Påsken kan bli konstig!

Årets passions- och påsktid blev aningen annorlunda. Palmsöndagen var jag med i kyrkan och viftade med palmblad när hela församlingen i gudstjänstens början följde processionen runt kyrkans inre väggar ungefär som när folket följde Jesus. Tisdagens kväll "vandrade" vi stillasittande ett antal stationer med början på station 5 när Simon bär korset med Jesus. Sedan torkar Veronica Jesu ansikte och därefter faller Jesus för andra gången och någon station därtill.

Skärtorsdagen försvann utan kyrkobesök och till sist skulle det bli Påskdag. Också den fick vi avstå från på grund av sjukdom. Så ingen uppståndelse och ingen Annandag Påsk då Jesus ger sig till känna, uppenbarar sig, för lärjungarna. Som tur var ligger hela händelseförloppet i minnet och är därför väl känt. Trots det haltar plötsligt hela påskens dramatik. Kvar som aktuell upplevelse är långfredagslidandet med döden som slutpunkt.

Redan på påskafton påbörjas kalasandet eftersom så säger traditionen. Då dukas påskbord och påskmenyer upp, då letas efter eller sonika bara utdelas påskägg med ett överflöd av godis och choklad. Då kan man för sig själv stilla nynna sånger som lyfter oss trots motgångar och besvär: Här är gudagott att vara...

Påsken borde vara årets största begivenhet i kyrkan med mängder av folk som vill leva med i förloppet. Enstaka kyrkobesök ger helgerna egenartade profiler. Någon gick bara en skärtorsdag i kyrkan då Jesus blir förrådd och i kyrkan dukas altaret av och allt släcks ner. Så var det med det påskfirandet... Korset, graven, uppståndelsen, mötet med lärjungarna, var tog dess händelser vägen? Så kan det se ut om människor alls tar sig till kyrkan under den här tiden. Ingen ska behöva känna skuld för att det inte blev av att gå, men kanske kunde inbjudningarna att följa med i förloppet bli mera och flera...?

Påskens gudstjänster är verkligen kyrkoårets största och främsta på många sätt. Då vore det fint om fler kände sig bjudna och inräknade!