Vad är en prost?

 

En repris från 2015, idag utbyggd och omskriven:

Ett prosteri i Närke

En prost är en speciell präst

I byrålådan, dvs i en mapp i datorn, hittade jag nedanstående sammanställning (kompilation) som jag totat ihop från källor jag inte längre minns. Detta skrevs som en kort information för att läggas ut på nätet. Men texten kan lika gärna publiceras här för att lyfta fram en  mindre känd del av Svenska kyrkan...

Ordet prost (av latinets praepositus, med betydelsen överordnad eller förman) är ålderdomligt och uppdraget mycket gammalt. Få är de som vet något om prostar eller om kontrakt. Dessa kyrkliga termer väcker därför ofta förvåning och leder till undran och förundran. Frågorna kan bli många. Vad är egentligen en kontraktsprost? Vad gör en sådan? 

En kontraktsprost är idag en präst som på biskopens uppdrag ska stödja och ha tillsyn över det kyrkliga arbetet i ett kontrakt. Ett kontrakt består av ett geografiskt område med antal sammanhängande församlingar. Uppgiften som kontraktsprost har beskrivits som en vördnadsvärd institution med gamla anor. Under långeliga tider har prosten varit kyrkoherdarnas i kontraktet ledare och förman. Idag ser det annorlunda ut. Trots att det förändrats och delvis urholkats genom åren finns prostämbetet kvar.

Svenska kyrkans stift är än så länge indelade i kontrakt. Till Strängnäs stift under biskop Vilhelm fördes Närke genom ett påvebrev någon gång 1171-72. Från första början var hela Närke ett prosteri. Den förste prosten över allt Närke som man känner till, Gerardus, verkade i övergången mellan 12- och 1300-talet. Under 1500-talet delades detta stora prosteri i fyra mindre. 

I modern tid har man fortsatt att förändra kontraktsindelningen. Örebro omfattade före storpastoratets införande (på nyåret 2014) följande församlingar: Almby, Längbro, Mikael, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby och Olaus Petri.

I varje kontrakt ska det finnas en kontraktsprost enligt Kyrkoordningen

(KO 6 kap 3§). Prosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Ofta genom någon form av enkät. 

Kontraktsprostens uppgifter anges bland annat i kyrkoordningen på följande sätt:

Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt

1. biträda biskopen med ledningen och tillsynen,

2. biträda biskopen vid visitationerna i församlingarna,

3. på biskopens uppdrag visitera församlingar, samt

4. i övrigt fullgöra de uppgifter som kontraktsprosten enligt kyrkoordningen skall utföra. (KO 8 kap, 6 §)

Eftersom biskopen utnämner prostarna för att de ska kunna bistå i uppgiften att ha tillsyn och att främja församlingarna och det kyrkliga arbetet samlar biskopen regelbundet prostarna för möten av rådgivande karaktär. De övriga uppgifterna betyder bland annat att prosten ska inviga en ny begravningsplats eller en utökad sådan. När en ny biskop ska väljas är prosten valförrättare i sitt kontrakt, t.ex vid biskopsval. 

Prosten har också till uppgift att samla präster och diakoner i kontraktet till gemensamma konvent. Sådana samlingar lär ha förekommit sedan medeltiden.  Dessa möten har nu för tiden ofta formen av samtal över aktuella kyrkliga, teologiska eller andra angelägna ämnen av vikt för församlingarna och samhället. De syftar till fortbildning och förkovran och kan självklart ske i form av föreläsningar eller studiebesök.

Under mina tio år som prost i Örebro gjordes många studiebesök, bl.a. på Nerikes Allehanda, Sveriges television, Libris (ett bokförlag kopplat till Örebromissionen), Regionsjukhuset (numera Universitetssjukhuset) och på Universitetet. Vi läste böcker gemensamt med efterföljande diskussioner och hade åtskilliga gästföreläsare. Kontraktets diakoner infogades under denna period i konventet.

I Svenska kyrkan finns utöver kontraktsprostarna även ett antal domprostar. Så tituleras kyrkoherdarna i stiftens domkyrkor. Domprostarna är prostar över egen församling. Därtill har de uppgifter i sina stift, där de bland annat tillhör domkapitlet (vice ordförande) och stiftsstyrelsen (ersättare för biskopen).

Prosttiteln kan dessutom delas ut av biskopen till dem som anses vara särskilt förtjänta präster. Förr kunde en "vanlig" kyrkoherde bli prost över egen församling och undantogs då från kontraktsprostens tillsyn. Så sker inte idag. Nu för tiden kan man istället bli utnämnd till prost honoris causa. Dessa präster blir hedersprostar och får titeln för ärans och hederns skull. Titeln prost h.c. är alltså ett offentligt erkännande för viktiga insatser i kyrkans tjänst.

Vilka har då varit kontraktsprostar i Örebro sedan början av 1600-talet?

Abel Petri ( -1614

( -1614)

Petrus Mattiae Helsingius

(1615-1618)

Han fick då transport till
Örebro och förordnades jämväl till "Generalis præpositus
(in-spector) Nericiæ", ett inspektorat öfver allt Nerikes
pres-terskap, som han och hans närmaste efterträdare Nicolaus
Bothniensis utöfvade, men som därefter synes hafva
upphört. Kyrkoherdarne i Örebro före Petrus Mathiæ H. kallades
blott "Præpositus Nericiensis" (ej Generalis). Dessa generalprostar
kallades äfven "Ordnarii" och voro ett slags "vicarii Episcopi". (Ur Strängnäs stifts herdaminne)

Nicolaus Benedicti

(1529-)

Sven Gudmundsson (-1550)

(ca1544-1550)

M Nicolaus Stephani,  Ostgotus* (se nedan)

(1551-1557)

Mellan åren 1557-1569 var dåvarande Örebro län som ett eget nyinrättat "biskopsdöme" med en ordinarie placerad i Örebro! Samtidigt var ordinarien kyrkoherde i Örebro pastorat.

Lars Olofsson

*M. Nicolaus Stephani Ostgotus, blev Ordinarie över Jämtland och senare biskop i Växjö

(Ordinarie 1557-1563)

Andreas Suenonis Smältare (

(Ordinarie 1563-1564/65)

Jacobus Johannis (Johansson) Westrogotus, () Blev biskop i Skara

(Ordinarie ca1565-1569)

Här blev Ordinarien åter "enbart" kyrkoherde i Örebro och "bara" prost över Närke.

Jonas Johannis (

(1569-1577)

Esbernus Petri Bose (-1627)

(1577-1606)

Abel Petri Smaltzius (-1614)

(1606-1614)

Nicolaus Jacobi Bothniensis (1578-1655)

(1620-1655)

Isak Isthmenius (1610-1658)

(1657-1658)

Jonas Erici Billovius (1620-1669)

(1659-1669)

Daniel Josephi Fogdonius , läs även här (-1675)

(1669-1675)

Andreas Brun (1620-1686)

(1676-1686)

Casten Magni Rönnow (1638-1691)

(1688-1692)

Johan Bilberg (1646-1717)

(1692-1701) (blev biskop i Strängnäs 1701)

Ericus Aronius (1604-1701)

(utnämnd, hann ej tillträda)

Johan Strömer (1666-1739)

 (1701-1739)

Ericus Danielis Lidius (1692-1774)

(1741-1774)

Erik Waller (1732-1811) (blev biskop i Västerås)

(1776-1798)

Johan Widén (1739-1813)

(1798-1813)

Per Thyselius (1769-1838)) Blev biskop i Strängnäs

(1815-1829)

Per Olof Gravander (1775-1846) Blev Domprost i Strängnäs

(1829-1844)

Ture Annerstedt (1806-1881) Blev biskop i Strängnäs

(1846-1853)

Gustaf Wilhelm Gumaelius (1789)

(1853-1877)

Ernst Jakob Keijser, (1846-1905) Blev biskop i Skara

(1880-1886) 

Karl Erik Edlund (1847-1915) 

Blev kpr 1886 och var det fram till 1914

Gustaf Wilhelm Andersson (1852-1925)

Kontraktsprost 1914-1922

Carl Lönroth (1866-1941)

Blev kpr 1922 och var så fram till sin död 1941

Carl Stenbeck (1879-1969)

Kontraktsprost 1941-1952

Benny Benktsson (1892-1973)

Blev kpr 1952 och var så fram till pensioneringen 1958

Berndt Bäcklund (1903-1982)

Kyrkoherde i Längbro. Blev kpr 1959 och var så fram till pensioneringen 1971

Carl Erik Ekström, f. 1933

Komminister i Nikolai. Blev kpr 1971 och var det fram till 1976

Inge Blomquist, (1923 - 2019)

Kyrkoherde i Almby. 

Blev kpr 1976 och var det fram till pensioneringen 1988

Björn Svärd f. 1938, Här är en hemsida han skrivit.

Kyrkoherde i Mikael. 

Var kontraktsprost 1988 fram till sin pensionering 2003

Lars B Stenström, f 1948

Kyrkoherde i Olaus Petri. 

Var kpr 2003 fram till pensioneringen 2013

Ingemar Söderström, f 1952

Kyrkoherde i Nikolai och därefter den förste kyrkoherden i det nybildade Örebro Pastorat. Han har diktat inspirerat om Örebro kontrakt. Var kpr 2013-2017

En liten kuriositet: Nyårsdagen 2024 var det nyårsfest i Elgerigården i Örebro. Då noterade jag att vi var fyra gamla kontraktsprostar från Örebro var där: Carl Erik Ekström, Björn Svärd och jag, Lars B Stenström samt Ingemar Söderström!

Januari 2018 förändrades kontraktsindelningen i Närke så att det istället för tre kontrakt blev två, ett Norra Närkes kontrakt och ett södra Närke kontrakt. Till gamla Örebro kontrakt fogades följande församlingar: Knista, Glanshammar, Tysslinge och Axberg. Ny kontraktsprost blev:

Tomas Rådehed, f 1965

Kyrkoherde i Axberg. Tidigare kpr i Glanshammars kontrakt. Kpr 2018-2023.

Caroline Edlund, f 1973

Församlingsherde i Edsberg och Mosjö-Täby församlingar. Kontraktsprost 2023-

Fröding, värmlandspoeten, hade sin bild av "Våran prost", en förmodligen välmående och övergödd prost:

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat som vi
och är lat som vi
– men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät – tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut efter prosten ut,
ty rådet var kalladt till stämma.
Men det förstås, vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: »välkomna
till smörgåsbordet och supen!»

Ingenting "great" med förakt

 Att skilja på sak och person tillhör de lärdomar skolan och hemmet försökte inpränta. De använde inte repliken från filmer om brott och våld: det är inget personligt, det är bara affärer (it´s nothing personal, it´s business). Istället fick man höra att åsikter är en sak och personen en annan, vilket ibland lät misstänkt. Hur skulle man kunna sära på personen och dennes uppfattningar och åsikter? Tanken var förstås att det borde vara möjligt att umgås även om man inte hade samma idéer eller ideologi. Man kunde förakta åsikterna men respektera människan...

I USA blir det allt svårare att upprätthålla den linjen. Politik har i och med Trump blivit totalt personlig. Han har inte förmågan att ideologiskt angripa sina motståndare, han väljer istället förolämpningar och personliga angrepp. Sleepy Joe som gömmer sig i en källare, kan han häva ur sig. Hela Joe Bidens karriär har varit en skänk till Kinas kommunistiska parti,, slänger han ur sig. Lock her up, var smädelserna mot Clinton, ett sätt att i allas ögon försöka förvandla henne till brottsling. 

Att landets evangelikala ledare stöder en person som så till den grad glömt bort kärleken och respekten för sina motståndare är förvånande. Hur får man det att gå ihop att någon som ständigt smädar, förlöjligar och försöka förminska demokraterna och deras presidentkandidat samtidigt skulle vara Guds gåva, sänd av Gud för att göra Amerika great again? Det finns ingenting "great" med sådan respektlöshet och ett sådant förakt!

Rättmätig journalistisk behandling

 Miljöaktivisten Greta Thunberg ska som chefredaktör för en dag få ta över delar av det redaktionella ansvaret på Dagens Nyheter. Beslutet försvaras av chefredaktör Wolodarski bland annat med argumentet att miljö- och klimatfrågorna har inte fått adekvat behandling och uppmärksamhet: Skälet till att vi bjöd in Greta Thunberg är att de flesta redaktioner, inklusive DN:s, under lång tid har misslyckats med att ge klimatet en rättmätig journalistisk behandling. Frågan hanteras inte som en kris, trots att forskarsamhället är överens om att den globala uppvärmningen allvarligt undergräver livsbetingelserna på jorden. 

Visst är det intressant. Samtidigt påpekar Wolodarski att SvD tar emot mängder av miljoner från det politiska systemet genom press- och distributionsstöd. Det betyder inte att deras oberoende och journalistiska integritet är övergiven anser han. Men släpper man in en aktivist för att rätta egna journalistiska tillkortakommanden har man öppnat en dörr där fler kan göra anspråk på att få passera.

Livsåskådning, tro och kyrka är ett anat och mycket väsentligt område där dagstidningarna inte fullgör sitt uppdrag. För berodde det på bristande resurser, har det sagts. Man har inte haft råd med en särskild person med ansvar för att bevaka detta vida fält, rapporteringen blir därefter och ofta behäftad med fel när den alls förekommer. Idag kan man utan att gå till överdrift säga att det beror på ointresse och lathet. Man saknar kompetens på området och vet till exempel knappast ens hur Svenska kyrkan är uppbyggd och organiserad. Därför står man också helt handfallna inför de laddade frågorna om församlingarnas självbestämmande och förskjutningen av makt uppåt i organisationen. Inte heller förstår man komplikationerna med det partipolitiska inflytandet över kyrkans alla områden, även tro, bekännelse och lära! 

Tidningarna har varit i samstämmighet med de politiska krafter som vill förskjuta religion och livåskådning till en diffus privat sfär för att förhindra att sådana krafter får inflytande över politik och samhälle. Det vore hög tid att släppa in ett par kompetenta personer t ex på DN för att försöka något återställa att man inte lyckats ge kyrka, religion och livsåskådning "rättmätig journalistisk behandling"!

Att skilja på journalistik och åsikter

Malin Ekman skriver i en kolumn i SvD idag om hur journalister alltmer, särskilt tydligt i USA, tar ställning. Den opartiska journalistiken som ser till att objektivt sanningssökande står i fokus. Ingen ska hängas ut utan att kunna ge sin bild av ett förlopp så ska t ex verbala angrepp motsvaras av möjligheten till försvar.

Svårigheten är förstås att när felaktigheter och osanningar galopperar behålla och försvara journalistikens oberoende. Då kan risken att halka över i avståndstagande ständigt stå på lur. kan då oberoende journalistik inte ta ställning? Inför lögn, förvrängning och påhitt är det inte orimligt att journalister i sina texter tar avstånd trots att de riskerar att höra och utsättas för talkörerna om "fake news". När mäktiga personer i stat och länder är obalanserade kan den neutrala vinkeln bli alltför svag. Att lära sig hantera den starka anstormning av publika förvrängningar och rena lögner är idag en  otroligt viktig uppgift. Inte för att det är något nytt. Diktatorer och härskare har i andra tider förföljt och hotat de röster som kunna säga emot dem och ge en annan bild. Faran idag ligger i att journalisterna snart glider över i att ständigt framhäva sin egen position inför de fenomen de ska skildra.

På ett sätt är journalisterna skyldiga till att journalismen kommit att bli dominant. Journalister frågar journalister, de intervjuar varandra och framstår alltmer som upphöjd orakel, samtidigt slipper de då besvären med expertutlåtanden. En strid ström av ledarkommentarer, debatt, kåserier och kolumner gör det allt svårare att skilja på journalistik och åsiktsmaterial.

Jäktet att ständigt leverera braskande nyheter gör att faktakontroll och bakgrunder som kan sätta in aktuella skeenden i ett större sammanhang får stå tillbaka. Rapporteringen blir situationsanpassad och dominerad av enskilda händelser. Vi får därför alltmera sällan syn på vad som sker i det som synes ske.

Koreansk serie: Rookie Historian

Koreanska serier finns det många på streamingtjänsten Netflix. En raltivt färsk sådan är Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaeryung) om Koreas kungahus och palats. Den utspelar sig under 1800-talet. I drygt timslånga avsnitt (ihopslagna två och två från den ursprungliga serien) får man följa en kvinna som blir en av de första kvinnliga historikerna, ett ämbete med uppgift att notera allt som sker i kungahuset för att historieskrivningen inte ska kunna förändras eller förfalskas.

Kostymer och miljöer är utomordentligt vackra och bildskapandet frossar ibland i det estetiska. Särskilt de romantiska scenerna blir utdragna långt utöver vad som känns rimligt, men fotografiet är så fint att det blir möjligt att stå ut. Annars är serien laddad med politiska motsättningar och intriger, samtidigt är det kvinnor som reser sig och vågar ta plats i ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Kungamord och en smittkoppsepedemi stärker dramatiken och fängslar tittaren än mer. 

Mer, fler och brett

Det händer att jag ser Babel i Sveriges Television. Där kan det hända att läsning blir lockande och att författarnamn etableras i mitt sinne. De må vara hur erkända som helst, men landar de inte på min man kanske skulle läsa-lista är det föga troligt att de hamnar på mitt nattduksbord.

Den som sällan eller aldrig ser på Go´kväll eller läser litteraturrecensioner i dagspressen har få möjligheter att få reda på vad som finns att välja mellan för sin hemmaläsning. Rea-katalogerna är ganska tynande publikationer, men om de kommer får man ett visst urval att ögna igenom. Böckerna har blivit ganska anonymiserade. Reklamen, den som alls når några läsare, är ointressant och stereotypisk. Min tro är att det man viskar om vänner emellan är den kanske främsta drivkraften för läsning av böcker som själv skaffar.

Nätjättarna Adlibris och Bokia erbjuder litteratur till så billiga priser att många bokhandlare slagit igen butiken. Därmed blir det färre som fysiskt kan betrakta en bok och läsa baksidestexterna innan de köps in. Några tips får jag förstås via sociala medier. På Facebook till exempel ser jag när några nya detektivromaner kommit ut, mest för att de författarna redan finns i mitt flöde.

Letar jag efter teologisk eller kyrkorelaterad litteratur får jag kunskap via regelbundna reklamblad från något förlag. För den typen av böcker är reklamen om möjligt ännu mera begränsad. Kyrkans tidning och Dagen ger enstaka recensioner, men för det mesta ligger de förlagen lågt. Någon spridning till en livåskådningsintresserad allmänhet märker åtminstone inte jag av.

Samtidigt märks en betydande läshunger i ganska breda kretsar. Där skulle säkert även de "religiösa" förlagen ha en chans, bara de vågade utmana och ropa lite högre på de mediala torgen. Hur får alla vi, de flesta av oss, faktiskt reda på vad som är intressant, läsvärt och av betydande kvalitet? Hur hamnar de böcker Du läser i ditt hem? Planerat inköp? Gåva? Impulsköp? Lån av vän eller från bibliotek?

Till sist en uppmaning: Läs mer! Läs fler! Läs brett! 

Var finns ni?

Varför är det så viktigt för politiska partier att gå in i Svenska kyrkan för att styra den? Och varför tycks hela den statsvetenskapliga expertisen vara så sällsynt ointresserad av denna otidsenliga modell?

För partierna är det ett sätt att kontrollera en än så länge ganska tung institution så att den inte får ett eget och stort inflytande i den politiska sfären. Då skulle kyrkan kunna bli en oönskad kritisk instans som liksom andra organisationer och folkrörelser vill vara med och påverka. Påverka alltså, inte styra. Rädslan är utbredd att kyrkan då skulle fungera som en återhållsam och moralkonservativ kraft. Därför växer en underhållningskyrka fram med syfte att tona ner den profilerade tron och käckt se till att "alla ska med". Kyrkan riskerar bli en allmänning där inget fattas, vare sig dansbandsmusik eller entertainers. Luther och reformatorerna skulle ta sig för pannan.

De akademiska kretsarna har i stort redan bedömt kristendomen och Svenska kyrkan som passé och ägnar den inget intresse. Inte ens det otroliga systemet där livåskådningsmässigt neutrala partier är med och bestämmer om alltifrån nattvardsliturgier, böner och allmänna regler för kyrkan tycks uppröra även om liknande system i odemokratiska och totalitära delar av världen aldrig skulle få goda omdömen. Men hemma i Sverige går det an eftersom religion är klassad som helt ointressant och irrelevant.

Var finns ni alla experter? Har ni fått munhäfta? Var finns ni alla medier? Har ni glömt vår historia? Var finns ni frihetstörstande liberaler i flera partier? Frihet, jämlikhet och broderskap (numera syskonskap) står trots fina slagord inte högt i kurs...

Det brann ofta och nära

Sedan vi skaffade oss 112, SOS Alarm-appen har tillvaron förändrats. Elden har kommit in i våra liv. Det visar sig att det brinner i ur och skur runt omkring. Häromdagen brann det både ca 600 meter ifrån oss och 300 meter. Var och varannan dag tycks det bryta ut eldsvådor. För någon månad sedan varnade först katten. Sedan kom appens larm: Det brinner 30 meter nordost om dig... En lägenhet i grannhuset stod i sk ljusan låga, men det var mest rök som syntes bolma ut och försvåra sikten på innergården..

Appen är så snabb att larmet kommer flera minuter innan vi hör brandbilarnas jagade tutande, Det är bra att man inte är lagd åt att jaga bränder och störtar sig till eldsvådan för att försöka ta häftiga bilder. Bäst är att hålla sig på avstånd och överlåta åt brandkåren, polis och ambulans.

Nu går tankarna till det egna hemmet. Var sitter detektorerna? Finns det brandbekämpningsmaterial? Vad skulle jag ta med mig om lägenheten behöver evakueras ifall det började brinna? Vilka saker? Foton? Vykort? Något konstföremål? Datorn? Det berättas ju om människor som tappar all förmåga att tänka rationellt och tar de med sig något blir det lätt försumbar saker och inte ovärderliga minnen...

Med denna app kan vi möjligen få reda på bränder nästan innan de brutit ut vilket verkar bra. Fast...på ett sätt var det lugnare innan vi visste att det brann så ofta och nära.

Bön i Covidtider

Varje afton kl 18 vill Västerås stift att man skall be. Lovvärt. På Facebook sänder man andakter i det lilla formatet, ledda inte bara av biskop och präster utan av hela mångfalden i kyrkan. Det är ett fint initiativ i tider när alla inte kan eller är riktigt välkomna att infinna sig i kyrkan (av omtanke om dem, sägs det allmänt).

Fick jag önska vore det att stiftet tillhandahöll en liten böneordning för dem som inte kan eller vill sluta upp kring Facebook.

I den kunde man be för

- den nära kretsen, familj, släktingar, vänner

- de som står mig eller oss emot, dem vi har svårt för

- den kämpande kyrkan, om sanning och rätt

- kyrkans mission och vittnesbördet, om att tron ska väckas

- för drabbade och avsidestagna, här hemma och långt bort

- för natur och kultur, miljö, fred och överlevnad

Tacksägelse för all nåd, för Guds godhet och Kristi frälsargärning

För denna dag och den som skall komma

Lov till livets Herre

Till sist en bön om att våga och orka stämma in i bönen klockan 18 eller vid något annat tillfälle

My Country

Nog käbblas det i svensk politik och nog är det etter värre i USA mest beroende på den osannolika presidentens osannolika uppförande. Har istället fastnat i Koreas 1300-tal där politiska motsättningar och maktstrider sköts via fäktning och ständiga mord av motståndare. Serien My Country, The new age, är en streamingsserie på Netflix med nästan långfilmslånga avsnitt.

De ständiga striderna är uppblandade med kysk romantik betonade med moderna och sjungna ballader. Vissa av scenerna går så långsamt att man hinner spela lite dataspel under tiden, vore man lagd åt det hållet. Men stridsscenerna är utdragna och grymt blodiga. Huvudpersonerna syns i ganska många scener med färska blodstrimmor i ansiktena. 

Mest intressant är de olika drömmarna om framtiden som får allianser och konstellationer att ständigt bildas, upplösas och förrådas. Konsten att utnyttja både medlöpare och fiender för sina egna syften är väl utvecklad. Svensk politik framstå som himmelsk vid en jämförelse och till och med situationen i Amerika bleknar till en svag skugga. Anmärkningsvärt är att hjältarna efterhand tycks klara vilka svärd- och sabelhugg som helst.

Den som inte har något bättre för sig och vill sugas in i en välgjord serie med fantastiska kostymer och scener kan med behållning ändå se My Country.

Nya modeller

Vid bloggskrivandet känns det som om detta att bo i gnällbältet änteligen kommer till sin rätt, i ord och text:

Förmånen att be tillsammans i och med församlingen har Covidviruset berövat många av oss som är 70 eller äldre. Man vill helst inte se oss för vår egen skull. Vi ska hålla oss undan så vi slipper bli smittade. På ett sätt kan det vara klokt men på ett annat är det dumt och förödande. Visserligen slipper vi smittas i församlingen mitt, men för varje vecka som går glider vi längre ifrån gemenskapen och vanan att gå i kyrkan förvandlas till en tom reflex. Åtminstone är det så i detta pastorat där vi äldre förstått att vi ska hålla oss borta och att den som är över 70 ska definitivt inte tro att man kan eller får hjälpa till...

Digitala gudstjänster kan ge en viss tröst men det står alldeles klart att dessa sällan är så genomtänkta att de hittar vägar för att inkludera åskådarna vid skärmen. Knappast ens en kollekt uppmuntras man att ge. Det krävs eget födgeni för att lösa den uppgiften.

Normalt har enbart mycket få församlingar regelbundna bibelstudier och i dessa tider ha de flesta upphört. Några digitala inbjudningar till zoombibelstudier skulle vara välkommet. Tänkbart vore också bön vid datorskärmarna i en ny form av bönegrupper, fast då måste nog någon känd person först uppfinna den tulipanarosen. Bokcirklar kunde också genomföras via nätet om någon tog initiativ därtill. Nya modeller för söndagsskola kanske kunde växa fram där man ibland ses "analogt" och ibland via nätet. Ja, ja, vi får väl se om något händer innan Covid klingar ut...

Makten i kyrkan och demkoratin

Margareta Winberg är citerad i dagens Kyrkans tidning med anledning av konflikterna i Härnösands stift där man försöker avsätta biskopen. Så här ser passagen med Winberg ut:

"Vissa tycker att det som sker nu i Härnösands stift är ett uttryck för en kyrka där partier och politiker har för mycket makt, kan du förstå kritiken?

- Nej det kan jag inte. Hur ska man veta var en person står värderingsmässigt om man inte tillhör en nomineringsgrupp med någon form av partikoppling?

- Vår representativa demokrati är den bästa form av demokrati, som vi känner. Den medverkar till att upprätthålla folkkyrkan, vilken jag är anhängare av. För övrigt är kyrkan fylld av politiska ställningstaganden, innehållet i uppdraget är ett tydligt uttryck för detta - om man väljer att se det."

Den första idén om att enbart via politiska grupper kan man veta var människor står värderingsmässigt är en grotesk förvrängning. Det är som om enbart politiska värdringar värdesätts till skillnad från livåskådningsgrundade värderingar. Det är som om politiken föregick den kristna tron och bekännelsen. Denna syn på partipolitik som vore det en välsignelse för kyrkan är både sentida och inskränkt! Dessutom har jag gång på gång under mitt långa liv i kyrkan stött på socialdemokrater som i sammanträden varit bundna av partilinjen och inte vågat annat, men privat och i enskilda samtal efteråt, bedyrat att de egentligen har en egen och annan åsikt!

Med orden "vår representativ demokrati" menas förmodligen den modell stat, region och kommun har i Sverige eftersom kyrkan i stort speglat en sådan modell. Uttrycket erkänner dock att det kan finnas andra former av representativ demokrati! Varför just "vår" form skulle vara den överlägsna och bästa diskuteras inte men det är enkelt att sluta sig till att även det beror på en speciell representativitet partipolitiska alternativ emellan. Självfallet visar enbart de kristna samfunden upp olika former av representativ demokrati och lägger man därtill de svenska folkrörelserna utan partipolitisk koppling finns det många varianter som är likvärdiga och välanvända.

Den representativa demokratin i kyrkan är snedvriden och gynnar politiska partier, som är organisationer utanför kyrkan och ofta livsåskådningsmässigt neutrala, och minimerar församlingarnas inflytande i sin egen kyrka. Svenska kyrkans modell är en avvikelse från modeller för demokrati som andra kyrkor brukar sig av. Om nu de egna modellen är så fantastisk varför tillämpar politikerna inte den inom anda samfund? Ska de historiska arvet efter Gustav Vasa, där "staten" kontrollerade en stor del av Svenska kyrkan och dess apparat, fortsätta hålla kyrkan i grimma i ännu många fler år? Det är tid att skala ner apparaten och byta form av representativ demokrati så att kyrkans basala och centrala nivå, församlingarna, får makten i den egna kyrkan!

Behöver det sägas att Margreta Winbergs kommentarer finns i en artikel om hur Härnösands stifts ledande kyrkopolitiker säger åt sina partikamrater att inte skriva på namninsamlingar till förmån för den biskop politikerna i stiftsstyrelsen vill avsätta?

Vad betyder GT?

Vid frukostbordet och korsordet väcktes frågan: vad betyder GT?

Min första reaktion, en fördomsfull instinkt från ryggraden, blev som följer. 

Nu för tiden när präster säger GT vet man inte om de menar Gamla Testamentet eller Gin och Tonic...

Vem tar ansvar för konsekvenserna?

 Den som inte är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande bör inte sätta igång projekt och aktioner. Ett axiom som inte integrerats i Svenska kyrkan där ansvar för konsekvenser av beslut och åtgärder sällan utkrävs, särskilt inte av förtroendevalda där det saknas sanktioner för oansvariga beslut och beteenden. Lika allvarligt är utebliven aktion som kan få allvarliga följder om man inte vågat tänka framåt och i flera led.

Inom området för kyrkans rekrytering, där det saknas genomtänkta planer, har det i dagarna uppmärksammats att det råder prästbrist! Fenomenet är särskilt märkbart i glesbygdsområden där den gamla praxisen att utse veniater för att ha lekmannapredikanter och gudstjänstledare har återupptagits. Att det skulle saknas präster har kyrkan kunnat förutse i flera decennier! Eftersom tillströmningen av prästkandidater till universiteten gjorde att fakulteterna bågnade.

Bara från Uppsala kunde år 1975 närmare 200 präster slussas ut i kyrkan. 40-talisterna utgjorde en befolkningsmässig puckel som tydligt avspeglades i kyrkan. Det bord inte ha varit svårt för någon enda att räkna ut att när denna puckel skulle pensioneras skulle brist uppstå. Nu skördar Svenska kyrkan frukterna av sin bristande rekrytering men ingen lär ta ansvar för konsekvenserna.

Covid-19 har starkt påverkat gudstjänstlivet i kyrkan. Särskilt reduceringen av antalet tillåtna besökare till 50 stycken har drabbat de stora församlingarna. Nu uppmärksammas plötsligt de uteblivna kollekt- och insamlingsmedlen till olika ändamål, särskilt till ACT. Denna konsekvens kunde vem som helst ha förutsett. Några särskilda initiativ för att kompensera dessa uteblivna offer/kollekter har inte synts. Nog kunde man ha organiserat några kampanjer för att vidmakthålla ett solidariskt givande, bland annat för att ersätta uteblivna kollekter…

Diskussionen om pastoratsreformens urholkande av självstyret i många församlingar är numera ganska stilla. Det hindrar inte att det kokar rejält ute i församlingar som förlorat inflytande bland annat över sin ekonomi, sina tjänster och fastigheter. Reformens tillskyndare kunde ha förutsett dessa konsekvenser men har hitintills inte velat avhjälpa och korrigera denna fatala utveckling. Inte heller lär de tvingas till ansvar för att på detta sätt ruckat på det grundläggande förhållandet att församlingen är basen och utgångspunkten för kyrkans egentliga arbete och uppdrag. Nära altaret och med utgång därifrån ska förkunnelse, diakoni, mission och undervisning göras och levas. Där är kyrkans mässfirande centrum och där väcks tro och kallas till tjänst.

Ovan finns två fall av utebliven aktion vars resultat man nu tvingas arbete extra mycket med och ett fall där handling och reform fått synnerligen dåliga konsekvenser som kan ödelägga en hel del av det lokala engagemanget och ansvaret.

Kommer de ansvariga någonsin att få ta ansvar för konsekvenserna?

Biskopar till namnet, men inte till gagnet

Biskoparnas plats i kyrkan och deras uppdrag har kommit att stå i centrum för en kyrklig debatt, nu senast beroende på viljan i Härnösands stiftsstyrelse att bli av med sin biskop. Till och med Kyrkans tidning har på sin ledarsida slagit fast att biskoparna behövs i en episkopal kyrka och kan och ska inte enkelt flyttas på.

Biskoparnas uppdrag har sedan den sk demokratiska kyrkomötesreformen i början av 80-talet reducerats och förminskats. Visserligen har de säte och stämma i kyrkomötet, men är berövade sin rösträtt! Så mycket episkopal kyrka är Svenska kyrkan. Argumentet har varit att de ändå har så mycket makt genom att de sitter i läronämnden och har sitt biskopsmöte. Att de samtidigt blivit av med rollen som verkliga ledare och chefer för präster och diakoner när dessa blivit lokalanställda och underställda kyrkoråd istället för biskop, domkapitel och stiftsstyrelse (i vilka biskopen sitter ordförande).

Denna reducering av biskoparnas formella sida av ledarskapet har omvandlat dem till ideologiska personer snarare än egentliga ledare. Dessutom har det på många håll bildats stora pastorat med kontroll över ansenliga tillgångar och enorma personalresurser. Stiftet har fortsatt en roll vid fastställandet av församlingsinstruktioner och vid viss tillsyn,, t ex vid visitationer, för övrigt blir dessa pastorat relativt oberoende och behöver knappast stiftets stöd i några av sina uppgifter. Församlingarna i dessa pastorat kan däremot vara berövade en hel del av sina tidigare befogenheter och de går inte att beskriva som självstyrande längre! 

Episkopaliteten i Svenska kyrkan är satt på undantag, ibland bejakat av biskopar som gärna vill slippa slitet som arbetsgivare och ansvarig för diverse personalkonflikter och -frågor. En ändringen är nödvändig om inte Svenska kyrkan fortsatt ska ha ett konstitutionellt episkopat i linje med kungens statschefsskap, något som ligger i namnet men knappast i gagnet.

Överraskning

Kolonister blir överraskade lite nu och då. Något oplanerat händer. När det ska röjas i potatislandet visar det sig att en potatisplanta tappat sitt bladverk och därför inte upptäckts. En portion färskpotatis visar sig ligga fördold i den mörka jorden. 

När jag ligger på knä och rensar längs ena gången hörs en röst. Hej på dig! Jag svarar oviss om varifrån rösten kommer: Hejsan, Hejsan! Snart blir jag varse en person som står vid kolonigränsen med en elektrisk häcksax i högsta hugg. Får en bild av motorsågsmannen i huvudet. Men detta verkar förstås vara något fredligare även om manen inte presenterar sig. Så då gör inte jag det heller utan låtsas som om vi känner varandra. Han pekar på några SJ-stenar, sådana som fanns som golv i Centralverkstädernas fabriksbyggnader, och säger att de här borde du ta bort! Det går inte att klippa gräs här. Bättre vore att inget låg längs gränsen. 

Nog ser jag att stenarna inte bildar en vacker och rät rad. Men vad gör det? Andra har plank och alla möjliga avgränsningar. Några stenar lär inte hindra särskilt mycket. Det ser inte bra ut, fortsätter mannen.

Jag ser på honom och säger att jag inte orkat. Det har varit en hel del annat att stå i. Till våren kanske, säger jag och vänder mig resolut mot rabatten som jag höll på att rensa. Han återgår till sina häckar. I mitt inre ser jag hur ett högt staket växer fram precis där stenarna nu bildar en inte särskilt rät rad. Undrar vilket betyg den lösningen skulle få av en sådan kritiker? Men irritationen byts snart mot välvilja. Vi är trots att kolonister i samma förening. Då får man tåla ett och annat, till och med mindre god kritik. Nästa gång är det jag som kan kritisera häckmannens lott...

En grön tomat räddas från undergången och får följa med hem för att mogna. Physalisen som stått i kolonistugan i flera veckor klipps ner. Alla frukter i sina vackra papperspåseliknande höljen samlas in och fyller en hel skål. Det trodde man väl aldrig. Vilken fin överraskning.