Snart får Svenska kyrkan en ny ärkebiskop. Utfrågningen av kandidaterna har redan blivit omdebatterad efter valet av utfrågare. Märkligt att perspektivet utifrån tycks så oändligt mycket viktigare vid valet av utfrågare än att ha erfarenhet och kunskap från kyrkans insida. Än en gång blir bilden av kyrkan viktigare än det som är kyrkans dagliga liv.
Luthersk kyrkoteologi hade ingen framträdande roll i reformationen eftersom man var mera upptagen av vad kyrkan inte skulle vara. Kyrkokritiken handlade om övermäktig och övertung kyrkoledning, om påve och biskopar som tillskansat sig världslig makt, och om brister i läran. Än idag kan luthersk ecclesiologi visa sig svag eftersom den haft svårt att frigöra sig från det historiska arvet. Visserligen är folkkyrkotanken spridd, men sällan står den i samklang med folkkyrkoteologernas ursprungliga idéer.
Icke desto mindre finns det stora och gemensamma frågor som man över teologiska, och ideologiska, skiljelinjer inte kan ignorera. Mission och evangelisation i församlingarna är ett måste om inte gudstjänstavmagringen ska fortsätta. Kristen tro ska delas och spridas så att Kristus kan bli trodd, älskad och bekänd och livet kring ord och sakrament stärkt.
De flesta bekänner, ibland bakom lyckta dörrar, att storpastoratslösningarnarna inte var någon särskilt lyckad förändring. Inflytandet över de egna församlingarna urholkades och flyttades uppåt i hierarkin (!). Mängder av duktigt och engagerat kyrkfolk fick nöja sig med små samtal i de nya församlingsråden. Att de funnit sig så länge i denna kringskurna uppgift är förvånande, men å andra sidan har de inga direkta kanaler att agera igenom förutom kyrkopolitiska partier och grupper. En sådan kristens resa kan bli alltför lång för att vandras...
