Syndfriheten växer till?

Vid ett matbord härförleden fördes ett samtal om kyrkans framtid. När ska väl sådana samtal föras om inte när man bryter bröd med varandra. En tanke som torgfördes var att kyrkans grundläggande paradigm om människans syndfullhet, som fick Jesus att ta på sig och bära människors synd på korset, inte längre upplevs som relevant av väldigt många människor. 

Vid ett antal tillfällen har jag i olika sammanhang och vid kyrkkaffen fört frågan om synden på tal. Reaktionerna har varit att människan duger som hon är! Och att det räcker med att vara allmänt hygglig och försöka göra gott. Det är som om goda gärningar tänks utplåna brister och tillkortakommanden. Den som gör så gott hon kan behöver inte syndabekännelse och omvändelse. Föreställningar om syndfrihet växer till.

Detta att Guds ingripande krävs för att rädda människan sjunker undan till förmån för värnandet av "allas lika värde" och en allmän "humanism". Om kyrkan tydligt vill stå för människovärde och humanism nöjer sig alltfler med det och börjar tänka att det där teologiska om synd, förlåtelse och försoning är antikverat och föråldrat. 

Reformationsteologin hävdade att människan av egen kraft inte kan säga ja och komma till Jesus. Synden har så förvrängt vår verklighetsuppfattning att Gud först kärleksfullt måste ingripa och väcka vårt gensvar. Lösningen kan inte ligga i att bara dra ett sträck över tro och bekännelse som varit levande och verksam i två tusen år och övergå till något allmänt och människovänligt. Då kunde kyrkan lika gärna gå samman med Röda korset, Rädda barnen eller Amnesty. 

Ibland när kyrkligt aktiva, både anställda och förtroendevalda, fått berätta om varför de tillhör kyrkan har det låtit som om kyrkan vore vilken förening som helst som vill göra gott och värnar allas lika värde och humanism. Visst kan det bero på ovana att berätta om den egna tron och vad Guds kärlek i Jesus Kristus gjort med oss. Men det har hänt så ofta att jag inte längre tror att det är förklaringen. Sanningen är nog att det är just så som man allt oftare tänker.

Skulle det kunna heta tårtmodellen?

TV-rutorna fylls under helgerna med flera gudstjänster. Alla har velat göra sitt bästa för att budskapet, dvs evangeliet, ska nå ut. Trots ny handbok är det fortfarande ganska vildvuxet i vår Herres hage. Teorierna om hur man "skapar" och bygger upp en "bra" gudstjänst är många. Ett populärt sätt, om man ska tro vad som sägs, är att organisera gudstjänstgrupper där alla planerar och tänker tillsammans.

En annan modell som använts i Olaus Petri församling i Örebro är den med specialiserade grupper som har till uppgift att ge sitt eget bidrag till gudstjänsten och liturgin. I OP under min tid fanns bland andra en kyrk- och gudstjänstvärdsgrupp, körer, en förbönsgrupp, en textläsargrupp, en kors- och ljusbärargrupp och en söndagsskolegrupp. Varje deltagare och gruppen skulle ges möjligheter att öva och lära sig mer inom sitt område. Hur klär man sig som kors- och ljusbärare? Hur håller man det som bärs? Var ska ljus och kors placeras? Evangelieprocessionen tränas särskilt. När går personerna fram för att hämta kors och ljus? Var i långhuset stannar processionen? Hur beter man sig under läsning? Osv.

Varje grupp hade sina egna samlingar, ofta med en präst eller diakon närvarande, för att fördela uppgifter och boka datum. Ibland möttes grupperna för att samtala om sin uppgift och öva utan att församlingen var närvarade. Då slipper man viska och diskutera under gudstjänsten eftersom allt känns tryggt och säkert.

Sällan uppstår longörer eftersom även detta att vara på rätt plats när det blir ens tur att agera och bidra är övat och klart. Det händer sällan att församlingen under tystnad behöver se på när någon reser sig för att förflytta sig till den position som redan kunde varit intagen. På så sätt får liturgin rytm som gynnar församlingens aktiva deltagande.

De som sitter eller står i bänkarna är inte heller passiva. De ber, sjunger psalmer, svarar på acklamationer och uppmaningar.De rör sig mot altaret vid nattvardsgången och somliga böjer knä eller korsar sig i tillbedjan.

Denna modell att bygga gudstjänst genom att olika gruppers deltagare gör och ger sin insats skulle kunna kallas för tårtmodellen. Om man nu måste följa trenden att fixa käcka namn och benämningar på allting. Självklart får man se till att inte några personer gör allting eller är med överallt. En uppgift åt var och en kan fungera som ledstjärna...

 

Med tanke på Ukraina och Iran betonar vi denna jul änglasångens bön eller proklamation:

Fred på jorden!

Välsignade helger tillönskas!

Trons försvarare behövs absolut

Växjös biskop Fredrik Modéus skrev den 20/12 en intressant och välformulerad artikel i DN som ett inlägg i en pågående debatt. Det mesta är klokt och välfunnet. En punkt lyftes fram i rubriken: Ingen behöver agera trons försvarare. I artikeln svarar rubriksättningen mot följande passage: Att ta emot befrielsen i att också längtan efter tro är tro. Att förstå att det vi kallar Gud alltid är större och att ingen behöver agera som trons försvarsadvokat.

I själva verket behövs trons försvarare, på den punkten är jag oense med Modéus. Inte så att vi behöver ta på oss själva att alltid försöka förklara att tron kan vara intellektuellt rimlig och hederlig. Men genom århundraden har trons försvarare, de så kallade apologeterna, gjort betydande och bestående insatser.

Även i vår tid har kyrkan och tron dragit nytta av trons försvarare. Tänk t ex på Alister McGrath som gick i svaromål när Richard Dawkins gick till storms mot kristen tro. McGraths böcker har utöver syftet att försvara tron blivit sällsynt fina introduktioner till kristen tro, både för trons nybörjare som mycket erfarna vandrare på trons väg. Även Martin Luthers kyrkokritik var ett försvar för en kristen tro som inte färgats av makt och egenintressen.

Trons försvar kan låta som ett hinder för öppet samtal och dialog, men behöver inte alls bli det. De kan samexistera med den öppna inbjudan att möta människor med nyfikenhet för deras upplevelser och trosföreställningar. 

Även i den tid då okunskap om kristen tro öppnar nya dörrar för möten och gemenskap behövs den kämpande kyrkan både mot trons belackare och den i världen grasserande och förfärliga ondskan. Ecclesia militans kan inte tillåtas att nedrusta för att kulturklimatet nu rymmer nyfikenhet på tro och tro. Och även den mötes- och samtalsinriktade har uppdraget att bära vittnesbörd. Det får vi inte glömma...

Julkort av Helge Artelius

Helge Artelius julkort har en speciell plats i mitt hjärta. Nyligen ropade jag in en akvarell av hans hand föreställande en klockare som står bredvid en kyrkklocka och håller klockrepet i handen. Letar fortfarande på nätet för att se om även detta konstverk blev ett julkort. Om du inte känner igen detta kort ovan, eller Artelius stil, så kolla själv på nätet. Här t. ex.

Julkortet här ovan är speciellt, som en dubbelexponering. En flykting med sin mor. Hon blickar mot solen som markerar hopp och framtid. Barnet har en Röda kors-vante. Samtidigt kan man upptäcka Josef i bakgrunden och då blir kvinnan Maria och barnet blir Jesus. Så fint, tycker jag. Snart dags att önska GOD JUL! Detta mitt inlägg får bli en sådan tidig julhälsning!!

 

Energisnålt och kvickt.

Elstödet, som inte kom fram i år, ska inte SJ ta hand om. Skulle det ha blivit ett kontantstöd hade det kanske blivit som på det gamla vykortet. Några säckar har sprungit läck som en påminnelse om att det alltid rinner iväg pengar till alla möjliga utgifter när pengar ska distribueras till ofattbart många. Informationskampanjer, påminnelser, porto, personal etc etc. Vagnarna är inte bara fyllda med pengasäckar utan gigantiska fyrklöver. Med sådana i bagaget finns hopp om tur och lycka. Men då behövs det något helt annat än pengar, om jag ska vara ärlig.

Försäkringskassan ska leverera pengar till folket. Märkligt nog kan den som förbrukar mest få mest. Det låter i och för sig rimligt, men tänker man på att det kan subventionera även onödig konsumtion av el blir det knepigare. Vi som inte har en bubbel- eller swimmingpool kan då avundsjukt tänka att stödet borde sett annorlunda ut. Men hur vet inte jag. Svårt lär det vara att mejsla ut rättvisa modeller som även kan fungera praktiskt...

Några miljoner kunde ha avsatts för en landsomfattande elsparkampanj. Tycker jag utan att veta om någon gjort det. Det kommunala bostadsbolaget ABK i Kristianstad har tagit täten i roliga idéer. Där, berättar TT, skickar man ut tidsinställda vattentäta timglas som ska hjälpa hyresgästerna att bara duscha i 4 minuter. Med i försändelsen lär finnas en påminnelse om att man kan duscha snabbare (kortare tid). Ett tips från mig är att bara använda kallt vatten som inte behöver värmas upp. Energisnålt och kvickt!

Ska Lucias ursprung suddas bort och ut?

Dagen för Luciafirandet passar det mig att lägga ut några Luciavykort. Särskilt som det talats om här och där att tvätta Luciafirandet rent från religion (i detta fall kristen tro) eftersom Lucia i alla fall är ett helgon. Tanken är att ju mer utsuddad en sed blir desto fler kan stämma in och vara med. 

Oavsett om svenskt luciafirande är av sekulärt ursprung så hindrar det inte att kopplingen finns och har vuxit sig något starkare till martyren Lucia. Det tycks reta att Lucia är en tidig kristen martyr, sådant ska vi inte alls minnas...

Lucian på vykortet saknar martyriets röda band om midjan. Här betonas uppgiften att komma med morgonkaffe och lussebullar. Melodislingan i nederkant är inledningen på sången Sankta (dvs heliga!) Lucia... På kortet går Lucia utomhus när det snöar. Blåsten får lågorna att fladdra och ljusen ryker så smått. Imponerande är den långa fläta som hålls fast under armen.

Nedan dyker en annan Lucia upp som går med raska steg också här med kaffebricka och lussebullar. Tydligen ska en Lucia behöva vandra utomhus för att ta sig dit hon ska. I den kalla decembergryningen.

Nog ser det ut som Betlehemsstjärnan redan strålar klar på himlavalvet. Ljusen på hjässan är röda vilket sällan har setts. Fick månne färgen röd vara med för att koppla Lucia till martyriet?

Av den påtryckta hälsningen räknar konstnären in luciafirandet i Jul- och Nyårshelgsfirandet. På så sätt kan kortets användbarhet öka och det blir enklare att sända kortet när som heslt inför helgerna. Att sända en luciahälsning med posten bara kring den 13 december blir alltför begränsat, det kan man förstå. Notera att ljusen inte ryker vilket däremot det heta kaffet tillåts göra.

En udda detalj är de grön vecken på Lucias skjorta, själva formen på särken liknar en kyrkans röklin om man bortser från ärmen. På röklin är ärmarna längst ut både rejält hängande och utdragna.

Till slut dyker så ännu en Lucia upp. Även här är det en God Jul och Ett Gott Nytt År som tillönskas. Märk hur Lucia betraktar Dig som nu ser på kortet. En slags kontakt uppnås. Tre blonda Lucior. Hm...

Ibland har luciafirandet i Sveriges Television kompletterats med grupper eller soloartister som om inte körerna själva skulle kunna bära sångstunden. Denna brist på tillit är förmodligen släkt med lusten att tunna ut och sudda bort kopplingen till kyrkans Sankta Lucia.

Glad Lucia på Er!

Vart går biståndet, egentligen?

 Den 8 november publicerades en övergripande och kritisk kommentar till det ändrade svenska biståndet. Där ifrågasattes bland annat att biståndet i högre utsträckning skalla användas för migrationspolitiska åtgärder samt att allt mer styrs mot Ukraina samtidigt som världens nöd är skriande på många andra håll. Senare har det framgått att biståndsbudgeten i högre grad ska kopplas till företag och deras åtgärder!

Kritiken mot det slopade 1-procentsmålet har varit hård även om man på Sidas hemsida ännu skriver som om 1-procentsmålet ännu gällde: "Sveriges totala bistånd motsvarar cirka en procent av bruttonationalinkomsten (BNI)."

Biståndet är särskilt laddat eftersom det är institutionaliserad medmänsklighet avsett för de mest drabbade och utsatta i vår värld. Även för den som sällan eller aldrig ger till insamlingar så ger det faktum att biståndet behållits på 1 procent av BNI en känsla av tillfredsställelse, vi i vårt samhälle är beredda att gå före och visa vägen av solidaritet och medmänsklighet! Vi delar med oss, generöst. 

När den nya regeringen slirar på biståndets storlek och inriktning är det synnerligen allvarligt. 56 miljarder i 3 år till internationellt bistånd låter mycket, men behoven är oändliga och varje inskränkning ger allvarliga konsekvenser. Visst finns det anledning att se över och arbeta igenom biståndet, dess former och ändamål. Men det borde inte omedelbart leda till att biståndet används för att skapa ett reformutrymme inom vårt lands gränser. Istället kunde fler internationella projekt kunnat få stöd.

Många är vi som i fortsättningen kommer att följa biståndsfrågorna noga och kritiskt. Vi är redan upprörda och ifrågasätter de beslutade förändringarna eftersom biståndet i högre grad kommer att används för utgifter som borde kunna finansieras på annat sätt! Vart går biståndet egentligen, kommer vi att fråga!

När de skulle agera

Nästan 2 veckor tar det för influensavaccinet att "kicka in". Informationen hittade jag på nätet. Därför blev det till att avstå från högmässan i Olaus Petri kyrka även denna söndag. En ersättning fick ärkebiskopsmottagandet i Uppsala domkyrka bli. En god ärkebiskoplig predikan med stark förankring i bibliskt evangeliskt material fick vi oss till dels. Annars var TV:s inslag med uppmaningar till vår nyblivne äb uppmuntrande. DN:s kulturchef  Björn Wiman var särskilt uppfordrande när han önskade få höra kyrkans språk talat, det som omvärlden fnissat åt, men nu behövde höra!

TV-sändningen var väl genomförd, enda störningen var väl den fjärrstyrda kameran bakom altaret som onödigt dök upp när den letade efter position. Sådant är ändå adiafora i gudstjänstens sammanhang. Det märktes att deltagarne fått öva eftersom de var på sina i förväg bestämda platser när de skulle agera, be eller läsa. 

Letar i min Bibel efter sjukdomar som skulle kunna likna mina, men hittar naturligtvis inget. Besatthet eller blödningar är inte direkt det jag lider av, nu i alla fall. Som tur är har alltfler fundamentalister insett att de behöver söka medicinsk hjälp när kroppen och ibland själen far illa. Snart nog inga nöjer sig med att bönfalla om helbrägdagörelse, dvs totalt momentant tillfrisknande. Inte för att det skadar att be utan för att sjukdom är ofta något synnerligen komplicerat. Erfarenhet och vetenskaplig insikt kan behövas för ett läkande som består. 

Ibland hjälper vare sig bön eller medicinsk expertis, det är den bistra sanningen. Ingen kan övertyga mig om att det uteblivna tillfrisknandet i så fall skulle bero på slapphet och bristande uthållighet i bönen. Särskilt som många människor även i den svåra sjukdomen är burna av andras böner. Ibland uteblir hälsan, När det sker behövs andras närhet och engagemang, påtaglig medmänsklighet. Sitt en stund vid någons sida, skriv en rad, och när det görs skadar det i alla fall inte att också tala med vår Herre...

Om ändå...

En ny grådag då inget blått skymtar på himlen. Förvillande lik gårdagen. Dagar då det är enklast att stanna inne, fast kroppen så väl behöver komma ut och röra på sig. Hälsan min är fortfarande inte som den borde. Ett dränage har jag, men 2 stomipåsar eftersom det läcker i ett gammalt hål när man spolar kaviteten i magen. 3 gånger om dagen. På tisdag blir det ny röntgenundersökning med kontrast. Eftersom min njurfunktion är urdålig har detta besök lagts på morgonen innan jag ska på dialys. Så får jag hjälp att bli av med kontrasten.

Njurmedicin vill att jag ska ha en fistel trots att förra försöket var misslyckat. Denna gång tog operationen 4,5 timmar p.g.a. att det blödde och ådrorna inte var alldeles medgörliga. Nu, två antibiotikakurer senare, väntar ett nytt ultraljud för att bedöma hur ådrorna utvecklats eftersom den blödning jag fick fortfarande finns kvar som en hård klump vid operationsstället. Tänk vad jag får vara med om. Vidunderligt...

Ibland får jag frågan om jag har hemtjänst och svarar nej, fastän jag har det. Utan livskamraten stode jag mig slätt! Hon sliter för att jag ska ha det bra. Det lilla jag förmår räcker inte långt. Bädda säng kan jag förstås och ibland fixa en frukost. Men att sköta ett hem kräver mer än så, det är den bistra sanningen... Tacksam är jag innerligt!

Ibland undrar jag vad dom som inte läser en tidning om morgonen gör? Här vandrar mina tankar över världen. Klimatfrågor dyker upp. Ska de verkligen avgöras i domstol? Ekonomi behandlas. En opinionsmätning visar hur sympatierna skiftat ganska dramatiskt till den rödgröna sidans förmån. I Kina börjar covidrestriktionerna krackelera. Och i Sverige sover tydligen ett antal agenter. Läkare blir utsatta för hot och på Engelska skolan ryker kjollängdsreglerna. Hur många alkoholannonser, vinannonser i själva verket, som tryckts i papperstidningen kan jag nästan inte räkna. Fler än 10 är de i alla fall... Dag efter dag ser det ut så. Vinflaskor och boxar om varandra.

Tanken far som en pingpongboll mellan ämnena. Som ett bevis för att världen ännu finns kvar och att den förmår engagera. Somligt mer än annat. Lusten att kunna gör något väsentligt för att ändra många märkliga historiska skeenden växer sig stark. Tänk på Ukraina. På Afrikas Horn svälter man. I Pakistan flyter människors liv bort. Om ändå... Om bara...