Julkalendern kallas den adventskalender som televisionen under många år skapat. Där finns klassiker som Teskedsgumman, Ture Sventon och Pelle Svanslös. Men ingenstans kan man finna en av de mest omdebbaterade kalendrarna: Broster, Broster. Visst vore det väl intressant att få se om denna fantasirika historia, Broster, Broster, som handlade om familjen Granodlarna Wikmansson som väntar barn. Kalendern kunde uppvisa skådespelare som Claire Wikholm och Carl-Gustaf Lindstedt.! Vänsterstämpeln kanske har flagnat sedan 1971 då den sändes?
Vad många inte vet är att författaren var Göran Tunström! Vilket borde borga för att intresset för just denna kalender skulle kunna vakna på nytt. Bara någon vågade släppa ut den på marknaden. Men kommer den, kommer den väl först när marknaden för gamla julkalendrar är mättad?!
Om man inte kan vänta finns det ett par avsnitt utlagda på YouTube. Speciellt avsnittet där en dörr öppnas till en annan årstid, en annan tid, en annorlunda värld...
29 november 2010
Folket älskar ett hus
Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!
Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.
Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött
Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!
Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.
Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött
Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!
27 november 2010
Kyrkan finns ännu
På nätet finns allt fler aktörer som hör samman med kyrkan på något sätt. Betraktaren Björn Källström från Helsingborg har till och med Svenska kyrkans logga på sin sida, men är noga med att lägga in en brasklapp om att hans åsikter inte med nödvändighet alltid är Svenska kyrkans officiella. Nu senast skrev han om sina domsöndagstankar från en kyrkbänk. Ett relativt färskt inlägg alltså.
Viljan är ofta starkare än kraften vilket inte minst visar sig på flera bloggar där kyrkan som organisation inte orkar. Risken är att det kopplas till den inre oreda som chefskarusellen i Kyrkans hus i Uppsala tyder på. För många, för ofta och fördolt.
I bloggarnas sfär finns till exempel en Svenska kyrkans utvecklingsblogg där blogginlägggen släpar. Det senaste publicerat den 20 oktober. En månad mer eller mindre gör inte så mycket, kan jag säga även till eget försvar, men en organisations (t ex en kyrkas) officiella bloggar tål inte att framstå som ointressanta och avsomnade. Det kan uppfattas som en direkt spegling av tillståndet i denna organisation (tänk om det dessutom har något av profetisk insikt över sig).
Den uppmärksamme märker att Svenska kyrkans klimatblogg inte sedan den 25 januari i år har fått några nya inlägg. Det verkar som om bloggen kom till för att rapportera från klimatmötet i Köpenhamn – och besvikelsen blev väl så stor att ingen fortsättning följde. Och Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete tycks också ha gått i stå. Vilket är otroligt synd då just denna tid för insamlingar kunde behöva att alla kanaler för information var uppdaterade och aktiva. Skriv eller lägg ner, tycker jag. Orkar man inte kanske en notis varannan dag från det internationella arbetet med länkar till projekt och samarbetskyrkor ändå kunde vara intressant. Kunde ge bra information med liten insats.
På liknande sätt kan man leta sig igenom hemsidoroch bloggar där man inte orkat hänga med. Det fins någon sida hos Svenska kyrkans Unga som frusit fast år 2009. Exemplen kan mångfaldigas. Det vore bättre med korta livstecken som visar att kyrkan ännu finns...
Kan det hela ha att göra med det tidningen Dagen berättat om, att man nu ska göra en gemensam it-plattform för hela Svenska kyrkan? En något märklig satsning eftersom den skulle innebära sk tunna klienter hos brukarna, dvs man har inte egen lokal dator- och lagringskraft utan den centraliseras. Svenska kyrkan består ju av många församlingar som enligt kyrkoordningen inte kan toppstyras. Misstanken får ny näring. Misstanken att kyrkan från nationell nivå styrs mot att bli mera en organisation, ett varumärke, och allt mindre av lokala gemenskaper.
Viljan är ofta starkare än kraften vilket inte minst visar sig på flera bloggar där kyrkan som organisation inte orkar. Risken är att det kopplas till den inre oreda som chefskarusellen i Kyrkans hus i Uppsala tyder på. För många, för ofta och fördolt.
I bloggarnas sfär finns till exempel en Svenska kyrkans utvecklingsblogg där blogginlägggen släpar. Det senaste publicerat den 20 oktober. En månad mer eller mindre gör inte så mycket, kan jag säga även till eget försvar, men en organisations (t ex en kyrkas) officiella bloggar tål inte att framstå som ointressanta och avsomnade. Det kan uppfattas som en direkt spegling av tillståndet i denna organisation (tänk om det dessutom har något av profetisk insikt över sig).
Den uppmärksamme märker att Svenska kyrkans klimatblogg inte sedan den 25 januari i år har fått några nya inlägg. Det verkar som om bloggen kom till för att rapportera från klimatmötet i Köpenhamn – och besvikelsen blev väl så stor att ingen fortsättning följde. Och Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete tycks också ha gått i stå. Vilket är otroligt synd då just denna tid för insamlingar kunde behöva att alla kanaler för information var uppdaterade och aktiva. Skriv eller lägg ner, tycker jag. Orkar man inte kanske en notis varannan dag från det internationella arbetet med länkar till projekt och samarbetskyrkor ändå kunde vara intressant. Kunde ge bra information med liten insats.
På liknande sätt kan man leta sig igenom hemsidoroch bloggar där man inte orkat hänga med. Det fins någon sida hos Svenska kyrkans Unga som frusit fast år 2009. Exemplen kan mångfaldigas. Det vore bättre med korta livstecken som visar att kyrkan ännu finns...
Kan det hela ha att göra med det tidningen Dagen berättat om, att man nu ska göra en gemensam it-plattform för hela Svenska kyrkan? En något märklig satsning eftersom den skulle innebära sk tunna klienter hos brukarna, dvs man har inte egen lokal dator- och lagringskraft utan den centraliseras. Svenska kyrkan består ju av många församlingar som enligt kyrkoordningen inte kan toppstyras. Misstanken får ny näring. Misstanken att kyrkan från nationell nivå styrs mot att bli mera en organisation, ett varumärke, och allt mindre av lokala gemenskaper.
26 november 2010
På nätet - lite av varje
Från grannarna på bloggen kan man märka att:
Brygubben (Martin Garlöv) har reagerat med skärpa på några fördomsfulla uttalanden i Karlskoga Kuriren av Arbetsmiljöverkets Torsten Heinberg. Det är bekymmersamt när myndigheter generaliserar utifrån enstaka undantag och gör dem till gällande norm! Fler borde ryta till om dessa återkommande nidbilder av Svenska kyrkan.
Storasyster i Vassen (Miriam Klefbeck) ännu en gång sett sig nödsakad att understryka att det inte är ett teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor! Istället lyfter hon fram den diskriminering som alla kvinnor kan möta både i kyrkan men också i de flesta andra sammanhang. Bra att läsa, nyttigt att tänka över, nödvändigt att göra något åt…
Kyrkoordnaren Per Westberg skämtar med Broderskapsrörelsen som funderar över att byta namn till Sveriges troende socialdemokrater. Ska all sorts tro gå an? Själv undrar jag över alla som tror att religion är något av det mest ondskefulla som finns, de ska väl också med, om alla ska med?
Vill man få en överblick över en hel radda bloggares skrivande kan man botanisera i den bloggarlista som Kyrkpressen i Finland tillhandahåller. Om inte annat kan man lätt kolla den svenskspråkiga Kyrkpressens bild av kyrkolivet i Finland (ett tips till svenska dagstidningar och andra notis- och nyhetsjägare).
Vill man inte läsa alla möjliga kommentarer om dagsaktuella frågor kan man till exempel besöka Kyrkkaffe. En sida som Anna Braw basar över. Anna är redaktör på Libris bokförlag. Nu senast erbjuds vi ett recept på Ungerskt Bondbröd. Låter läckert!
Och vill man njuta av omväxlande fotografier bör man besöka Lars Ekblads fotodagbok. Jag har puffat för hans sidor tidigare. En benådad fotograf med öga för motiv!
Brygubben (Martin Garlöv) har reagerat med skärpa på några fördomsfulla uttalanden i Karlskoga Kuriren av Arbetsmiljöverkets Torsten Heinberg. Det är bekymmersamt när myndigheter generaliserar utifrån enstaka undantag och gör dem till gällande norm! Fler borde ryta till om dessa återkommande nidbilder av Svenska kyrkan.
Storasyster i Vassen (Miriam Klefbeck) ännu en gång sett sig nödsakad att understryka att det inte är ett teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor! Istället lyfter hon fram den diskriminering som alla kvinnor kan möta både i kyrkan men också i de flesta andra sammanhang. Bra att läsa, nyttigt att tänka över, nödvändigt att göra något åt…
Kyrkoordnaren Per Westberg skämtar med Broderskapsrörelsen som funderar över att byta namn till Sveriges troende socialdemokrater. Ska all sorts tro gå an? Själv undrar jag över alla som tror att religion är något av det mest ondskefulla som finns, de ska väl också med, om alla ska med?
Vill man få en överblick över en hel radda bloggares skrivande kan man botanisera i den bloggarlista som Kyrkpressen i Finland tillhandahåller. Om inte annat kan man lätt kolla den svenskspråkiga Kyrkpressens bild av kyrkolivet i Finland (ett tips till svenska dagstidningar och andra notis- och nyhetsjägare).
Vill man inte läsa alla möjliga kommentarer om dagsaktuella frågor kan man till exempel besöka Kyrkkaffe. En sida som Anna Braw basar över. Anna är redaktör på Libris bokförlag. Nu senast erbjuds vi ett recept på Ungerskt Bondbröd. Låter läckert!
Och vill man njuta av omväxlande fotografier bör man besöka Lars Ekblads fotodagbok. Jag har puffat för hans sidor tidigare. En benådad fotograf med öga för motiv!
25 november 2010
Lilla Örebro
Lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad. Nummer 7 i storleksordning sägs det. Med ambitioner som heter duga. Universitet och Universitetssjukhus - nu med läkarutbildning (efter träget arbete och hård kamp mot andra storsjukhus intressen). Till och med en Teologisk högskola finns här. Svenska Kammarokestern lyser, spelar vackert och efterfrågas starkt. Länsteatern spelar också liksom Martin Mutter, en fri grupp.
Förra veckan var innehållsrik, så där som örebroveckor gärna blir. Kommunen inbjuder varje år vid den här tiden till en särskild Toleransvecka! Ett viktigt evenemang som bygger på samhällets och organisationernas aktiva deltagande. 2 dagar (måndag-tisdag) avdelades detta år för Mänskliga Rättigheter - då ägde nämligen 2010 års MR-dagar rum i Örebro. En årlig konferens för experter, engagerade och kunskapstörstande inom rättighetsområdet. Mängder av spännande talare och seminarier. Allt väl sammanhållet i Conventum kongress (den centralt belägna konferensanläggningen som varje kommun har eller önskar sig). Där delades årets Per Anger-pris ut. Ett pris som Forum för levande historia tilldelar någon särskilt förtjänt kämpoe för mänskliga rättigheter.
Priset år 2010 gick till Elena Urlaeva, som är en av förgrundsgestalterna i Human Rights Alliance of Uzbekistan. Landet bröt sig loss från Sovjetunionen 1991 och har sedan dess styrts med järnhand av president Islam Karimov. Oppositionella tvingas systematiskt i exil, fängslas och hotas. Däribland ingår Elena Urlaeva som i mer än tio års tid kämpat för den enskilda individens rättigheter. För detta har hon tvångsintagits på sjukhus, där hon bland annat tvingats äta stark psykofarmaka. Hon arbetar med risk för sin egen säkerhet och har utsatts för ett flertal angrepp i sin kamp för mänskliga rättigheter. Särskilt allvarlig har situationen blivit efter massakern på oppositionella i Andizjan 2005, då hundratals demonstranter dödades av regimen. Man vet fortfarande inte exakt hur många, eftersom inga utomstående undersökningar fått göras. (cit fr Förum för levande historia)
Förra veckan var innehållsrik, så där som örebroveckor gärna blir. Kommunen inbjuder varje år vid den här tiden till en särskild Toleransvecka! Ett viktigt evenemang som bygger på samhällets och organisationernas aktiva deltagande. 2 dagar (måndag-tisdag) avdelades detta år för Mänskliga Rättigheter - då ägde nämligen 2010 års MR-dagar rum i Örebro. En årlig konferens för experter, engagerade och kunskapstörstande inom rättighetsområdet. Mängder av spännande talare och seminarier. Allt väl sammanhållet i Conventum kongress (den centralt belägna konferensanläggningen som varje kommun har eller önskar sig). Där delades årets Per Anger-pris ut. Ett pris som Forum för levande historia tilldelar någon särskilt förtjänt kämpoe för mänskliga rättigheter.
Priset år 2010 gick till Elena Urlaeva, som är en av förgrundsgestalterna i Human Rights Alliance of Uzbekistan. Landet bröt sig loss från Sovjetunionen 1991 och har sedan dess styrts med järnhand av president Islam Karimov. Oppositionella tvingas systematiskt i exil, fängslas och hotas. Däribland ingår Elena Urlaeva som i mer än tio års tid kämpat för den enskilda individens rättigheter. För detta har hon tvångsintagits på sjukhus, där hon bland annat tvingats äta stark psykofarmaka. Hon arbetar med risk för sin egen säkerhet och har utsatts för ett flertal angrepp i sin kamp för mänskliga rättigheter. Särskilt allvarlig har situationen blivit efter massakern på oppositionella i Andizjan 2005, då hundratals demonstranter dödades av regimen. Man vet fortfarande inte exakt hur många, eftersom inga utomstående undersökningar fått göras. (cit fr Förum för levande historia)
Själv kommenterar hon priset så här: Det är en stor ära för mig! Priset uppmärksammar omvärlden på situationen i Uzbekistan och visar hur viktigt vårt arbete för mänskliga rättigheter är. Vi människorättsförsvarare utmålas av myndigheterna som landsförrädare i olika kampanjer, men med ett sådant här pris hoppas jag folk får en annan, mera verklighetstrogen bild av det arbete vi utför.
När alla åkt hem blev det som vanligt igen. På lördagen var vi många som demonstrerade mot övergreppen mot kristna i Irak. På Domssöndagen hade många församlingar inom Svenska kyrkan ställt in sina egna högmässor för att fira en gemensam gudstjänst just i Conventum kongress. Där samlades dryga 700 personer. Orgeln hade ersatts av Olaus Petri musikkår och 80 körsångare fanns på plats. Från varje deltagande pastorat kom kors och ljus och flera andra aktivt medverkande. De vandrade in i kongresshallen från olika håll under sången De kommer från öst och väst (SvPs 323). Ett särskilt passande val i Örebro där man håller väderstrecken högt. Där bor man på norr eller väster osv. En inspirerande predikan av kh Ingemar Söderström engagerade och stimulerade till samtal och eftertanke. Utöver domarnas sedvanliga gula och röda kort visade han också ett vitt kort...
Den studiedag som följde efter kyrkkaffet handlade om en Pastoral Vision (inspirerad av London Challenge) och innehöll ett föredrag av biskop em Caroline Krook. Man kunde höra en knappnål falla under hennes 45 minuter. Senare under dagen kom Linköpings nyvalde biskop Martin Modéus till tals om gudstjänst och de underliggande behov, värderingar och känslor som en gudstjänst kan aktualisera. Mitt lilla bidrag fick handla om en av utmaningarna i den Pastorala Visonen: Kyrkan lyssnar till nöden och kämpar för rätten!
Så där kan det se ut och hålla på. I lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad.
21 november 2010
Stoppa dödandet av kristna i Irak!
Tal vid demonstration i Örebro, lördagen den 20 november, mot våldet som drabbar de kristna i Irak.
Ur Psaltaren 43:
Du är min Gud, min tillflykt.
Varför har du stött bort mig?
Varför måste jag gå sörjande,
plågad av fiender?
Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg
och till din boning,
så att jag får komma till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd,
Idag är vi många som delar sorgen och vreden. Många av oss som hör till Svenska kyrkan och andra kristna samfund, politiska partier och folkrörelser. De kristna i Irak har nyligen drabbats hårt av attacker och mordiska hatbrott. Oskyldiga människor har mördats för sin tros skull.
Men detta är inget nytt! Vi minns hur man år 2004 dödade 11 människor och skadade ett 50-tal i Bagdad och Mosul när de firade sin gudstjänst.
Och det har hänt på olika platser i olika tider. Det skedde i USA, under afroamerikanernas kamp för sina mänskliga rättigheter, då attackerades och brändes kyrkor. Då för att hindra de svartas mänskliga rättigheter. På många håll har man gått till angrepp utifrån politiskt och religiöst maktbegär. Vi minns att i Nigeria har kyrkor bränts ner och många har dödats. Vi glömmer inte alla attacker mot koptiska kristna i Egypten. I Indien har samma sak skett. År 2008 dödades där minst 20 människor i delstaten Orissa. Och i Indonesien mellan åren 1969-1998 attackerades kyrkor och kristna 460 gånger.
Idag protesterar vi mot den senaste tidens mordiska övergrepp i Irak, t ex angreppet på S:t Marias katedral i Bagdad då barn, kvinnor och präster angreps. Över 50 människor dödades! Avskyvärt! Förfärligt!
Den extrema islamismen drar sig inte för att på många håll angripa fromma människor som utövar sin tro och firar sin gudstjänst, människor som inget hellre vill än att leva i fredligt samförstånd. Man sätter sig över Islams och profeten Mohammeds respekt för bokens folk. I Irak vill den militanta islamismen driva bort, driva ut, den kristna minoriteten. Det är naken terrorism i syfte att åstadkomma religiös och etnisk rensning.
Världens regeringar och inflytelserika makthavare! Sluta blunda, sluta tiga! Börja lyssna, tala högt och se till att skydda de kristna i Irak! Försvara deras rätt till liv, frihet och trygghet. Vi kräver att Sveriges regering, FN, EU, Europarådet och Mellanösterns alla makthavare med all kraft hävdar de mänskliga rättigheterna där de överträds och föraktas. Just nu är det en fråga om liv och död för förföljda kristna i Irak, en fråga om deras rätt till sin tro, sitt land, sitt ursprung.
Stoppa dödandet av kristna i Irak!
Ur Psaltaren 43:
Du är min Gud, min tillflykt.
Varför har du stött bort mig?
Varför måste jag gå sörjande,
plågad av fiender?
Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg
och till din boning,
så att jag får komma till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd,
Idag är vi många som delar sorgen och vreden. Många av oss som hör till Svenska kyrkan och andra kristna samfund, politiska partier och folkrörelser. De kristna i Irak har nyligen drabbats hårt av attacker och mordiska hatbrott. Oskyldiga människor har mördats för sin tros skull.
Men detta är inget nytt! Vi minns hur man år 2004 dödade 11 människor och skadade ett 50-tal i Bagdad och Mosul när de firade sin gudstjänst.
Och det har hänt på olika platser i olika tider. Det skedde i USA, under afroamerikanernas kamp för sina mänskliga rättigheter, då attackerades och brändes kyrkor. Då för att hindra de svartas mänskliga rättigheter. På många håll har man gått till angrepp utifrån politiskt och religiöst maktbegär. Vi minns att i Nigeria har kyrkor bränts ner och många har dödats. Vi glömmer inte alla attacker mot koptiska kristna i Egypten. I Indien har samma sak skett. År 2008 dödades där minst 20 människor i delstaten Orissa. Och i Indonesien mellan åren 1969-1998 attackerades kyrkor och kristna 460 gånger.
Idag protesterar vi mot den senaste tidens mordiska övergrepp i Irak, t ex angreppet på S:t Marias katedral i Bagdad då barn, kvinnor och präster angreps. Över 50 människor dödades! Avskyvärt! Förfärligt!
Den extrema islamismen drar sig inte för att på många håll angripa fromma människor som utövar sin tro och firar sin gudstjänst, människor som inget hellre vill än att leva i fredligt samförstånd. Man sätter sig över Islams och profeten Mohammeds respekt för bokens folk. I Irak vill den militanta islamismen driva bort, driva ut, den kristna minoriteten. Det är naken terrorism i syfte att åstadkomma religiös och etnisk rensning.
Världens regeringar och inflytelserika makthavare! Sluta blunda, sluta tiga! Börja lyssna, tala högt och se till att skydda de kristna i Irak! Försvara deras rätt till liv, frihet och trygghet. Vi kräver att Sveriges regering, FN, EU, Europarådet och Mellanösterns alla makthavare med all kraft hävdar de mänskliga rättigheterna där de överträds och föraktas. Just nu är det en fråga om liv och död för förföljda kristna i Irak, en fråga om deras rätt till sin tro, sitt land, sitt ursprung.
Stoppa dödandet av kristna i Irak!
20 november 2010
Att fasta eller inte fasta
Sixten! Kom in! Du kan inte ligga där ute i snön!
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.
Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.
Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd och doftande kanelbullar. Än jag då? Skärpning krävs. En katt kan inte enbart leva av det som utgår från människans ordförråd utan behöver både blöt och torr spis ur skafferiet. Hur ska jag kunna söka de inre källorna när hungern sätter in?
Fastar inte katter? Min fråga lät lite förmäten. Jo, svarade Sixten, av nödtvång eller när andan faller på. Men vi är inte bundna av fasteperioder så där är du och jag ganska lika.
Generat tvingades jag tillstå att vare sig adventsfastan eller den stora fastan före påsk var något som särskilt många efterlevde, inte heller jag. Lite slarvigt kunde man väl avstå från något man gillar för att livet skulle vara lite torftigare den tiden, och möjligen kunde man skänka mer frikostigt till behjärtansvärda insamlingar, men... nej så mycket på fromt allvar är det inte. Men se på muslimerna, de fastar. Och de ortodoxa också, sa jag högt och med eftertryck.
Sixten tittade på mig som om jag var från förståndet. Du är väl vare sig muslim eller ortodox. Hur kom de in i bilden? Så fort man ska tala om människor som lever sin tro hänvisar du till någon annan trosinriktning. Blanda inte bort korten. Det är ju ett fuskresonemang. Det finns andra som lever efter sin tro och därför kan du fortsätta vara ljum och slapp och slö? Du är väl lutheran för katten! Det är ju hos dig jag bor, och det är här jag fastar, om behov uppstod.
Omedelbart bestämde jag mig för att avstå från förmiddagskaffet fram till jul. Eller in i halva advent. Eller idag...
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.
Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.
Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd och doftande kanelbullar. Än jag då? Skärpning krävs. En katt kan inte enbart leva av det som utgår från människans ordförråd utan behöver både blöt och torr spis ur skafferiet. Hur ska jag kunna söka de inre källorna när hungern sätter in?
Fastar inte katter? Min fråga lät lite förmäten. Jo, svarade Sixten, av nödtvång eller när andan faller på. Men vi är inte bundna av fasteperioder så där är du och jag ganska lika.
Generat tvingades jag tillstå att vare sig adventsfastan eller den stora fastan före påsk var något som särskilt många efterlevde, inte heller jag. Lite slarvigt kunde man väl avstå från något man gillar för att livet skulle vara lite torftigare den tiden, och möjligen kunde man skänka mer frikostigt till behjärtansvärda insamlingar, men... nej så mycket på fromt allvar är det inte. Men se på muslimerna, de fastar. Och de ortodoxa också, sa jag högt och med eftertryck.
Sixten tittade på mig som om jag var från förståndet. Du är väl vare sig muslim eller ortodox. Hur kom de in i bilden? Så fort man ska tala om människor som lever sin tro hänvisar du till någon annan trosinriktning. Blanda inte bort korten. Det är ju ett fuskresonemang. Det finns andra som lever efter sin tro och därför kan du fortsätta vara ljum och slapp och slö? Du är väl lutheran för katten! Det är ju hos dig jag bor, och det är här jag fastar, om behov uppstod.
Omedelbart bestämde jag mig för att avstå från förmiddagskaffet fram till jul. Eller in i halva advent. Eller idag...
19 november 2010
Människor går tungt om morgonen
På hallmattan rör sig pizzakartongen. Den prasslar och skrapar. Men inga möss syns till. Med sin svarta svans vinkar kartongen mot oss som passerar förbi. Det är hungriga Sixten, the cat, som klämt sig in mellan kartongens pappkäftar och hälsar morgonen med sin intensivt kommunicerande svans.
Du går så bekymrat, säger han till mig. Tungt och tveksamt på en och samma gång. Jag protesterade genast. Mitt sätt att gå kanske kan säga dig ett och annat. Men just nu är det bara sömnen, som ännu inte gått ur kroppen, som märks när jag knallar förbi. Och kanske, möjligen kan det vara så, irritationen över kylan som varje morgon tycks ha besegrat elementens värme. Inte ens en nyfådd födelsedagsmorgonrock av mjukaste frotté kan hålla all kall luft stången...
Skaffa dig päls, sa Sixten, och enbart svanstippen signalerade hur roligt han tyckte den kommentaren var. Uppmaningen började bli lite sliten, vilket inte hindrade honom från att mysa över sin egen finurlighet.
Kom ut ur kartongen och se på mig när vi ändå pratar med varandra. Han tittade ut från kartongen. Det såg märkligt ut, en kartong med ett nästan runt katthuvud och på andra sidan stack en rejäl svans ut. Sixten fokuserade mig med sina mandelformade pupiller och sa, när du vaknat och fått i dig kaffet kan du väl säga till. Men du brukar inte vara trevligare då, bara så du vet.
Nu hade pizza-Sixten retat upp mig. Vad gnäller du om, sa jag. Jag är väl inte otrevlig om morgnarna?!
På väg till frukost går du tyngd och från frukost går du ännu tyngre. Inte handlar det om sömn eller kyla, sa han bestämt. Har du aldrig funderat över varför jag alltid försöker ta mig upp på köksbordet?
Det är väl osten och skinkan som lockar, marmelad äter du ju inte, kontrade jag.
Sixten såg besviket på mig. Du märker inte att jag försöker hindra dig från att läsa tidingarna? Vad har människor sina ögon till? Är de någonsin kopplade till fattningsförmågan? Varför tror skulle jag annars försöka placera mig mitt på den uppslagna tidingen?
Jag replikerade, kanske för att hålla kylan borta? Tidningspapper isolerar. Därför stoppade man förresten tidningspapper i pjäxorna förr i världen.
Han lyfte förvånat på huvudet så att kartongen for upp. Har du haft tidningar i dina pjäxor? Sixten skakade på sig som för att dölja att han skrattade åt denna konstiga människa. Läser du med tårna också?
Nja. Men du, så gammmal är jag. Och det fungerade också utmärkt som isolering. Vi frös knappast alls om fötterna, inte ens i 20 minusgrader och det tack vara välstickade raggsockor och frikostigt med tidningspapper nedstoppade i skodonen som en sula.
Hm, sa Sixten och fortsatte, nej, jag behöver inte isoleras med tidningar. Jag ligger där enbart för att du inte ska bli så ledsen och vemodig eller arg och agiterad. Du kan ju inte fortsätta läsa om jag ligger tvärs över tidningen, eller hur?! Har du inte någonsin hört på dig själv? Låt mig citera: Va, är dom inte kloka. Det är bara död och elände. Nu har man delat ut rekordbonusar igen. Och kriget, detta förfärliga krig! Förbaskade nöjessidor, ingen recension över körkonserten idag heller. Fåntrattar... Han tystnade. Jag teg.
Sedan gick jag till frukostbordet och slog upp dagens tiding. Är dom inte kloka, hörde jag mig själv säga.
Du går så bekymrat, säger han till mig. Tungt och tveksamt på en och samma gång. Jag protesterade genast. Mitt sätt att gå kanske kan säga dig ett och annat. Men just nu är det bara sömnen, som ännu inte gått ur kroppen, som märks när jag knallar förbi. Och kanske, möjligen kan det vara så, irritationen över kylan som varje morgon tycks ha besegrat elementens värme. Inte ens en nyfådd födelsedagsmorgonrock av mjukaste frotté kan hålla all kall luft stången...
Skaffa dig päls, sa Sixten, och enbart svanstippen signalerade hur roligt han tyckte den kommentaren var. Uppmaningen började bli lite sliten, vilket inte hindrade honom från att mysa över sin egen finurlighet.
Kom ut ur kartongen och se på mig när vi ändå pratar med varandra. Han tittade ut från kartongen. Det såg märkligt ut, en kartong med ett nästan runt katthuvud och på andra sidan stack en rejäl svans ut. Sixten fokuserade mig med sina mandelformade pupiller och sa, när du vaknat och fått i dig kaffet kan du väl säga till. Men du brukar inte vara trevligare då, bara så du vet.
Nu hade pizza-Sixten retat upp mig. Vad gnäller du om, sa jag. Jag är väl inte otrevlig om morgnarna?!
På väg till frukost går du tyngd och från frukost går du ännu tyngre. Inte handlar det om sömn eller kyla, sa han bestämt. Har du aldrig funderat över varför jag alltid försöker ta mig upp på köksbordet?
Det är väl osten och skinkan som lockar, marmelad äter du ju inte, kontrade jag.
Sixten såg besviket på mig. Du märker inte att jag försöker hindra dig från att läsa tidingarna? Vad har människor sina ögon till? Är de någonsin kopplade till fattningsförmågan? Varför tror skulle jag annars försöka placera mig mitt på den uppslagna tidingen?
Jag replikerade, kanske för att hålla kylan borta? Tidningspapper isolerar. Därför stoppade man förresten tidningspapper i pjäxorna förr i världen.
Han lyfte förvånat på huvudet så att kartongen for upp. Har du haft tidningar i dina pjäxor? Sixten skakade på sig som för att dölja att han skrattade åt denna konstiga människa. Läser du med tårna också?
Nja. Men du, så gammmal är jag. Och det fungerade också utmärkt som isolering. Vi frös knappast alls om fötterna, inte ens i 20 minusgrader och det tack vara välstickade raggsockor och frikostigt med tidningspapper nedstoppade i skodonen som en sula.
Hm, sa Sixten och fortsatte, nej, jag behöver inte isoleras med tidningar. Jag ligger där enbart för att du inte ska bli så ledsen och vemodig eller arg och agiterad. Du kan ju inte fortsätta läsa om jag ligger tvärs över tidningen, eller hur?! Har du inte någonsin hört på dig själv? Låt mig citera: Va, är dom inte kloka. Det är bara död och elände. Nu har man delat ut rekordbonusar igen. Och kriget, detta förfärliga krig! Förbaskade nöjessidor, ingen recension över körkonserten idag heller. Fåntrattar... Han tystnade. Jag teg.
Sedan gick jag till frukostbordet och slog upp dagens tiding. Är dom inte kloka, hörde jag mig själv säga.
18 november 2010
Varför vill man inte utvärdera kyrka-stat?
Ibland undrar man om vi som varit med om samma händelse verkligen har varit det. Med om samma händelse. Kyrkans Tidning låter idag skriva lite jubileumshistoria över kyrka-statbeslutet och vad som hände sedan.
En person som hade enormt stor betydelse för beslutet och fanns med i kulisserna under åratal syns inte i berättelsen om förändringens arkitekter. En person som genom sina insatser i centralstyrelsen, och sina kontakter i riksdagen, blev en vågmästare som fick oerhörd betydelse för att beslutet till sist blev av. Centerriksdagsmannen Anders Svärd lyckades få gehör inom sitt partis ledning för att kyrka och stat skulle separeras. För den bedriften belönades han av sina partikamrater i kyrkan med silkessnöret. Han straffades genom att man manövrerade bort Anders Svärd från inflytandet. Se där en historia som tidningens reportrar säkert minns och som Kyrkans Tidning gott kunde ha lyft fram.
Som en ambitiös tiding har man gjort flera uppslag kring kyrka-stat och till och med försökt sig på att utvärdera för att se vad som blev bättre och vad man uppfattar som den största skillnaden. Det är då man undrar om vi verkligen varit med om samma process, samma beslut, samma händelse? 100 kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden har KT frågat.
Frågan ställdes: vad har blivit bättre? Och följande svar fick man -
51%: Kyrkans självständighet och självbestämmande har ökat.
23%: Svenska kyrkan har blivit mer lik andra kyrkor i världen.
21%: Likställdheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund har ökat.
5%: Övrigt.
Vad gäller skillnader och brister har man märkligt nog inte träffat på många av dem jag hör muttra, och ibland högljutt klaga, över politisering och partivälde. Det finns en opinion som hävdar att kyrkan inte alls blev fri i någon egentlig mening och inte heller mera kyrka utan istället ännu hårdare kontrollerad av partistyrelser och mäktiga grupperingar inom s, m och c. En åsikt som faktiskt också finns företrädd bland partiernas valda representanter. Tänk att tidningen missade deras röster!
Till sist tänker jag att man borde ha frågat sig varför ingen officiell och mera vetenskaplig undersökning gjorts över vad relationsförändringen ledde till. Varför har inte kyrkostyrelsen, kyrkomötet eller kyrkokansliet drivit fram en sådan utredning?
Kan man verkligen efter 10 år avstå från en verklig utvärdering, representativ och grundlig, en undersökning värd namnet, för att få fatt på svårigheter och brister såväl som fördelar och plusvärden. Mig förvånar det att ingen ens tycks komma på idén, efter den dyraste och mest omfattande av alla reformer kyrkan genomgått (kungamaktens konfiskering av kyrklig egendom under reformationstiden undantagen), att studera och utvärdera följderna. Hur kan man inom kyrkan försvara att man underlåtit att granska vad som blev resultatet?
Några tänkbara resultat om en sådan undersökning verkligen kom till stånd borde kunna vara: brist på bra organisatoriska lösningar på pastoratsnivå, ökad kongregationalism, försvagade stift, minskad biskoplig aktoritet, mera makt till rikskyrkan (dvs kyrkan på nationell nivå), ett pågående medlemstapp, växande brist på demokratisk legitimitet vad gäller kyrkans val, en ekumenisk försvagning (även om flera andra kyrkoledare tänker annorlunda), övertro på rikskyrkan som varumärke, konsumentkyrka där t ex kyrkliga handlingar frikopplas alltmer från "hemförsamlingen"...
En person som hade enormt stor betydelse för beslutet och fanns med i kulisserna under åratal syns inte i berättelsen om förändringens arkitekter. En person som genom sina insatser i centralstyrelsen, och sina kontakter i riksdagen, blev en vågmästare som fick oerhörd betydelse för att beslutet till sist blev av. Centerriksdagsmannen Anders Svärd lyckades få gehör inom sitt partis ledning för att kyrka och stat skulle separeras. För den bedriften belönades han av sina partikamrater i kyrkan med silkessnöret. Han straffades genom att man manövrerade bort Anders Svärd från inflytandet. Se där en historia som tidningens reportrar säkert minns och som Kyrkans Tidning gott kunde ha lyft fram.
Som en ambitiös tiding har man gjort flera uppslag kring kyrka-stat och till och med försökt sig på att utvärdera för att se vad som blev bättre och vad man uppfattar som den största skillnaden. Det är då man undrar om vi verkligen varit med om samma process, samma beslut, samma händelse? 100 kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden har KT frågat.
Frågan ställdes: vad har blivit bättre? Och följande svar fick man -
51%: Kyrkans självständighet och självbestämmande har ökat.
23%: Svenska kyrkan har blivit mer lik andra kyrkor i världen.
21%: Likställdheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund har ökat.
5%: Övrigt.
Vad gäller skillnader och brister har man märkligt nog inte träffat på många av dem jag hör muttra, och ibland högljutt klaga, över politisering och partivälde. Det finns en opinion som hävdar att kyrkan inte alls blev fri i någon egentlig mening och inte heller mera kyrka utan istället ännu hårdare kontrollerad av partistyrelser och mäktiga grupperingar inom s, m och c. En åsikt som faktiskt också finns företrädd bland partiernas valda representanter. Tänk att tidningen missade deras röster!
Till sist tänker jag att man borde ha frågat sig varför ingen officiell och mera vetenskaplig undersökning gjorts över vad relationsförändringen ledde till. Varför har inte kyrkostyrelsen, kyrkomötet eller kyrkokansliet drivit fram en sådan utredning?
Kan man verkligen efter 10 år avstå från en verklig utvärdering, representativ och grundlig, en undersökning värd namnet, för att få fatt på svårigheter och brister såväl som fördelar och plusvärden. Mig förvånar det att ingen ens tycks komma på idén, efter den dyraste och mest omfattande av alla reformer kyrkan genomgått (kungamaktens konfiskering av kyrklig egendom under reformationstiden undantagen), att studera och utvärdera följderna. Hur kan man inom kyrkan försvara att man underlåtit att granska vad som blev resultatet?
Några tänkbara resultat om en sådan undersökning verkligen kom till stånd borde kunna vara: brist på bra organisatoriska lösningar på pastoratsnivå, ökad kongregationalism, försvagade stift, minskad biskoplig aktoritet, mera makt till rikskyrkan (dvs kyrkan på nationell nivå), ett pågående medlemstapp, växande brist på demokratisk legitimitet vad gäller kyrkans val, en ekumenisk försvagning (även om flera andra kyrkoledare tänker annorlunda), övertro på rikskyrkan som varumärke, konsumentkyrka där t ex kyrkliga handlingar frikopplas alltmer från "hemförsamlingen"...
15 november 2010
Mona Sahlin och maktkampen
Att ständigt bli ifrågasatt och underkänd av en minoritet måste vara ett högt pris att betala för ledarskapet inom det stora partiet. Att spela spelet om makten inom partiet betyder att ledaren i sin tur måste ägna sig åt en kritisk utmönstringen av andra som kan tänkas utmana om makten. När spelet nått sin kulmen - då faller även de egna anhängarna sin ledare i ryggen. Skräckgenrén har fått en verklig rysare som en dag säkert kommer att berättas.
För en politisk rörelse som hyllar kollektivet och partiet måste det vara förödande när alla lägger misslyckandet i valet mest i Mona Sahlins korg. Dagen efter sockras den beska sked medicin hon just tvingats svälja. Hur kan man klara sådan kullerbyttor och krumbukter? Peka finger är inte fint fick man lära sig tidigt. Men anklagelsernas många fingrar har pekat ut ledaren och struntat i det stora ansvaret som inte är en persons utan tillhör laget, kollektivet, partiet.
Den sjukan har funnits på många håll. Några få starka personer i små inre cirklar förfogar över partiet och styr och ställer tills handlingarna en dag får verkligt allvarliga konsekvenser såsom fanflykt eller uppslitande interna strider. Ett rike som råkar i strid med sig själv har svårt att bestå. När idelogins svalnat blir också kittet mellan rörelsens människor allt svagare.
När SSU fick stöd för kravet på att få välja och vraka bland dem som nu ledde partiet var det en upprorets signal som ljöd. Och när partiledaren för några dagar sedan offentligt hudflängde Morgan Johanssons valanalys blev det kanske för mycket för alla de missnöjda kritikerna? Mona Sahlins gäng var i alla fall inte tillräckligt starkt och sammansvetsat. De många lokala maktcentra som också misslyckats att vinna politiska segrar - sådana som vanns under folkhemsbyggets tid - de behövde något eller någon att skylla på. Vem skulle pekas ut? Denna gång blev det någon. Hon heter Mona.
För en politisk rörelse som hyllar kollektivet och partiet måste det vara förödande när alla lägger misslyckandet i valet mest i Mona Sahlins korg. Dagen efter sockras den beska sked medicin hon just tvingats svälja. Hur kan man klara sådan kullerbyttor och krumbukter? Peka finger är inte fint fick man lära sig tidigt. Men anklagelsernas många fingrar har pekat ut ledaren och struntat i det stora ansvaret som inte är en persons utan tillhör laget, kollektivet, partiet.
Den sjukan har funnits på många håll. Några få starka personer i små inre cirklar förfogar över partiet och styr och ställer tills handlingarna en dag får verkligt allvarliga konsekvenser såsom fanflykt eller uppslitande interna strider. Ett rike som råkar i strid med sig själv har svårt att bestå. När idelogins svalnat blir också kittet mellan rörelsens människor allt svagare.
När SSU fick stöd för kravet på att få välja och vraka bland dem som nu ledde partiet var det en upprorets signal som ljöd. Och när partiledaren för några dagar sedan offentligt hudflängde Morgan Johanssons valanalys blev det kanske för mycket för alla de missnöjda kritikerna? Mona Sahlins gäng var i alla fall inte tillräckligt starkt och sammansvetsat. De många lokala maktcentra som också misslyckats att vinna politiska segrar - sådana som vanns under folkhemsbyggets tid - de behövde något eller någon att skylla på. Vem skulle pekas ut? Denna gång blev det någon. Hon heter Mona.
12 november 2010
Biktfadern Sixten
Redan när jag ångade in i lägenheten var Sixten, the cat, i full färd med sina akrobatiskt-gymnastiska hälsningsövningar. Med ilskna steg klampade jag in och muttrade: jag har för sjutton bott här i snart 12 år.
Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.
Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de har smilat åt mig som inte kan läsa innantill. Du har gått fel, har de kunnat säga. Fel, är det inte här ni lämnar ut min post? Ja, ibland, har de sanningsenligt intygat. Hur ska jag veta vilken typ av försändelser som lämnas ut här, har jag ofta frågat. Det kan man inte veta. Alltihop har varit bara ledsamt och pinsamt. Och oändligt tröttande.
Sixten såg begrundande på mig och jag uppfattade att han minsann kom ihåg att det där var barnsjukdomar som numera mycket sällan förekom. Nå, vidare... sa han.
Sedan har posten ju delats ut i en annan matvaruaffär. I en annan del av staden. Och där har vi hämtat myriaders försändelser. I busvädret nyss tog jag bilen, det såg och hörde du ju?! Inga parkeringsplatser var lediga så jag fick snurra fyra varv runt kvarteret innan det gick att bli av med den - och då ganska långt ifrån butiken. Jag blev blöt, och sur, under promenaden. Nåväl, i affären gick jag genast för att hämta ut paketet, ett vanligt paket om än inte med röda snören, och inget postförskott. De bad om legitimation och sedan började de leta på sina hyllor. Personalen snackade med varandra om annat under tiden. Så såg jag att de fann paketet tog fram det läste på det och stoppade tillbaka det. Den unga flickan kom tillbaka, la huvudet på sned, och frågade, heter du Margareta? Jag har hämtat paket där i många år och så frågar de om jag heter Margareta! Det står ju för katten Lars på körkortet. Irritationen hade under berättelsens gång på nytt tagit ett djupt tag i mig och det fick hjärtat att bulta. Heter du Margareta?
Man måste ha legitimation, sa hon. Det har jag ju, replikerade jag.
Men det är fel legitimation, du ska ha Margaretas legitimation, blev svaret.
Jo, det skulle se ut, muttrade jag. Jag har fått ut post förr, här! Jag besinnade mig och kom på hur illa det skulle ha låtit om jag försökt påstå att jag är känd här.
Ja, men det är bara skrymmande, inte paket, kom repliken. Hon var orubblig i sin övertygelse.
Jag fortsatt min berättelse. Det var på vippen att jag inlett en filosofisk diskussion om den obefintliga kvalitativa skillnaden mellan paket och skrymmande brev. Men jag fann mig och böjde på huvudet och stormade in bland djupfryst och flingor. Där gick jag vilse och djupandades en lång stund.
Sixten sträckte på sig och sa lite sömnigt, allting gott som slutar väl.
Jag har ju inte fått ut paketet, sa jag, så över är det verkligen inte än.
Jo, för min del, sa Sixten, hoppade ner från bordet och gick sin väg.
Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.
Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de har smilat åt mig som inte kan läsa innantill. Du har gått fel, har de kunnat säga. Fel, är det inte här ni lämnar ut min post? Ja, ibland, har de sanningsenligt intygat. Hur ska jag veta vilken typ av försändelser som lämnas ut här, har jag ofta frågat. Det kan man inte veta. Alltihop har varit bara ledsamt och pinsamt. Och oändligt tröttande.
Sixten såg begrundande på mig och jag uppfattade att han minsann kom ihåg att det där var barnsjukdomar som numera mycket sällan förekom. Nå, vidare... sa han.
Sedan har posten ju delats ut i en annan matvaruaffär. I en annan del av staden. Och där har vi hämtat myriaders försändelser. I busvädret nyss tog jag bilen, det såg och hörde du ju?! Inga parkeringsplatser var lediga så jag fick snurra fyra varv runt kvarteret innan det gick att bli av med den - och då ganska långt ifrån butiken. Jag blev blöt, och sur, under promenaden. Nåväl, i affären gick jag genast för att hämta ut paketet, ett vanligt paket om än inte med röda snören, och inget postförskott. De bad om legitimation och sedan började de leta på sina hyllor. Personalen snackade med varandra om annat under tiden. Så såg jag att de fann paketet tog fram det läste på det och stoppade tillbaka det. Den unga flickan kom tillbaka, la huvudet på sned, och frågade, heter du Margareta? Jag har hämtat paket där i många år och så frågar de om jag heter Margareta! Det står ju för katten Lars på körkortet. Irritationen hade under berättelsens gång på nytt tagit ett djupt tag i mig och det fick hjärtat att bulta. Heter du Margareta?
Man måste ha legitimation, sa hon. Det har jag ju, replikerade jag.
Men det är fel legitimation, du ska ha Margaretas legitimation, blev svaret.
Jo, det skulle se ut, muttrade jag. Jag har fått ut post förr, här! Jag besinnade mig och kom på hur illa det skulle ha låtit om jag försökt påstå att jag är känd här.
Ja, men det är bara skrymmande, inte paket, kom repliken. Hon var orubblig i sin övertygelse.
Jag fortsatt min berättelse. Det var på vippen att jag inlett en filosofisk diskussion om den obefintliga kvalitativa skillnaden mellan paket och skrymmande brev. Men jag fann mig och böjde på huvudet och stormade in bland djupfryst och flingor. Där gick jag vilse och djupandades en lång stund.
Sixten sträckte på sig och sa lite sömnigt, allting gott som slutar väl.
Jag har ju inte fått ut paketet, sa jag, så över är det verkligen inte än.
Jo, för min del, sa Sixten, hoppade ner från bordet och gick sin väg.
11 november 2010
Frivilliga har blivit ideella
Ordet frivillig är på väg in i kylskåpet. Numera är man ideell medarbetare eller volontär. Invändningarna mot ordet frivillig tycks handla om att de anställda också är på sina jobb frivilligt. Men det är klart att den frivilligheten är kringskuren. Där finns både starka regelverk som föreskriver närvaro och sanktioner om man inte en dag skulle känna sig villig att släntra in på kontoret. Och mödosamt framhandlade undantag då man har rätt att vara tjänstledig, ha semester eller kompensationsledighet.
Och som anställd vore det väl sorgligt om man inte var besjälad av idealitet utan bara av plikt och tvång. Medarbetare är man också, till varandra och inte bara till chefer som älskar att strö sådana förskönande ord omkring sig, särskilt när de beskriver de anställda (vänner, kamrater, medarbetare).
Volontär är ett ord som används ganska flitigt, men som på flera sätt är upptaget, t ex av Europeiska praktikantprogram för ungdomar (Youth in action, EVS) som vill göra en insats och samtidigt lära känna andra länder och sammanhang, men det hindrar inte att detta låneord kan nytjjas på fler sätt. Och de som volonterar erbjuder enligt ordlistan sina tjänster som frivilliga ( s 1082 i SAOL).
Lekman tar ansvar sa man förr, och det är inte längre gångbart. Jo, det där med ansvar, men för många uppfattas ordet lekman som ett genderord, som en könsbestämmning. Så det ordet har lagrats i språkets kylskåp.
De som nu verkar för att styra upp och organisera det frivilliga arbetet i Svenska kyrkan är framför allt Ideellt forum. En modern variant av det som en gång var mera institutionellt organiserat genom Lekmannaskolan i Sigtuna, (en skola för utbildning av lekmän för värksamhet - så stavades verksamhet tänkvärt nog förr - inom kyrkan).
Svenska kyrkans lekmannaskola tillkom på 1920-talet för att utbilda lekmän för olika uppgifter i församlingarna. Genom åren har man utbildat söndagsskollärare, barntimmeledare, medhjälpare i konfirmandarbetet, redaktörer för församlingsblad, kyrkvärdar, expeditionspersonal, informatörer med flera. Utbildning äger fortfarande rum på Ansgarsliden i Sigtuna, som tidigare hette just Svenska kyrkans lekmannaskola. Många utbildningar ges också i de olika stiften. (Från Svenska kyrkans hemsidor)
Vilka ord vi än använder är fasväxlingen mellan en kyrka med anställda och professionella medarbetar till en mera på idealitetens och frivilllighetens grund på väg. På sina håll framtvingad av ekonomisk nödvändighet. Men på många platser framvuxen ur en ideoloigisk övertygelse om att församlingar måste bäras av sina medlemmar och inte av anställda i en mångfald professioner.
Så med fri villighet kan alla vi ideella medarbetare och volontärer framgent ta ett allt större lekmannaansvar. Oavsett om vi är anställda eller inte...
Och som anställd vore det väl sorgligt om man inte var besjälad av idealitet utan bara av plikt och tvång. Medarbetare är man också, till varandra och inte bara till chefer som älskar att strö sådana förskönande ord omkring sig, särskilt när de beskriver de anställda (vänner, kamrater, medarbetare).
Volontär är ett ord som används ganska flitigt, men som på flera sätt är upptaget, t ex av Europeiska praktikantprogram för ungdomar (Youth in action, EVS) som vill göra en insats och samtidigt lära känna andra länder och sammanhang, men det hindrar inte att detta låneord kan nytjjas på fler sätt. Och de som volonterar erbjuder enligt ordlistan sina tjänster som frivilliga ( s 1082 i SAOL).
Lekman tar ansvar sa man förr, och det är inte längre gångbart. Jo, det där med ansvar, men för många uppfattas ordet lekman som ett genderord, som en könsbestämmning. Så det ordet har lagrats i språkets kylskåp.
De som nu verkar för att styra upp och organisera det frivilliga arbetet i Svenska kyrkan är framför allt Ideellt forum. En modern variant av det som en gång var mera institutionellt organiserat genom Lekmannaskolan i Sigtuna, (en skola för utbildning av lekmän för värksamhet - så stavades verksamhet tänkvärt nog förr - inom kyrkan).
Svenska kyrkans lekmannaskola tillkom på 1920-talet för att utbilda lekmän för olika uppgifter i församlingarna. Genom åren har man utbildat söndagsskollärare, barntimmeledare, medhjälpare i konfirmandarbetet, redaktörer för församlingsblad, kyrkvärdar, expeditionspersonal, informatörer med flera. Utbildning äger fortfarande rum på Ansgarsliden i Sigtuna, som tidigare hette just Svenska kyrkans lekmannaskola. Många utbildningar ges också i de olika stiften. (Från Svenska kyrkans hemsidor)
Vilka ord vi än använder är fasväxlingen mellan en kyrka med anställda och professionella medarbetar till en mera på idealitetens och frivilllighetens grund på väg. På sina håll framtvingad av ekonomisk nödvändighet. Men på många platser framvuxen ur en ideoloigisk övertygelse om att församlingar måste bäras av sina medlemmar och inte av anställda i en mångfald professioner.
Så med fri villighet kan alla vi ideella medarbetare och volontärer framgent ta ett allt större lekmannaansvar. Oavsett om vi är anställda eller inte...
09 november 2010
Hinna med bussen, eller inte
Har du på allvar funderat över döden, undrade Sixten, the cat, ihopnystad på en pågående, men för tillfället vilande, stickning. Han hade sovit en stund och just vaknat.
Tänkt på den har jag... och drömt, svarade jag.
Jag med, sa Sixten som mycket väl uppfattat att jag tyckte att ordet funderat kändes lite för alldagligt för en sådan händelse som döden.
Jag drömde, sa jag och fortsatte, att jag sprang för att hinna med en blå buss.
Sådana blåfärgadebussar som örebrotrafiken hade förr, undrade Sixten. Nu är det väl lila som gäller, eller föredrar du violett?
Jo, den här bussen i drömmen hade en kulör som verkligen intill förvillelse liknade den som bussarna bar efter det att de varit gröna, retades jag. Det vår långt innan du föddes i Askersund. Och där har man knappast bussar. En Vätternfärja med snäckor och därtill möjligen en packmoped, sa jag inte så lite spetsigt. Och eftersom du undrar, fastän du inte frågar, jo, nej, jag hann inte ikapp bussen. Den som jag visste innehöll en massa vänner och kamrater och andra som jag definitivt inte vet vilka de var. Men en präst, en spänstig domprost, sprang förbi mig och hann med. Han ropade att jag skulle skynda mig. Och trots att jag sprang febrilt ville benen liksom inte hjälpa mig att komma fram.
Du måste banta, konstaterade Sixten.
Nu var jag smått irriterad. I drömmar kan man väl knappast ta sig tid att banta för att hinna med en buss man inte visste fanns förrän den dök upp? Avbryt mig inte! Bussen gick ifrån mig. och jag försökte ringa någon jag trodde var ombord med en egendomlig mobiltelefon vars knappar jag inte förstod eller kände igen! Någon svarade, men kunde inte höra mig! När jag vaknade visste jag inte om döden innebar att man blev lämnad kvar, eller om den innebar att man åkte sin väg...
Sixten suckade och sa, i mina öron låter det mer som om du missat en buss! Eller också bearbetar du fortfarande, efter många långa femtio år, att du inte blev uttagen till det där laget. Kan det handla om en årshögtid du inte fick följa med på, en utfärd du kom för sent till? Känslan av att partyt äger rum utan dig? En tjänst du inte fick? Att tro att det alltid ska handla om liv och död är en prästerlig folkkyrkoskada du ådragit dig i kalla kyrkorum. Dream on, muttrade Sixten och somnade om.
Tänkt på den har jag... och drömt, svarade jag.
Jag med, sa Sixten som mycket väl uppfattat att jag tyckte att ordet funderat kändes lite för alldagligt för en sådan händelse som döden.
Jag drömde, sa jag och fortsatte, att jag sprang för att hinna med en blå buss.
Sådana blåfärgadebussar som örebrotrafiken hade förr, undrade Sixten. Nu är det väl lila som gäller, eller föredrar du violett?
Jo, den här bussen i drömmen hade en kulör som verkligen intill förvillelse liknade den som bussarna bar efter det att de varit gröna, retades jag. Det vår långt innan du föddes i Askersund. Och där har man knappast bussar. En Vätternfärja med snäckor och därtill möjligen en packmoped, sa jag inte så lite spetsigt. Och eftersom du undrar, fastän du inte frågar, jo, nej, jag hann inte ikapp bussen. Den som jag visste innehöll en massa vänner och kamrater och andra som jag definitivt inte vet vilka de var. Men en präst, en spänstig domprost, sprang förbi mig och hann med. Han ropade att jag skulle skynda mig. Och trots att jag sprang febrilt ville benen liksom inte hjälpa mig att komma fram.
Du måste banta, konstaterade Sixten.
Nu var jag smått irriterad. I drömmar kan man väl knappast ta sig tid att banta för att hinna med en buss man inte visste fanns förrän den dök upp? Avbryt mig inte! Bussen gick ifrån mig. och jag försökte ringa någon jag trodde var ombord med en egendomlig mobiltelefon vars knappar jag inte förstod eller kände igen! Någon svarade, men kunde inte höra mig! När jag vaknade visste jag inte om döden innebar att man blev lämnad kvar, eller om den innebar att man åkte sin väg...
Sixten suckade och sa, i mina öron låter det mer som om du missat en buss! Eller också bearbetar du fortfarande, efter många långa femtio år, att du inte blev uttagen till det där laget. Kan det handla om en årshögtid du inte fick följa med på, en utfärd du kom för sent till? Känslan av att partyt äger rum utan dig? En tjänst du inte fick? Att tro att det alltid ska handla om liv och död är en prästerlig folkkyrkoskada du ådragit dig i kalla kyrkorum. Dream on, muttrade Sixten och somnade om.
05 november 2010
En katt i himlen
Någon sa, har du hund? Och jag svarade, nej, jag har katt.
Jaha, du är kattmänniska, blev svaret.
Så snart jag kom hem och hälsningsritualerna på hallmattan var avklarade sa jag till Sixten, the cat, idag blev jag faktiskt kallad kattmänniska!
Sixten satte sig ner i pur häpnad. Du, en kattmänniska??
Ja, förmodligen menar man att jag har samma smidiga rörelsemönster och intuitiva förmåga som tillskrivs er katter. Därtill har jag väl redan förbrukat ett par-tre liv... Sixten stirrade. Därtill, fortsatte jag, finns det åsikter om att jag är envis som en röd katt. De tycker att jag hakat upp mig på katter och bara skriver om dig Sixten.
Röd gris, sa Sixen. Det heter en röd gris! Och du får väl hålla med om att det blir lite tradigt med mig i fokus hela tiden. Inte för att det gör mig så mycket... men om någon ska läsa kanske de vill få höra om annat. Som vad du tycker om biskopsval och politiska partier i kyrkomötet och annat som en del samhällsengagerade människor egendomligt nog kan tycka är intressant. För min del är jag mer nyfiken på djurlivet kring kyrkan. Du vet ju att även människor, alla människor och inte bara män, framstår som djur för mig. Det blir som en djurparad när människor kommer vandrande på söndagarna. Björn, lejon, you name it. Sixten putsade morrhåren och gäspade brett.
Snart är det Allhelgonahelg, sa jag bara för att ha något att säga. Ja, svarade Sixten, och då brinner ljusen på kyrkogårdarna som i en nattlig stad. Det känner jag väl till. Men en sak har jag grunnat på. Det är inte särskilt långt mellan kyrkogård och kyrka, varför nöjer sig de flesta med att stanna vid gravarna?
Sixtens fråga var helt relevant. Varför tycker de flesta att det räcker med ett besök på kyrkogården? Kanske för att... började jag och tystnade. Jag har ingen aning. Kanske för att TV-kvällen snart börjar och Bingolotto finns och Dansbandskamp och annat viktigt. Nej, jag vet inte. Jag får nog fråga runt lite.
Gör det, sa Sixten, och när du ändå är i farten kan du ju fråga varför man inte tror att vi katter också har en plats i himmelriket. Jag tänker i alla fall inte stanna här...
Jaha, du är kattmänniska, blev svaret.
Så snart jag kom hem och hälsningsritualerna på hallmattan var avklarade sa jag till Sixten, the cat, idag blev jag faktiskt kallad kattmänniska!
Sixten satte sig ner i pur häpnad. Du, en kattmänniska??
Ja, förmodligen menar man att jag har samma smidiga rörelsemönster och intuitiva förmåga som tillskrivs er katter. Därtill har jag väl redan förbrukat ett par-tre liv... Sixten stirrade. Därtill, fortsatte jag, finns det åsikter om att jag är envis som en röd katt. De tycker att jag hakat upp mig på katter och bara skriver om dig Sixten.
Röd gris, sa Sixen. Det heter en röd gris! Och du får väl hålla med om att det blir lite tradigt med mig i fokus hela tiden. Inte för att det gör mig så mycket... men om någon ska läsa kanske de vill få höra om annat. Som vad du tycker om biskopsval och politiska partier i kyrkomötet och annat som en del samhällsengagerade människor egendomligt nog kan tycka är intressant. För min del är jag mer nyfiken på djurlivet kring kyrkan. Du vet ju att även människor, alla människor och inte bara män, framstår som djur för mig. Det blir som en djurparad när människor kommer vandrande på söndagarna. Björn, lejon, you name it. Sixten putsade morrhåren och gäspade brett.
Snart är det Allhelgonahelg, sa jag bara för att ha något att säga. Ja, svarade Sixten, och då brinner ljusen på kyrkogårdarna som i en nattlig stad. Det känner jag väl till. Men en sak har jag grunnat på. Det är inte särskilt långt mellan kyrkogård och kyrka, varför nöjer sig de flesta med att stanna vid gravarna?
Sixtens fråga var helt relevant. Varför tycker de flesta att det räcker med ett besök på kyrkogården? Kanske för att... började jag och tystnade. Jag har ingen aning. Kanske för att TV-kvällen snart börjar och Bingolotto finns och Dansbandskamp och annat viktigt. Nej, jag vet inte. Jag får nog fråga runt lite.
Gör det, sa Sixten, och när du ändå är i farten kan du ju fråga varför man inte tror att vi katter också har en plats i himmelriket. Jag tänker i alla fall inte stanna här...
04 november 2010
Köra bil utan körkort
Kyrkomötet kommenteras i dagens Kyrkans Tidning. En av tio motioner bifalls, hur kan det komma sig? Oftast beroende på att det man föreslår redan, eller nästan, har gjorts, undersökts eller utretts. Kanske kunde en reducering av antalet ledamöter i samma omfattning lösa problemet? Nio tiondelar av kyrkomötet blir hemförlovade. Alla de kvarvarande skulle snart lära känna varandra. Men det blev väldigt mycket makt för väldigt få. Och inget valsystem i världen skulle väl säkra valet av just de motionärer som lyckas få bifall på sina motioner.
Och frågorna som behandlas. Ja, tänk att det finns folkvalda präster och andra som på fullt allvar vill bryta med kristendomens grundhållning sedan kyrkans begynnelse om att dopet är förutsättningen för att dela de döptas och troendes måltid. Ett av argumenten är att det finns odöpta som redan nu tar emot nattvarden. Och människor som knappast tror som gärna delar bordets gåvor. På ett ungefär som att föreslå att eftersom många ändå kör bil utan körkort så borde vi avskaffa körkortet. Passar mig, sa Bill. Anpassning, sa Bull.
Man kan tycka att sådana frågor får det att framstå som att kyrkomötet ägnas åt alltför mycket ull och alldeles för lite verkstad, eller vad man säger nu för tiden. Eller ska det vara för mycket yta och för lite innehåll?
Men i sanningens namn, lätt är det inte att ha beslutsansvar för Svenska kyrkan på nationell nivå. Man kunde ligga sömnlös för mindre. Tur att man slipper...
Och frågorna som behandlas. Ja, tänk att det finns folkvalda präster och andra som på fullt allvar vill bryta med kristendomens grundhållning sedan kyrkans begynnelse om att dopet är förutsättningen för att dela de döptas och troendes måltid. Ett av argumenten är att det finns odöpta som redan nu tar emot nattvarden. Och människor som knappast tror som gärna delar bordets gåvor. På ett ungefär som att föreslå att eftersom många ändå kör bil utan körkort så borde vi avskaffa körkortet. Passar mig, sa Bill. Anpassning, sa Bull.
Man kan tycka att sådana frågor får det att framstå som att kyrkomötet ägnas åt alltför mycket ull och alldeles för lite verkstad, eller vad man säger nu för tiden. Eller ska det vara för mycket yta och för lite innehåll?
Men i sanningens namn, lätt är det inte att ha beslutsansvar för Svenska kyrkan på nationell nivå. Man kunde ligga sömnlös för mindre. Tur att man slipper...
03 november 2010
Sixten har svart bälte i stretching
På lunchmenyn står det filmjölk med flingor. Måltiden skall intagas i restaurang Hemmet som är en verklig gör-det själv plats. En matplats som också tillhör husets katt. När jag med mobilen intill örat rusat uppför trappan fumlade jag förstås med nycklarna innan dörren blev upplåst. Då hörde jag hälsningarna från insidan. Högljudda jamanden. När jag äntligen fått upp dörren snubblar jag över en katt som längtande verkar ha stått lutad mot ytterdörren. Sixten flyttar sig knappats. Först måste jag hälsa ordentligt med vänliga ord och med en lätt strykning över rygg och svans.
Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga dolda vapen.
Genast går jag fram ock klappar honom lite extra, även på magen. Då klipper han till mig och jag anar de vassa klorna som lätt rispar min hud. Inga vapen, inga dolda vapen? Jag ser förebrående på honom.
Du får väl bete dig lite civiliserat, nästan morrar han. Vi katter är extremt kittliga. Visa lite respekt! Du låter väl inte vem som helst kittla och röra dig lite varstans och överallt och hur som helst? Kroppens alla zoner är inte tillgängliga, eller hur! Han är verkligen upprörd.
Njaaee, säger jag obestämt och inser motvilligt att han har en poäng.
Sixten tittar på mig med huvudet på sned och med uppmärksamhetens öron ovanligt inpejlade på vad jag tänker säga. Jag bestämmer mig för att byta bort detta laddade ämne med hjälp av en association. När du rullar runt på golvet och sträcker på dig, är det mer än en hälsning? Är det inte en form av gymnastik med sträckningsrörelser? Streching alltså?
Sixten suckar och svarar: du har inte lagt märke till att jag har svart bälte i streching? Trots att jag liggande på sidan kan spänna och sträcka ut alla fyra ben så det knakar? Att jag regelbundet vänder på mig och suckar så djupt och att jag därvid andas ut all spänning, som i djupmeditation, fast snabbare? Eller att jag ofta kröker rygg och sträcker framtassarna långt utanför min normala räckvidd? Att jag ömsom kan spänna och därefter släpa de avslappnade baktassarna? Att jag förmår strecha ett ben i taget så att avspänningen fortplantar sig i hela min vackra kropp? Märker ni människor ingenting?
Sixten avslöjade: jag har planerat att ge ut en bok om avspänning de la chat blanc et noir. Tio sätt att stretcha som en vig katt. Eller vad tror du om: våga viga livet åt stretching? Skulle säkert bli en bästsäljare och hamna på listor som månadens kioskvältare!
Jaha du, sa jag, nu vill du bli författare också, sa jag tvivlande och kunde inte låta bli en liten elakhet. Men du som klagar på min observationsförmåga, du har inte märkt att jag skriver flitigt, nästan som en riktig författare, på bloggen? Men först ska jag pröva på din metod, se om den håller. Genast la jag mig på hallmattan och rullade några varv och verkligen sträckte ut mig i min fulla längd.
Då, just precis då, öppnades ytterdörren och hustrun tågade in med en arbetskamrat. De stirrade skräckslaget på mig. Vad håller du på med? Är du sjuk?
Jag försökte svara lite avspänt: Här ligger jag och drar mig. Sträcker på mig. Jag hörde hur dumt det lät. Jag bara testar hur en katt hälsar, svarade jag generat. Några vänliga klappar blev det inte. Upp med dig, här kan du väl inte ligga, blev den korta och mycket strama uppmaningen.
Sixten satt i hörnet och skrattade. Han blev tvungen att göra en kullerbytta. Tokmänska, tyckte jag höra att han sa. Försöka härma en katt. Inser du inte att folk blir skrämda när de finner en flodhäst på hallmattan?
Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga dolda vapen.
Genast går jag fram ock klappar honom lite extra, även på magen. Då klipper han till mig och jag anar de vassa klorna som lätt rispar min hud. Inga vapen, inga dolda vapen? Jag ser förebrående på honom.
Du får väl bete dig lite civiliserat, nästan morrar han. Vi katter är extremt kittliga. Visa lite respekt! Du låter väl inte vem som helst kittla och röra dig lite varstans och överallt och hur som helst? Kroppens alla zoner är inte tillgängliga, eller hur! Han är verkligen upprörd.
Njaaee, säger jag obestämt och inser motvilligt att han har en poäng.
Sixten tittar på mig med huvudet på sned och med uppmärksamhetens öron ovanligt inpejlade på vad jag tänker säga. Jag bestämmer mig för att byta bort detta laddade ämne med hjälp av en association. När du rullar runt på golvet och sträcker på dig, är det mer än en hälsning? Är det inte en form av gymnastik med sträckningsrörelser? Streching alltså?
Sixten suckar och svarar: du har inte lagt märke till att jag har svart bälte i streching? Trots att jag liggande på sidan kan spänna och sträcka ut alla fyra ben så det knakar? Att jag regelbundet vänder på mig och suckar så djupt och att jag därvid andas ut all spänning, som i djupmeditation, fast snabbare? Eller att jag ofta kröker rygg och sträcker framtassarna långt utanför min normala räckvidd? Att jag ömsom kan spänna och därefter släpa de avslappnade baktassarna? Att jag förmår strecha ett ben i taget så att avspänningen fortplantar sig i hela min vackra kropp? Märker ni människor ingenting?
Sixten avslöjade: jag har planerat att ge ut en bok om avspänning de la chat blanc et noir. Tio sätt att stretcha som en vig katt. Eller vad tror du om: våga viga livet åt stretching? Skulle säkert bli en bästsäljare och hamna på listor som månadens kioskvältare!
Jaha du, sa jag, nu vill du bli författare också, sa jag tvivlande och kunde inte låta bli en liten elakhet. Men du som klagar på min observationsförmåga, du har inte märkt att jag skriver flitigt, nästan som en riktig författare, på bloggen? Men först ska jag pröva på din metod, se om den håller. Genast la jag mig på hallmattan och rullade några varv och verkligen sträckte ut mig i min fulla längd.
Då, just precis då, öppnades ytterdörren och hustrun tågade in med en arbetskamrat. De stirrade skräckslaget på mig. Vad håller du på med? Är du sjuk?
Jag försökte svara lite avspänt: Här ligger jag och drar mig. Sträcker på mig. Jag hörde hur dumt det lät. Jag bara testar hur en katt hälsar, svarade jag generat. Några vänliga klappar blev det inte. Upp med dig, här kan du väl inte ligga, blev den korta och mycket strama uppmaningen.
Sixten satt i hörnet och skrattade. Han blev tvungen att göra en kullerbytta. Tokmänska, tyckte jag höra att han sa. Försöka härma en katt. Inser du inte att folk blir skrämda när de finner en flodhäst på hallmattan?
01 november 2010
Hund och katt
I balkongdörren vände sig Sixten, the cat, om och tittade uppfordrande på mig. Det är patetiskt, sa han. Mina djurvänner är antingen uppstoppade, som mården på Gotland och den här lappländska korpen. Han visade med en knyck på huvudet att korpen som orörligt vakade på sin pinne inte var mycket att skoja med.Sixten fortsatte...eller också är de gjorda av trä som de de där bemålade hästarna i vardagsrummet. Och småfåglarna på balkongen är inte mycket att klappra tänder åt. För att inte nämna de tygråttor och -möss som ni tillhandahåller. Jovisst, man kan jaga dem en stund, men de är inte viga så det stör. Man får ju skicka iväg dem själv för att de ska röra minsta morrhår.
Detta gjorde mig stum för ett ögonblick. Inte kunde man ha anat att Sixten saknade vänner bland djuren, verkliga lekkamrater. Människor kunde han leka med en stund nu och då, men efter några minuters kaotiskt hoppande och skuttande tappade han oftast intresset. Vi mänskliga varelser leker så ensidigt och korkat, det tycker han, så har han sagt. Ta den då, Sixten, kunde vi säga och genast hysta iväg en brunfläckig låtsasmus. Ta den! Hur kul är det, för en vig men ganska tung katt? Att jaga en 30-grams, av syntetiska fibrer tillverkad, låtsasmus?
Men du Sixten, du har ju haft kortare besök av Tosse, försökte jag. Tosse är den strävhåriga taxen som ibland bor på hotell en trappa upp. Ja, jovisst han är trevlig, men lite feg. Bara jag tittar på honom blir han darrig och törs inte riktigt beträda parketten, sa Sixten som nu hade satt sig med ryggen mot balkongen. Han skäller lite väl högt och biter i gamla tygtrasor. Det fattas lite av sofistikation, jamade Sixten.
Det där var väl onödigt snorkigt, sa jag och såg förvånat på Sixten. Tosse är ju bara en unghund och Sixten brukar inte sätta sig på några höga hästar. Sixten framstår annars som så öppen och välkomnande. Men Troy, tillade jag, han är väl trevlig?
Nu gäspade Sixten uppgivet och sa: Troy har jag bara känt lukten av. Du minns när Ni besökte Karlsborgs fästning och sedan köpte Vätternkräftor i Klanghamns fiskebod? Då hade ni av luktspåren att döma suttit hela dagen i samma bil. Men ni hade inte anständigheten att presentera honom. Han är bara ett doftminne för mig.
Beklagar, sa jag beklagande. Troy är en verkligt trevlig liten vovve...hund..terrier...eller nåt, sa jag. Han har många förmågor. Han kan till exempel semaforera med öronen! Du får väl betrakta bilden jag lägger ut på nätet. Troy kommer att synas på en bild ovanför den här konversationen, förutsatt att jag kommer mig för med att skriva ner vad vi sagt och lägga ut bilden på Troy...
Bilder är ju kul att leka med, sa Sixten och såg besviket på mig.
Nåväl, fortsatte jag, igår fick jag höra att det finns ett par taxflickor med långa nosar som åtminstone skulle kunna tänka sig att möta dig i bloggosfären.
Hmm, sa Sixten med ett drag av överlägsenhet, det tror jag inte förrän jag sett det. Hän vände han sig om och gick ut på balkongen, alldeles alldeles ensam med en uppstoppad korp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)