Första meningen kan måla ett universum

En rejäl rivstart? Eller något meditativt stilla? När jag frågar verkar få människor ha brytt sig om hur den börjar. En text, en roman. Första meningen kan ha stor betydelse. Så sa i alla fall min svensklärare på gymnasiet i Visby. Och hänvisade oss till Stig Dagerman. Ur Bränt barn: ”Det är en maka som skall begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckta spegeln över vasken.” Sedan dess brukar min läsning inte ta fart direkt eftersom jag först måste grubbla en stund över hur första meningen i det jag ska läsa ser ut.

Johannesevangeliets upptakt är magnifik och målar upp ett universum: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud". Den som läst detta kan verkligen behöva stanna upp och fundera. Ordet, vad kan det betyda? Och att detta Ord är Gud? Det hör dessutom hemma hos Gud...

I Pär Lagerkvist Gäst hos verkligheten ges läsaren igenkänning: "I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid station". Den som läser vidare förstår att detta hände för länge sedan, på ånglokens tid. De små järnvägsstationerna, om de alls finns kvar, saknar nu för tiden restaurang och har möjligen och i bästa fall en liten kiosk.

Romanen Clownen Jac inleder Hjalmar Bergman med följande mening: "Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak - nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt - oumbärligt". Redan där finns en utmaning att fundera över hur jag/vi uppfattar minnet, andras och det egna. Fler ord behövs för att ringa in karaktären hos mitt alldeles egna minne: förskönande, selektivt, långsint, episodiskt...

Torgny Lindgren kunde skriva fängslande. Och det vore inte fel att säga att jag blivit fast redan vid första meningen, t.ex i Norrlands Akvavit: "En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå". Rappt, kort och koncist. Goeografiskt befinner vi oss i Norrland och dr finns en person som heter Ivar. Han köper en flaska brännvin en gång om året. Varför det, kan vi redan där fråga oss. Har det hänt något?  

Ur min numera utglesnade teologhylla tog jag fram Karin Johannessons Thérèse och Martin, Karmel och reformationen i nytt ljus. Första meningen lyder: "I december 1894 fick den då 22-åriga karmelitnunnan Thérèse av Jesusbarnet i uppdrag att skriva ner sina barndomsminnen". Tänk om någon sagt detsamma till min generations 22-åringar. I den åldern hade vi fortfarande massor av hågkomster och levande minnen. Av då oumbärliga minnen är åtskilliga undanträngda och glömde. De som finns kvar är rejält stela och suddigt stiliserade.

Selma Lagerlöfs berömdaste (!) första mening är: "Äntligen stod prästen i predikstolen" (Gösta Berlings saga). Så där kan vi fortsätta att citera sännande inledningsmeningar. Förresten finns det flera sidor på nätet som handlar om dagens ämne, första meningen. Till exempel Selma Stories, Kulturkollo eller en artikel i SvD från 2010 om förstameningar av Hans-Roland Johnsson.