31 mars 2010

Påskriset i högsta hugg


Signerade vykort är en egen gren av samlandet. Detta färgranna påskkort har en gång skapats av Sigrid Sundius-Dahlström. Vill man se ett urval av hennes kort kan man titta in hos Leopolds antikvariat.
Med påskriset i högsta hugg balanserar flickan på det enorma påskägget. Påskriset sägs ha sitt ursprung i att Kristus gisslas på långfredagen. För århundraden sedan gisslade man om morgonen för att bli delaktig i Kristi lidande. Sedan har sedan vadnrat och tagit sig olika uttryck, t ex som fastlagsris prytt med fjädrar eller färgade pappersblommor. (Albert Eskeröd: Årets fester)
Påskliljorna blommar och vårbyxorna med tröja antyder att värmen återvänder. Men ännu kan det bita av kyla som pälsmössan signalerar. Men påskhälsningen utdelas med en öppen famn som uttryckligen välkomnnar en Glad Påsk!

30 mars 2010

Kaniner är utmärkta skådespelare

30-sekunders långfilmer med kaniner i alla roller! Det kan knappast bli bättre för alla filmälskare. Besök Angry Alien och njut t ex av den komprimerade James Bond eller Spiderman. Titta på Die Hard, Hajen, Jurassic Park eller...

Filmspråket är engelska, men i 30 sekunder kan man hänga med även utan att ta till sig varje (välvald och rolig) replik. Vad sägs om Casablanca och Tillbaka till Framtiden (Back to the Future)? Jag har tipsat om denna sida förut, men kan inte låta bli att locka ännu fler filmälskare till sidan. Tänk vad skaparna av dessa filmer kunde göra med Sjunde inseglet, Fanny och Alexander, Tystnaden eller Scener från ett äktenskap. Vi väntar!

Påsken lyfter


I flygande fläng tar tuppen sina kycklingar på en resa mot påsken. Utrustad med videkvistar och tömmar tycker sig barnkusken ha kontroll. Obeservera att klädedräkten kompletteras med granna och blankputsade kängor.
Flygplanets kropp är äggformat, ja möjligen gjord av ett ägg? Flygplanets stjärt sladdar betänkligt med sin sköra last av nyckläckta kycklingar i korg. De två yngsta har ännu inte fått riktiga kläder, så de är verkligen minstingar.
Ett syskon står så tufft lutad mot ägget, iförd jacka och blå byxor (arbetarkläder, om ännu inte riktiga jeans).
Planet lyfter över en äng och en by. Där står den obligatoriska kyrkan som en tyst påminnelse om var påsken helst ska firas (eller hur).
Vykortet är poststämplat 13/4 1914. Snabbt marscherat för hönssläktet med tanke på att bröderna Wrights första motoriserade flygning ägde rum 17/12 1903. Här har man föregripit både luftfrakt och passagerarplan. Flygplanet har bara ett vingepar (monoplane), vilket är en modell man bara några år tidigare börjat använda.

29 mars 2010

Puss i påsk


Vi närmar oss påsk! Seden att sända påskhälsningar och påskkort är så gott som borttynad och försvunnen. Här ett återges ett vykort från förra seklets första fjärdedel.

Motivet skulle förmodligen kunna vara sydtyskt eller österrikiskt med tanke på klädedräkt. En liten jägare, med ränsel och gevär, är på väg att utdela en "puss i påsk".

Till påskhelsningarna hörde fordom äfven kyssandet. När
tvänne personer möttes på påskdagen, lyckönskade de varandra och kysstes, i det den ene utropade: "Kristus är uppstånden!", hvartill den andre svarade: "ja, han är sannerligen uppstånden!" Inom den grekiska kyrkan äro påskkyssarna, så bland män som qvinnor, ännu allmänt brukliga, och att denna sed en gång funnits äfven bland oss, bevittnas bl a af det ännu gängse uttrycket "en puss i påsk". (Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan)

Någon gång har jag hört påskkyssen utläggas som sammanhörande med den förräderiets kyss som Judas gav Jesus. Men det verkar mycket långsökt eftersom den kyssen handlar om svek och tillhör Jesu lidande. Att människor skulle pussas i påsk inspirerade av den händelsen är otänkbart.

Äggen hör sedan länge samman med vår och påsk. Flickan kånkar på en kont, på våre (våra, på svenska) breddgrader oftast gjord av näver, överfylld med läckert färgade ägg. Ur den flätade korgen stick hirskolvar upp. Och ett lila ägg bär hon väl omknutet i ett band. En gång var vårens ägg användbara som en offergåva, sedemera inom den kristna kyrkan som en uppståndelsesymbol. Låt mig än en gång återvända till Nordisk familjebok: ...en passande sinnebild för uppståndelsen: liksom kycklingen bräcker sitt skal, bröt Kristus på påskmorgonen klippgrafvens hölje.

Man har lyckats få plats med en minimnal påskhare bakom gossens vänstra ben. Haren har också kopplats till påsk, men har nog mer med fruktbarhet och livskraft att göra, den som återvänder under senvåren.

Som en lämplig bakgrund står kyrkan med sitt torn, påminnande om att påsken hör samman med kristendom och är kyrkoårets allra största och viktigaste helg. Även om många nordbor fått för sig att den stora helgen infaller som den 1 söndagen i advent.

Till sist gnolar jag inspirerat: Man borde köpa sig en Tyrolerhatt...

28 mars 2010

Heja Sluten avdelning

Efter kvällens psykiatriprogram drog jag efter andan. Därtill gnuggade jag mig lite extra i ögonvrån för att få bort fuktigheten. Maud Nycander har gjort ett skakande och rörande reportage. En dokumentär som visar vilka insatser vi normalt bara negligerar eller drar ett streck över. I bild visades människors öden naket och närgånget på Sluten avdelning. Drabbade asylsökande, trasiga flyktingar och engagerad personal!

Tittaren fick en ny och mycket sympatisk bild som skiljer sig från våra stereotypa föreställningar om psykvården. Här fanns medkänsla och medmänsklighet. Och det mitt i utvisningsbeslut och tragiska omständigheter. Heja!

Förlusten av himlen förminskar människan

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Kirurgen Nisse Simonsson har skrivit en bok
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra
utifrån alla undersökningars samfällda
resultat att vi är sjuka och mår dåligt
Simonsson konstaterar att vi har världens bästa fysiska
arbetsmiljö, sociala skyddsnät, vi motionerar
mest, äter bäst och lever längst. Enligt statistik
är Sverige ett av världens fem lyckligaste länder.
Så hur kommer det sig då att vi är världens
i särklass sjukaste folk? Ja, här överdriver
Simonsson en smula, men det ligger
i alla fall något i det.
Se er omkring, läs tidningar
och upptäck att allt inte är bra
Vår mentala beredskap och hälsa är inte
vad den borde vara...

Svenska kyrkan och de kristna trossamfunden
kan peka på att det som håller oss samman
i samhälle och värld bryts ner och förstörs
Vi blir kortsiktiga, inomvärldsliga
och saknar alltmer meningsfyllda sammanhang
När tron arkiveras som föråldrad
när dörrarna till det himmelska klappas igen
skulle man kunna tänka att
människans betydelse skulle öka -
men istället förminskas människan!

26 mars 2010

C-B berättar minnen

Har nu hört Carl-Bertil (min far, snart 93) berätta om sitt liv på Gotlands Radio (36 minuter inklusive musik). Han föddes i juni 1917 på Bottängen i Roma. Hans far, Oscar Stenström, var med och startade pingströrelsen på Gotland.

Bland annat återger han hur hans rena händer blev anledningen till att han blev kock på officersmässen under beredskapstiden! Och en liten historia blir det om Eric Ericson och hans damtrio med Nita, Vera och Igge...

Och intressant är berättelsen om dagen då han sa upp sig från Företagarföreningen och gick in i arbetslösheten. Men han fick (samma dag) tre nya jobberbjudanden. Unikt är också bakgrunden till skapandet av en enda gotländsk kommun och avskaffandet av Gotlands läns landsting. Och kampen mot statens snålhet vid hamnbygget och det sega elförhandlingarna med regeringen tål minsann också att höra om.

Ett stycke intressant Gotlands- och Visbyhistoria.

Här finns andra inslag med C-B Stenström: Om Bergman

Civilkurage är bekvämast på avstånd

Dessa dagar diskuterar alla Bjästa. En våldtäkt där förövaren fick stöd och brottoffret inte bara led av övergreppet utan därtill tvingades ut i kylan. Upprörande, med all rätt. Gott att saker nu kommer i fokus så att det orätta som har skett hjälpligt kan ställas till rätta. Bra att skolans och kyrkans handlande utreds. Och alla inblandade, särskilt de som handlade mot bättre vetande kan rimligen få möjlighet till omprövning och nya insikter om rätt och fel, om sant och falskt, om medmänsklighet och kamratstöd. Särskilt viktigt är att den eller de som drabbats får stöd.

Uppsvallande opinioner om vad andra har gjort på andra orter kan förta den etiska frågan om varje persons eget ansvar. Det som hänt blir vare sig bättre eller sämre, mer eller mindre ont, beroende på om tusentals ansluter sig till pågående vågrörelser i folkhavet. Handlingar är de inblandades. Visst, det kan verkligen hjälpa att få sympatier och stöd. Och mönster befästas om många tar avstånd från det onda, t ex övergepp och sexuellt våld.

Men folkstormsstöd kostar så lite. Och varje gång det där förskräckliga händer, sker det någon annan stans. Civilkurage är bekvämast på avstånd. Om vi tar hem frågorna till våra egna miljöer och sammanhang blir utmaningen desto mer brännande. Vilka normer och värderingar är i svang där? Vem har mod och förstånd att där handla rakryggat och moraliskt, etiskt? Du och jag?

25 mars 2010

Inför kultursidorna: Herre, förbarma dig!

Kulturen har sina sidor. De flesta av dem alltmera lättviktiga och inriktade på underhållning och nöjen. Kalkonrullar på biografer och uslaste dussinband recenseras envetet. Och melodifestivalscirkusen sponsras med miljoner av kommunala pengar! Det är bra för kommunen. Bra för affärerna. Det sätter, som i vårt fall, "Örebro på kartan". Som om kartan saknade denna mellansvenska idyll. Har de inte gått i skolan. Hade de aldrig geografi?

Örebro, nej det vet vi inte vad ligger.
Tänk på en schlager!
Jaha?
Örebro, där får man andra chansen, det har du väl hört om!
Nej men ska jag förstå det som att Örebro fungerar som uppsamlingsheatet för alla som brände sina bästa chanser, kanske?

Förstår att det är av goda skäl detta område tillhör gnällbältet. Det sker helt enkelt för mycket dumt här. Ibland ökar pulsen på grund av allt som inte sker, trots att det borde! Vill man behålla sina sinnens balans och fulla bruk, krävs det åtskilligt med gnäll. Annars bleve man trasig och totalfrustrerad.

Mitt kulturarv är högmässan. Det ska vårdas och brukas, oavsett om kulturexperter, kommentatorer eller redaktör förstår vikten av det, eller ej. Och visst är det lite högmässans tonfall när jag läser en och annan kultursida och gång efter annan tvingas utbrista i ett högljutt lamenterande: Kyrie Eleison!

23 mars 2010

Garrison Keillor och unga lutheraner

Kan det vara så att den klassiska musiken skrämmer vår samtid? Är det så att nidbilder av ylande sopraner (t ex Bianca Castafiore) sitter som ett filter i unga öron?

Måhända behövs då en mera lättsam ingång? Lovvärda är föreställningarna för barn och ungdomar som får stifta bekantskap med musik och musikscener i särskilda introduktionsföreställningar. Om inte annat lär de sig vägen till konserthus och teatrar.

Författaren Gary Edward "Garrison" Keillor som diktat fram Lake Wobegon, en fantasistad i Minnesota, har på en CD betitlad Lake Wobegon Loyalty Days (1964) framträtt med orkester. På skivan finns ett hejdlöst introduktionsspår till orkestern och instrumenten (och därmed till musik) som kan bereda engelskspråkiga och religionsintresserade lyssnare stort nöje. Ja, hela skivan är en skarpsynt och rolig kommentar till livet i norra USA.

The Young Lutheran´s Guide To The Orchestra (länken går till Spotify), så heter avsnittet, kan vara värd de 25 minuter det tar att lyssna...

22 mars 2010

Klassikerna tystnar

Återser släktingar och vänner vid ett hastigt besök på Gotland. Klagar min nöd över att kultursidorna inte längre tar sig tid att recensera kyrkomusik. Får omedelbart gensvar. Det gäller inte bara kyrkomusiken, säger man unisont. All klassisk musik är som bortsopad från offentligheten, hävdar eftertryckligt en aktiv musikmänniska.

Klassisk musik är portförbjuden ur de flesta radioprogram. Och i flertalet TV-kanaler kan man knappast hitta sådan musik såvida det inte är Långfredag eller Juldag (och ibland inte ens då).
Vår musikhistoria står stängd för de unga. Vem har nycklarna?

Här citerar jag gärna stillsam (dvs mig själv) från den 14/5: Henry Purcell hyllades och 350-årsminnet av hans födelse högtidlighölls vid en konsert i Örebro Olaus Petri kyrka den 10 maj kl 18.00. Dirigent var Mats Bertilsson och Drottningholms Barockensemble medverkade. Bland annat framförde Funeral Sentences (Man that is born of a Woman eller In the midst of Life) ett exempel på Full Anthems som Purcell komponerade.

Under kvällen framfördes också Te Deum & Jubilate Deo för solister, kör, två trumpeter och stränginstrument komponerad till S:t Cecilias Feast 1694. Verket trycktes redan 1697 och kom ut i nya upplaga under 1700-talet.

Av någon outgrundlig anledning recenserades denna otroliga konsert inte i Nerikes Allehanda trots ett flertal inbjudningar. Vi får väl tro att det var ett force majeure som hindrade tidningens närvaro, t ex orkan, blixtnedslag, tät dimma.

Låt oss därför ta upp en stor applåd för musiktjänsten Spotify som på nätet lovvärt bjuder på fantastisk klassisk musik. Här en nästan insmickrande cantat av J.S. Bach. Och vill man höra den i en vokal transkription kan The Swingle Singers stå till tjänst. Även Felix Mendelssohn kan fungera som en ingång till klassisk musik. Pröva även som introduktion till den musikaliska historiens skatter att följa med in i Pergolesis Stabat Mater!

Nu hoppas jag att någon (vi som är anhängare och njutare) länkar in unga människor även på dessa spår. Om man aldrig fått reda på att den musiken finns, så hur ska man då veta att det just är den man längtat efter hela sitt liv?

Råkar också läsa Lars Gustafsson på Newsmill. Han diskuterar insiktsfullt kultursidornas brist på förmåga att behandla litteraturen. Samtidigt välkomnar han den nya tidens mediala utveckling vilken kommer att tvinga kultursidorna till förändringar, anpassning och utveckling. Han skriver:
Kulturjournalisterna och deras redaktörer förutspår då, eftersom deras intressen som individer och grupp är direkt hotade, att detta kommer att leda till ett slags sammanbrott för det offentliga samtalet. Men det kommer det naturligtvis inte att göra. Den informationstekniska revolutionen borgar för det. Vad som förestår är den mer eller mindre mödosamma anpassningen till en förändring som egentligen redan har ägt rum.

21 mars 2010

Bokens utsida

Om man träffar på ett ord man inte känner till kan det leda till ny kunskap och utveckling. Därför är det vällovligt att ibland spänna den språkliga bågen. Samtidigt kan gamla ord kopplas till nya ting och ges ytterligare innebörd. Sådant roar jag mig understundom med.

Funderade igår således över vad de olika delarna på en blyertspenna heter. Måste undersöka om det finns namn på den triangelformade spetsen som avslutas med en blyertsspets. Har kortänden något namn? De slipade sidorna kanske också har en speciell fackterm?

Så är det väl även för böcker? Så vad kallas då framsidan på en bok, till exempel Bibeln? Skapelsen borde den heta. Alternativt kunde den benämnas A. Bakre pärmen kunde då kallas evigheten eller om man så vill O.

Betraktar man Bibeln ovanifrån och ser på de ofta guldbemålade sidornas kant kanske den delen kunde heta himmelen och den motsvarande på undersidan - jorden? Och där emellan finns och sker Guds vilja (som vore det hämtat ur Fader vår). Och vad ska man då kalla ryggen? Nåden? Den vilar ofta i läsarens händer på samma sätt som vi omsluts av Guds nåd...

Så tänkte jag igår.

19 mars 2010

Släpp loss alla lamm

Släpp loss alla lamm, det är vår...
Dagens uppgifter i Sveriges Radio om att lamm föds upp uteslutande inomhus är chockerande. Förmodligen har köttproducenterna denna gång gått för långt. Lamm är så intimt förknippade med krumsprång på gröna ängar att bilden av dem inspärrade i små inomhusbås förskräcker.

Den korta tid de har innan slakt borde få vara en tid i frihet. Fylld av lek och upptåg.

16 mars 2010

Varför många mår så dåligt

I Fråga doktorn framträder en entertainer, en kirurg, som skrivit en bästsäljare: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Nisse Simonson sätter fingret på den ömma punkten.

För att söka svar behöver vi alla, dvs du och jag, fråga oss hur det ser ut för oss. Det fungerar som att ta temperaturen. Mår jag dåligt? Är jag missnöjd, besviken, gnällig och otillfredsställd?
Överväger motgångarna medgångarna, är dalarna djupare än höjderna...

Problemet är inte nytt. År 2005 infördes en intressant understreckare i SvD med samma fråga: Varför mår vi så dåligt? Litteraturprofessor Torsten Pettersson erbjuder där fler perspektiv. Han skriver:
Vi klarar oss inte längre med en teknokratisk livssyn som inte erkänner andra mänskliga behov än fysisk hälsa och levnadsstandard: att vi kollektivt och internationellt sett är väl tillgodosedda i det avseendet hindrar oss ju inte från att må allt sämre.

Således måste vi inse att vårt välbefinnande också är kopplat till livsfilosofiska, existentiella behov - men de har efter sekulariseringen blivit allt svårare att tillfredsställa.


Sekulariseringens positiva och negativa konsekvenser får följande beskrivning:
Som en positiv följd av detta befrias människor från kristendomens skuggsidor: auktoritetstro, skuldbeläggning, intolerans. Men lika tydlig är den negativa följden då samhället förlorar det meningsfulla samlande perspektiv på tillvaron som kristendomen trots alla sina brister en gång kunde erbjuda.
I ett sekulariserat perspektiv existerar mänskligheten inte tack vare en gudomlig plan utan av en biologisk slump. Individens existens är också en slump, en räcka dagar som rinner mot ålderdomens skröplighet och en död som leder ingenvart...


Två strategier, menar Torsten Pettersson, har utvecklats för att ta hand om den ökande tomheten: förträngning och psykologisering. Ett återvändande till en livåskådning som erbjuder svar och modeller för att möta tomhet och brist föresvävar knappast honom och de flesta andra. Ändå borde den kristna tron, mer än det mesta i vår tid, kunna erbjuda sammanhang, mening och förståelse. Tre tillgångar som effektivt kan möta upplevelsen av tomhet. Saknar man mål riskerar livet att bli en irrfärd.

Återigen bör bilden av lindansaren kunna komma till användning. Med hjälp av en stav som sträcker sig långt utanför människans egen räckvidd kan man erhålla balans och kan förflytta sig mot ett hägrande mål...

15 mars 2010

Caesaropapism i Svenska kyrkan

I Finland har någon läst min blogg och sänt en kommentar om hur det ser ut i Svenska kyrkan. Det finns en fackterm som jag inte använt som som personen påminde om: CAESAROPAPISM. En märklig sammansättning kan det tyckas. Ordet är en kombination av Caesar och papism.

Några enstaka gånger har ordet använts i diskussionen om Svenska kyrkans besluts- och maktstruktur. De politiska partiernas styre av stat och kommun såväl som av kyrkan fyller fuller väl benämningen caesaropaspism. Vilket vi mera frekvent borde påminna om!

(Det ser ut som en tanke att Wikipedia i sin svenska version enbart har en kortfattad och lakoniskt definition av begreppet.)

13 mars 2010

Handlar det om planeten Mars?

Under eftermiddagen har jag tålmodigt försökt förklara den "svenska modellen". Inte för välfärd eller samförstånd a la Saltsjöbadsavtal. Nej, den religiösa organisationen Svenska kyrkans modell.

Gästen, som rest över hela världen och arbetat i kyrkor på flera kontinenter, ser förvånat på mig. Politiska partier, säger han, i kyrkomöte och kyrkoråd? Först tappar han målföret. Sedan avfyrar han frågor i en lång rad. Ber de? Vem bestämmer? Firar de gudstjänst? Och prästerna?

Hur är detta möjligt? Aldrig har jag ens tänkt tanken att det kunde vara så, säger han perplex. Han behöver inte ta ställning för eller emot. Han bara hissar upp ögonbrynen högt i pannan och ser ut som om jag berättat något otroligt märkligt från planeten Mars eller Jupiter...

12 mars 2010

Blinkningar och band

Vår inneboende, Sixten, är en tålmodig varelse. Han uppför sig som hyresvärd. Men han har svårt att göra sig förstådd och tvingas därför tillgripa alla möjliga metoder för att överföra sitt budskap. För tankar och idéer har han, även om de förmodligen ser helt annorlunda ut mot allt vad jag kan föreställa mig.

Han talar verkligen med sina tvåbenta varelser. Så ofta och mycket att vår ”chat noir et blanc” ibland därför borde få smeknamnet chatten. Tonfall och styrka varierar liksom budskapets längd och musikaliska uttryck. Korta skorrningar får oss att inse att något är på gång. Kan uttolkas: här är jag, när kommer maten? Vi läser i kattböcker. Där är redogörelserna för katters vokabulär knapphändig och kortfattad. Inte mycket hjälp att hämta. Så vi kommunicerar med Sixten som med andra. Vi gör gester och vi frågar: vad vill du? Då lägger han huvudet på sned och tar till sin nästa kommunikationsmetod. Han vallar oss.

Några små trippsteg föser och för de tröga, men högväxta, varelserna runt genom rummen. Sixten har ständig koll genom små huvudvridningar så att han ser att vi verkligen följer med. För honom är målet allt som oftast balkongdörren där utelivets friska luft lockar. Än mer drar förstås finkarnas fågelkvitter från häcken en trappa ner.

Men tvåbeningar kan också bli vallade till matskålen och vattnet. Väl i närheten blir det benstrykningar och ett vädjande trasslande mellan fötter. Någon enstaka gång leder proceduren oss till duschen där en fyrbening också kan ta sig en slurk vatten. Då kan Sixtens syfte vara att få jaga små rännilar eller klippa till duschmunstycket. Därtill har det hänt att målet varit att få sällskap till lådan.

Vill vi som egentligen bor här inte bli kringfösta i lägenheten går chatten sin väg med högburet huvud och snart hörs mera ilskna jamanden, ett slags protester över korkade människor som i sin tröghet ingenting förstår.

Till trevligheterna hör stunder av välbefinnande då Sixten ägnar sig åt blinkleken. Först undrar man vad det är för fel på ögonen. Har han problem? Men den orolige inser snart att upprepade blinkningar är tecken, signaler. Sixten jobbar alltså inte med ögonlocken för att få bort skräp. Han talar om att vi är på samma våglängd. Vi hör ihop. Du och jag, Sixten. Jag och Sixten. Som Emil och Alfred blinkar vi en stund åt varandra.

Därefter hoppar Sixten smidigt upp på fönsterbrädan och lägger sig lojt tillrätta i solen. Lite tycks de ändå begripa, de där människorna som håller till på mitt revir...

Fotnot:
I fornstora dar skrev jag ledare i Kyrkans Tidning. Då snappade jag upp en insikt. Någon lärde mig vikten av att artiklarna kunde spänna över vida fält, allt ifrån vardagens glädjeämnen och förtretligheter till de stora andliga frågorna och världens gång. Bloggen stillsam följer samma modell. Idag har det som alla förstår handlat om kommunikationens svåra konst...

11 mars 2010

Högmässa i skottlinjen

Högmässan får det allt svårare i Svenska kyrkan, om man ska tro Kyrkans tidning. Det är fel på tiden, det är fel på musiken, det är fel på orden och det är fel på gestaltandet. Måhända det. Men ligger det inte närmare till hands och ställa den provocerande frågan: vad är det i mig/i oss som gör att högmässan inte fungerar eller duger?

Ortodoxa kyrkan klarar att hålla sin himmelska liturgi igång sekel efter sekel. Katolska kyrkan gör någon gång en liturgireform, men i grunden är mässan sig mestadels lik. Men i protestantismens övertro på förändring, ständiga förbättringar som kvalitetssäkringen utlovar, förloras också kontinuitet och tradition.

En nykonstruerad högmässa, en gudstjänst som ständigt byggs om för att passsa "nutidens människor", eller nuet, riskerar sitt genuina innehåll. Många är de församlingar som trott att nyordning och anpassning till samtiden kan locka människor till kyrkan. Varje evenemang kan dra uppmärksamhet och intresse genom att det man då gör bryter mönster eller erbjuder något människor "vill ha". Men tidsandan löser inte på något sätt problemet med bristande relation eller anknytning.

Tror någon på allvar att gospel, rock- eller populärmusik kan lösa upp kyrkans dilemma med allt färre gudstjänstdeltagare? Varje gång man ändrar och byter musikstil förlorar man det man trodde sig vinna. Hur som helst blir man offer för tidsandans nycker. Ett evenemangskultur som andas ett slags minsta motståndets lag. Allt sådant som tar emot byter vi ut. Och när det blir olustigt eller tråkigt byter vi igen.

Vad är det i mig som gör att högmässan inte fungerar eller duger?Min oförmåga att gå in under givna mönster kan bidra. Jag måste få uttrycka mig och du dig. Att låta andras ord bli mina blir allt svårare i vår tid. Individualismen lurar oss på det som har med sammanhang och gemenskap, med församling, att göra. Så blir förlusten vår, och det vi tappat bort är igenkänning och identifikation. Ditt lidande är också mitt och vice versa.

Kan det också vara så att vi inte ens orkat arbeta med högmässans innebörder och uttryck. Vet jag tillräckligt för att kunna hjälpa mig själv och andra att se vad som verkligen finns där? Och alla som trosvisst och glatt sagt att högmässan och gudstjänsten är församlingens centrum - hur mycket tid har de avsatt för att göra det till verklighet? Undervisas det om det? Talas det med människor om det? Firas det?

09 mars 2010

Gardell till storms mot den kristna trons försoningslära

Jonas Gardell har gjort det igen! Skapat sensation och rubriker genom TV-serien Åh, Herregud. Vi är väl inte längre så många som förvånas över hur kyrkans rum kan användas. Där kan man tydligen stå upp och påstå vad som helst. Jag blir mest ledsen när Gardell tramsar i peruk framför altaret. Brist på humor hos mig? Ja, den sortens humor som kastar löje över rummet och tron är svårt att uthärda och fördra. Sedan må Gardell vara hur skicklig som författare och stå-uppare som helst...

Seriens Gud stavas medvetet eller omedvetet (?) med litet g. I programmet sällar sig Jonas Gardell till dem som (t ex i likhet med Kay Pollak i Så som i himmelen) lär ut syndfriheten. Och som vill skriva om hela försoningsläran. Ingen skuld finns att försona, ingen brist att hela. Synden är förlegad och utan betydelse. Lev som du vill, bara du tror...

Om Gardells linje skulle segra måste hela psalmboken genast kastats på sophögen och Bibeln omtolkas i grunden. Den kristna försoningsläran har då förkastats som gammaldags och förlegad!

Gamla Te Deum (400-talet) måste spolas: Jesus, Kristus, ärans kung,/evigt född av Faderns vilja --att försona all vår skuld... Ps 1:5

Zacharias Topelius måste ge sig: Herren, vår Gud, vare lov, som en far för oss blivit, som för vår synd har sin Son uppå korset utgivit... Ps 2:1

Carl Boberg kommer dragande med synden: När tryckt av synd och skuld jag faller neder vid Herrens fot och ber om nåd och frid och han min själ på rätta vägen leder... Ps 11:5

Fanny Crosby har väl helt enkelt fel: Åt syndare till salighet han gav sin Son, sitt ord, och än i sin barmhärtighet han dukar nådens bord... Ps 12:2

Nils Frykman, den stollen, trodde att Jesus bar hans synder: Du döden för mig smakat, du mina synder bar... Ps 13:2

Och Anders Frostensson och W. C. Dix vet nog inte heller vad de talar om: Halleluja! Du som bjuder syndare till bords med dig!...

Britt G Hallqvist är ute och seglar: Jesus Guds Son,/levde och dog/ för alla för oss... Ps 21:2

Betty Ehrenborg-Posse måste ha tagit miste: Ja, däri har Guds kärlek stor/blivit uppenbar för oss, att till försoning för all vår synd/han sände oss sin Son. Ps 28:3

Martin Luther visste väl inte bättre: I ondskans makt jag fången var/och låg vid dödens portar. Min synd mig tyngde nattoch dag... Ps 32:2

Och Luther fortsätter sin förvillelse: För din skull jag på korset dog./Av fienden jag fälldes. För din skull utgöts där mitt blod,/så tro att dig det gällde. Jag skuldlös dina synder bar/och i min död du livet har. Så har du blivit salig. Ps 32:7

Ärkebiskopen J.O Wallin ansåg att världen var förstörd av synden, förblindad av detta förstod inte troligen vad han hyllade: I den värld som synd fördärvat/levde bland oss Frälsaren. Kärlek han åt oss förvärvat,/honom följde helgelsen... Ps 34:3

Och Anders Frostenson ger sig inte utan fortsätter: Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära. Ps 39:1

Han går envist på: Kristus vandrar bland oss än, syndares och sorgsnas vän, stannar där en mänskoröst ber om läkedom och tröst. Ps 40:1

Charles Wesley hävdar att synden är mäktig: All syndens makt besegrar han./Den fångne gör han fri. På korset han vår frälsning vann./Han led och dog för mig. Ps 44:4

Lina Sandell sjunger trosvisst, omedveten om Gardells påståenden: Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig. Ps 45:1

Olov Hartman säger det poetiskt: I tjänargestalt/kom Ordet till oss och försonade allt, steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup och älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss/på Golgata kors. Ps 62:2

Frans Mikael Franzén är lika förvirrad han: Det hjärtat, som i nöden/den armes tillflykt var, som bad för oss i döden/och våra synder bar, det hjärtat än med frid och tröst, med salighet från höjden/här nalkas trogna bröst. Ps 70:4

Natanael Beskow slutligen: Som elden guldet renar,/så Andens helga glöd med själen sig förenar./Vår synd blir glömd och död... Ps 162:2

Jonas Gardell får "prime time" i TV, och i kyrkans rum, att motsäga den kristna trons försoningslära och att förkunna sitt eget evangelium! Är någon alls förvånad?

08 mars 2010

Under ytan finns något mer

Utdrag ur en ny predikan på ordrik.

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft,
står det i Efesierbrevet. Och vi rustas värdigt
vilken krigsfilm som helst. Vi blir kämpar med alla vapen
vi behöver för kamp mot makterna och herrarna över
mörkrets värld, ondskans andekrafter i himlarymderna.

Här finns Guds rustning: Sanningens bälte, rättfärdighetens
pansar, fredsförkunnelsens skor, trons sköld, frälsningens
hjälm, Andens svärd (som är Guds ord).

Saker är inte alltid som de verkar. Allt är inte vad de
ser ut att vara. Nu byter vi predikstolskläde. Jag hänger fram
en bild av en soldat. Men, det ser ut som en docka. Och Ni
undrar vad slags soldat den ryska dockan, den enkla
bondska kvinnan, kan vara.
Den kan bara en idealiserad bild av de kvinnor som slog
vakt om tron i Sovjetunionens religionsförföljelser.
Som firade sin gudstjänst och lämnade tron vidare till sina
barnbarn.

Först slås man av all färg. Det lyser av rött och grönt.
Sedan blir den lilla påmålade gumman synlig.
De där ryska trädockorna, gjorda som en serie burkar,
är populära. Öppnar man en finns det en till därinne och
ännu en, ännu en.

Det får oss att tänka på att allt inte är vad det först ser
ut att vara. Bakom varje sanning finns en annan, under
varje berättelse finns ännu en, mitt ansikte avslöjar inte
allt vad jag bär på, i lager på lager.

Kvinnor som gör musik

Sju kvinnor och en sloven hette den kammarmusikkväll som igår kväll gick av stapeln i Olaus Petri kyrka. Musiker var Anette Gällstedt, Tania Frid, Anna Braw och Ingeborg Lindqvist Torstenson (kyrkomusiker i OP). Temat var egentligen kvinnliga kompositörer som oftast (läs alltid) kommer i skymundan. Det gäller även en sådan berömdhet som Clara Schumann. Men en ung sloven ville man ändå inte undanhålla publiken, nu när man "upptäckt" honom.

I Svenska Dagbladet skrevs år 2006 om kvinnliga kompositörer som glömts bort eller gömts undan. Det är Eva-Karin Josefson som i en understreckare berättar följande:
En omfattande kartläggning av kvinnliga tonsättare inleddes 1970 av den sydafrikanske ingenjören och musikälskaren Aaron I Cohen, som i "International Encylopedia of Women Composers" identifierade 130 franska kvinnliga musikskapare. Sedan Launay avslutat sitt arbete har siffran stigit till ungefär 1 000. Men intressantare än all statistik är naturligtvis analysen av anledningarna till att kvinnliga kompositörer som under sin livstid var minst lika framgångsrika som sina manliga kolleger efter sin död upphörde att finnas med på repertoaren, och i våra dagars uppslagsböcker har förlorat sin verkliga identitet. Varför denna förskjutning i historieskrivningen?

Den frågan försöker musikforskaren Florence Launay besvara i den digra och helt nypublicerade volymen Les compositrices en France au XIXe siècle (Kvinnliga kompositörer i 1800-talets Frankrike, Librairie Arthème Fayard, 544 s). Den baserar sig på hennes avhandlingsarbete som bestått i ett tålmodigt grävande i arkiv. Genom att lyfta fram en rad kvinnliga tonsättare, de flesta helt okända, korrigerar studien på det mest häpnadsväckande sätt den gängse bilden av franskt musikliv under 1800-talet och det begynnande 1900-talet.

Den som vill söka mer uppgifter om kvinnor som komponerat hittar ett och annat på nätet. Wikipedia har en mycket kortfattad lista fördelad per århundrade. Man hittar en alfabetisk lista här över dem vars musik finns utgiven på CD och en liten länksamling här. Kammarkonserten i Olaus Petri kyrka finleddes med musik ur Suite en Trio av Mel Bonis. Hon uppmuntrades i sitt skapande bland annat av en sådan etablerad berömdhet som César Franck. Mel Bonis har komponerat både instrumental och vokal musik. Som här Regina Coeli.

På programmet stod även musik av Maria Barthélemon, Blaz Pucihar (slovenen), Ruth Schontal. Hon bodde och studerade en tid i Sverige, efter flykt från nazityskland - men blev även här ofattbart utsatt och hårt ansatt. Så hon tvingades på nytt att bryta upp.

Av Clara Schumann spelade man sedan Romanze op. 22 nr 1 för violin och piano. Ett stycke fyllt av romantikens harmonier.

Ytterligare avnjöts under aftonen musik av Svea Welander och av Diana Burell - Songs for Harvey. Som avslutning spelades barockmusik. Vi lyssnade till en Triosonat av Elisabeth-Claude Jaquet de la Guerre. På Spotify finns mest cembalomusik av henne. Här kan man avlyssna en Gigue ur IVème Suite (F dur).

Vilken lyckad afton och vilka härligt begåvade och skickliga musiker!


Vidare läsning:
International Alliance for Women in Music
Links to Women composers
Female Composers
Och har man lust kan man t ex registrera sig och betala en slant för att få tillgång till Women Composers genom Oxford Music Online.

05 mars 2010

Humanisterna reviderar historien


Diskussionen om kristendomens roll i vår historia och dess plats i skolan går vidare. Idag genom en replik i SvD från Tuve Skånberg, Bengt Malmgren, Kjell O. Lejon och Ivar Gustafsson. De är ”fellows vid Claphaminstitutet”. Humanisternas åsikter behandlas nu även i andra dagstidningar. Läs t ex ett debattinlägg från evangeliska kristna i tidningen Dagen om att Mångkultur kräver respekt för religion.

Debbatörerna inledningsord i dagens artikel i SvD är dramatiska: I vår tid tar jakten på kristendomen alltmer absurda vändningar och det verkar finnas en beröringsskräck för allt vad kristendom heter.

Skribenterna konstaterar att det inte är andra religioners anhängare som står för denna attityd - utan motståndet kommer främst från en nitisk falang sekulariserade svenskar.

Åsikterna i humanisternas ursprungsartikel, som bland annat avfärdade kristendomens betydelse för vårt samhälles framväxt, dess etik och vetenskap, motsägs. Det är rent trams och historierevisionism, menar dagens debattörer. Och det vore oklokt att försöka manipulera bort kristendomens avgörande och positiva roll i skapandet av den svenska kulturen, hävdar de eftertryckligt.

Avslutningsvis liknar man humanisternas hållning vid sovjetdiktaturens propagandistiska historieskrivning, dvs selektiva fakta underordnas den ideologi man propagerar för. Och man erkänner i sanningens namn att samma beteende ibland kan uppvisas av kristna rörelser.

Så till mitt eget intryck av humanisternas ställningstagande som stämmer väl med tankarna i dagens artikel. De ledande livåskådningshumanisterna önskar tvätta bort kristendomen som historisk faktor och nedvärdera dess betydelse för det svenska samhällets utveckling. En sådan aktivitet innebär att man förespråkar en omtolkning och förvanskning av det förflutna.

Man ska inte skönmåla och idealisera kristendomen i det förflutna. Inte heller ska historien bedömas anakronistiskt genom att vi värderar den enkelriktat med vår tids värderingar och normer. Men även med en historiekritisk hållning kan man inte radera ut, retuschera bort, kristendomens betydelse.

Humanisterna strider i själva verket i sitt inlägg om vem som har tolkningsföreträde och därmed liksom äger historien. Och brännpunkten i den konflikten handlar om kristendomen alls ska tillmätas någon betydelse eller sorteras bort. För att besegra kristendomen måste den städas undan, nullifieras, förminskas.

Det är så förvånande att humanisterna nedlåter sig till att försöka förvanska det förflutna. Genom att humanisterna igenkänner sin egen ”sekulära humanism” som en slags majoritetsåskådning känner man sig förmodligen i ett moraliskt överläge och önskar utnyttja läget och ta revansch på kristendomen. Ska man tro deras första debattartikel är strategin att göra om och revidera historien. Men kan det verkligen ske utan samvetsbetänkligheter? Och stör det dem inte att de står utan egentligt stöd från den vetenskap man hyllar i alla andra sammanhang?

03 mars 2010

Professor undervisar humanister

Forn- och medeltidsforskaren Birgit Sawyer tar till orda i debatten i Svenska dagbladet. Hon invänder mot humanisternas synsätt när de inte skiljer på kristendomen som budskap och kyrkan som institution. Rubriksättarna ger inlägget en extra laddning: Humanisterna avslöjar en skrämmande okunskap.

Birgit Sawyer skriver undervisande och klokt: "Vad såväl det kristna budskapet som kyrkan betytt för vår västerländska kultur låtsas humanisterna inte om; efter det västromerska rikets fall bestod vad vi idag kallar Europa av Kristenheten, inom vilken rötterna till vår nuvarande västerländska civilisation, till exempel inom arkitektur och litteratur, formades."

Därmed har någon hemmahörig i universitetsvärlden och historieämnet kommenterat humanisternas vilja att göra om historien efter sin egen övertygelse. Ibland faller vi alla i den tunnan, men humanisterna gör det mera målmedvetet och övertygat än andra. Det är som om religionen i dess kristna varianter inte bara måste bekämpas i nutiden. Historien ska omtolkas. Och i nuet ska vårt kristna kulturarv tystas ner genom att man inte vill ge verktyg och redskap till nya generationer. Man anar tankegången: Göm undan kristendomen bland en mängd andra "exotiska" religioner och allt kommer att framstå som världsfrämmande och udda...

Nu undrar jag bara om biskoparna har tappat bort sina reservoirpennor? Eller om de har fullt upp på annat håll? Något litet inlägg från biskopligt håll borde väl ändå ett de kända humanisternas generalangrepp på kristendom, historiesyn och skola kunna leda till.

02 mars 2010

Tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest

Idag den 2 mars replikerar utbildningsminister Jan Björklund (fp) i SvD humanisternas debattartikel om kristendomen och vårt land. Jan Björklund väljer som politiker att särskilt lyfta fram Morgan Johansson (s), tidigare statsråd.

För Björklund är det en fråga om betoning när kristendomen ska lyftas fram i svensk skola. Hans motiv är att kristendomen påverkat Sverige mer än t ex hinduism. Och Björklund är noga med att betona att han inte anser kristendomen vara bättre, eller överlägsen, andra tros- och livsåskådningar.

Han skriver inte, vilket han kunde ha gjort, att det är viktigt för svenska elevers förståelse av sin samtid att ha kunskap om och insikt i de religiösa och teologiska tankevärldar som är kristendomens. Dem förutan blir upplevelsen av den svenska litteraturen, filmen och musiken begränsad och ytlig. Ta till exempel Torgny Lindgrens eller Lars Ahlins författarskap. Utan förståelse för de religiösa klangbottnarna och referenserna riskerar man att förlora väsentliga värden. Författarnas böcker kan självfallet läsas ändå – men ett antal dörrar i läsupplevelsen förblir stängda.

Eller tänk på Sven-David Sandströms sakrala musik och de flesta av Ingmar Bergmans filmer. Listan kan göras mycket lång vad gäller vårt kulturarv. Som barn kommer eleverna säkert inte att ägnas sig åt just dessa – men utan elementär förståelse för det som är kristendomens grundteman, utan redskap och begrepp, begränsas tillgängligheten till vårt kulturarv.
Jan Björklund kunde förvisso ha varit mycket skarpare i sin replik. Nu nöjer han sig med slutsatsen att han ”lägger tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest”. Den räcker långt.

Andra röster borde dock höjas. Nu blir det intressant att se om Svensk Kyrkotidning, Svensk Pastoraltidskrift, Kyrkans Tidning, Signum, Sändaren med flera tar till orda. Och alla de som sitter på de teologiska fakulteternas lärostolar borde verkligen ha något att säga om den historielöshet humanisterna fört till torgs. Eller hade Gustaf Wingren rätt när han skrev om Tolken som tiger? Vi är flera som väntar med spänning!