andra sammanhang. En vn som går med hjärtflimmer fick beskedet av sin doktor att hålla uppe med sitt alltid mycket försiktiga alkoholbruk tills en elkonvertering (inte ablation) kunde ske. Anledningen var att flimret kan förvärras av alkoholintag. Bäst att kalla det alkoholintag i det här sammanhanget eftersom ett glas vin till maten låter mycket mera angenämt...

Dessvärre dyker inte dessa skyltar upp när de behövs i andra sammanhang, alltså i livet utanför trafiken. Vi ser varningarna sällan ens för vårt inre öga. Möjligen har vi i samvetet ett slags "early warning system" som annars t.ex. finns vid ofred eller vad gäller klimathoten. Hit men inte längre kan skylten betyda och varnar för att passeras den här gränsen kan det få allvarliga återverkningar. Nog syndas det på nåden, som det heter, med hopp om att slippa följderna av att bryta förbud. 

Liknande varningar och förbud finns i politiska partier. Det går inte att svaja hur som helst utanför de ideologiska övertygelserna som sägs hålla samman partiet. I dagarna är frågan aktuell för Jan Emanuel som backar upp det nya partiet Folklistan. Hans kompanjon Sara Skyttedal har redan åkt ur Kristdemokraterna efter att ha vänslats med ett annat parti. De har nog insett var varningsskyltarna suttit men helt enkelt struntat i dem. Kan det vara därför som Folklistan inte verkar vilja ha några regler alls annat än möjligen att stoppa asylrätten! Korkat och inhumant så det förslår!

Men glöm inte att idag i den multimediala kören är det många som vill förbjuda och varna för allt möjligt. Då behövs källkritisk förmåga för att veta vad och vilka som ska erkännas och vad som omedelbart måste underkännas. Kombinationen av i samhället gemensamma regler och eget omdöme och samvete räcker ganska långt. Då går det förstås inte att slappna av för mycket och göra som man vill med baktanken att det ordnar sig alltid. Med vetskap om hur urdåligt andra trafikanter följer regler så undrar jag om det står lika illa till på andra områden?

Och var sitter varningsskyltarna i Svenska kyrkan? Varnar de för andra aktiva med fel inställning i ett antal frågor? Är det så att färre varnings- och förbudsskyltar gäller den evangelisk lutherska läran eftersom de effektivt har monterats ner och plockats bort? Hur tänker jag? Hur tänker du?

Väjningsplikt i levande livet

Som ett samhälle i samhället, väl integrerat, är trafiken. Den som där försöker göra skillnad på flykting, invandrare eller svenska infödingar har inget för det. De flesta är varandras likar. Där visar det sig finnas en och annan medmänniska. Ofta är det dock en ganska rå miljö där störst tar för sig, ungefär som i verkliga livet. De små gör bäst i att vara försiktiga när de flera ton tunga ekipagen, t.ex. en stor Mercedes, ser till att komma först, förbi och fram.

En iakttagelse är att säkerligen hälften av alla fordon har trasiga blinkers! Ungefär varannan bilist har hela blinkers som fungerar när fordonet skall svänga - Trafiksäkerhetsverket borde ordna med ett rabattsystem för att se till att laga upp landets fallerande riktningsvisare, dvs blinkers. I framtiden får vi troligen självblinkande bilar. Som det nu är lever hälften av bilisterna i ovisshet om bilen framför avser att plötsligt svänga eller inte. I vårt vanliga samhälle lever vi i stor ovisshet om andras manövrar och bevekelsegrunderna för deras handlingar. Det kan verka bero på slumpen det som händer och sker.

Denna dag som idag är körde en bil, som hade väjningsplikt, rakt ut i den korsning vi höll på att passera, för att plötsligt stanna mitt i vägbanan! Hoppsan, minsann. Det blev till att trampa hårt på bromsen och se till att det inte längre var tyst trafik. Mitt signalhorn dånade och fick föraren att titta förvånat på vår bil, liksom för att fråga vad den gjorde där. Sedan skrattade personen som om detta var det roligaste som hänt på femton år.. och körde vidare. Min hjärtklappning avtog en halvmil senare. Ungefär samtidigt som vi var framme vid Irvingsholm där vi köper våra ägg.

På hemvägen låg vi bakom en bil som låg bakom en buss. Bussen svängde halvvägs in på en hållplats och bilen framför såg ut att vilja parkera på utsidan om bussen. Men kör då, röt jag, vilket fick min medpassagerare att kommentera att det inte var någon särskilt bra idé att vara arg i trafiken. Nästa gång ska jag säga det med vänlig röst, tänker jag. Sanning är nog att det är enklare att skälla på medtrafikanter än att i verkliga livet höja rösten mot sina medmänniskor, hur mycket de än förtjänat det. Ty i trafiken i den egna bilen hör de inte hur ilsken jag kan bli.

Väjningsplikt tillämpas av många blyga och inte helt självsäkra personer. De låter andra gå före i karriären, i köer och nästan var som helst. Samtidigt har tanken på att vara andras nästa, dvs. att vara den som ser till medmänniskans bästa, varit en kristen norm. Understundom till självutplåningens gräns. Då är det viktigt att minnas att man ska älska sin nästa som sig själv! Det goda jag önskar andra kan man öva sig i att önska sig själv! Kanske kan jag pröva att önska mig en flera ton tung Mercedes eller Chevrolet?

Var dag är en sällsam gåva...

 

N

Motlut i livet har alla människor förr eller senare, ibland eller ofta. Vid enklare motgångar kommer ganska väntat kommentarer som: vad är det som säger att det ska gå lätt?  Och jag kontrar med att säga: vad är det som säger att det ska vara svårt och motigt? Uppmuntrande vänner påstår då att: kan det gå fel så gör det...

Av någon anledning är det en spridd tanke att motgångar och lidande både härdar och helgar. Lika utbredd är tanken att stort skapande och kreativitet förutsätter lidande och utsatthet. Job i Gamla testamentet brukar vara en person som används som exempel. Men allt färre har läst hans bok och är bekanta med hans livsöde. Många har inte ens hört talas om någon som hette Job. Lina Sandell med sin av sjukdom präglade barndom led och skapade. Gustaf Fröding, Stig Dagerman, Karin Boye osv.

Många av oss som stretar i uppförsbacken och kämpar mot sjukdomar och annat som gör livet svårt blir varken särskilt kreativa eller helgade. Vi gnetar på utan att göra några storverk. Det tar mycket tid och stor ansträngning. De stunder som blir över kanaliseras sällan till konstnärliga eller andra storverk. Åtminstone jag använder de stunderna till att pusta ut och hämta andan och försöka få ny kraft för att fortsätta den, av njursjukdom, hjärtflimmer, lågt blodtryck, cancer och annat smått och gott, påtvingade vägen. För många är detta livet ovanligt motigt, andra skulle nog säga att det går utför. En förmåga är det förstås att då på riktigt och på allvar upptäcka att: Var dag är en sällsam gåva... Varje minut, timma och dag blir och kan tas emot som nåd!

Påsken kan bli konstig!

Årets passions- och påsktid blev aningen annorlunda. Palmsöndagen var jag med i kyrkan och viftade med palmblad när hela församlingen i gudstjänstens början följde processionen runt kyrkans inre väggar ungefär som när folket följde Jesus. Tisdagens kväll "vandrade" vi stillasittande ett antal stationer med början på station 5 när Simon bär korset med Jesus. Sedan torkar Veronica Jesu ansikte och därefter faller Jesus för andra gången och någon station därtill.

Skärtorsdagen försvann utan kyrkobesök och till sist skulle det bli Påskdag. Också den fick vi avstå från på grund av sjukdom. Så ingen uppståndelse och ingen Annandag Påsk då Jesus ger sig till känna, uppenbarar sig, för lärjungarna. Som tur var ligger hela händelseförloppet i minnet och är därför väl känt. Trots det haltar plötsligt hela påskens dramatik. Kvar som aktuell upplevelse är långfredagslidandet med döden som slutpunkt.

Redan på påskafton påbörjas kalasandet eftersom så säger traditionen. Då dukas påskbord och påskmenyer upp, då letas efter eller sonika bara utdelas påskägg med ett överflöd av godis och choklad. Då kan man för sig själv stilla nynna sånger som lyfter oss trots motgångar och besvär: Här är gudagott att vara...

Påsken borde vara årets största begivenhet i kyrkan med mängder av folk som vill leva med i förloppet. Enstaka kyrkobesök ger helgerna egenartade profiler. Någon gick bara en skärtorsdag i kyrkan då Jesus blir förrådd och i kyrkan dukas altaret av och allt släcks ner. Så var det med det påskfirandet... Korset, graven, uppståndelsen, mötet med lärjungarna, var tog dess händelser vägen? Så kan det se ut om människor alls tar sig till kyrkan under den här tiden. Ingen ska behöva känna skuld för att det inte blev av att gå, men kanske kunde inbjudningarna att följa med i förloppet bli mera och flera...?

Påskens gudstjänster är verkligen kyrkoårets största och främsta på många sätt. Då vore det fint om fler kände sig bjudna och inräknade! 

Nya predikotexter!

Arbetet med en ny psalmbok pågår intensivt. I en inofficiell arbetsgrupp prövar man att anta ett antal sekulära texter som vid valfri söndag kan få ersätta evangeliebokens texter som predikotexter. Anledning är att man i Svenska kyrkan insett att få människor är bevandrade i bibeltexterna och därför kan behöva mer igenkänning. Alla måste verkligen erbjudas att förstå mera, har det sagts. Bibelspråket är för högtravande och höjer trösklarna alltför mycket! Framför allt lär det handla om texter ur populära barnböcker som både barn och vuxna kan vara förtrogna med. De flesta läses ännu och har framgångsrikt flera gånger blivit film

Från säker källa har jag fått mig berättat att många texter ska prövas i vissa utvalda församlingar som en försöksverksamhet. När den är genomförd ska biskopsmötet och stiftsstyrelserna få yttra sig över försöksverksamhetens resultat, även församlingsråden i de utvalda församlingarna ska få avge yttrande.

Före läsningen säger textläsaren trosvisst: Texten för dagen är hämtad från Astrid Lindgrens Ronja rövardotter, sidan 147:

"Ronja", sa Birk, "förstår du att vi är fria så man kan gapskratta åt det?"                                               "Ja, och här är vårt rike", sa Ronja. "Ingen kan ta det ifrån oss eller driva bort oss."

De satt kvar vid sin eld, medan solen steg, under dem brusade älven, och runt om hade skogen vaknat. Trädkronorna rörde sej stillsamt i morgonvinden, gökarna gol, en hackspett hamrade på en tallstam någonstans i närheten, och på andra sidan älven kom en älgfamilj fram vid skogsbrynet. Och de satt där båda och kände det som om de rådde om alltsammans, älv och skog och allt levande liv som där fanns.  "Håll för örona, för nu kommer mitt vårskrik", sa Ronja.                                                                           Och skrek gjorde hon så det ekade i bergen.

Efter läsningen kan textläsaren brista ut: "Så lyder predikotexten för dagen", varpå församlingen föreslås svara: "Jajamen! Det är så sant som det är sagt!"

Texten sägs vara aktuell eftersom den fångar upp den känsla för skogen som finns i vårt land. Med vår allemansrätt kommer insikter om att att vi rår om "älv och skog och allt levande liv". Denna vördnad för livet och det ansvar som följer av att på detta sätt plötsligt vara nära det andliga i skogen, genom brusande älv och stillsamma trädkronor, gör texten särskilt lämplig. Och ska klimatet kunna räddas undan förhöjda temperaturer, skövling och andra ekologiska risker borde var och en göra sin röst hörd, ungefär som i ett vårskrik.

Bland andra texter som övervägs återfinns stycken ur Milnes Nalle Puh, Lindgrens Mio min Mio och Misse med de blå ögonen av Egon Mathiesen.
Många fler finns i den kanon man arbetar med, men dessa råkade min informatör nämna. Utan att veta bestämt tror jag att Dag Sandahl ingår i gruppen, eftersom han är så beläst, tillsammans med Två systrar vars namn jag icke vet. Även några välkända pedagoger och en gammaltestamentlig exeget lär ska finnas med.