Kan det vara så att den klassiska musiken skrämmer vår samtid? Är det så att nidbilder av ylande sopraner (t ex Bianca Castafiore) sitter som ett filter i unga öron?
Måhända behövs då en mera lättsam ingång? Lovvärda är föreställningarna för barn och ungdomar som får stifta bekantskap med musik och musikscener i särskilda introduktionsföreställningar. Om inte annat lär de sig vägen till konserthus och teatrar.
Författaren Gary Edward "Garrison" Keillor som diktat fram Lake Wobegon, en fantasistad i Minnesota, har på en CD betitlad Lake Wobegon Loyalty Days (1964) framträtt med orkester. På skivan finns ett hejdlöst introduktionsspår till orkestern och instrumenten (och därmed till musik) som kan bereda engelskspråkiga och religionsintresserade lyssnare stort nöje. Ja, hela skivan är en skarpsynt och rolig kommentar till livet i norra USA.
The Young Lutheran´s Guide To The Orchestra (länken går till Spotify), så heter avsnittet, kan vara värd de 25 minuter det tar att lyssna...
Keillor: "If our Lord had played an instrument, which one would he have chosen? Probably not a French horn. It takes too much of a person’s life. French horn players hardly have the time to marry and have children. The French horn is practically a religion all by itself."
SvaraRaderaJag gjorde tydligen fel instrumentval. Men tack för tipset ändå.