Kultur behöver inte gå med vinst

Tomrummet ekar efter de nedlagda kulturtidskrifterna. Svenskkyrkliga får luta sig mot Signum hos sina ekumeniska systrar och bröder. Vår Lösen försvann. Social debatt likaså. Tro och tanke och liknande försök har också de upphört. Rapporter och studier häckar mestadels i skymundan. Intresset för teologi, samhälle och kultur inom kolossen Svenska kyrkan är ofattbart nog så svagt att inte ens några tidskrifter klarar överlevnaden.

I mitt stift har man inte länge någon stiftsbok. Så är det visst på andra håll också. Kommunikatörer får ersätta. Som om det gick. Visserligen finns det somliga inom det yrket som har förståelse för uppdraget. Andra försöker popularisera kyrkan så till den grad att den tycks smått enfaldig, enkelspårigt grund.

Nu räcker det inte att skylla på intresset. Var kyrka med ambitioner att vara relevant och aktiv behöver forum för studier, diskussion och debatt. Då måste också alla som hanterar kyrkans ekonomiska och materiella tillgångar vilja något i den vägen. De behöver ha visioner och förmåga att avsätta  tillräckliga medel för att driva tidningar och tidskrifter.

När Svenska Dagbladet en gång var till salu vågade kyrka ingenting. Historien är fylld av missade möjligheter på grund av någon form av ideologisk starr. Sådant behöver och ska en kyrka inte syssla med, brukar det mumlas. Sällan i det öppna eftersom mothugg kan komma.

Nog finns det tillräckligt med duktigt och kompetent folk i kyrkan för att klara att bygga och publicera några läsvärda och ambitiösa tidskrifter och rapportserier. De behöver knappast gå med vinst. Det gör ju inte heller kyrkor och församlingshem!

Nyttja pensionärerna!

Här låter jag min stillsamma forum ligga i träda. Det är lika obetänktsamt som när Svenska kyrkan inte brukar de aktiva pensionärerna. Jo, begravningar och dop brukar de behövas till. Men att använda de beprövade och erfarna för att fortsätta bygga församling förekommer knappt. De skulle kunna göra sådana insatser som vore betydelsefulla. Till exempel för att se till att kyrkoårets huvudgudstjänster verkligen firades utan konstiga hack och uppehåll. Eller för ett låta tidebönerna ljuda i kyrkan.

Kontinuitet och rytm är grundingredienser i kyrkoåret. När församlingsbor får svårare att veta om gudstjänst firas och om, när i så fall, då blir det svårt att förbli en trogen kyrkobesökare. Vi är många som fortfarande läser predikoturer, men med stigande förvåning över hur församlingarnas gudstjänstliv planeras. Ett sådant regelbundet studium borde varje domkapitel ägna sig åt. Inte för att sätta in sanktioner utan för att främja den omistliga delen av en kyrkas liv. Dör gudstjänsten, firas inga mässor, upphör församlingen att vara församling. Den utvecklingen går snabbare än vad någon misstänker.

Istället för att bygga ut kommunikatörernas stora flock kunde några resursinventerare anställas. De kunde bygga upp en resursbank av erfarna kyrkomedlemmar, dit även präster ska räknas. Då kunde fler slippa sucka över att kyrkan inte tar tillvara de kompetenser och förmågor som egentligen redan finns. Varje person borde ha någon uppgift. Att låta arbetslagen bli den verksammaste delen av församlingen är i grunden en ersättningsteologi där Guds folk ersätts av professionella utövare. Av vilka många mest finns med på betald arbetstid!

Dessa inventerare kunde även se till att traditionsförmedling fick ökad status så att de som överlämnar en uppgift fick en rimlig möjlighet att föra vidare sina insikter och kunskaper. Men sådana strukturerade överlämningar blir allt mer ovanligt - kyrkan till förfång.