Finns det Setterquistorglar i himlen?

Orgelkonserter kan föra åhörarna nära himlen. Orgeln, denna veritabla orkester, kan frambringa de mest fantastiska ljud. Med hjälp av en skicklig musiker. Igår spelade organist Mats Bertilsson på Olaus Petris orgel av E.A. Setterquist & Son från 1913. Den som hastigt tänker efter inser att orgeln fyller 110 år 2023. Och fortfarande är orgeln mjuk och romantisk, när den inte vill vara vibrerande mäktig och kraftfull förstås.

Efter konserten lutade sig den tidigare kyrkoherden Karl-Erik Garlöv mot mig och frågade: Tror du det finns Setterquistorglar i himlen? Jag svarade med att säga ja och samtidigt nicka. Jag skulle gärna ha ställt frågan själv. Men äras den som äras bör att ha funderat i den riktningen.

Konserten var magnifik. med verk av Jean Sibelius, Gustaf Nordqvist, Johann Christian Heinrich Rinck, Otto Olsson, Erik Åkerberg, Johan Lindegren, Eric Thiman, Sigfrid Karg-Elert och Lars August Lundh. Applåderna blev rikliga vid konsertens slut. Det var ganska gott med besökare också. 

I programmet bifogades orgelns disposition: 

Före liturgin behövs ordning

Svenska  kyrkan kan verka välorganiserad. Åtminstone vad gäller "apparaten" med ekonomi och budgetar, diarier och ärendehantering, personalfrågor och beslutande organ. Särskilt gudstjänsten är (oftast) välstrukturerad och i varje församling finns en idé om hur liturgin ska formas. Visserligen kan det bli fladdrigt ibland, men i botten finns kyrkohandboken med sina instruktioner och ordningar.

Då är det märkligt att vad som händer före liturgin kan bli ostrukturerat och spontant. Det finns en bevarad tradtion, en gemensam aning, om när och hur saker ska ske, men inte ens det alltid. 

Alltför många gånger har ljus- och korsbärare i somliga församlingar fått irra runt för att leta efter vad de ska bära. Och de som bär har inte alltid blivit instruerade om hur de ska gå och stå, (t.ex. i evangelieprocessionen). Ibland blir processioner ett sammelsurium av folk som inte står på samma plats olika söndagar. Kyrkvärdar och körer kan också hamna där de kanske inte borde... 

Det är sorgligt att ministranter som ska hjälpa till vid dukning av altaret och vid stationer instrueras under pågående gudstjänst. Sådana diskussioner vid altaret under högmässan blir förvirrande och störande, Min mening är att allt sådant ska ha övats och prövats tidigare. I  gudstjänsten är det för sent, helt enkelt. 

I många kyrkor är utrymmet vid ingången begränsat så besökare och procession måste kunna samverka, ju närmare högmässans början man kommer. Tydligt är att före liturgin behövs ordning. En ordning på papper hjälper de medverkande att undvika stress och fungera bättre i gudstjänsten! Min känsla har vid vissa kyrkobesök varit att de medverkande saknat det stöd en bestämd ordning erbjuder. För att råda bort på den osäkerhet som kan uppstå är ett enkelt schema till stor hjälp. 

Här är ett litet och inte särskilt utvecklat exempel:

Huvudgudstjänsten 

Senast

09.00          Celebranten är i kyrkan. Kollar med musiker och vaktmästare. Ser över så att nattvardssilvret i rätt omfattning är på plats. Ser över nattvardsstationer, möblering och de medverkandes placering (har de agendor på sina platser?).

 09.15          Kyrk- och gudstjänstvärdar samt dagens predikant har infunnit sig

 09.30          Kors- och ljusbärare kommer dit. De klär om sig.

 09.35          Samling i sakristian för ALLA medverkande (en gudstjänstvärd är kvar i kyrkorummet, välkomnar delar ut agendor och psalmböcker). Nu sker en kort genomgång av gudstjänsten och instruktioner ges. Efter genomgången ikläder präster och diakoner sig de liturgiska plaggen. Bara predikant och celebrant har kläder framhängda. Andra medverkande hämtar sina kläder. Vi undviker att i övrigt gå runt i kyrkorummet. Vi ska inte heller blockera vapenhuset och där helst inte föra (högljudda) samtal med besökare och varandra – det sker bäst efter gudstjänsten.

09.45          Andakt i sakristian enligt ordning på inplastade blad. Bön och växelläsning.

09.55          Välkomnande från ambon: Tema, kollekt och ev annan pålysning. Sköts av kyrkvärdar/gudstjänstvärdar enligt plan.

10.00          Kyrkklockor. När orgelmusiken börjar går processionen.

Vinkanna och brödask hämtas nere vid ljusbäraren och bärs fram under offertoriepsalmen. Två av kors- och ljusbärarna sköter normalt uppgiften (om inte barn eller andra blivit ombedda).

 

Bekämpa mal med ångstrykjärn

Vädra inte för mycket under vår och sommar. Då kan ett par malar smita in och förpesta hemmet. Det kan dröja månader innan de blir så många att ingen kan undgå att inse att något är fel. Enstaka malar kan verka oskyldigt, men dessa flygande kryp kan lägga så många ägg att invasionen snart är ett faktum. De flyger maliciöst omkring. Retfullt för de är snabbflygare. Men förmodligen tröttnar de fort. Så dom sätter sig gärna på en tapet så man kan ta dom. Ha!

Klädesmal och pälsmal ska bekämpas! Vi har letat efter deras angreppspunkt. Till sist fann vi malarnas Shangri-La i den orientaliska mattan under TV:n. Där upptäckte vi larver som hade ätit hål i mattan. 4 gånger 4 centimeter hade förbrukats. Resten av mattan fungerar utmärkt. Vi får se till att dölja angreppet under ett bord, eller en TV... De silvergrå/beiga flygfäna var så pass många att hade vi inte tagit i med hårdhandskarna hade många fler mattor, raggsockar, tröjor etc fått ovälkomna vädringshål. Vad göra?

På internet via google fanns många tips. Men inget särskilt bra för en sådan matta. Men uppfinningarnas moder infann sig, dvs nöden. Värme tar kål på skadeinsekterna. Och ullen i mattan tål ånga. Så vips togs ångstrykjärnet fram och vi gav både mattan och malarna stryk...ningar. Ett härligt ångbad för skadeinsekter. Ett par omgångar krävdes och sedan gav dom sig. Oförbehållsamt. Totalt. För säkerhets skull har vi lagt små träbitar av ceder på mattan. Mal avskyr nämligen ceder.

Vi har innan lösningen infann sig tapetserat hemma med malfällor - de flesta helt ineffektiva. Därtill har vi haft cederträsbrickor i lådor och skåp. Men tills vidare är ångstrykjärnet vår räddare i nöden.

Kris när internet ligger nere

Många kriser, stora och små, möter oss alla förr eller senare. Igår blev det kris i vårt hem. Internet slutade fungera. Jaha, tänkte jag först. Sedan slog det mig att TV:n inte heller fungerade när nätet låg nere. Paddornas bränsle är internet. Liksom numera telefonerna. Surf utan internet kostar på och går långsamt. Utan nätet händer ingenting. Inte ens spelen, de barnsliga som vi håller oss med, fungerade. De flesta har med karameller att göra...

Efterhand växer frustrationen. Varför finns det ingen lathund, en instruktion för vad man gör i olika steg för att fixa problemet, i en situation som denna? Det blev till att rycka i alla sladdar. Stänga av apparater och sätta på dem igen. Ingen reaktion. Routern fick flyttas för att den skulle kollas i ett annat uttag. Fiberboxen måste startas om. Därefter telefonkö till leverantören av TV-tjänsterna. Dom kunde i alla fall veta om felet satt i väggen eller i någon av våra apparater. Förresten, varför får vi inga mail? Eller uppdateringar på Facebook? Vädret kan SMHI inte heller hjälpa oss med. Ska man behöva lyssna på väderleksrapporten igen? Verkligen? Really?

När TV-leverantören efter oerhörd väntetid sagt sitt meddelades det att det var internetleverantören som skulle kontaktas. Det kunde dom sagt för tre samtal sedan. Visserligen sa dom att min box hade uppdaterats så nu borde det fungera om jag bara lät TV:n stå på en timme utan att röra en knapp eller ett reglage.

På kvällen försökte vi starta DVD:n. Men det hade vi inte gjort på länge så frustrationen växte rejält innan skivan blev inmatad. Vi roade oss med att se Hitchcocks Spellbound med Ingrid Bergman och Kirk Douglas. En lite udda Hitchcockfilm om psykoanalys. Fast Ingrid Bergman är magnifik. Hennes rollfigur kan tydligen allt och är både psykoanalytiker och kirurg! Sådana kombinationer ser man aldrig nuförtiden?

Nu fungerar nätet och jag kan hacka ner tangenterna igen så att ord formas och ett nytt stillsamt bloggavsnitt kan se och upplysas av skärmens ljus. Märkligt så sårbara vardagens vanor är. Nu gick det knappast att sitta framför TV:n och äta. När DVD:n kom igång var vi redan mätta och belåtna vordna ute vid köksbordet och med radion som tröst i bakgrunden. I morse kunde ingen läsa morgontidningar eftersom vi numera under veckan enbart läser dem på nätet. Vi fick försöka kommunicera med varandra vilket gick sisådär eftersom vi inte är så vana att tala tidigt om morgnarna.

På radion sa någon som hade krigserfarenhet från Ukraina att man inte behöver alla våra bekvämligheter, egentligen. El till exempel kan man klara sig utmärkt utan. Nöden har förstås inte någon lag. Då gillar man läget fastän man avgrundsdjupt ogillar det. 

Jag har hört att någon from människa som tar fastan på allvar stänger av sitt internet. Drastiska puckar. Själv kan jag kanske avstå från en eller annan långfilm eller serie. Och anstränga mig för att gynna det goda. Och bekämpa det onda. Som S:t Göran! Som besegrade draken. Internet kanske är en drake, när allt kommer omkring. Nog finns det väl någon bra film som handlar om sådant? Ska kolla...

Först en temla!

När persiennerna drogs upp i morse låg det ett vitt täcke på marken. Någon måste ha tappat det. Från höga höjder. Det vita fluffet smälte bort. Nu speglar det en blå himmel som vattenpuss. Vilket får mig att längta till vår och sommar…

Vildtulpanerna här intill hjälper mig att minnas hur mycket jag uppskattar blommor och blader. Först ska bara julen avklaras. Men det var inte sant, för det var inte sant, för däremellan kommer fastan. En enda karnevalsdag kvar innan askonsdagen infaller. Då återvänder allvaret. På nytt. Kom ihåg, o människa, att du är jord. Omvänd dig och tro evangelium - så ungefär låter hälsningen i askonsdagsmässan vid tecknandet av kors på pannan.

Bra uttryck, på nytt. Då kan något man redan varit med om återupplevas, men ändå innebära något nytt. Som stillsam. Först en temla förstås. Som Åke Holmbergs Ture Sventon sa…
 

Man borde promenera

Idag får ett pekfinger jobba. Det andra vilar eftersom det sitter på en relativt nyopererad arm. Alvedon får mig att härda ut. Ett slags bedövning av mild modell. Har visserligen lust att testa om vin fungerar som smärtlindrare, men har ännu för ont för att vilja och våga pröva. Öl är uteslutet eftersom då krävs det större volymer. Och dryck i mängd är i alla fall uteslutet... i mitt fall. I princip allt jag dricker stannar kvar i kroppen och måste dialysernas bort.

Nog märks det att egna problem lätt ställer sig i vägen för tankar och reflektioner med större perspektiv. det egna blir till en hög tröskel, en sådan som många påstår kyrkorna håller sig med. Men där har dom fel. Få gemenskaper har så låga trösklar som kyrkorna. Ibland är de så låga att det blir som en rutschbacke (eller ska det heta rutschkana?) in i kyrkorna. Nog händer det atten och annan liksom halkar in i en kyrka och blir kvar. Inte för att tröskeln är så hög att det är svårt att ta sig ut. Det blir gärna varmt, nära och upplyftande där inne.

Istället, som en slags kompensation så det inte blir alltför enkelt att komma in, håller kyrkor sig med personer som lätt stöter sig med alla möjliga. I vissa fall slutar det med att man kastar pengar på dessa personligheter så att dom avgår (av sig själva, brukar det heta). Idag får dessa personer som tvingats bort, i vissa fall utan rejäla anledningar, förböner från min kammare.

Nu börjar pekfingret krokna. Slut på förnumstiga associationer. som en vän nyligen skrev till mig: man borde promenera. Så det ska jag pröva... Då kanske tankarna på de stora frågorna tar fart.

Ett dagsverke på sjukhuset

Operationen är nu avklarad. Inställde mig måndag morgon kl 07.00 på avdelning 93, USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro). Fick skala av mig det civila ytterhöljet och prydde mig i sjukhusvitt. Kvällen innan och tidigt på morgonen var det dusch och tvagning med bakteriedödande duschkräm. Snart nog sattes en infart i bröstet och en lugnande stesolid fick sväljas.

En sköterska rullade iväg mig till kärlkirurgen och operationssalen. Nerver i halsen bedövades och fick hela handen att ”försvinna”. 4 timmar på operationsbordet krävdes för att kirurgerna skulle bli nöjda. De konstaterade igen att mina ådror är rejält kalkade. Varför, undrar jag, men vet nog svaret. Mer än tre decennier av tunga mediciner, bl.a. immunhämmande sådana. Nu gäller det att cirkulationen i den konstgjorda ådern av goretex ska fungera och låta blodet flöda friskt! Tankar och böner uppmuntrade mig och kanske stärkte det de tre ovetande kirurgerna, narkosläkare och sjuksköterskor i salen. väl omhändertagen var jag.

Vid 18-tiden fick jag återvända hem igen. Då hade jag hunnit att äta köttfärssås och spagetti. Och visst hade jag sovit en stund. Vilket dagsverke! Dagen efter var det först en koll på kirurgmottagningen för övre buk innan jag knallade genom sjukhuset för att komma till dialysen. Där ville man inte ge mig blodförtunnande p.g.a. blödningsrisken så nära inpå operationen. Naturligtvis höll det bara några timmar innan blodet i apparaten började koagulera, då fick man avsluta. Nu skvalpar en del överflödsvätska i kroppen och jag måste drick mer sparsamt än annars. Idag har jag ledigt, imorgon är det dags igen…

Strömmande fantastiska serier från Sydkorea

Strömmande TV har blivit allt större. Fler tjänster tillhandahålls mot ersättning. Människor som påstår sig inte ha tid att titta verkar ha moraliskt försprång framför oss som "kastar bort" vår tid genom att titta på filmer och följa serier. På ett sätt har dom rätt, det finns så mycket meningsfullt att hålla på med inom Svenska kyrkan, Rädda barnen, Röda korset m.fl. Men streaming är på ett sätt som att läsa böcker och det skambeläggs sällan såvida det inte handlar om s.k. skräplitteratur.

Själv har jag fastnat för serier från Sydkorea! Långa, innehållsrika, mångfacetterade serier har jag upptäckt på Netflix. Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaerung) är en av de bästa och självfallet har den blivit rejält kritikerhyllad. Serien utspelar sig vid det koreanska hovet där en ung kvinna försöker bli historiker, en sådan som dokumenterar allt som sägs av kungen och hans medhjälpare. Serien är spännande och rolig, men även allvarlig med en hel del romantik. Inte minst är serien vacker. Estetiken flödar med hjälp av traditionella koreanska dräkter. Se, bara se!

Låt mig räkna upp ett antal andra koreanska serier på Netflix värda att se:

The Kings affection

Extraordinary Attorney Woo

Mr Sunshine

Under the Queens Umbrella

En graft, ska det vara nödvändigt?

På måndag skall jag begåvas med en konstgjord åder så att man äntligen kan få ordning på mina dialyser. En sk graft skall opereras in i min vänstra underarm och kopplas ihop med mina egna kärl (här en överkurs för den osedvanligt intresserade). Jag ska alltså berikas med en graft och undrar förstås om det ska vara nödvändigt? Ja, är det enkla svart. I mitt fall är svaret ja.

Min centrala dialyskateter har förorsakat precis de problem som kan bli följden: blodproppar i högerarmen. Två försök att anlägga en fistel har misslyckats så nu försöker man med en graft. Det är livsviktigt, i bokstavlig mening, att de lyckas ordna anslutningen till min blodbana så att dialysen ska fungera optimalt vad gäller rening av blodet och dragning av vätska. All vätska, det jag dricker och det som finns i det jag stoppar i mig, måste avlägsnas genom dialys. 

Ibland är det nästan så hallucinationer uppstår eftersom jag dricker så sparsamt. Det är nämligen inte så enkelt att dra ur kroppen mycket vätska. Min gräns går vid dryga 2,7 liter. Särskilt glappet mellan lördags och tisdagsdialysen blir det lätt att ha fått i sig så mycket och mer. Rekommendationen är att inte dricka mer än 8 dl per dag. Försök själva ska ni se hur enkelt det är, dag efter dag...

Nåväl, på måndag gäller det att kärlkirurerna är duktiga och att mina ålderstigna kärl håller sig någorlunda pigga. Ni får gärna tänka på mig med knäppta händer (dvs be).

Tala med krukväxter

I öster stiger solen opp. Det vet väl alla? Därför mår många krukväxter bra av att få stå i fönster som vetter mot öster eller söder eftersom då får de tillräckligt med sol. Men krukväxter behöver mer än sol. De skall vattnas och även ges en aning växtnäring eftersom de har knappt med jord runt sina känsliga rötter. Ibland måste de ansas och torkade blad rensas undan och någon gren som vuxit vilt kan behöva kortas.

Förr hände det att krukväxtvårdarna uppmanades att prata med sina växter för att de skulle må riktigt bra. Däremot skulle skäll och skrik undvikas eftersom det kunde "skrämma" växterna. Under pandemin, när människor var isolerade från varandra, fick säkert fler krukväxter "höra" mänskliga röster. Det pratades med krukväxter!

Husdjur inbjuds ofta till samtal av sina hussar och mattar. Djuren lyssnar synbart uppmärksamt och det händer att men riktigt ser hur de försöker klura ut vad den där tvåbenta varelsen försöker kommunicera. På stan går folk och pratar högt för sig själva, så ser det i alla fall ut. Små tingestar i öronen avslöjar att de har kontakt och är inbegripna i ett samtal. När jag växte upp under femtio- och sextiotalet hände det också att människor på stan pratade högt för sig själva. Vad dom hade kontakt med visste ingen. De som höll på så misstänktes för att vara snurriga och "störda".

Vad visste våra föräldrar om solbränna

Vad visste våra föräldrar egentligen? Under barndomen framstod mamma och pappa som lärda och kloka, välinformerade och så gott som allvetande. Ju fler år under bältet desto mer bleknade den idealiserande bilden av föräldrarna. Mamma var född 1914 och pappa 1917. Deras ungdom ägde rum under 1920- och 30-talet. Mycket av det vi vet idag var då okänt.

Nere i Högklintsviken badade vi som barn eftersom vi hade ett sommarhus längs vägen upp och ut mot utsikten. Timmar, ja dagar, tillbringades nere på stranden. Eftersom vi var ljushylta och därtill rödhåriga brände solen ständigt sönder oss. Det hände att vi fick sitta upp på natten eftersom det var för smärtsamt att ligga med våra sönderbrända ryggar. Ibland hälldes potatismjöl över de brända partierna för att lindra och svalka. Solbrännan inte bara sved, den värkte länge och blev till blåsor. Aj och oj så illa det var. Ja, vad visste våra föräldrar egentligen?

Idag går jag till hudkliniken varje kvartal för att hålla efter basaliom och ev ibland även skivepitelcancer. Förmodligen åsamkat av alltför stor och långvarig exponering för solen under uppväxttiden. Min äldre bror har gjort samma resa och måste regelbundet få särskilt flinten opererad. Och när huden på skallen inte räcker till blir det hudtransplantation för honom. Det man inte visste när vi växte upp, känns till idag. Åtskilliga barn på badstränder bär nu för tiden hattar och långärmat, tack och lov, eftersom deras föräldrar nu vet det man inte visste då...

Vänskap är något förunderligt

Vi börjar med en fanfar för vänskapen! Härförleden (!) fick vi besök av en gammal vän. Egentligen syftar jag inte på att han var ålderstigen, vilket han är 75 år vorden, utan på att vänskapen är gammal. Vi fick minnas och räkna och insåg till slut att vi varit vänner i mer än femtio år! Berättade det för en av de många sköterskor jag regelbundet möter. Hon kontrade med att hon inte fyllt femtio än. En vänskap som varat längre än många andra levat. Särskilt vid årsdagar och högtider får vi anledningar att ta kontakt. Då sträcks händer ut för att gratulera eller beklaga sorgen, vänner emellan.

Vänner har dessvärre försvunnit under livet. Somliga har växt ifrån oss, eller vi dem, och de består ibland enbart som en adress i vår julkortslista, eller inte alls. Vi tappade bort varandra under vägen. Andra flyttade och kontakten glesades ut tills den blev obefintlig. Somliga har gjort stora avtryck och påverkat. Minnena av andra är mera vaga, kanske beroende på egen ouppmärksamhet, vad vet jag. Men förklara hur detta isärglidande kommer sig, det kan jag inte.

Vi har många vänner vi inte sett på flera år. Men ringer vi eller om vi skulle bestämma oss för att mötas är det som ingen tid förflutit. Tråden, vänskapstråden, plockas upp direkt och utbytet och samtalet bara fortsätter. Har alltmera insett vilken gåva det är att affektion och tillgivenhet bär över avstånd i rum och tid, dvs geografiskt och kalendermässigt.

Ögonblicksbilder från förfluten tid hittas i fotografialbum, sådana man höll sig med förr. En sekund av frusen tid är väl vad bilder egentligen är. Många vänner vi tillbringade så mycket tid tillsammans med för länge sedan, till exempel under studietiden i Uppsala, har spritts för vinden. Noll kontakt. Andra är just de där som fortsätter fånga och ibland vårda den berömda tråden.

Vänskap är förunderligt. Det till synes oförenliga i läggning, ideologi och åsikter kan bli starka och varaktiga band, samstämmighet kan ibland nästan bli ett hinder, eller tvärt om. Något enkelt mönster finns inte. I alla fall kunde vi inte sällan förstå eller upptäcka vad som gått snett. Fast alla måste ju inte vara vänner med varandra heller. Dock, övertygelser kan bli smärtsamma. När jag lämnade det största partiet var det vänner som omedelbart blev forna. De ville inte hälsa och vände sig bort när vi möttes. Så egendomligt! Alla verkade veta vad som fått mig att ändra uppfattning utan att någonsin ha frågat eller undrat. Det var lätt att begripa att de kände sig svikna. Men svårt att förstå att de nöjde sig med känslan utan att själva försöka ta reda på vad som hänt.

Märkligt nog, fortfarande kan även vi gamlingar få nya vänner! Förunderligt! Och vi kan härligt nog behålla många gamla vänner!

Havererade samlingar

Samlare finns överallt. En prost här i Örebro, nu saligen avsomnad, samlade på strykjärn. Imponerande. Tog mycket plats, men mindre än vad det tar för samlare av motorfordon. Under studietiden var böckerna för mig på väg att bli ett samlarområde, idag finns bara rester kvar av det som höll på att bli ett imponerande bibliotek. En boklig ruin, med andra ord. Oj, vad jag letar efter böcker jag en gång haft, men nu bara saknar och minns. En hyllmeter frimärken, bland annat med många fina från USA, står orörda. Enda gången de tas fram är för att se om det bland de svenska ostämplade märkena finns några rabattfrimärken kvar. De kan användas till julkort eller vanlig post med, för den delen.

Samlarvurmen är djupt nedlagd i oss. Intresset kanske väcktes när våra föregångare samlade nötter och rötter? Det känns tryggt och gott att ha, åtminstone något. Och mycket vill naturligtvis ha mer. En bekant samlade ihop så gott som alla gotländska vykort, över 24.000 tror jag han fick ihop. Nu har han gjort sig av med hela samlingen. Innan dess var han myntsamlare. Den samlingen fick lägga grunden till vykortssamlingen. Vad som nu samlas på vet jag inte. Men säkert är det något. Då fylls tillvaron med jakt på något objekt som saknas. Sedan ska det helst ordnas och katalogiseras. Då hinner TV:n inte sluka all tid. Men rätt var det är tar orken och lusten slut... Samlarvurmen stillnar. Innan den väcks på nytt. Något är det som triggar igång jakten.

Ett antal tvåkronor från förrförra sekelskiftet utgjorde begynnelsen av en sorglig myntsamling. Där finns idag vare sig systematik och ordning, inte heller särskilt många mynt. Enda glädjen är väl att de sitter i en pärm så de inte repas ännu mer av att skramla omkring. Men nog minns jag barndomens bankbesök där mina tjugofemöringar växlades upp till stiliga tvåkronor. Så rik jag kände mig fastän tvåkronan redligt betalats med veckopeng och intjänade småslantar. En grossistfirma köpte begagnade men fina pappkartonger - gav hyfsad förtjänst om lyckan varit framme och man hittat någon hög med tomkartonger. Ett slags tidig återvinning.

Den enda samlarvurmen som någorlunda håller i sig är de gamla vykorten. Inte heller där finns det så mycket ordning. Ett av mina problem är att sätta gränser. Nu samlar jag på alltför många gamla kort (före 1950): dukade kaffebord, julkort, påskkort, midsommar, pingst, Örebro, Visby och Gotland, romantiska kort och många fler. Antalet pärmar med vykort är stort, orimligt stort. Ibland får jag för mig att människor är intresserade. Kommer det en gotlänning på besök släpar jag fram Gotlandskorten. Snart upptäcker jag gäspningar och snabba ögonkast på klockan. Intresset är med andra ord på topp!