Radiogudstjänsten kunde inte spelas in i min församling. Skälet var att jag som var tänkt predikant stod på politisk lista. Visserligen långt ner på en plats som normalt innebär att man inte kan väljas in. Möjligheten att bli inkryssad är mikroskopisk och egentligen helt obefintlig. Men eftersom man visste att jag fanns som supportersvans på en kommunal lista och på en riksdagslista blev det ingen radiogudstjänst! Hårda regler för att upprätthålla partipolitisk neutralitet? Och för att inte ge någon uppmärkamhetsfördelar.
I Svenska kyrkan har vi ett och annat att lära. Särskilt Kyrkans Tidning borde ta intryck av Sveriges Radio (som man kan tycka går till överdrift). Men i dagens Kyrkans Tidning exponeras en av de två biskopskandidater som ska väljas till biskop i Linlöpings stift - Mikael Mogren.
Han är en utomordentligt duktig och intressant person, vilket kan förklara att han blir så exponerad. Och blir Mikael vald blir han säkerligen en mycket kompetent och spännande biskop. Men Kyrkans Tidning borde veta bättre. Särskilt som man nu i samma nummer kan meddela att Modéus och Mogren går vidare i Linköping. Även om det hade varit före första valomgången i Linköping borde KT avstått från att göra en exklusiv intervju i sin bilaga Ideell. När tidningen dessutom - med stor bildbyline - ger ordet åt Mikael Mogren i den textutläggning tidningen håller sig med blir publiceringen etiskt mycket tveksam och måste ifrågasättas. .
Det är klart att det kan kittla att en person som heter Mikael får göra utläggningen inför den Helige Mikaels dag - men sådana lustifikationer väger fjunlätt mot uppgiften att stå fri från att ge kandidater oproportionerlig uppmärksamhet och därmed fördelar i ett pågående val. Skärpning!
30 september 2010
29 september 2010
Vem är lik Gud?
Denna dag är speciell. I almanackan står det Mikael och Mikaela. Namnet Mikael som ärkeängeln har kan uttydas: Vem är lik Gud?
Många försöker ersätta den Gud de inte tror på med annat i livet. Det får följder och märks också i Svenska kyrkan, inte bara utanför den:
Är sången svag, tycks bönen stum,
och glesnar Guds församling -
hör, templet är av änglar fullt/
som lovar Gud trefaldig.
Så sjung med dem till Guds behag.
Det är Guds änglars dag i dag.
Guds lov ske nu och alltid.
SvPs 483:5
Och lovsången de sjunger, vad handlar den om?
Högt lovat vare Jesu namn,
du änglaskara, sjung,
och bär den gyllne kronan fram
till honom, alla kungars kung.
SvPs 14:1
Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd
samt tusen, tusen helgon där
och sjunga med stor fröjd:
Halleluja! O Guds Lamm
som har segrat på Golgata!
Halleluja, halleluja, halleluja! Amen.
SvPs 16:1
Lovsången dånar. Men det blir mer än sång, det blir dans och lek:
De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
SvPs 172:3
Många försöker ersätta den Gud de inte tror på med annat i livet. Det får följder och märks också i Svenska kyrkan, inte bara utanför den:
Är sången svag, tycks bönen stum,
och glesnar Guds församling -
hör, templet är av änglar fullt/
som lovar Gud trefaldig.
Så sjung med dem till Guds behag.
Det är Guds änglars dag i dag.
Guds lov ske nu och alltid.
SvPs 483:5
Och lovsången de sjunger, vad handlar den om?
Högt lovat vare Jesu namn,
du änglaskara, sjung,
och bär den gyllne kronan fram
till honom, alla kungars kung.
SvPs 14:1
Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd
samt tusen, tusen helgon där
och sjunga med stor fröjd:
Halleluja! O Guds Lamm
som har segrat på Golgata!
Halleluja, halleluja, halleluja! Amen.
SvPs 16:1
Lovsången dånar. Men det blir mer än sång, det blir dans och lek:
De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
SvPs 172:3
28 september 2010
Det partierna gör kyrkan
En av församlingarnas viktigaste uppgifter är att missionera! Det ni! Mission i vår tid och i vårt land. Det kan verkligen behövas eftersom Svenska kyrkans medlemsmajoritet inte delar den tro som kyrkan sägs ha och bekänna. En klyfta öppnar sig onekligen och broarna in mot kyrkolivets centrum fungerar knappast. Bekymmersamt, eller hur.
Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.
Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...
Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.
Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...
Rött, blått och grönt
Vad är det som är rött, blått och grönt?
En papegoja? En solnedgång där äng möter hav?
Fel, fel fel, nä inte fel, men... det är ju kyrkomötet.
En papegoja? En solnedgång där äng möter hav?
Fel, fel fel, nä inte fel, men... det är ju kyrkomötet.
27 september 2010
Att säga det själv
I ett nyligen genomfört samtal kom ett märkligt påstående. Repliken löd: Det du säger, det säger du själv!
Betyder det att det jag säger är min egen övertygelse och formulering? Eller innebär det att somliga medmänniskor bara säger det andra säger? Eller att somliga tankar hamnar i andras munnar? Vem vet?
Men för min del duger det gott att veta, att det jag säger, det säger jag själv. Utom just här och nu - för det här har ju någon annan sagt.
Betyder det att det jag säger är min egen övertygelse och formulering? Eller innebär det att somliga medmänniskor bara säger det andra säger? Eller att somliga tankar hamnar i andras munnar? Vem vet?
Men för min del duger det gott att veta, att det jag säger, det säger jag själv. Utom just här och nu - för det här har ju någon annan sagt.
26 september 2010
Söndag - för vilken gång i ordningen?
Söndag. Vilodag. Herrens dag. Den som vill kan då gå i högmässan - såvida man inte tillhör en församling där man fått för sig att det är högmässans fel att färre finner vägen till kyrkan.
Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.
I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.
Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.
I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.
Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.
Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.
Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.
I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.
Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.
I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.
Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.
Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.
25 september 2010
Levande gudstjänst
Idag skall jag ha ett pass för kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, textläsare, förbedjare och människor med liknande uppgifter. Mitt ämne är levande gudstjänst. Naturligtvis kommer frågor att ställas om förhållandet mellan högmässans yttre gestalt och dess djupare innebörd. Vad är innebörden i det vi gör i våra olika roller och det vi gör tillsammans?
Uppenbarligen är det i åtskilliga församlingars gudstjänst en klyfta mellan det man gör där och då och det som människor tycker sig behöva. Och det är inte bara förståelse för liturgins olika moment som fattas. Det man upplever i en högmässa behöver ju inte bara ha betydelse utan också relevans. Farhågan är att liturgin som den ter sig för den ovane deltagaren inte når fram till våra enskilda och gemensamma behov på ett sådan sätt att många vill vara där igen och igen.
Individ och gemenskap. En levande gudstjänst fogar samman oss som är där till en församling, en gemenskap. Även om jag kommer dit ensam blir jag en del i ett gemensamt vi. Men om jag inte välkomnas, inbjuds och inkluderas kan gudstjänstens betydelse begränsas till något individuellt, min gudstjänst blir min, privat.
Delaktighet. Vi som är där dras in i skeendet. Genom den uppgift och roll vi har blir vi delaktiga. Men råder det betydande oklarhet om roller, uppgifter och om vad som ska ske kan delaktigheten riskeras eller bli ett problem. Här är svårigheterna större i en tid där många vill utmana former och gränser, vill pröva och göra allt. Den grundläggande rollfördelnigen kan uppfattas som en provokation för den som tycker sig ha förmågor, ibland mycket större, än de som leder eller agerar i enskilda uppgifter.
Relevans. Liturgin är inte bara något som sker till det yttre, är inte bara en dräkt, en yta. När det vi gör, säger, sjunger engagerar hela mig öppnar det för en helhetsupplevelse. Man kan naturligtvis stanna utanför genom att bara säga orden utan att låta dem bli mina, våra. Min erfarenhet är att det finns ett innanför eller utanför. Utanför blir jag åskådare, betraktare. Jag blir upptagen av den distans som handlar om att hela tiden värdera och bedöma. Innanför blir dialogen mellan mig, oss och Gud levande.
Något sådant tänker jag nog säga senare idag, men bättre och tydligare om jag förmår...
Uppenbarligen är det i åtskilliga församlingars gudstjänst en klyfta mellan det man gör där och då och det som människor tycker sig behöva. Och det är inte bara förståelse för liturgins olika moment som fattas. Det man upplever i en högmässa behöver ju inte bara ha betydelse utan också relevans. Farhågan är att liturgin som den ter sig för den ovane deltagaren inte når fram till våra enskilda och gemensamma behov på ett sådan sätt att många vill vara där igen och igen.
Individ och gemenskap. En levande gudstjänst fogar samman oss som är där till en församling, en gemenskap. Även om jag kommer dit ensam blir jag en del i ett gemensamt vi. Men om jag inte välkomnas, inbjuds och inkluderas kan gudstjänstens betydelse begränsas till något individuellt, min gudstjänst blir min, privat.
Delaktighet. Vi som är där dras in i skeendet. Genom den uppgift och roll vi har blir vi delaktiga. Men råder det betydande oklarhet om roller, uppgifter och om vad som ska ske kan delaktigheten riskeras eller bli ett problem. Här är svårigheterna större i en tid där många vill utmana former och gränser, vill pröva och göra allt. Den grundläggande rollfördelnigen kan uppfattas som en provokation för den som tycker sig ha förmågor, ibland mycket större, än de som leder eller agerar i enskilda uppgifter.
Relevans. Liturgin är inte bara något som sker till det yttre, är inte bara en dräkt, en yta. När det vi gör, säger, sjunger engagerar hela mig öppnar det för en helhetsupplevelse. Man kan naturligtvis stanna utanför genom att bara säga orden utan att låta dem bli mina, våra. Min erfarenhet är att det finns ett innanför eller utanför. Utanför blir jag åskådare, betraktare. Jag blir upptagen av den distans som handlar om att hela tiden värdera och bedöma. Innanför blir dialogen mellan mig, oss och Gud levande.
Något sådant tänker jag nog säga senare idag, men bättre och tydligare om jag förmår...
23 september 2010
Kallt eller varmt
Hösten är här och då passar hyresvärden på att stänga av värmen. Det är något rör i marken som måste svetsas om. Så nu huttrar vi, klär på oss tjocka tröjor och bränner ljus i rummen. Utifrån kan det säkert se mysigt ut när det glimmar av ljuslågor bak gardinerna. Det är kulet men vindfritt, såvida man inte ställer sig i närheten av fönstren. Listerna har gett upp och springorna garanterar livlig ventilation och rikt inflöde av dammpartiklar. Här kunde en Sherlock Holmes framgångsrikt öva sig på identifiering av fotavtryck, eller märken efter tassar.
Men det finns väl lösningar. Man kan ju använda ugnens grill och ha öppen lucka, värma upp plattorna på spisen eller spola upp varmvatten i hinkar? Snabba promenader mellan sovrum och kök gör att man efter en stund får upp värmen i blåfrusna tår, men då får man förstås ha strumpor, tofflor eller skor på sig. Åkarbrasor går också fint men risken är uppenbar att man i farten klipper till en närhetstörstande katt, en medmänniska eller ett levande ljus. Så vad göra?
Särskilt som Sixten, the cat, ofta markerar att han vill ut på balkongen. Med enträgna jamanden och strategisk positionering tilltvingar han sig uppmärksamhet. Ske min vilja, är budskapet. Men frihetstörsten inskränker sig för tillfället till att dörren till balkongen ska stå öppen. Där i dörrspringan lägger Sixten sig för att insupa ljud och rörelse, som vore detta en TV för katter - men att ge sig ut i den ruggiga gråheten undviker han för tillfället. Och det blir ju inte varmare i lägenheten av allt glappande med balkongdörren.
Nej, det är bäst att gå till jobbet så att man blir varm!
Men det finns väl lösningar. Man kan ju använda ugnens grill och ha öppen lucka, värma upp plattorna på spisen eller spola upp varmvatten i hinkar? Snabba promenader mellan sovrum och kök gör att man efter en stund får upp värmen i blåfrusna tår, men då får man förstås ha strumpor, tofflor eller skor på sig. Åkarbrasor går också fint men risken är uppenbar att man i farten klipper till en närhetstörstande katt, en medmänniska eller ett levande ljus. Så vad göra?
Särskilt som Sixten, the cat, ofta markerar att han vill ut på balkongen. Med enträgna jamanden och strategisk positionering tilltvingar han sig uppmärksamhet. Ske min vilja, är budskapet. Men frihetstörsten inskränker sig för tillfället till att dörren till balkongen ska stå öppen. Där i dörrspringan lägger Sixten sig för att insupa ljud och rörelse, som vore detta en TV för katter - men att ge sig ut i den ruggiga gråheten undviker han för tillfället. Och det blir ju inte varmare i lägenheten av allt glappande med balkongdörren.
Nej, det är bäst att gå till jobbet så att man blir varm!
22 september 2010
Den som använder sin röst blir hörd
I Örebro distrubueras tidningen AMOS inom de församlingar som ingår i Örebro kyrkliga samfällighet. AMOS skall alltså nå över 70 000 kyrkotillhöriga och många fler. I tidningen bladas en mindre och lokal publikation in: Örebro - mitt i livet.
I uppgiften som präst ingår ofta att skriva korta texter om allt möjligt mellan himmel och jord. Följande lilla budskap författade jag till numret, 3/2010, som kom ut strax före riksdagsvalet:
Gör din röst hörd, sjung i kör! Det gjorde jag! Särskilt minns jag när kören skulle börja kraftfullt och jag sjöng några sekunder för tidigt. Alldeles ensam brast jag ut i ett bröl. Före alla andra. Ingen kunde undgå att höra min röst!
Men - alla som sjungit i en kör vet vilken glädje och kraft det finns i att sjunga tillsammans. Man fylls av livsluft av att höja sin röst. Alla bidrar. När det sker lyfter sången. Det svåra i körsång är förstås att bli en del av helheten. Inte minst att starta och sluta samtidigt som de andra. Annars blir man som jag, en sådan där ofrivilligt solist.
Körsångaren gör sin individuella röst hörd och bidrar till körens klang. Men var och en kan inte segla fritt utan behöver samverka med andra. Det är gemensamt som man blir en kör. Kören behöver många lagspelare och ibland solister som träder fram ur gemenskapen och sjunger när de ska. Men om ingen vill höja sin röst, då blir det ingen körsång. Man måste våga. Tillsammans.
När det är val är själva poängen att medborgaren gör sin röst hörd. Tillsammans med andras röster får den betydelse och effekt. Det är en mänsklig rättighet att rösta! Det hävdar t o m FN.
Att vara med i en församling har också med de mänskliga rättigheterna att göra. När vi firar gudstjänst använder vi vår religionsfrihet genom att som det står, ”ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst…”. Denna rätt formuleras av FN i deklarationen om mänskliga rättigheter.
I församlingen behövs Din röst. I gudstjänstens psalmsång och i reflektion och samtal. Rösten behövs också i bönen. Och den som använder rösten för att be blir hörd! Av Gud. Din röst och Dina krafter behövs också när kyrkan på uppdrag från Gud vill lyssna till nöden och kämpa för rätten!
I uppgiften som präst ingår ofta att skriva korta texter om allt möjligt mellan himmel och jord. Följande lilla budskap författade jag till numret, 3/2010, som kom ut strax före riksdagsvalet:
Gör din röst hörd, sjung i kör! Det gjorde jag! Särskilt minns jag när kören skulle börja kraftfullt och jag sjöng några sekunder för tidigt. Alldeles ensam brast jag ut i ett bröl. Före alla andra. Ingen kunde undgå att höra min röst!
Men - alla som sjungit i en kör vet vilken glädje och kraft det finns i att sjunga tillsammans. Man fylls av livsluft av att höja sin röst. Alla bidrar. När det sker lyfter sången. Det svåra i körsång är förstås att bli en del av helheten. Inte minst att starta och sluta samtidigt som de andra. Annars blir man som jag, en sådan där ofrivilligt solist.
Körsångaren gör sin individuella röst hörd och bidrar till körens klang. Men var och en kan inte segla fritt utan behöver samverka med andra. Det är gemensamt som man blir en kör. Kören behöver många lagspelare och ibland solister som träder fram ur gemenskapen och sjunger när de ska. Men om ingen vill höja sin röst, då blir det ingen körsång. Man måste våga. Tillsammans.
När det är val är själva poängen att medborgaren gör sin röst hörd. Tillsammans med andras röster får den betydelse och effekt. Det är en mänsklig rättighet att rösta! Det hävdar t o m FN.
Att vara med i en församling har också med de mänskliga rättigheterna att göra. När vi firar gudstjänst använder vi vår religionsfrihet genom att som det står, ”ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst…”. Denna rätt formuleras av FN i deklarationen om mänskliga rättigheter.
I församlingen behövs Din röst. I gudstjänstens psalmsång och i reflektion och samtal. Rösten behövs också i bönen. Och den som använder rösten för att be blir hörd! Av Gud. Din röst och Dina krafter behövs också när kyrkan på uppdrag från Gud vill lyssna till nöden och kämpa för rätten!
Valet som skönhetstävling
Skola, skatter, sjukförsäkring ersatte i årets valrörelse tidigare bataljers: vård, skola, omsorg. Men få människor har vetat vad de olika partierna egentligen önskat göra. Det har inte kommit annat än ytligt material hem i brevlådorna inget fylligt informativt som man kan läsa för att i lugn och ro bilda sig en egen uppfattning.
När huvudkällan till väljarinformationen är television och dagstidningar blir de politiska budskapen förytligade och reducerade till slagord – och dessa korta devisers överensstämmelse med den politiska processen är svag. Det är som om politikerna inte vill att väljarna ska vara intresserade av bakomliggande idéer. Och inte bekymra sig om hur vägarna att förverkliga dessa framtida visioner är tänkta att se ut.
Även om de ekonomiska frågorna funnits med i valrörelsen har diskussionen intill utmattning handlat om skattesänkningar. Är det verkligen så att skattesänkningar antingen bygger ett nytt samhälle eller skapar massfattigdom och nya klassklyftor? Ingen reder ut hur de ser på sambanden mellan ekonomi, skatt och fördelning.
Följden av denna medialisering är torftig information från partiernas sida och bristande kunskap hos väljarna. Det är politik som skönhetstävling! Vem verkar vara en trevlig prick? Vem verkar veta vad han eller hon talar om? Hur ser de ut? Vilka känslor väcker de? Med vilka köttben lockar de till sympati?
I valrörelsen tog de etablerade partierna dumt nog inte debatten med Sverigedemokraterna, de platsade inte som skönheter, de fula. Istället vände man dem ryggen, vägrade se dem eller diskutera med dem. SD:arna tilläts framstå som underdog, blev en opposition till hela etablissemanget. Och när partiet mer och mer fick martyrstämpeln som förföljt, hotat, överfallet och berövade rätten att framföra sitt (främlingsfientliga) budskap vann de sympatier som mer än väl räckte ända in i riksdagen.
Valrörelsen förminskas och blir offer för det korta perspektivets överbud. Partierna agerade i valrörelsen genom ”gåvor” till speciellt uppmärksammade grupper, som till exempel pensionärer, sjuka och studerande ungdomar, och ville på så sätt ”köpa” sig sympati. Politiken blir under några månader ett kortspel om väljarnas gunst, med ständigt nya bud för att övertrumfa motståndarna. Vilka som använde sig av denna metod? Ja, det är bara att dra sig till minnes vad som hände.
Förkortning och förminskning av politiken märks också på det ivriga twittrandet och sms-andet. Man inser att dessa medier mer handlar om psykologi än politik. Man ska känna sig sedd och bekräftad: jag är en av dem som får sms. Men det finns fler nya medier. Någon 2-timmars dvd orkar ingen färdigställa och därför får väljarna inte heller någon medföljande valplattform och idéprogram i skrift.
Om något parti valde den långsamma metoden att informera, fyllig skriftlig information till hushållen istället för reklambladens korta propaganda, så skulle man förmodligen tappa väljarstöd. Medborgarna nöjer sig, sorgligt nog, med vad de får och har redan passiviserats och själva medialiserats. Fördjupning och kunskap lämnas bakefter. Skenet, föreställningen och eventet, blir det viktiga. Så hotas naturligtvis viktiga demokratiska värden – som handlar om att medborgarna har rätt att få den information man behöver för att kunna bilda sig en välgrundad uppfattning och göra välövervägda val.
När huvudkällan till väljarinformationen är television och dagstidningar blir de politiska budskapen förytligade och reducerade till slagord – och dessa korta devisers överensstämmelse med den politiska processen är svag. Det är som om politikerna inte vill att väljarna ska vara intresserade av bakomliggande idéer. Och inte bekymra sig om hur vägarna att förverkliga dessa framtida visioner är tänkta att se ut.
Även om de ekonomiska frågorna funnits med i valrörelsen har diskussionen intill utmattning handlat om skattesänkningar. Är det verkligen så att skattesänkningar antingen bygger ett nytt samhälle eller skapar massfattigdom och nya klassklyftor? Ingen reder ut hur de ser på sambanden mellan ekonomi, skatt och fördelning.
Följden av denna medialisering är torftig information från partiernas sida och bristande kunskap hos väljarna. Det är politik som skönhetstävling! Vem verkar vara en trevlig prick? Vem verkar veta vad han eller hon talar om? Hur ser de ut? Vilka känslor väcker de? Med vilka köttben lockar de till sympati?
I valrörelsen tog de etablerade partierna dumt nog inte debatten med Sverigedemokraterna, de platsade inte som skönheter, de fula. Istället vände man dem ryggen, vägrade se dem eller diskutera med dem. SD:arna tilläts framstå som underdog, blev en opposition till hela etablissemanget. Och när partiet mer och mer fick martyrstämpeln som förföljt, hotat, överfallet och berövade rätten att framföra sitt (främlingsfientliga) budskap vann de sympatier som mer än väl räckte ända in i riksdagen.
Valrörelsen förminskas och blir offer för det korta perspektivets överbud. Partierna agerade i valrörelsen genom ”gåvor” till speciellt uppmärksammade grupper, som till exempel pensionärer, sjuka och studerande ungdomar, och ville på så sätt ”köpa” sig sympati. Politiken blir under några månader ett kortspel om väljarnas gunst, med ständigt nya bud för att övertrumfa motståndarna. Vilka som använde sig av denna metod? Ja, det är bara att dra sig till minnes vad som hände.
Förkortning och förminskning av politiken märks också på det ivriga twittrandet och sms-andet. Man inser att dessa medier mer handlar om psykologi än politik. Man ska känna sig sedd och bekräftad: jag är en av dem som får sms. Men det finns fler nya medier. Någon 2-timmars dvd orkar ingen färdigställa och därför får väljarna inte heller någon medföljande valplattform och idéprogram i skrift.
Om något parti valde den långsamma metoden att informera, fyllig skriftlig information till hushållen istället för reklambladens korta propaganda, så skulle man förmodligen tappa väljarstöd. Medborgarna nöjer sig, sorgligt nog, med vad de får och har redan passiviserats och själva medialiserats. Fördjupning och kunskap lämnas bakefter. Skenet, föreställningen och eventet, blir det viktiga. Så hotas naturligtvis viktiga demokratiska värden – som handlar om att medborgarna har rätt att få den information man behöver för att kunna bilda sig en välgrundad uppfattning och göra välövervägda val.
18 september 2010
Att bli sin egen viskning
Utdrag ur förra söndagens predikan, publicerad på ordrik:
I mardrömmar, och dessvärre
ibland i verkliga livet, kan jag tänka
att det är så man uppfattar kristen tro,
som en förutfattad mening
som en uppfattning
med ett enda inlärt svar
När vi idag ställer frågan
om det allra mest nödvändiga
om vad som är viktigast
vår allra djupaste trängtan
och längtan
befinner vi oss, står vi
framför våra egna liv
som i ett rum, framför ett skåp
och vi minns inte riktigt
vad vi gör där
Vi måste då bli vår
egen längtans viskning
I mardrömmar, och dessvärre
ibland i verkliga livet, kan jag tänka
att det är så man uppfattar kristen tro,
som en förutfattad mening
som en uppfattning
med ett enda inlärt svar
När vi idag ställer frågan
om det allra mest nödvändiga
om vad som är viktigast
vår allra djupaste trängtan
och längtan
befinner vi oss, står vi
framför våra egna liv
som i ett rum, framför ett skåp
och vi minns inte riktigt
vad vi gör där
Vi måste då bli vår
egen längtans viskning
17 september 2010
Katt på täppan
Efter några dagars studieresa återvände jag hem - och mottogs av en katt som inte visste om det fanns några tungt vägande skäl att vara glad eller bli upprörd. Sixten, the cat, ville vara nära, men inte inställsamt nära. Jag fick nådigt tillstånd att klappa honom. Ett kortvarigt och tveksamt nöje.
Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.
Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.
Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...
För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt
Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.
Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.
Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...
För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt
16 september 2010
Den som gör en resa...
Vid en nyligen genomförd studieresa till Lund, Malmö och Köpenhamn besöktes Malmö kyrkliga samfällighet i Kyrkans hus - Sjömansgården, som är belägen nära centralstationen. Kanslichefen Anders Lindberg gav en fyllig introduktion till verksamheten och dagens utmaningar. Det är en stor och omfattande organisation som handhar ekonomin och andra gemensamma frågor för ett stort antal församlingar (16). Liksom i många andra samfälligheter funderar man över framtidens kyrkliga organisation och över församlingsindelningsfrågor.
Efter en tågresa över sundet besöktes Domkyrkan i Köpenhamn, mitt i centrum, som har vunnit uppskattning för sin mångåriga satsning på Nattkyrkan. Där talar man om sin verksamhet som ett liturgiskt laboratorium, men allt som sker syftar till bön och stillhet. Konstnärer gör installationer som synliggör och lyfter fram sådant som är centralt i den nattöppna kyrkan. För tillfället en liten vägg av spegelfragment på vilka man kan rista namn på dem man ber för. Och själva uppsättandet av namnet och fragmentet på väggen blir till bön.
Till sist besöktes Danska Folkkyrkans Mellemkirkelige Råd där Jan Nilsson berättade om Rådets betydelse och arbetets inriktning. En särskilt glädjande händelse blir undertecknandet av Borgåöverenskommelsen som Danska folkkyrkan länge stått utanför. Den 3 oktober högtidlighålls inträdet i denna ekumeniska gemenskap melllan Lutherska nordliga kyrkor och den Anglikanska kyrkan.
I tidiga tyskalektioner fick man inpräntat att: Wenn jemand eine Reise tut, So kann er was verzählen... Den som gör en resa har något att berätta.
Mycket mer finns att förtälja, men inte nu och inte här.
Efter en tågresa över sundet besöktes Domkyrkan i Köpenhamn, mitt i centrum, som har vunnit uppskattning för sin mångåriga satsning på Nattkyrkan. Där talar man om sin verksamhet som ett liturgiskt laboratorium, men allt som sker syftar till bön och stillhet. Konstnärer gör installationer som synliggör och lyfter fram sådant som är centralt i den nattöppna kyrkan. För tillfället en liten vägg av spegelfragment på vilka man kan rista namn på dem man ber för. Och själva uppsättandet av namnet och fragmentet på väggen blir till bön.
Till sist besöktes Danska Folkkyrkans Mellemkirkelige Råd där Jan Nilsson berättade om Rådets betydelse och arbetets inriktning. En särskilt glädjande händelse blir undertecknandet av Borgåöverenskommelsen som Danska folkkyrkan länge stått utanför. Den 3 oktober högtidlighålls inträdet i denna ekumeniska gemenskap melllan Lutherska nordliga kyrkor och den Anglikanska kyrkan.
I tidiga tyskalektioner fick man inpräntat att: Wenn jemand eine Reise tut, So kann er was verzählen... Den som gör en resa har något att berätta.
Mycket mer finns att förtälja, men inte nu och inte här.
12 september 2010
Välkomnande
Det finns ofta anledning att ha bemärkelsedagar. Även i en församling. Idag välkomnas två nya medarbetare: en diakon och en kantor. Och förra söndagen tog vi emot en präst och en volontär. Dessutom uppmärksammade vi då en av församlingens unga som skulle åka ut som Ung i den världsvida kyrkan!
Snart blir det avtackningar och ännu något välkomnande. Vitalt och omväxlande är en församlings liv!
Snart blir det avtackningar och ännu något välkomnande. Vitalt och omväxlande är en församlings liv!
11 september 2010
Intryck från ett resursstarkt Lund
Återkommen från en studieresa i Lund, Malmö och Köpenhamn är intrycken många. Ett besök på Pastoralinstitutet i Lund är intressant. Rektor Ingegärd Sjölin bjuder på en tankeväckande jämförelse mellan sydsvensk religiositet och mellansvensk. Kan det vara så att jordarnas bördighet och det utsatta läget i söder fick människor att hylla livet och njuta när man kunde med gillen och fester? Och kan det förhålla sig så att magrare jordar och kortare säsong i inlandet (Närke) fick människor att bli mer pietistiska och längta till himmelens festligheter som kontrast till en knappare tillvaro? Kan sådana tankar bjuda förklaringar till den i mellansverige brutna kyrkliga seden och den mera levande kyrkliga traditionen i syd? Utmanande och spännande!
Ett besök vid Lunds domkyrka påbörjas med en dansföreställning på utsidan av Lunds domkyrkas norra torn. Sardine Sauvage dansar i luften. De inviger därmed den andra arkitektur- och filmfestivalen, ArchFilmLund 2010. Därefter blev det filmvisning i domkyrkans krypta av Teshigaras film om Gaudi (för en bredare publik mest känd för Barcelonas katedral).
Lunds domkyrka är en märklig plats där strömmarna av besökare aldrig sinar. Och på andra sidan sundet är den fortfarande och ofta uppfattad som en dansk kyrka. Nu bygger man ett domkyrkoforum som domprosten Håkan E Wilhelmsson är mycket stolt över, projektet har fått en egen hemsida.
Samuel Rubenson ansvarar för ett projekt om tidigt klosterväsende och antikt bildningsideal. Han besitter stort vetande om orientalisk kristendom, dess teologi, historia och utbredning. Han kan som få levandegöra historien och reflektera över historiens närvaro och betydelse i nuet. Han borde vara en av de mest anlitade föredragshållarna i landet. Kanske är han redan det? I så fall mer än välförtjänt. Om det förflutna negligeras och glöms bort och vi alltmer styrs av tillfälligt tyckande och kantrande opinioner - hur går det då? Och vart?
Ett besök vid Lunds domkyrka påbörjas med en dansföreställning på utsidan av Lunds domkyrkas norra torn. Sardine Sauvage dansar i luften. De inviger därmed den andra arkitektur- och filmfestivalen, ArchFilmLund 2010. Därefter blev det filmvisning i domkyrkans krypta av Teshigaras film om Gaudi (för en bredare publik mest känd för Barcelonas katedral).
Lunds domkyrka är en märklig plats där strömmarna av besökare aldrig sinar. Och på andra sidan sundet är den fortfarande och ofta uppfattad som en dansk kyrka. Nu bygger man ett domkyrkoforum som domprosten Håkan E Wilhelmsson är mycket stolt över, projektet har fått en egen hemsida.
Samuel Rubenson ansvarar för ett projekt om tidigt klosterväsende och antikt bildningsideal. Han besitter stort vetande om orientalisk kristendom, dess teologi, historia och utbredning. Han kan som få levandegöra historien och reflektera över historiens närvaro och betydelse i nuet. Han borde vara en av de mest anlitade föredragshållarna i landet. Kanske är han redan det? I så fall mer än välförtjänt. Om det förflutna negligeras och glöms bort och vi alltmer styrs av tillfälligt tyckande och kantrande opinioner - hur går det då? Och vart?
06 september 2010
Valrörelsen pågår
I Örebro svallar känslorna. Det är bråk mellan partier. Socialdemokraterna arrangerade en röstskola för väljare i stadsdelen Vivalla, en stadsdel av förortskaraktär där många har rötter i andra länder och kulturer.
Kritiken lät inte vänta på sig. Kristdemokrater gick i taket och såg det som något gränsande till manipulation. Man menade att socialdemokraterna "hållit väljarna i handen" in i valbåset. I dagens Nerikes Allehanda skriver Björn Sundin (s) att han blivit så arg att han kokade. Hade han inte haft kloka vänner hade han "nog polisanmält politiska motståndare för förtal".
En annan socialdemokrat, Alaa Idris, skriver också i NA att poängen med arrangemanget var att visa upp hur röstning går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. Och hon betonar att "alla var välkomna oavsett om man gillade de socialdemokratiska idéerna eller inte". Hon skriver också att hon skulle välkomna initiativ från sina politiska motståndare om de bidrog till att öka valdeltagandet i stora bostadsområden.
Att öka valdeltagandet i ett bostadsområde som Vivalla är viktigt. Där finns många röstberättigade som inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att påverka utvecklingen i stat och kommun genom att delta i valet.
I annonseringen inför aktiviteterna i Vivalla stod i en partiannons (1/9) med en bild på Mona Sahlin följande:
Förtidsröstningen startar
idag.
14.00 Röstskola med Alaa
Idris på kulturarenan
i Vivalla.
14.45 Mona Sahlin talar på
kulturarenan.
15.00 Mingel med Mona
Sahlin i Vivalla centrum.
Välkomna!
Och i en annan annons på samma sida står det: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är med vid röstskolan på kulturarenan i Vivalla kl 14.45.
Det borde inte komma som någon upprörande överraskning för arrangörerna att insatsen i Vivalla fick kritik. "Materialet som användes innehåller information på många språk och där ligger socialdemokratiska valsedlar" skrev NA torsdagen den 2/9. Och undervisningen följdes av ett besök av Mona Sahlin, och hennes budskap till mötesdeltagarna var att de skulle gå och rösta.
NA skriver: "Efteråt går alla som vill upp till biblioteket, som är vallokal, i centrum, tillsammans med Mona Sahlin. Det kom senare kritik från Kristdemokraterna att Mona Sahlin gick med dem dit för att rösta och att de inte kunde välja parti själva eftersom hon befann sig intill dem i lokalen. - Det är lögn. De människor som gick och röstade valde själva att rösta och ingen såg vilken valsedel de lade i kuvertet. Mona Sahlin befann sig aldrig i vallokalen, säger Lena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande."
I försvaret för arrangemanget valjer man att bemöta invändningarna som om de vore konkreta och faktiska beskrivningar av förloppet. Och då kan man kalla kritiken för lögn. Men - om kritiken istället är bildlig måste man kunna uppfatta att det är möjligt att ta folk i handen och leda dem till en röstlokal utan att bokstavligt hålla någon enda i handen.
Några förbud mot att undervisa och demonstrera för människor hur man gör när man röstar, det finns inte. Så på så sätt är insatsen inte mycket att säga om. Att röstskolan blir ett led i att värva röster är ju uppenbart, och också det får man göra. Och här ingick den i ett partipolitiskt arrangemang med besök av partiledaren Mona Sahlin. Att detta skulle påverka de röstande att lägga sin röst på socialdemokraterna är väl självklart, Kopplingen mellan skola, partiledarbesök och mingel i Vivalla centrum, där biblioteket/vallokalen ligger, är entydig.
Att irritation och starka reaktioner kommer har säkert att göra med att en röstskola om hur man gör, omedelbart följs av ett partiledarbesök med ett tal så att man ska förstå på vem man skall rösta. Det socialdemokratiska partiet och dess företrädare möter invändningar mot en påverkan, som några kritiker denna gång ansåg gick alldeles för långt. Och idag försvarar s-politikerna sin insats genom att med ilska och upprördhet slå tillbaka.
Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.
Valrörelsen pågår. Påtagligt i Örebro och Vivalla. Snart är det val!
Kritiken lät inte vänta på sig. Kristdemokrater gick i taket och såg det som något gränsande till manipulation. Man menade att socialdemokraterna "hållit väljarna i handen" in i valbåset. I dagens Nerikes Allehanda skriver Björn Sundin (s) att han blivit så arg att han kokade. Hade han inte haft kloka vänner hade han "nog polisanmält politiska motståndare för förtal".
En annan socialdemokrat, Alaa Idris, skriver också i NA att poängen med arrangemanget var att visa upp hur röstning går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. Och hon betonar att "alla var välkomna oavsett om man gillade de socialdemokratiska idéerna eller inte". Hon skriver också att hon skulle välkomna initiativ från sina politiska motståndare om de bidrog till att öka valdeltagandet i stora bostadsområden.
Att öka valdeltagandet i ett bostadsområde som Vivalla är viktigt. Där finns många röstberättigade som inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att påverka utvecklingen i stat och kommun genom att delta i valet.
I annonseringen inför aktiviteterna i Vivalla stod i en partiannons (1/9) med en bild på Mona Sahlin följande:
Förtidsröstningen startar
idag.
14.00 Röstskola med Alaa
Idris på kulturarenan
i Vivalla.
14.45 Mona Sahlin talar på
kulturarenan.
15.00 Mingel med Mona
Sahlin i Vivalla centrum.
Välkomna!
Och i en annan annons på samma sida står det: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är med vid röstskolan på kulturarenan i Vivalla kl 14.45.
Det borde inte komma som någon upprörande överraskning för arrangörerna att insatsen i Vivalla fick kritik. "Materialet som användes innehåller information på många språk och där ligger socialdemokratiska valsedlar" skrev NA torsdagen den 2/9. Och undervisningen följdes av ett besök av Mona Sahlin, och hennes budskap till mötesdeltagarna var att de skulle gå och rösta.
NA skriver: "Efteråt går alla som vill upp till biblioteket, som är vallokal, i centrum, tillsammans med Mona Sahlin. Det kom senare kritik från Kristdemokraterna att Mona Sahlin gick med dem dit för att rösta och att de inte kunde välja parti själva eftersom hon befann sig intill dem i lokalen. - Det är lögn. De människor som gick och röstade valde själva att rösta och ingen såg vilken valsedel de lade i kuvertet. Mona Sahlin befann sig aldrig i vallokalen, säger Lena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande."
I försvaret för arrangemanget valjer man att bemöta invändningarna som om de vore konkreta och faktiska beskrivningar av förloppet. Och då kan man kalla kritiken för lögn. Men - om kritiken istället är bildlig måste man kunna uppfatta att det är möjligt att ta folk i handen och leda dem till en röstlokal utan att bokstavligt hålla någon enda i handen.
Några förbud mot att undervisa och demonstrera för människor hur man gör när man röstar, det finns inte. Så på så sätt är insatsen inte mycket att säga om. Att röstskolan blir ett led i att värva röster är ju uppenbart, och också det får man göra. Och här ingick den i ett partipolitiskt arrangemang med besök av partiledaren Mona Sahlin. Att detta skulle påverka de röstande att lägga sin röst på socialdemokraterna är väl självklart, Kopplingen mellan skola, partiledarbesök och mingel i Vivalla centrum, där biblioteket/vallokalen ligger, är entydig.
Att irritation och starka reaktioner kommer har säkert att göra med att en röstskola om hur man gör, omedelbart följs av ett partiledarbesök med ett tal så att man ska förstå på vem man skall rösta. Det socialdemokratiska partiet och dess företrädare möter invändningar mot en påverkan, som några kritiker denna gång ansåg gick alldeles för långt. Och idag försvarar s-politikerna sin insats genom att med ilska och upprördhet slå tillbaka.
Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.
Valrörelsen pågår. Påtagligt i Örebro och Vivalla. Snart är det val!
03 september 2010
Rim al Amir är död
Har just fått besked genom NA på nätet att den svårt sjuka lilla flickan Rim al Amir har avlidit. Hon och hennes familj var utvisningshotade, men med beaktande av hennes svåra sjukdomstillstånd så beslutatde man nyligen att utvisningen inte skulle verkställas och att man skulle utreda frågan mer.
Nu löper tankarna. Åt alla möjliga håll. Ett barns liv, även om det blir kort och innehåller lidande och prövningar, är ett helt liv. Ett verkligt, ett riktigt, ett mänskligt liv även om villkoren och omständigheterna kan ha varit omänskliga.
När ett barn dör påminns jag om att vi inte förfogar över livet. Det är en gåva att ta emot men som ingen av oss kan äga. Barn har en särskild förmåga att locka fram kärleken i oss, får viljan att skydda och vårda att växa. Också det är gåvor. Men så, när ett barn dör, blir förtvivlan stor. Hoppet tycks förmörkat och förskingrat. Detta trots att jag vet att ljuset lyser i mörkret och livet segrar över döden. Då ropar man om förbarmande.
Idag ber vi för Rim al Amir
och för hennes familj.
Till Gud som omsluter
levande och döda
sätter vi vårt hopp!
En katt kan göra hål i ben
Vi har bekymmer. Inga nämnvärt stora, men tillräckliga för att behöva vrida på dem några varv i huvudet. Vad var det som hände? Hur kunde det bli så här?
Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!
Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund av oönskat slag.
Tveksamt reste jag mig, själv osäker på vad som skett. När smärtan hann ikapp tiden blev jag bara stående. Det är inte var dag man mitt i lägenheten måste fjärma sina byxor för att granska hål i lår och underben. Men där stod jag framför televisionen med rispor och sår och blodet forsande. Dessutom inramad av karameller som spritt sig ut över hela golvet. Och i televisionen pratade man bara på som om ingenting hänt. Tala om dum burk...
Sixten placerade sig långt utom räckhåll för sin husse vars beteende så förvirrat honom. Kraftiga smällar och högt oljud i hela rummet kan man inte tåla. Sixten tänkte: fara! Och så for han.
När min veklagan stillnat vägrade Sixten att återkomma. Han strök sig mycket avvaktande mot mitt ben när kvällsvarden vankades - det bedömde han klokast. Tänk om matskålens kött och lever annars inte skulle bli levererad. Men det var hastigt överståndet och sedan höll han sig på betryggande avstånd.
Demonstrativt vägrade Sixten någon stund senare att följa med till sitt nattkvarter i sovrummet. Istället föredrog han att ta det numera betydligt lugnare och tysta televisionsrummet i besittning. Där på en soffa ordnade han sitt nattläger.
Klockan tre i morse förbarmade jag mig och linkade ut till Sixten och klappade honom ömt: Det ordnar sig ska du se. Blodet flyter inte längre! Vi kan fortsätta vara bästa vänner! Sixten tittade avmätt på mig, karamellpojken, och vände bort huvudet. Inget annat att göra för den orolige hussen än att lomma tillbaka till sängkammaren.
Efter fem minuter kommer Sixten trippande, med svansen i givakt, som om nästan ingenting hänt. Hallå, ligger Ni och drar Er! Ska vi hitta på något? Slita strumpor ur byråer? Kloa på fåtöljer? Förresten, det kan vi göra senare. Just nu är jag trött. Man blir det av starka ljud, blod och tårar och sånt. Låt oss strunta i all uppståndelse, låt oss sova en stund!
Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!
Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund av oönskat slag.
Tveksamt reste jag mig, själv osäker på vad som skett. När smärtan hann ikapp tiden blev jag bara stående. Det är inte var dag man mitt i lägenheten måste fjärma sina byxor för att granska hål i lår och underben. Men där stod jag framför televisionen med rispor och sår och blodet forsande. Dessutom inramad av karameller som spritt sig ut över hela golvet. Och i televisionen pratade man bara på som om ingenting hänt. Tala om dum burk...
Sixten placerade sig långt utom räckhåll för sin husse vars beteende så förvirrat honom. Kraftiga smällar och högt oljud i hela rummet kan man inte tåla. Sixten tänkte: fara! Och så for han.
När min veklagan stillnat vägrade Sixten att återkomma. Han strök sig mycket avvaktande mot mitt ben när kvällsvarden vankades - det bedömde han klokast. Tänk om matskålens kött och lever annars inte skulle bli levererad. Men det var hastigt överståndet och sedan höll han sig på betryggande avstånd.
Demonstrativt vägrade Sixten någon stund senare att följa med till sitt nattkvarter i sovrummet. Istället föredrog han att ta det numera betydligt lugnare och tysta televisionsrummet i besittning. Där på en soffa ordnade han sitt nattläger.
Klockan tre i morse förbarmade jag mig och linkade ut till Sixten och klappade honom ömt: Det ordnar sig ska du se. Blodet flyter inte längre! Vi kan fortsätta vara bästa vänner! Sixten tittade avmätt på mig, karamellpojken, och vände bort huvudet. Inget annat att göra för den orolige hussen än att lomma tillbaka till sängkammaren.
Efter fem minuter kommer Sixten trippande, med svansen i givakt, som om nästan ingenting hänt. Hallå, ligger Ni och drar Er! Ska vi hitta på något? Slita strumpor ur byråer? Kloa på fåtöljer? Förresten, det kan vi göra senare. Just nu är jag trött. Man blir det av starka ljud, blod och tårar och sånt. Låt oss strunta i all uppståndelse, låt oss sova en stund!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)