Kyrkans kostym alldeles för stor?

En kyrka ska väl inte säga upp personal och knuffa in dem i arbetslöshet där framtiden är synnerligen osäker? Svenska kyrkans församlingar har varit återhållsamma, till och med när man haft rejäla sparbeting, att minska antalet anställda. En ansvarsfull arbetsgivare försöker i det längsta att behålla sin arbetskraft, men till slut blir det svårt när verksamheter inte längre bedrivs och det mesta är satt på sparlåga. Det lär dröja mycket länge innan något som liknar normaltillstånd har kommit tillbaka, om det ens är möjligt efter de förändrade livsmönstren som Covid-19 fört med sig.

Gudstjänststatistiken för år 2020 kommer att visa nya bottennoteringar för gudstjänstlivet i alla dess former. Det finns anledning misstänka att många av dem som tidigare gick någorlunda regelbundet i kyrkan, åtskilliga av dem över 70 år gamla, inte kommer att återvända. Särskilt som gudstjänstturismen fått en betydande skjuts genom det numera ganska stora digitala utbudet. Man väljer och vrakar nu i större utsträckning än tidigare. Ska jag gå i Uppsala domkyrka eller i Almby? Kanske i Viby eller i S:t Ansgar? Jag sticker nog emellan med Visbys katolska församling eller någon annan näterbjudande församling...

Förmodligen är det inte bara antalet besökare som minskat drastiskt utan även antalet kyrkor där det erbjudits gudstjänster. De "övertaliga" kyrkorna har blivit fler. För att få den insikten bekräftad behöver man bara skumma ett antal predikoturer i dagspressen eller på nätet.

Om både gudstjänstliv och verksamheter minskat stort kommer det snart att ställas frågor om inte antalet anställda är alldeles för stort för att driva denna avmagrade kyrka. I längden är det att ta sitt ansvar för kyrkans framtid. Det är nämligen knappas försvarligt att fortsätta bygga Svenska kyrkan mestadels på anställningar. Nu om någonsin blir lekmannaansvaret, volontärernas insatser, något avgörande nödvändigt!

Vem eller vilka vågar nu väcka dessa frågor så att kostymen är anpassad någorlunda i tid och så att man inte driver en litet gudstjänstliv och krympta verksamheter med en övertaligt stor kader anställda? Det är dessvärre nog den enda ansvarsfulla hållningen så som det ser ut.

Kunskap och erfarenhet upphör inte

I Sverige har äldre åldrar, säg 70+, länge varit en underskattad resurs. Förtjusningen över unga förmågor har t ex i SvT redan under många år inneburit att äldre beprövade producenter och programledare sorterats undan för att röja väg för yngre. Processen är på ett sätt naturlig, unga människor måste också få en chans, men på andra sätt har man onödigt snabbat på utsorterandet och medvetet undervärderat erfarenhet. Det är då det blir åldersdiskriminering.

Äldre kan naturligt fylla platser som inspiratörer och mentorer vilket man på många håll glömt eller struntat i. I och med Covid -19 har 70+ blivit en belastning. De äldre ska skyddas, isoleras och distanseras. Redan har mor- och farföräldrar förlorat den stödjande roll de fyllt för sina barn och barnbarn. På samma sätt är det i samhället, i förenings- och arbetsliv, där ridån dragits ner om man råkat fylla 70. Omtanken förvandlas till sin motsats när man hindrar människor 70+ att utföra viktigt arbete, stödinsatser och volontärsuppdrag.

Alla borde därför tänka tanken: hur ska vi kunna inkludera dem över 70 år för at kunna dra nyttaav deras livsvisdom och kunskaper? När jag gick i pension för några år sedan var det knappast brukligt att dra nytta av de insikter och erfarenheter som pensionskandidater byggt upp. Åtskilliga ålderskamrater har vittnat om att det blir ett rejält glapp i kontinuiteten i deras sammanhang inom kyrka, politik och föreningsliv eftersom man inte tog tillvara vad de visste och kunde! Överlämningar slarvades det med, de minimerades och rent av försvann. Nya kvastar skulle sopa på sitt sätt och göra upp med det gamla. Coronapandemin förstärker på ett olyckligt sätt dessa tendenser.

Tänk på att tankeverksamhet, kunskap och erfarenhet inte upphör när man går i pension, eller fyller 70!

Uppgifter och sysslor

Det arbetande folket. Har börjat semestra. En del av dem har börjat sina ferier i alla fall. Vi som har årslånga ledigheter har lärt oss hålla oss sysselsatta. Varje syssla innebär en möjlighet att dra ut på tiden. Lärdomen är att man kan fylla en dag med en enkel uppgift eller ett åtagande bara man drar ut på det. Och tänker över varje moment och detalj. Samt vilar en del däremellan.

Har man tur spiller det över även till nästa dag. Då kan man sucka: det är mycket nu...

Örebrokåkar

I många äldre örebrohem finns tavlor av Mauritz Finström. Han kom från Rudskoga och var produktivt verksam i Örebro genom sina många akvareller av gamla miljöer med hus. Det finns många liknande målningar så han måste ha seriemålat populära gamla kåkmiljöer. Vår tavla gjordes 1954 och avbildar gamla kåkar, numera rivna, på Lillågatan i Örebro, så som de såg ut före 1912.

Lillågatan 4 finns på fotografier i Örebro stadsarkiv. Huset ligger på gatan där man senare uppförde Olaus Petri prästgård. I gatans färdriktning färdigställdes år 1912 Olaus Petri kyrka.

Kanske i ett svenskt Getsemane?

Ännu en tavla utskuren i trä. Förmodligen en Getsemanebild av ängelns tröstande hållning att döma. Bilden är snidad av A. Bergstrand 1948.

De mera skämtsamma bland vännerna sa genast. Är det en bild på er två? Tänk vad man kan läsa in i, eller ut av, en bild.

Träd(!)gården ser ut som en svensk tallskog med något slags lövträd i förgrunden. Den motivförskjutning är inte helt ovanlig när det gäller bibliska bilder. En svart Jesus förekommer i konst från olika länder i Afrika liksom en Jesus med asiatiska drag finns i den världsdelen. Denna identifikation med den egna kulturen understryker hur Kristus är närvarande och hör hemma i det lokala sammanhanget.

Enligt Skriften uppenbaras Kristus i dem som lider. Han är fängslad, hungrig, törstig  och utsatt. Nära oss. Han möter oss - i dem vi möter. På så sätt blir mötet konkret och inte bara något uteslutande andligt.

Man kunde ibland tro. Att den barmhärtige samarien (fd samariten) var bilden för Guds närvaro som kommer oss till mötes. Sedan öppnade sig ett annat bråddjup. Den slagne och övergivne var den till synes omöjliga bilden av Gud. En slagen och lämnad, en maktlös, kunde det verkligen vara i och genom den personen Kristus kommer oss till mötes? Även i övergivenheten är Gud närvarande. Är det ängeln som visar den närvaron. Det skulle jag tro. Det tror jag.

Båda dessa möjligheter ställer mig/oss inför utmanande frågor om eget ansvar och handlande. I ena fallet ges oss valet att försöka bli mer lika den Högste. I det andra behöver vi göra en insats. Handla. Agera.

Tvagen fri från skuld

Oljetryckens estetik har gjort intryck på många i söndagsskolegenerationen jag tillhörde. Här en bild utskuren i en träskiva som ska föreställa Jesu dop i floden Jordan, det som Johannes Döparen genomförde. Bilden införskaffades vid en auktion på Kumla torg för många år sedan.

Bilden är oansenlig men fångar blicken genom sin färgskala. Nog kan man reflektera en stund inför den. Den teologiska frågan är ältad och vänd på i många, särskilt äldre, sammanhang. Behövde Jesus verkligen döpas? Sann Gud och sann människa. Vilken syndens skull behövde han renas ifrån? Eller är tvagningen en handling för att verkligen betona Jesus som den av ondska och synd oanfrätte? Vilket kastar ljus över att ljust han skulle bära världens skuld och synd så att andra blev befriade, frälsta och lösta.


Vår tids synd och skuld, kan den tvättas bort? Är det bara enskilda personer som efter ånger, bättring och bot kan befrias från den bördan och medan det kollektiva ansvaret aldrig kommer gå att lyfta bort? För mig skär den enkla bilden, tack vare det bibliska materialet som man får på köpet, rakt in i tidens stora frågor...

Emalj med kristendomens beståndsdelar?

Nonfigurativ konst ges inte anspråk att konstverken ska föreställa något bestämt. Benämningen är missvisande. Det kan finnas hur många olika former som helst  i sådan form. Men tanken är väl att färg och form kan flöda utan att fördenskull syfta på, avbilda eller likna, något riktigt och verkligt konkret. Trots detta jagar mitt sinne efter igenkännbara mönster som om jag absolut ville hitta något identifierbart så fort jag hamnar framför ett sålunda modernt verk.

Är det den jakten som får mig att vilja se ett beige kors i den här återgivna Stig Ghylfes emalj? Nog ser det ut som en person framför, eller rent av på, korset dessutom. Nedanför står en person som en Johannes och beskådar korsröran. Samtidigt tycker jag mig se en bil som kolliderat med korset och därför vanställt det. Som om industrialismen och moderniteten, symboliserad av en bil, hackat sönder kristendomens innersta beståndsdelar. Tolkningen är min, men knappast fri från den dominerande upplevelse- och föreställningsvärld som är min. Tänk om det istället handlar om en trädgårdsmur och några grannar som möts?

Denna emalj hänger i vårt vardagsrum.

Emalj av Ghylfe

Konstverk i emalj kan vara mycket suggestiva och fantasieggande. En konstnär med stort erkännande lokalt och som arbetade i emalj var Stig Ghylfe. Vi har några verk på våra väggar som har honom som upphovsman. Dessa emaljer får betraktaren att ofta stanna upp för en stunds meditation. Ur myllret av färg och form stiger figurer och associationer fram.

Anar jag en ängel? Ser jag en fjäril?

Längbro kyrka

Längbro kyrka målad i en glipa bland björkar uppradade som en ridå. Kyrkan stod färdig 1901 ute i Karlslund och kallades från början just Karlslunds kyrka innan den senare alltmer benämndes Längbro kyrka. Den står som en raket färdig till avfärd mot den himmel som tornet pekar på. En påminnelse om att världen sträcker sig bortom och förbi...

Målat har Mats Hermansson. Tavlan hänger uppåt väggarna  och inköptes därför att jag under en fin period, 1985 - 1993, var kyrkoherde där i Längbro som ligger i västra utkanten av Örebro.

I Längbro hölls en konferens med Svenska Ekumeniska Nämnden strax efter att jag påbörjat min tjänst. Konferensen var till för att diskutera en utredning, som jag gjort i min egenskap av generalsekreterare för nämnden, om bildandet av ett Sveriges Kristna Råd. Närvarande var bland andra ärkebiskop Bertil Werkström.

Fårö i blått

Varför hänger man en målning av Fårö på väggen? För att den lilla ön bredvid det gotländska fastlandet är en fantastisk plats. Grå är färgen på alla kalkstenar och raukar vid kusten i både regn, rusk och sol.

Min yngre bror, Pelle Stenström, har gjort Fårökusten i gråblått. Vid sällsynta ögonblick skiftar miljön färg och tonar i skärt eller blått. Målningen har följt med i alla flyttar och pryder fortfarande sin plats som en påminnelse om ett landskap som aldrig slutar att trollbinda.

Ett stycke sommar

Uppåt väggarna hänger en akvarell från 1979 som vi införskaffade (dvs köpte) vid en utställning i Örebro. De törstiga korna dricker girigt av vattnet. I bakgrunden blommar något gult. Det vilar något pastoralt över bilden. En lantlig bild. Bilden slog an direkt. Det var som att få ett litet stycke sommar in i hemmet.

Konstnären heter Berit Karlsson.

Uppåt väggarna

Inte är det läge. Att gå på konsthall. För oss på undantag. Vi som ska hålla oss borta. Från vardagligt liv. Kulturen också. Tanken är att vi ska skyddas. Från smitta. Men det blir nästan som om vi vore mera smittsamma. Farliga. Eftersom det särskilt gäller oss lite mera mogna och visa. Åtminstone i år räknat.

Det är uppåt väggarna tänker jag. Tycker och anser jag. Själva uttrycket får mig att inse att jag redan bor i en konsthall. Men aldrig har någon velat gå på vår utställning här hemma. För att se på vad som sitter uppåt väggarna. Därför får jag dela med mig. Digitalt. Så som alla andra tycks göra. Nu för tiden.

Ovanför skrivbordet där datorn står hänger ett grafiskt blad av Oscar Reuterswärd som får mig att hoppas att även det omöjliga för en stund kan te sig och rent av bli verkligt.

Bilden får mig också att inse att i andras texter och argumentering finns omöjliga konstruktioner som bara väntar på att bli upptäckta och avslöjade. Tänk klart och gå noggrant igenom vad de faktiskt skriver. Sök dig bakom texten, in mellan raderna och hitta även det som verkar bortglömt, undangömt eller dolt. Men förkasta inte allt utan välkomna en och annan av fantasifulla och uppfinningsrika tankar.

Uppåt väggarna blir en bra rubrik. Både för detta grafiska blad och för vår alldeles egna konsthall. Bladet blev vårt i ett lotteri för länge sedan på Rotary...