27 januari 2009

Vaccinera de njursjuka!

Influensatider är sällan några roliga perioder. En eller annan indisponerad vän eller arbetskamrat lär man ha. Och blir man själv sjuk har influensan i år inte varit av det mildare slaget. Den har fått många av oss äldre att tänka tillbaka. Vi mindes Asiaten som grasserade 1957 och vi hade inte heller glömt Hongkonginfluensan som slog till 1968. De räknas som pandemier, dvs världsomfattande epidemier.

De som klarar sig undan influensaepidemin har något att känna glädje över. Glada ska också de kloka och förutseende vara, de som vaccinerade sig. Oftast har de fått ett fullgott skydd.

Influensan, och andra häftigt grasserande sjukdomar som kräksjuka och liknande, slår särskilt hårt mot dem som redan är svaga. Vi är många som av olika anledningar har ett nedsatt immunförsvar. För några av oss är det försämrade immunförsvaret följden av medicinering. För andra är det mer tydligt sjukdomsrelaterat. Gemensamt för oss alla är att vi behöver vara noggranna och på vår vakt för att skydda oss.

Örebro Läns Landsting har ett regelverk för influensavaccination: gratis från 65 år och äldre samt kroniskt hjärtlung sjuka oberoende av ålder. Nog kan jag tycka att det för alla som går i dialys borde kunna ingå i högkostnadsskyddet att få sin influensaspruta. Ja det kunde för all del gälla de flesta av de njursjuka och alla som har rejält nedsatt immunförsvar. Så tycker jag som inte kom mig för med att ta någon spruta. Och som har haft hög feber i åtskilliga dagar. Jag som har hostat mig smått fördärvad och inte önskar någon annan denna pärs.

25 januari 2009

Hosta som musik

Symfonier finns det en och annan ofullbordad. Här sjunger det i vaser och skålar. Det skallrar i fönster och glas. Det hostas. Buller för somliga. Förmodligen någon form av musik i framtiden.
Men så blir det tyst i långa minuter. Mitt i tystnar man liksom förvånat. Är det över: Är det färdigt?

Tänk att så få musikstycken bygger på förflyttning. Hostkonserten är rörlig och går från rum till rum. Rum klingar olika. Somliga är rena förstärkare, andra dämpare. Och upplevelsen är annorlunda för den som hostar och den som för stunden slipper. Filharmoniker och kammarorkestrar borde flytta på sig. Ha blåset på läktaren och stråksektionen på bakre parkett. Pukor och cymbaler bullrar nog bäst i vestibuler och förhallar. Men då blir det väl alltför uppenbart det som hela världen lider av - att det är så svårt med sammanhållning.

Hostkonserten ska väl ebba ut snart. Man slår lätt fel tangenter när man exploderar och nästan kikhostekiknar. Därför inga längre visdomsord. För nu börjar det iggeen.

24 januari 2009

Influensa och krank eftertanke

Hann knappt hem innan INFLUENSAN slog till. Febern steg dramatiskt. På några minuter blev jag indisponerad, obrukbar, alldeles borta och var tvungen att resa mig från det pågående mötet för att gå hem. Stupade i säng med besvärande frossa. Man hade nog kunnat blanda färg med hjälp av mig, så skakade jag.

Varför lät jag inte vaccinera mig? Så mal efterklokhetens klarsyn. Då hade jag sluppit det jag nu går igenom. Hostan får revbenen att vibrera likt en xylofon. Och hostans dån får huvudet att värka. Så kan det gå. Nu är det bara väntan.

20 januari 2009

Kurs och konferens

Är på Båsenberga. Fin mat, härlig plats!

Vi talar om en kyrka som behöver kraftsamla. Viktigt, väldigt viktig känns det.

16 januari 2009

Lakritsgodis bör man nog inte äta på gudstjänsttid

Idag uppskattar jag särskilt kyrkorummets stillhet och den helighetens närvaro man kan förnimma där. Men vägen dit har varit krokig. Som barn fanns det annat som fångade uppmärksamheten. Egentligen ska man väl inte berätta för mycket av sådant som kan verka vanvördigt men en berättelse kan jag nog dela med mig av...

Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.

Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.

Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.

Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.

Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.

En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.

- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!

Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?

Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.

På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.

I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.

Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.

Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.

Mer om söndagsskolan hittar Du här.

14 januari 2009

Läs vigselordningen

Nu kan man läsa själv - vilket man bör göra. Här finns förslaget till ny vigselordning som kyrkostyrelsen sänder ut på remiss. Av kyrkans tidigare syn på äktenskapet (förening av man och kvinna till inbördes stöd och samhällets bestånd) finns inget kvar. Man har nu fullt ut accepterat det man förväntar ska bli den sekulära lösningen på ett vidgat äktenskapsbegrepp. Hur det teologiskt och bekännelsemässigt motiveras vet väl ingen riktigt. Ska bli spännande att se.

Äktenskapet som gjorde comeback

Allt måste man inte skriva själv. Här ett längre citat ur Kyrkans Tidning:

Äktenskapet åter på banan
I det ”förslag till vigselordning för par av samma kön” som kyrkostyrelsen fattade beslut om i måndags, återfinns också det omdiskuterade begreppet ”äktenskap” på flera ställen. Även det en omsvängning jämfört med tidigare hållning. Så sent som i lördags, i en intervju med Sveriges Radios Eko-redaktion, gjorde Wejryd inga allvarliga försök att argumentera emot en ny vigselordning där äktenskapsbegreppet var ersatt med det mer könsneutrala ”sammanvigda”.

Och i en intervju i Kyrkans Tidning för ett år sedan, efter det att Svenska kyrkan i ett remissvar på ett statligt betänkande hade sagt ja till att viga samkönade par, sade sig ärkebiskopen vara tillfreds med att kyrkostyrelsen ville reservera begreppet äktenskap för heterosexuella par: - Man vill använda ett ord för bilar och olika ord för Saab och Volvo, var hans beskrivande metafor då.

Hoppades på bredare samling
Nu, efter det senaste beslutet i kyrkostyrelsen, förklarar Wejryd varför han har ändrat hållning när det gäller användning av ordet äktenskap i samband med vigsel av samkönade par. - Jag hade hoppats på en bredare samling. Men nu verkar det politiskt stängt, och då får vi söka nya spår.


Tidningen Dagen redogör också för förslaget. Man skriver: Orden "man/hustru"är inte längre med i förslaget. "Äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd..." heter det i den nuvarande utformningen. Det finns också ett alternativ där det heter "Äktenskapet är ett heligt förbund, förordnat och välsignat av Gud". Den och följande meningar är borttagna. Istället heter det " Kärleken har sitt ursprung i Gud. Förmågan att älska är Guds gåva till människan."
Orden "Att leva som man och hustru,,," är ersatt med "Att leva i äktenskap är ett ömsesidigt åtagande...."
När frågorna ställs till makarna är orden hustru och man borttagna och istället lyder frågorna:"Vill du ta NN till din maka/make och älska henne/honom i nöd och lust?"
Ordet äktenskap är också kvar vid det så kallande tillkännagivandet: "Ni har nu ingått äktenskap och bekräftat detta inför Gud och denna församling."
Men istället för att prästen säger "Ni är nu man och hustru" säger prästen: "Må livets Gud vara med er och leda er i sin sanning och kärlek, nu och alltid."

Dagen har också frågat några samfundsledare om Svenska kyrkans hållning.
Kyrkostyrelsen återinför nu äktenskapet i förslaget till könsneutral vigselordning. Samtidigt passar styrelsen på att byta fot om äktenskapet som varande en förening av man och kvinna (!). Man och hustru förpassas till historien om man får tro pressen.

Svenska kyrkan leds av en partipolitiskt sammansatt kyrkostyrelse. I kyrkostyrelsen ingår, förutom ärkebiskopen, 5 socialdemokrater, 3 moderater, 2 centerpartister, 1 kristdemokrat, 1 från folkpartister i Svenska Kyrkan (FiSK) och 2 partipolitiskt obundna (posk). Och så sägs det att kyrka och tro inte ska blandas samman med partipolitik.

13 januari 2009

Äktenskapet som går till historien

Äktenskapet försvinner och ersättas av "äkta makar" i förslaget till ny vigselordning för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Tidningen Dagen är mycket kritisk. Chefredaktör Elisabeth Sandlund skriver i sin ledare: Att ta bort termen äktenskap helt och hållet är en usel lösning på det dilemma som Svenska kyrkan befinner sig i. Den tillfredsställer inte någon. De som vill bevara äktenskapet som en beteckning på relationen mellan man och kvinna blir sannolikt upprörda. Och de som vill att även homosexuella par ska få gifta sig på samma villkor som heterosexuella par blir minst lika besvikna. RFSL:s vice förbundsordförande Ulrika Westerlund talar i Svenska Dagbladet om att det är ett sorgligt och anmärkningsvärt förslag.

Dagens Nyheter skildrade saken i en artikel bland annat med följande ord: Ordet "äktenskap", som i dag förekommer flitigt vid vigselakten, tas bort helt: "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" ersätts med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan".
Ärkebiskop Anders Wejryd förnekade i Ekots Lördagsintervju att det funnits en medveten tanke med att ta bort ordet "äktenskap": - Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.

Och i Svenska Dagbladet reportage hette det att: Under våren väntas den nya äktenskapslagstiftningen träda i kraft, som innebär att även homosexuella par får vigas i kyrkan. Det betyder att den nuvarande partnerlagen försvinner.
– När Riksdagen nu inför lagstiftningen måste Svenska kyrkan se till att förbereda för det om de vill fortsätta att förrätta vigslar. Det tycker jag att de har gjort på ett bra sätt, säger Carina Moberg (s) ordförande i civilutskottet där frågan om könsneutrala äktenskap bereds.
I förslaget till den nya vigselordningen som gäller båda homosexuella och heterosexuella par, framgår att formuleringarna man och hustru byts ut till maka/make och "Ni har nu ingått äktenskap" kommer i fortsättningen att heta "Ni är nu äkta makar"
Den stora förändringen i den nya förordningen är att ordet äktenskap försvinner från vigselakten.
– Det är sorgligt och anmärkningsvärt att kyrkan vill ta bort ett ord som använts så länge. Det verkar som de tycker att det är ett ord som ska skyddas till vilket pris som helst, säger Ulrika Westerlund.


Svenska kyrkan ska genom sin ärkebiskop och kyrkostyrelse snart gå ut med en remiss om en könsneutral vigselordning. Som underlag väljer man trydligen ordningen för välsignelse av ingånget partnerskap och inte vigselordningen. Om äktenskapet mönstras ut och det ska vara alldeles precis lika för alla - vad händer då med möjligheten att bli man och hustru? Och ordet"äkta" vad står det för? Har vi inte rensat sådana ord tidigare?


Ibland mal kyrkans kvarnar synnerligen långsamt. Men i detta fall har det blivit skyndsamt bråttom. Innan det finns en ny lag att förhålla sig till. Innan landets riksdag gjort det lagligt med samkönade vigslar är Svenska kyrkan i färd med att justera sina ordningar. Det är omtänksamt och förutsende. Och får beröm av Carina Moberg (s) i Civilutskottet. Man sköter sig, tycker hon, och det måste man om man vill fortsätta förrätta vigslar. Innebär det då att det kanske är slut med vigslar för våra muslimska vänner, för Romersk katolska kyrkan, för alla Ortodoxa kyrkor och för de flesta av alla de gamla så kallade frikyrkorna?
Har Svenska kyrkan på samma sätt förberett sina vänner (!) i Borgåöverenskommelsen om vad man tänker? Kräver inte de ekumeniska avtalen och umgängesformerna att man för dialog också med dem och inte bara med Sveriges riksdag?! Sänd därför remissen till Sveriges kristna råd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen, Kyrkornas världsråd och Kommissionen för Faith and Order. Sänd remissen till alla dem vi har ekumeniska dialoger och överenskommelser med. Till exempel till Anglikaner och Lutherska kyrkor inom Borgågemenskapen. Där har ju Svenska kyrkan skrivit på att hon ska: åstadkomma lämpliga former för kollegialt och konciliärt rådslag vad gäller avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst...


10 januari 2009

Kräv ett stopp för massakern i Gaza!

Kyrkornas världsråd och kyrkor och trossamfund kräver att krigshandlingarna och våldet ska upphöra. Man vill medverka till en förhandlingslösning som åstadkommer en rättvis och varaktig fred för Palestinier och Israeler. Internationell rätt och mänskliga rättigheter måste respekteras. Hela världen vädjar om eld upphör och kräver ett stopp för Israels blockad av Gaza. Massakern i Gaza måste få ett slut!

Situationen i Gaza ter sig så overklig i vårt fredliga hörn av världen. Bilderna av raserade hus, sönderskjutna skolor och döda barn. Bilderna som vi knappt orkar se. Bilderna gör oss upprörda och förtvivlade. Vi är bröder och systrar i samma mänskliga familj. När raketer och bomber ödelägger människors liv så angår det oss alla.

Oproportionerlig vedergällning och urskillningslöst dödande är vedervärdigt. Därför bör Israel sätt stopp för anfallen mot inspärrade och kringskurna människor. Men Hamas måste också avstå från raketattacker.

Barnen drabbas när Israel inte vill eller kan bygga en fredlig värld. Barnen drabbas när Palestinier inte heller förmår lösa konflikten. Barnen drabbas när egen särart blivit viktigare än samexistens och mänskliga rättigheter. Barnen drabbas när rättvisa och fred kommer långt ner på listan.

Den bibliska visionen är att freden ska komma, att vapnen skall slipas om till plogbillar, att människor ska leva i försoning och få njuta av livets goda. Det som sker i Gaza ökar fiendskapen och får hatet att växa.

Vi solidariserar oss med, och ber för, de drabbade, för dem som fått sin tillvaro sönderslagen och sina familjer sönderbombade. Fred är en medmänsklig plikt och ett gudomligt uppdrag. Fred slår rot när människor känner igen sig själva i andra, när kärlek och gemenskap blir viktigare än hat, när tillit får mer utrymme än fruktan. Fred blir det när hoppet segrar över förtvivlan. Det är vad vi ber för och hoppas på!

God of mercy and compassion,
Of grace and reconciliation,
Pour your power upon all your children in the Middle East.
Let hatred be turned into love, fear to trust,
Despair to hope, oppression to freedom,
Occupation to liberation,
That violent encounters may be replaced by loving embraces,
And peace and justice could be experienced by all. Amen.
Bön från Kyrkornas Världsråd: From Imagine Peace, a devotional resource from the WCC Decade to Overcome Violence, 2008

09 januari 2009

Rätt lära är språklära

Idag kan jag inte låta bli att fortsätta citera ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Det handlar om den muntliga och skriftliga framställningen där alla vi bloggare kan ha nytta av goda råd, tips och vägledning.

Winge skriver att den som ägnar sig åt muntlig och skriftlig framställning måste:
3. Kunna yttra sina tankar både muntligt och skriftligt. Dertill hörer, att han är så bekant med språket, att han förstår wälja de rätta orden för sina tankars uttryck och rätt sammanbinda orden till satser, så att den hörande eller läsande erhåller ett fullständigt och rigtigt begrepp om det, som föregår i den föredragandes inre. Dertill kommer slutligen:

4. Det yttre föredraget, som, wid den muntliga framställningen, består deri, att talaren låter ljuden på ett angenämt sett höras, höjer eller sänker rösten efter behof, samt förstår att, genom sin hållning, ansigtets uttryck och sina åtbörder, lifligare framställa tanken. Detta kallar man Deklamation. (Här måste jag reservera mig för enstaka skrivfel eftersom allt inte var riktigt möjligt att avkoda)

Nu vill man inte alltid avslöja vad som försigår i den skrivandes inre. Man kanske rent av vill föreställa sig och låtsas som om det man har det på hjärtat verkligen är det som man har på hjärtat?! Vår tid är ju förställningens tid, rollernas och spelets tid - så den naiva uppriktighet som Winge framhåller kan komma som en befrilese för oss. Tänk om allt verkligen kan visas som det verkligen är, även det som finns inombords.

Sedan vore det önskvärt att man kunde låta ljuden ljuda angenämt. Så fint för oss kraxare och harklare att kunna bli angenäma.

Winge fullföljer sitt resonemang:
Wid den skriftliga framställningen fordras, att den skrifwande kan så nyttja skrifttecknen, att läsaren är i stånd att urskilja dem, hwilket kallas att skrifwa läsligt. Har någon så utbildat sin färdighet att skrifwa, att det han skrifwer äfwen behagar ögat genom renhet, regelmessighet, elegans och proportion, så skrifwer han wäl, och denna konst kallas Skönskrifningskonst (Kalligraphi).

Jag som är gammal nog att ha haft välskrivning har hela livet längtat efter att kunna skriva skönt. Men min skrivstil har aldrig någonsin behagat ögat utan fastmer bekymrat förståndet. Denna utmaning mot intellektet har varit betydande, och svår, eftersom dessa mina minsta skrivtecken inte enkelt låtit sig avkodas, och än mindre, begripas. Men just här, och nu, har jag valt de rätta orden, för mina tankars uttryck, och, någorlunda rätt, sammanbundit orden till satser så att man fått inblick i den föredragandes inre. Så det så.



08 januari 2009

Språklära för bloggare?

Bokhyllorna döljer oanade skatter. Där finns mitt ibland romaner, detektivhistorier och thrillers en fin gammal Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828.

Vilken källa av goda råd att ösa ur! Elegant och logiskt lär man barnen det de behöver veta. Särskilt tänker jag på avsnittet med början på sidan 127 om Den muntliga och skriftliga framställningen. En sådan skrift skulle företagen som tillhandahåller bloggutrymme för envar med fördel ha utlagd på nätet som en hjälpreda för det skrivande folket. Ett slags språklig ryggrad för bloggossfären skulle på det sättet skapa stadga och klarhet i hanteringen av ord, satser och meningar. En gemensam språkplanka att makligt vandra fram på skulle då enkelt tillhandahållas och förhoppningsvis brukas.

Låt oss ta del av visdomen från fordomdags:
Såsom rättskifningen lärer, att af rätta bokstäfwer bilda orden, likaså bör man lära, att af orden sammanställa satser och af satserna en afhandling, så att wåra tankar uttryckas tydligt, d. ä, så, att en annan förstår det, och angenämt, d.ä. så, att han gerna hör eller läser det. Denna konst, att framställa sina tankar, kallas, om det sker muntligt, Talekonst, och, om det sker skriftligt, Stil.

Hwar och en, som will meddela andra sina tankar, måste nödvändigt:
1. Hafwa tankar, d.ä. det måste wara något inom honom, hwarom han will underrätta andra. Djuret, barnet kunna, äfwen om de hade förmåga att tala eller skrifwa, icke framställa något, emedan det fattas dem tankar. Dessa tankar uppkomma antingen i menniskans inre, eller wäckas de utifrån; det första kallar man Eftertanka, det senare Erfarenhet. Han bör
2. Kunna ordna sina tankar, så att de ställas i en wiss följd och hafwa inbördes sammanhang, hwarigenom tydlighet och fullständighet i talet erhålles..."


Klart och enkelt bringas reda i virrvarret inom oss så att ord och satser nu och framgent kan ordnas på det bästa sätt!

07 januari 2009

Tolerans, politik och religion


I ett debattinlägg i tidningen Dagen skriver Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap och Rolf Åbjörnsson, advokat (båda tillhöriga Claphaminstitutet) skriver om tolerans och intolerans. De smenar att: Det kan vidare tyckas ironiskt att toleransen i samma kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser, inte minst när det gäller synen på kristendomen. Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte dem som inte tolererar allt, särskilt om dessa meningsvedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv.

Onekligen har debattörerna en poäng. Det finns en koppling mellan personer och grupper som ser sig själva som toleranta, framsynta och progressiva och en hållning där man är starkt emot det som kan uppfattas som med en ibland missbrukad term "klassisk", traditionsbunden och dogmatisk kristendom. Hur urvalet av vad som kan godtas och vad som behöver kritiseras och förkastas går till är svårt att riktigt veta.

Lejon och Åbjörnsson: Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.

Mitt intryck är att mångfaldens samhälle, det pluralistiska, inte är en gemenskap där mångfalden alltigenom uppskattas. Mångfald har blivit ett övertalande begrepp som används för att hävda en formell rätt till representation i offentliga institutioner eller ifråga om åsiktsfrihet - men reellt kan det se helt annorlunda ut. Särskilt religiös tro och värderingar som hör samman med sådana åskådningar kan ha svårt att finna utrymme! När det kommer till kritan vill starka politiska krafter avvisa mycket av det den nya mångfalden för med sig.

Lejon och Åsbjörnsson skulle just därför behöva bli betydligt mera konkreta i sina exempel för att deras inlägg skall kunna bli riktigt utmanande. För tänka mer i dessa frågor behöver vi. Toleransen har verkligen sina gränser. Och många vill gärna tillgodoräkna sig mångfalden eftersom det kan ge politiska poäng utan att man verkligen i grund och botten behöver vara kulturöppen.

05 januari 2009

Fred - ett gudomligt uppdrag

Utdrag ur ny predikan på ordrik

Rakter har regnat över Israel
och Israel har invaderat
denna hermetiskt tillslutna stad
efter dagar av beskjutning

Vi känner förtvivlan över det som händer
och önskar att världssamfundet ska
ingripa för att hejda dödandet
Många civila offer har krävts
Vi kan ha olika uppfattningar och sympatier
Alla, även propalestinier och proisraeler
behöver be och arbeta
för att de som har makt
Israels regering, Hamas och andra
inte förlitar sig på militära åtgärder
utan verkar för rättvisa
och rättfärdighet
Fred är en mänsklig plikt
och ett gudomligt uppdrag

Vi ber för eld upphör
för försoning och fred

03 januari 2009

Vara stressad eller bara vara

Detta år kan bli annorlunda. Det beror i allra högsta grad på mig själv. Att tillåta sig bli jagad av alla uppgifter ger en inre oro. Men - även i de många uppgifternas land kan man finna punkter av vila och koncentration. Genom att boka nya möten med allt längre intervall. Ha tid. Gott om tid. Så att inte allting komprimeras och mångdubblar stressen.

Ingen tjänar på att vi får så bråttom med förändringar att vi inte får tid att i lugn och ro tala igenom saker och ting. Så nu när jag tittar i min kalender blir det en nödvändig insats att maka på det som klumpar ihop sig. Min insats får bli för stillhet och ro. Ett förhållningssätt som inte ger utrymme att springa mellan möten, som förhindrar att gång på gång hugga tankar i luften.

Men det är klart att bara glesare möten inte ställer tillrätta det jagade sinnets hastiga tempo. Att vara stressad är något helt annat än att vara. Bara vara. Inför det som går utöver mig själv. Stunder av varande i kontemplation och bön utan driv och riktning kanske är det viktigaste jag kan åstadkomma den närmaste tiden. Och ta emot som gyllene ögonblick. Och då måste jag inte genast ha en åsikt om allt som rör sig.