Reinfeldts "öppna era hjärtan" avgjorde valet?

Linjetal är väl ett tal som drar upp riktlinjer, slår fast en policy, klargör riktning. Linjetal drar gränser och klargör förhållanden. Om jag förstått saken rätt. En Karl XII som pekar med hela handen i någon park kan vara en sinnebild. Eller en marscherande suffragett som med paraplyet i handen anger riktning. Jag föreställer mig att de ropar: Hallå allihop! Ditåt!

Vad sa Fredrik Reinfeld egentligen? I det berömda linjetalet om invandring? Sa han att vi skulle öppna våra hjärtan! Eller sa han att vi skulle öppna våra plånböcker? Han manade oss till medkänsla och solidaritet med dem som flyr för sina liv och behöver en fristad, en möjlighet att bygga en ny tillvaro. Och han redovisade att generositet kostar på. I det korta perspektivet måste alla vara beredda att bidra genom att avstå reformutrymme i våra gemensamma finanser.

Detta tal blev omedelbart omdiskuterat. Var det bara taktik för att spela på det svenska folkets känslor av medlidande. Själv blev, trots att jag inte är moderat, berörd och tänkte att äntligen kommer det en ny ton in i valrörelsen som lyfte den över de snöda gruppintressena och käbblet. Talet återkommer här och där som en förklaring till varför moderaterna förlorade valet och SD fick sådana framgångar. Idag tas frågan upp i en artikel i Dagens Samhälle. Artikeln har som rubrik ett citat från Håkan Arnesson (m) i Falköping: "Reinfeldts sommartal satte spiken i kistan". 

Kanhända har han och andra rätt att det talet bidrog till valförlusten. Vilket låter antyda att öppenheten för flyktingar och invandrare, ja, att generositeten är mera begränsad än man har haft skäl att tro. Det gör inte Reinfeldts tal mindre bra eller olämpligt. Ett ord i rättan tid om att vi behöver vara beredda på att avstå något för att andra ska få del av vår välfärd.

Samtidigt är det synnerligen irriterande och stötande att invandrare och flyktingar diskuteras mest i ekonomiska termer. Antingen är de en kostnad, en ekonomisk belastning eller också är de en investering som ska gynna vår gemensamma framtid. Vi tjänar på att vi har en generös flyktingpolitik. Den som öppnar sina hjärtan behöver inte betrakta dem som kommer som en förlust eller vinstaffär. Det är människor som kommer, inte balansräkningar! Milde tid, tänk om vi började diskutera våra egna barn som vinster eller förluster! Det är självklart att det får kosta när de ska växa upp och få vård, omsorg och utbildning, bostäder och förhoppningsvis arbete.

Det är våra systrar och bröder i en och samma mänsklighet som vi i vårt samhälle välkomnar hit. När SD vill sätta upp hinder vid våra gränser för det relativt begränsade antal människor som ändå letar sig hit så är det generande, nationalegoistsikt och främlingsfientligt! Då är det skönt att de sina framgångar till trots är i fullständig minoritet. De hörde bara den öppna plånbokens ord och slöt sina öron fullständigt inför uppmaningen att öppna sina hjärtan. Så blir det när världsbilden är förenklad och svartvit och gör skillnad på folk och folk!

Som jag förstår Evangeliets ord handlar det gång på gång om generositet och delaktighet. Om ett delande av tillgångar och resurser, skjortor, vatten, bröd eller människornas egna krafter. Där talas om fötterna som går en mil extra, om människorna som klär den nakne och som besöker dem som på olika sätt är avsidestagna. Det är inget fjärrengagemang som motar bort folk - det är det öppna hjärtats metod.

Öppna era hjärtan är en uppmaning som borde eka under kyrkvalven, från predikstolar och i artiklar. Den linjen är större än Reinfeldts tal - det handlar om den kristna kyrkans linje!

Främlingsfientlighet och Bibel

Aktioner och uttalanden mot främlingsfientlighet och rasism är högprioriterat inom Svenska kyrkan. Ett skäl är naturligtvis Sverigedemokraternas framsteg i de allmänna valen såväl som i de kyrkliga valen. Ett annat skäl är att kyrkan sedan mycket länge engagerat sig i flykting- och invandrarfrågor. Vilket ska läsas så att många enskilda personer, grupper och församlingar arbetat aktivt för att ge stöd och hjälp åt människor som nyligen kommit till Sverige.

Med ett så starkt och utbrett lokalt engagemang kunde man tänka sig att kyrkans olika nivåer använde kraft och tid för att dra nytta av och bygga på de insikter och kunskaper som redan finns här och där för att sprida, fördjupa och förstärka dem. Visst låter sådana formuleringar som vore de hämtade ur ett uttalande under valrörelsen, vilket de inte är. De stora orden till trots är saken angelägen. Men initiativen till studier och cirkelverksamhet är sporadiska och lokala.

Om jag fick bestämma, erkänner gärna att jag någon gång för länge sedan lekt med tanken, så hade jag glatt mig över möjligheten och tillfället. Tänk att ett engagemang kunde paras med en för de kristna nödvändig men dessvärre mindre populär aktivitet: bibelstudiet!

Det är självmål att inte lyfta fram ett antal bibeltexter och uppmuntra församlingar att ta sig an frågan om rasism, främlingsfientlighet eller rättvisa och människovärde och värdighet.

Vilket lyft om ett antal församlingar studerade Skriftens ord och på så sätt gav möjlighet till samtal och reflektion. Hur skulle ett samtal om Josuas avskedstal till Israel kunna gestalta sig? Där Gud själv ska jag bort folk och stammar så att Israel kan inta deras land. Och uppmaningen att folket inte ska beblanda sig med dem som finns kvar. Hur ska man tänka då (Josua 23)

Sista kapitlet i Jesaja (Jes 66) talar om att alla folk ska samlas i Jerusalem. Till och med de som inte hört talas om Herren… Denna öppenhet hur ser vi på den?

Texten om Människosonens dom i Matteus 25:31-46 tål också att läsa och samtala om som en klangbotten till frågorna om främlingsfientlighet. Det kommer där inte an på någon tidigare grupptillhörighet utan på det medmänskligt goda man gör. En utmaning som slår mot etniskt tänkande.

Texten om hur Jesus botar den romerske officerens tjänare i Lukas 7:1-1 kan också väcka tankar om hur en medveten människa bör handla. Här till och med gentemot en soldat från ockupationsmakten!

Lägg till egna favorittexter, lätta såväl som svåra. Ta gärna med Hebreerbrevet 13:2 om änglar som gäster och om gästfrihet. Liknelsen om den barmhärtige samariern är 
väl given som diskussionsunderlag (Lukas 10:25-37).

I en rad  sådana bibelstudier lyfter man självklart in andra viktiga texter ur samtiden. Särskilt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och t ex barnkonventionen. Vips så har man mångdimensionaliteten och komplexiteten med i samtalet. Läser man därtill dagstidningstext om utvecklingen i Syrien i Irak eller i Palestina så finns det material som räcker länge, mycket länge!

Vinsten att fler kristna blir mer bevandrade i sina Biblar och därmed mera införstådda med att där finns Guds vilja och tilltal både öppet och fördolt är värd en hel del ansträngning. Men det kan ta på krafterna att behöva fundera över egna ställningstaganden och föreställningar i mötet med Skriftens ord och medkristnas tankar och reflektioner.

Osynliga unga kvinnor

Olika behandling av människor är något som förkommer även i vårt demokratiska samhälle. Det upprör. Människors lika värde är ett axiom, en teoretisk sanning. När den ska omsättas i praktiken dyker invändningarna upp. I realiteten kräver lika behandling att man tar hänsyn till en mängd olika faktorer.

För att en människa ska bli behandla jämlikt krävs insikt och kunskap hos dem som besitter makt och myndighet. .En fattig invandrad medellös ung somalisk kvinna behöver, för att få lika behandling, ha något annat och mera än de ungdomar som från livets första början i vårt land haft allt av omsorg, utbildning och trygga uppväxtvillkor. För att bli lika behandlad kommer det därför att krävas att man behandlas olika. Många behöver mer än andra för att få jämförbara villkor och chanser.

En besvärande faktor är förstås att de individer som tillhör "svaga grupper" inte blir behandlade som individer utan just mer utifrån sin grupptillhörighet. Rättigheterna och jämlikheten förutsätter ju att varje person tillförsäkras samma rättigheter. Och skyldigheter. Då blir grupptillhörigheter som rom, flykting, invandrare, präst, tiggare, politiker av underordnad betydelse. Jag som är präst och svenskkyrklig behöver inte, kan inte, ständigt svara för vad präster i allmänhet, eller Svenska kyrkan, anses tänka, tycka eller göra...

Men på många områden är det nödvändigt att ha mera generella former för bemötande för att likabehandling ska äga rum, för att undvika särbehandling. Svenska dagbladet skriver idag om unga kvinnor som ger sig av för att stödja IS. Om dem vet säkerhetspolisen tydligen nästan ingenting eftersom de är strängt upptagna med hur männen agerar. Deras klaner och familjer vädjar om hjälp för att förhindra denna de unga kvinnornas flykt in  i terrorismen. Man kan undra varför dessa kvinnor befinner sig under radarn.

Normen, det som anses rådande och normalt, styr agerandet. Gruppen unga somaliska män förväntas väl helt enkelt vara i riskzonen för att lockas av IS. Unga kvinnor dras mera sällan dit och blir därför osynliga. Men blir det bättra om SÄPO och andra övervakande institutioner håller kolla på fler? Kanske är det som det skall att först när familjer och omgivningen begär hjälp som insatserna ska göras...

Gör om, gör rätt!

Förslaget till ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har märkligt nog kommit att bli en fråga om prestige. Det märker man på det snorkiga svar som kyrkostyrelsens presidium gav på det kyrkomusikaliska och kritiska brev som mer än 800 personer undertecknat. Tondövt kallade Barbro Matzols kyrkoledningens svar i sin utmärkta ledare i Kyrkans tidning.

Denna tondövhet lär inte upphöra för att några möten arrangeras här eller där. Om man redan från början har bestämt sig för att kartan är bättre och mera precis än verkligheten så hjälper några seminarier eller korta möten inte långt. Om misstron mot processen är så stor som brevet visar finns det bara ett bra recept: gör om, gör rätt!

En och annan teolog har muttrat den senaste tiden i mina öron. Tänk om präster och teologer hade samma driv och initiativförmåga som musikfolket! Det är väl därför många präster också undertecknat brevet. Vi är många fler som står bakom brevet utan att ha undertecknat det. Men som har fler och andra invändningar.

Det har funnits starka skäl att säga nej till massor av formuleringar och texter, till ord, varianter och passusar i förslaget. Med känsloord som snart skulle bli utslitna. Med en koncentration på oss själva, där människan med alla möjliga adjektiv tillåtits skymma tillbedjan och lovprisning av treenig Gud. En nedtoning, på sina ställen intill utsuddningens gräns, av syndens realitet. Därmed blir också frälsningen och försoningens nådefulla gåva otydlig.

Prestigen borde lämnas därhän. En ny handbok för Svenska kyrkan är för viktig för att man ska slå procentsatser från bearbetade remissvar i huvudet på kritiken. Gör om, gör rätt, är därför ett gott råd.

Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket

Höststorm och ösregn fick mig att tänka på Sverigedemokraternas framfart. Historien om Sverigedemokraternas framväxt, deras uppgång (och framtida fall) behöver göras känd. Den blir lyckligtvis efterhand allt mera genomforskad och skriven. Ut ur skuggan är en sådan bok om partiets rötter och dess framväxt ur rörelsen Bevara Sverige Svenskt.

Av de politiska kommentatorernas närsynta synpunkter efter de senaste valet visar det sig att man föreställer sig att SD:s framgångssaga tog fart i och med att de lyckades ta sig in i Sveriges riksdag. Ingenting kan vara mer felaktigt. Även om inträdet i parlamentet betydde fantastiska ekonomiska och politiska lyft för denna högerextrema politiska rörelse så hade de sedan länge målmedvetet bitit sig fast i kommunala och kyrkliga instanser.

Framgångarna i kommunalvalen har betytt oerhört mycket för att ge den råbarkade och av brottslighet solkade rörelsen fotfäste och skolning i demokratins sätt att fungera. Sina första mandat i kommunfullmäktige fick man 1991 i Dals-Ed och i Höör. I valet 1998 hade man stärkt sina positioner och fick 8 lokala mandat.

Äras den som äras bör, heter det. Då går det inte att bortse från vad det partipolitiska kyrkomötet betytt för SD:s strategiska etablering i det politiska livet. Kyrkan blev en arena och en plattform för att enkelt komma vidare i det övergripande politiska arbetet. Genom kyrkans direkta valsystem behövde de som kandiderade till kyrkomötet inte alls ha lokalt församlingsengagemang som grund. Det gick och går att direkt från sidan vinna plats och inflytande över kyrkans högsta beslutande organ utan att vara förankrad i kyrkans vardag och liv. Beslutsapparaten står fri från församlingars och pastorats inflytande, men har istället gett utrymmet bland annat till de nationella partiorganisationerna.

Alla de svenskkyrkliga personer som tidigt vände SD-företrädare ryggen vid offentliga möten sa ingenting om att det sätt på vilket Svenska kyrkans organisation och valsystem bidrog till SD:s politiska socialisation och "mognad". Utan Svenska kyrkans partipolitiska system hade det förmodligen blivit hart när omöjligt för SD att etablera sig och växa i den kyrkliga sfären. Den kyrkliga etableringen gav också dessvärre mera stadga och ekonomiska muskler till den sekulära politiska kampen som SD bedrivit. Om detta borde de kyrkohistoriska forskarna skriva!

Märkligt nog vill ingen granska partistödet i kyrkan och dess betydelse för de politiska etablissemangen och partierna. Det är för jobbigt. Inte ens de resursstarka Uppdrag granskning eller Kalla fakta har orkat. Eller kunnat. Eftersom kunskap i och om tro, om livsåskådning och Svenska kyrkan numera är en sådan journalistisk bristvara att den nästan blivit en merit!

I kyrkovalet 2001 fick man 2 mandat i kyrkomötet och tog också plats i 2 stiftsfullmäktige. 2005 fick man 4 mandat i kyrkomötet som 2009 blev till 7 och i senaste valet fick man 15 (!) platser. Det har också inneburit rejäla tillskott till SD:s partikassa. Ja, Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket. Alldeles för mycket! En ära som kyrkan för länge sedan borde ha betackat sig för.

Vad skulle hända om SD blev till ett av kyrkomötets allra största grupper? Förmodligen skulle det undergräva den relativa och förvånande starka lojalitet mot kyrkomötets beslut som än så länge råder. Tilltron till den kyrkliga demokratin skulle slutligen raseras och ett nytt system skulle behövas, ja nödvändigt krävas!

Det enda som kan ge rimligt skydd mot att främlingsfientlighet, och en människosyn som inte ser till varje människas värde och värdighet, får ännu större inflytande är att ge kyrkan lokala personval och ett indirekt valsystem där man representerar sin församling gentemot stift och den nationella nivån. Vänta inte längre. Sätt fart på arbetet att reformera kyrkans beslutsapparat så att den främlingsfientliga inflammationen inte sprider sig för långt i kyrkans kropp!.

Igenkänning

Flera gudstjänster som jag deltagit i på senare tid, på plats eller via media, har på olika punkter varierat grovt. De tycks ha förändrats i jämförelse med den likare som Svenska kyrkans handbok utgör. Men så blir det kanske i tider då förslag till nya handböcker är i svang. Och när genomgripande omstrukturering av kyrkans organisation äger rum - så att det som förut var en församling där huvudgudstjänst skulle firas nu ingår i ett storpastorat med helt andra riktlinjer.

Även om det firas en hel del mässor så har de fått en annan accent särskilt för den församling där den egna gudstjänsten förlorat sin regelbundenhet och det kan betvivlas om den längre uppfattas som och faktiskt fungerar som församlingens egentliga centrum. 

Gudstjänstens utformning betyder också mycket. Det vet varje person som rest ut i världen och deltagit i gudstjänster i någon av de stora världsvida traditionernas gudstjänster. Att på plats i Berlin, London eller Madrid kunna fira gudstjänst på andra språk och ändå känna igen sin egen församlings gudstjänst i det som sker där får en glimt av vad det kan innebära att tillhöra en allmännelig katolsk kristen kyrka.

Banden till urkyrkan är tydliga och ändå firas mässan med vår tids existentiella frågor närvarande. Den gamla ordningen ger plats för nutiden. Igenkänningen är därför så betydelsefull. Om man godtyckligt infogar nya element och därtill börjar segla fritt i förhållande till kyrkans tro förloras detta arv.

Om verbet igenkänna kan man läsa i SAOB: 1) vid (yttre l. inre) varseblivning fattas av den känslan inför (det uppfattade ,föremålet) att det är identiskt med ngt som man förut uppfattat (sett l. hört osv.); vanl. med tanke på att denna känsla är förbunden med visshet (och att man är klart medveten om med vilket föremål det för tillfället uppfattade är identiskt); äv.: (på grund av vissa kännetecken) uppfatta l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är l. till vilken kategori (ngn l. ngt) hör....

Drömmen om att i gudstjänsten vara unik och nyskapande, att ständigt förändra, är knappast vän men det som har med den igenkänning som stärker trons kontinuitet och uthållighet. Om vi förlorar förmågan att gå in under kyrkans liturgiska tradition som gör de gamla orden till ord i vår tid blir vi lätt rön för vinden, ett slags tidsandans fångar. Kyrieropet är verkligen ett rop från oss i vår tid, från de som upplever maktlöshet i förorternas tristess och från de drabbade i Irak och Syrien och deras vånda inför Isis barbariska skräckvälde.

Igenkänning uppstår när de gamla bönerna samlar upp och uttrycker det vår egen tid brottas med - långt starkare än många subjektiva och hemsnickrade fraser...


  

Luther skulle ha svimmat

Efter en mässa i Bäls medeltida kyrka, där man utelämnade både kyrie och gloria, blev det en länge bilfärd. Under resan fick jag mig till livs dagens andra predikan. I radio levererad av kyrkoherde Olle Carlsson i Katarina. Han talat ledigt och episodiskt. Men så kommer den där passusen som får mig att dra lite extra efter andan. Borta är den accepterande och vänliga tonen. Tankarna om att alla har plats och får komma som de är undergrävs plötsligt.

Vad är det han säger kyrkoheden? Efter att ha talat om drömmen om kyrkan berättar han om Jesusrörelsen, den vackra, som under några år försökte "leva i Jesu fotspår". Sedan gick det snett och, rörelsen slöt sig, blev auktoritär, elitistisk och dogmatisk, menar predikanten. Han fortsätter:
Vad är det som alltid tycks gå så snett i kyrkan? Jo, att vi vänder oss inåt och blir elitistiska. Perfektionistisk andlighet eller tro gör mig skräckslagen. Godhet som vänder sig inåt är inte godhet - utan ryggdunkande och exkludering!

Det är därför Jesu ord i den här texten är så viktiga att förstå - som du har sänt mig sänder jag dem. Du och jag är utsända. Det är viktigt att förstå att komma till kyrkan innebär att vi är kallade till att rädda världen, inte för att sluta oss inåt.

Det är i den utåtriktade rörelsen, och bara i den, som en kyrka kan ha en framtid.

En predikan är inget uttalande som nagelfarits på alla ledder för att vara oantastligt hållbar. Den är ofta en predikantens personliga reaktion på en bestämd bibeltext och ett försök att tolka den in i vår tid. Den kan i bästa fall fungera som inspiration och uppmuntran, ja vid vissa tillfällen som ett tilltal från Gud. Predikningar recenseras sällan. Vilket kan vara ett skäl till att predikokonsten utvecklas långsamt och som teologi betraktad oftast är skral eller medioker.

Vad menar Olle Carlsson när han ger sig på inåtvänd godhet? Är det en egenskap som är inkapslad och inriktad blott och bart på den egna personen, gruppen eller församlingen? Syftar riktningen inåt på en attityd som skiljer på folk och folk och bara är god mot andra som är fromma, eller har "rätt" kön eller... Är det en sådan inskränkthet Olle Carlsson vill komma åt? För en sådan godhet är väl egentligen något annat än godhet. I bästa fall villkorad välvilja och gynnande snarare än godhet - som är en egenskap med generell räckvidd - godheten begränsas inte utan fungerar åt alla håll och i alla väderstreck.

Jag började genast fundera över vilka grupper eller församlingar jag träffat på som beter sig på det sätt predikanten tar avstånd ifrån, det han kallar ryggdunkande och exkludering. Inga! Ledtråden Olle Carlsson ger handlar om perfektionistisk andlighet. Orden andas extrem sekt och hemligt sällskap, vilket inte har med kyrkans väsen att göra.

Men en församling, vilket Ordet ger åtskilliga exempel på, är en gemenskap där man delar med varandra. Det är alltså inte alls något fel eller galet att rikta eller utföra goda gärningar in i församlingen. Men om generositeten och kärleken ransoneras, utövas bakom ogenomträngliga murar, då blir det galet. Men vilka församlingar eller kyrkor håller på med sådant?

En församling som aldrig relaterar till omvärlden i ord och handling upphör naturligtvis att vara församling. Men det är orimligt att tro att bara rörelsen utåt finns så är framtiden säkrad. Förankringen i Kristus, i den kyrkans gemenskap som benämns Kristi kropp, förutsätter växelspelet mellan den Guds kärlek som bland annat möter Gudsfolket i mässan och av de kristnas förkunnelse och tjänst i världen! Ord som djupare inåt, längre ut vinner därför anklang hos mig!

Även församlingens medlemmar behöver bli bemötta med godhet. Det ska inte spelas ut mot alla andras behov. Det ena utesluter inte det andra, det är ju det som är godhetens natur. Men det är kanske det han menar när han till sist säger att vi måste våga vara Gud (?) för varann? Som om det låg inom vår räckvidd att förfoga över...

I skriftetalet får lyssnaren av en annan präst höra att det finns skuld, skam och rädsla. Kanske framför allt rädsla. Oro att inte räcka till. När jag hör det frågar jag mig hur det kan komma sig att ordet synd alltid sorteras bort ur somliga gudstjänster - som om synden inte vore en realitet, som om den inte fanns och sålunda inte kan tas på allvar...

I avlösningen sägs:
Till dig som behöver få höra orden, till dig som behöver påminnas, till dig säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Minns att du är gudomliga och att du är djupt mänsklig. Du är älskad precis som du är, du är upprättad, du är alltid förlåten och du är fri!

Med risk för att göra Olle Carlsson skräckslagen undrar jag stillsamt gav sina lärjungar uppdraget att säga att människor är gudomliga? Och alltid förlåten och fri? Luther skulle ha svimmat!

Följ BloggarDags tankegång!

Guldmedaljen i kyrklig statistik tillhör sedan 1600-talet Svenska kyrkan. En riktig världsmästarkyrka på att trilla siffror. Man vet hur många som deltar i andakter och i vigselgudstjänster, har noggranna uppgifter om antalet deltagare i begravningsgudstjänster och hur många som bevistar församlingarnas huvudgudstjänster. Därtill har man räknat hur många av de som deltagit i olika mässor som tar emot nattvardens gåvor.

Kyrkan har ett slags besatthet av att ha överblick, av att veta hur det går. När kyrkan satsar så mycket arbetstid på att räkna och dokumentera deltagandet kan man tro att kyrkan därmed också skaffar sig förmåga att agera utifrån vad siffrorna visar. Men den objektiva verkligheten tar allt som oftast stryk i den av subjektivitet bedårade kyrkan. Där ska man känna, uppleva, anse och tycka!

En rapp och skicklig skribent, som både känner och tycker, men som samtidigt med ofattbar uthållighet utifrån dokument och obehagliga fakta gisslar kyrkans verkligt blinda fläckar är BloggarDag Sandahl. Han har nu för andra gången blivit åtgången av domkapitlet i Växjö (läs texten Försvunnen till brottslighet) utifrån bloggen där han elakt och ihärdigt med tyska ord och fraser invävda i texterna häcklat Antje Jackelén under hela valet av ny ärkebiskop.

Jag tror att Dag i slutänden kommer att få rätt. Av allt att döma har han rätt att skriva även olämpliga och irriterande texter som driver med höga vederbörande. Även en bloggares yttrandefrihet kommer så småningom att nå in i Svenska kyrkans hemligare rum där rättsäkerheten är svag. Den som anklagas biträds sällan av juridisk och teologisk sakkunskap och får vid sällsynta tillfällen möjligen föra sin talan in pleno och på godtagbart sätt. Om inte annat borde detta fall leda till att domkapitelsinstutitionen i kyrkan restaureras och moderniseras så att rättssäkerheten tryggas!

Dag skrev (En ond spiral) med anledning av att Tingsryd ska avskeda två komministrar för att rädda sin ekonomi en allvarlig text. Dessa präster blir inte anständigt behandlade läste jag ut av Dags text. Han gör sedan det kyrkan sällan eller aldrig själv gör - han analyserar med några korta jämförelser av åren 2007 och 2013 utvecklingen i kyrkans gudstjänster i Tingsryd. Deltagandet är rakt igenom halverat!

Slutsatsen man tycks ha dragit i Tingsryd är att då behövs inte alla präster - och så skär man bort två. Som om kyrkan kan existera utan att dess hjärta slår och lungorna andas - vilket den kroppens kyrka Svenska kyrkan än så länge som kristen kyrka är - gör genom sina gudstjänster!

Varje stift, pastorat och församling som vill vara lemmar i Kristi kropp kan inte blunda för vad som nu händer med kyrkans gudstjänstfirande. Där måste man med bön i sinnet och förnuftet på helspänn sätta sig vid borden med siffror och statistik där alla staplar rasar. Den stora reduktionen är inte bara att man vill förkorta och förenkla, utan att kräftgången blivit accepterad och när kristenlivet förtvinar blundar de flesta. Eller ser åt något annat håll. Se där något att bita i för landets alla domkapitel! Något mycket viktigare än att försöka näpsa Dag. Följ istället hans mindre ironiska tankegångar och analysera hur det verkligen ser ut i kyrkan! Öppnade ögon Herre oss giv!

Ordspråk som tolkar valet

Valkommentarer har alla sina rötter och dolda utgångspunkter. Egna, ofta icke redovisade, ställningstaganden, färgar resonerandet och synpunkterna. Än så länge har ingen utnyttjat rikedomen i beprövad och koncentrerad visdom, den som var man tar i sin mun när de gamla talesätten slår igenom. Jag tänker därför att det vore förlorad erfarenhet om inte ordspråkens och ordstävens förlovade dimension fick kasta förklarande ljus över den politiska situationen, det parlamentariska läget och det politiska spelet.


Alla goda ting är tre.
Regeringsmakten, regeringsmakten och regeringsmakten.

Det är inte ens fel när två träter.
Inte ens i valrörelsen är det fel, tvärtom är det alldeles rätt.

Egen härd är guld värd.
Kanske är det därför väljarna aldrig får veta vad en valrörelse egentligen kostar. I detta val blev guldet till sand för de flesta.

Gå inte över ån efter vatten.
Ett råd till alla slags regeringsbildare som först river broar och sedan vill hämta vatten från andra sidan ån.

Otack är världens lön.
Gör sig bra på väggbonader hos avsuttna statsråd och regeringschefer.

Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten.
Sa Gunnar Hedlund som inte ville bli marionett i någon annans regering, fungerar som gott råd i moderna och bråda tider.

Det som göms i snö kommer upp i tö.
Alla slags hemliga skriverier och järnrör flyter förr eller senare upp till ytan.

Alla vägar bär till Rom.
Gillas av SD som tycker att alla romer ska veta sin plats.

Äpplet faller inte långt från trädet.
En anvisning om att söka det ideologiska träd på vilket extremhögerns främlingsfientliga äpple vuxit.

En svala gör ingen sommar.
Förr visste man att opinionsmätningar var som enstaka svalor - opålitliga. Även när de som nu kommer i flockar är de inga säkra tecken i skyn.

Bättre fly än illa fäkta.
Ett råd till mig själv när jag ser hur det går med den här texten...

Fel på psykologin

Orden flyger som höstlöv i vinden. Längs garageuppfarter, i trapphus, på stadens torg och gator ekar det. Människor som aldrig tidigare haft några särskilda synpunkter på situationen i riksdagen diskuterar nu det parlamentariska läget. Med stor oro för hur det ska bli nu. Så här var det väl inte meningen att det skulle gå. Inga kyrkklockor har hjälpt, inga bortvända ryggar eller antirasistdemonstrationer har gjort avsett intryck. Hur goda motiv olika aktioner ändå haft. Och det ligger alltid något rimligt och bra i att man kan säga sin mening och protestera mot det som är galet och fel!

Tvärtemot de goda förhoppningarna har allt fler vänt sig till extremhögern. Den vinner störst framgång i valet och genom denna rörelse åt höger skjuts makten åt vänster! Förunderligt är det. Men en logisk följd av att SD:s politik är så apart att övriga partier inte med moralisk och politisk heder i behåll kan samverka med dem.

Det parlamentariska läget kräver att alla tar ansvar och ser till att Sverige kan styras, är den nya refrängen från det största partiet. Det är som om den gamle fackbasen, ärrad i strid, nu tar fram gitarren och med darr på rösten spelar: Varför skola mänskor strida... Och menande nickar åt liberaler och centerfolk att rycka in som doakör i refrängen.

Precis som under valrörelsen kan man känna igen de förutbestämda orden. Nu ett lockrop som alla i den nya orkestern låter ljuda: allvarligt läge, ta ansvar, Sverige måste kunna styras, utsträckt hand.

Det är bara några dagar sedan det hette: rivit ner, dragit isär, förstört, raserat!

Valrörelsens resande show med stylade solister, som dragit sina låtar, har till leda synts i varje TV- och radiokanal. Nu när denna miniserie med många avsnitt är över återstår det parlamentariska läget, det allvarliga och svåra. Är det mesta spel för galleriet? Kan partierna och deras företrädare bara dra ett streck över det hela och gå vidare? Litar man så på att väljarna glömmer ord och löften? Ska alla nu hålla varandra i handen utan någon förlåtelse och försoning? Tror inte det. Nog tycks det som om något är grundläggande fel på psykologin i sådana inviter!

Illusionen om den opolitiska kyrkan

Kyrka och politik är ett ämne som livar andarna. Ett skäl till kraftfulla diskussionsinlägg är den terminologiska oklarheten. Inga gemensamma definitioner av ord som politik och andlig finns. Inte heller kan man enas om vad som menas med det för kyrkan så oerhört centrala som partipolitik!

Instinktivt tycks debattörerna dela upp sig i tre huvudgrupper. Kyrkan ska vara opolitisk och förbli vid sin läst, det vill säga ägna sig åt sin uppgift och därför enbart bry sig om andliga frågor. Hur sympatisk tanken ändå är motsägs den direkt genom att så mycket av Svenska kyrkans energi inriktas på den egna organisationen, dess utformning och ekonomi.

En annan invändning är att ingen kyrka, hur andligt inriktad den än må vara, kan vända världen ryggen. Den blir tvungen att förhålla sig till den politiska miljön där den befinner sig, för att värna religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet. Om inte annat så för att gynna sin egen utveckling ekonomiskt och administrativt. Den andliga kyrkan blir enbart till namnet andlig, hur mycket man än vill understryka att till exempel fördelningspolitik och social rättvisa är andliga frågor. Det är alltså en illusion att kyrkan kan vara renodlat andlig. Försök i den riktningen gör henne lätt till en bundsförvant med politiska krafter och regimer som utifrån evangeliet behöver motsägas om kyrkan ska lyda Gud mer än människor!

De käcka ropen om att kyrkan ska vara politisk ekar från både biskopsbloggar och tidningssidor. Påståendet om kyrkan som politisk kan fungerar som ett mantra som suggererar debattörerna att avskärma sig från kritiska frågor om gränsen mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den då ska vara under inflytande av de politiska krafter som kyrkan behöver opponera mot. Om de politiska partier som stiftar lagar och styr i stat och kommun har ett avgörande inflytande över kyrkan aktion förhindras den att vara just den politiska kraft den skulle kunna vara. Det är som oberoende av det politiska etablissemanget en kyrka blir pålitlig och trovärdig som politisk aktör. Den blir komprometterad av den partipolitiska inblandningen. Men även utan partipolitiska band kan en kyrka bli ett instrument i ett politiskt spel.

Även om det vore att gå för långt att kalla kyrkan en partiernas marionett så nog rycker politiker och partier i de trådar de kan. Allt annat vore naivt att tro. Den som är eller har varit indragen i kyrkans mera centrala organ kan i ärlighetens namn inte förneka att sådant förekommer. Vad gäller beslutet om samkönad vigsel ägde det dessutom rum inför öppen ridå när partiledarna tydligt beskrev vilka beslut de skulle se till att kyrkan skulle fatta!

Påståenden om att kyrkan inte alls har partipolitiska bindningar, och om de finns alltid klarar att agera utan hänsyn till dem, skramlar tomt. Den som tar sig tid att skanna av kyrkans hemsidor där beslutsfattare finns, där man får veta något om mandatens fördelning, ser partistämplar på var och varannan makthavare på alla kyrkans nivåer!  Hur Svenska kyrkans internationella ekumeniska partners skulle reagera om de fullt ut blev medvetna om denna fusion av kyrka och partipolitik kan man bara spekulera i. Kritiken lär inte bli nådigare än den som kyrkan en gång fick utstå för sina "urskillningslösa dop".

En tredje grupp hävdar ibland att kyrkan ska vara kyrka och om det innebär att man någon gång behöver ta politisk ställning så får man leva med det. Denna tillfälliga politiska aktion ses inte som en kyrkans normala uppgift utan som undantag som krävs när katastrofer hotar och världen och livet står på spel.

Självklart ska Svenska kyrkan kunna agera i politiska frågor. Men sådan aktion måste rimligen utgå från minst två grundpelare. Den ena handlar om uppgiften att värna människans liv och värde utifrån förhållandet att kyrkan är byggd på människor. Solidaritet och medkänsla driver fram sådan aktion. Den andra pelaren är kyrkans tro, bekännelse och lära där kyrkan utifrån Guds ord och sin egen förståelse och tolkning av tillståndet i samhälle och värld talar klartext. Då gör det mindre om kyrkans ståndpunkter ibland kan sammanfalla med olika politiska partiers ställningstaganden. Men så länge sekulära partier gör anspråk på att vara med och styra Svenska kyrkan finns det skäl att ifrågasättande granska kyrkans politiska argumentation och ställningstaganden.

Karljohan är en sopp

Ny dag. Nytt ljus över tillvaron. Om det hade varit ett annat år hade det blivit en kanterelldag. Gul och med tratt, lite skrynklig. Men de enda kantarellerna som finns ligger i torghandelns salustånd. De smakar - så de kostar.

Vår kantarellskog, den vi brandskattat i åratal, är försvunnen. Utplånad. Bortsopad. Inte ont anande begav vi oss ut i trakten av Dylta bruk. Där vi kunnat plocka gula kantareller (knatareller kallar jag dem efter som de förutsätter en stark vilja till fotvandring). Men där brukade finnas rikligt med svart trumpetsvamp och brandgul trumpetsvamp såväl som trattkantareller. Men döm om förvåningen när vi parkerade bilen vid sidan av vägen. Allt var borta. Kalhygget sträckte sig ut över alla de platser där vi så rikligt kunnat skörda svamp.

Långtradarna fraktar ut timmerlass efter timmerlass. De dundrar förbi. Där de hoppfulla svampplockarna står som förstenade med gapande munnar. Vårt svampställe! Allemansrätten ger oss möjlighet att vilsna vandra runt i förödelsen. Men det är utsiktslöst. Inte en svamp har klarat denna landskapets renrakning...

Det var då svampplockningen inskränktes till Stora torget. Trots att det fortfarande nog finns hemliga kantarellkarteller som gör om priset! Men konsumentverket bryr sig inte om torghandel. Inte Konkurrensverket heller. I lågskor trampade vi runt en stund. Gick från ställe till ställe, från stånd till stånd. De där verkar inte så rensade. De där är lite anfrätta. Men där! Se, vilka ljuvliga kroppar. Som de doftar. Dags att göra affärer!

Lingonen är också inte så lättinsamlade. Ute i markerna har de gömt sig. Om de alls funnits där. Men priset på torglingon är ändå inte avskräckande. 30-35 kronor litern. I Örebro med omnejd. Men priset varierar över landet. I Katrineholmstrakten kan man hitta lingon för 20 kronor litern!

Det som skogen erbjuder i år är svampen Karljohan. Wikipedia vet att berätta: Stensopp eller karljohan är en ätlig svamp som förekommer i både löv- och barrskog. Den förekommer talrikt särskilt efter varma somrar och är en god matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin starka smak och arom. Formellt är det en sopp.

Karljohan, som egentligen är en sopp, blir lätt maskstungen. Men än så länge finns det mängder kvar. Man behöver inte så många svampar i hinken för att armen ska börja värka. Kompakt som den är väger den ganska mycket. Dessutom blir Karljohan snart stor! Flera hekto per svamp är inte alldeles ovanligt. Nog bar jag hem  så där cirka 10 kilo orensade soppar häromdagen. Heavy, som amerikaner sa förr. Själv hurrar jag en stund. För mig själv.Vinterns svamsoppor är räddad! Och det blir i alla fall lite svampsås till söndagsmiddagen!

Övermannad av saknad

Död, sorg, förlust och saknad. Hur många är det inte som varje vecka bär dessa ord fulla innebörd som ofattbara bördor? Men det går ofta alltför lätt att glömma att de finns här. Mitt ibland oss. Valrörelsens trivialiteter blir för ögonblicket mindre angelägna. Kontratsen blir skärande stor. Varför vill ingen, vågar ingen, tala om de stora frågorna. I världen. Och här.

Snart har man kunnat gå vidare på tryggt avstånd från det som drabbat. De som är mitt dunklet prövar att gå - men stegen blir så tunga. Det är arbetsamt att ta sig fram genom sorgen. Som vore man vilse i dis och dimma. Då orkar man inte så långt. Och man lär sig att i dödens närhet går tiden i helt andra banor.

Det finns dagar då det som hände för länge sedan stiger fram. Tiden har gått, men plötsligt är det som om det hände alldeles nyss. Läkningen brister, står inte emot. Förlusten river och sliter. Det mörka schaktet som vi faller ner i tycks bottenlöst. Men där i mörka djupen blir vi inte kvar lika länge. Den barmhärtigheten visas oss i alla fall. Kanske är det tiden. Eller en gnutta nåd. Ett ljus som, når oss.

Det är mer än 20 år sedan. Då pennan i min hand  blev tvungen att röra sig över papperet. Övermannad av saknad. I förlitan på hoppet. Orden, som jag lånat av mig själv till någon numera ganska avlägsen predikan, blev inte många:

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt   

Vem förstår ett ord av vad kyrkan säger?

NOVUS undersökning (se tidigare inlägg) om politisk ordförståelse gav vid handen att ganska många ord var svåra att förstå. Motsvarande undersökning av kyrkans ord skulle jag mycket gärna vilja se. Både teologiska och organisatoriska ord borde då undersökas.

Får jag föreslå ord som försoning, frälsning, synd, skuld, förlåtelse, mysterier, nåd, bön och mässa. För att ta några ur den rika ordboken. Men jag fruktar att om en sådan undersökning gjordes och ordförståelsen visade sig minimal - även bland kyrkligt aktiva - så skulle vi därefter hamna i en längre diskussion om hur resultatet skulle förstås (!) och vilken typ av handling det borde leda till.

Ponera att flera av orden för ganska många vore svårtolkade eller rent av obegripliga. Genast skulle röster höjas för att de borde slopas och ersättas med andra och mera moderna och lättbegripliga ord. Min slutsats skulle bli att, även om det är bra att använda synonymer och nyttja fler ord och begrepp för att så ringa in den rika betydelsen hos dessa storord, så måste kyrkan anstränga sig för att undervisa mera och tradera för den kristna tron så centrala ord och begrepp. Resultatet skulle få mig att ropa efter aktivitet i form av studiecirklar, bibelstudiegrupper och liknande. Fördjupning och andlig utveckling och mognad kunde bidra till allas vår helgelse.

Jag kan höra enstaka repliker som jag under ett långt liv i kyrkans tjänst stött på. Repliker som vill bagatellisera betydelsen av att en kristen människa behöver undervisas och lära sig mera om tro, bekännelse och lära. Så här har det någon gång sagts: Gud älskar dig, så du behöver inte bry dig om finliret. Det är vad du känner som betyder något, det där andra ordnar sig. Sådant kan experterna och fanatikerna hålla på med, det är ändå vi, vanligt folk, som bär kyrkan. Kyrkan har en bekännelse men den behöver man inte ta på så stort allvar! Vem förstår ett ord av vad kyrkan säger? Tro som du vill...

Skulle man tillfoga ord ur kyrkans organisation bleve resultat knappast annorlunda. Där skulle jag kunna lyfta fram ord som: domkapitel, pastorat, församlingsråd, kontrakt, kyrkofullmäktige, valkrets och begravningsavgift. Många inom kyrkans värld har inte reda på hur organisationen ser ut eller vet vem som har makten för tillfället. Inte heller lär så många känna till beslutsnivåer eller vem som har mandat att besluta. Även där behöves en större medvetenhet eftersom organisationen har sådan betydelse för vad som händer och sker, för hur kyrkan agerar och lever. Apparatens förmåga att stötta och lyfta fram det centrala värdena har, enkelt uttryckt, sina brister.

Så är vi, fastän många, en enda kropp

25 procent av de tillfrågade i en NOVUS-undersökning om politisk ordförståelse förstår inte/kan inte hjälpligt förklara vad ordet reform betyder! Av de 14 undersökta orden tillhörde rut-avdrag det mest begripliga. Utanförskap förstod 75 procent, men 25 procent av de tillfrågade saknade förståelse för vad ordet kunde betyda. Det resultat blir per automatik ett exempel på ordets innebörd! Skillnaden mellan utanför och innanför borde de flesta känna till. Hur kan det komma sig att man inte med enkel slutledning inte lyckas förstå? Är det månne misstron mot politiker som slår igenom?

Förståelsehorisonten har begränsats till att kunna förklara ordets betydelse. Men några mera distinktioner t ex mellan ett ords denotation  eller konnotation redovisas inte. Under alla omständigheter är resultatet nedslående. Det är som om människor hör en massa ord de inte förstår och låter sig nöja? Kan det verkligen vara så? Ordet utanförskap har förekommit gång efter annan i politiska diskussioner och debatter, nog är det egendomligt att ordets betydelse då skulle undfly så många. Men om många inte alls är intresserade av lokal svensk politik eller vad politiker säger så kan det förklara att ordet blir svårförstått. Därtill är begreppet relativt oprecist men generellt och kan användas om alla möjliga situationer.

Främlingsfientlighet och rasism är de kanske tydligaste och mest obarmhärtiga instrumenten för att placera människor i permanent utanförskap! Ett tänkande (?) för att härska och dominera, eller fördriva och förfölja, dem som man betraktar som mindre värda. Somliga människor ska inte bara hållas utanför delaktighet, makt och inflytande, deras människovärde ska systematiskt förminskas eller förnekas. Mot sådana destruktiva och diaboliska krafter behöver vi alla rida spärr! Då hjälper knappt några bånglande kyrkklockor. Det blir ett slags protestens maktspråk som dränker rasisternas ord och tvingar dem till tystnad i stunden. Men sedan? Fryshuset som så många gillar att gilla gick en annan väg, Tydlig antirasism men med samtal och dialog som arbetsmetod för att hjälpa människor att kunna omvärdera och bryta sig loss ur destruktiva sammanhang.

Utanförskap kan brytas och ersättas med delaktighet och gemenskap. Detta andas kyrkan ständigt, trots sin stora bristfällighet. Det vi med våra ord säger och med vårt hjärta bekänner kan och ska bli levande verklighet: så är vi, fastän många, en enda kropp!

För en fri kyrka!

Kyrkans oberoende av de världsliga makterna har i alla tider varit en fråga om budskapets trovärdighet. Genom historien finns många exempel på hur statsmakter, partier och andra mäktiga krafter påverkat, eller haft ett avgörande inflytande, över kyrkan. Blotta misstanken om att i kyrkan styr världsliga makter har misskrediterat hennes allra viktigaste uppgift - att vara det folk som tillhör Gud och utgör Kristi kropp i världen.

Med denna högtravande och svepande inledning vill jag återigen, envist ropande i öknen, lyfta frågan om det olämpliga och förkastliga i att sekulära, religiöst neutrala, politiska partier har makt och inflytande i Svenska kyrkan. Det är ett förhållande som skämmer det moderna Sverige och d minskar tilliten till talet om den sekulära staten. Om samma krafter som styr regering och riksdag även dominerar kyrkan - så är det ju samma röst som hörs. Så som de politiska partierna tycker - tycker Svenska kyrkan.

En kyrka som inte står oberoende blir en lydkyrka. Ett instrument för samma tänkande och vägval som råder inom partiväsendet. Saltet i världen mister sin sälta och kan bara agera innanför de gränser den politiska makten drar upp. Evangeliets gränsöverskridande och frigörande verkan ringas in.

Märkligt nog har frågan om religionen och trossamfundens villkor i Sverige inte lyfts under valrörelsen. Trots att där ligger en av de viktigaste framtidsfrågorna för hela vårt folk! En fri kyrka var målet för separationen mellan kyrka och stat. Följden blev ingen fri kyrka utan en politisk partidominerad kyrka. Därför kommer jag i detta val att lägga min röst på ett av de partier som INTE vill verka som sekulära politiska partier inom kyrkan utan har tagit ett steg tillbaka. Detta steg som flera politiska grupperingar redan tagit behöver följas av flera för att en fri kyrka ska kunna uppnås.

Med andra ord får inte S eller C (och absolut inte SD) min röst i detta val. Partigrimman på Svenska kyrkan, ett kristet trossamfund, en del av den världsvida kyrkan, måste lossas! FÖR EN FRI KYRKA!

Svenska kyrkan borde anställa alla goda medarbetare som står att finna

För ett antal år sedan konverterade två medarbetare i en församling. De blev efter en lång och mödosam omprövning till sist övertygade om att det var rätt för dem att gå vidare. De blev romerska katoliker och upptogs vid en högtidlig gudstjänst som medlemmar i sin nya kyrka.

De kvarstod naturligtvis i sina tjänster fullt beredda att tills vidare göra tjänst i Svenska kyrkan och där i den församlingen fortsätta tjäna den kyrkans Herre som alla de kristna kyrkorna bekänner. Men det blev betydligt mera komplicerat än någon förutsett, trots att insikten och medvetenheten om kommande prövningar var mycket stor.

Kyrkoherden i församlingen respekterade sina mångåriga medarbetares övertygelse som resultatet av mångårig och noggrann prövning. Därför deltog han i den gudstjänst där de infogades och välkomnades i sitt nya trossamfund. Han var fullt övertygad om att kristna människor, oavsett sin kyrkotillhörighet, kan göra tjänst där uppgifter och utmaningar finns. Men kyrkoordningen i Svenska kyrkan var och är betydligt mera kluven. Där sägs att en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan kan den ha som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrkan inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns särskilda skäl (SvKB 2002:9)
Ur KO 34 kap 7§

Denna paragraf blev genast omgjord till ett slagträ med vilket man ville jaga bort de två personerna från sina anställningar. Anställningstryggheten som beslutsfattare annars värnade om var som bortblåst, här skulle statueras exempel.

De skulle omedelbart avskedas! De hade betett sig illojalt och svekfullt! Men eftersom kyrkoherden varit införstådd med denna process som slutade med konvertering kan det knappats ha varit vare sig illojalt eller svekfullt. På nivå efter nivå härjades det, det kallades till möten på dåvarande samfälligheten, på stiftet (som i förlängningen ledde till en specialvisitation). I kyrkorådet blev det en majoritet till stöd för de anställda och kyrkoherdens agerande. Men anklagelserna från oppositionen blev hätska och orden var inte nådiga.

Vadan denna starka reaktion? Vad var det som blev så hotfullt med denna konvertering? Det finns ju trots allt en hel del goda lutheraner som håller fast vid kyrkans katolska arv. Svenska kyrkans lära är numera så diffus och opreciserad att det mesta tycks gå an. Då blev det hotfullt med personer som anslöt sig till en kyrka med mycket preciserad bekännelse. De blev betraktade som femtekolonnare, som svikare, som om de begått landsförräderi på trons område.

En rädsla för kaos blev påtaglig i reaktionerna från olika beslutsfattare. Deras auktoritet blev undergrävd eftersom de inte hade kontrollen. Tänk om fler, eller alla, skulle börja bete sig så! Vi måste upprätthålla ordningen!

En kyrka som handlar klokt tror naturligtvis inte att den egna kyrkan är så världsunik att det bara är inom den som dugliga kyrkoarbetare finns att få, tvärtom är en sådan kyrka beredd att dra nytta av kompetens och förmågor inom andra lemmar inom den kristna kyrkans kropp. Därför bör det vara möjligt att tjänstgöra i Svenska kyrkan utan att tillhöra någon evangelisk-luthersk kyrka eller något samfund som man slutit ekumeniska överenskommelse med. Idag utesluts ortodoxer och katoliker från möjligheten att tjäna inom Svenska kyrkan eftersom deras kyrkor inte tillåter dubbelt medlemskap!

Att de som innehar vigningstjänster och som ska rätt förvalta sakramenten och förkunna ordet rent och klart behöver prövas och godkännas av domkapitel i särskild ordning är inget konstigt. De uppdragen förutsätter vigning och löftesgivning. Men i andra uppgifter där församlingarna bedriver verksamhet borde öppenhet och mångfald vara vägledande! Svenska kyrkan borde anställa alla goda medarbetare som står att finna även om de så skulle tillhöra någon annan världsvid kyrka!

Det kallas valrörelse

Det regnar ord! Stora ord står som spön i backen. Det är debatter och intervjuer. Partiledare, språkrör och talespersoner på område efter område sprutar ord över det svenska folket. Företrädarna skönmålar sig och sitt och nedvärderar och underkänner medtävlare och motståndare. Det händer att partiet blir till partiledaren själv när det gemensamma vi förvandlas till jag! Om hälften av det som sägs om de andra och deras politik vore sant kunde ordregnet kanske hjälpa nya möjligheter att spira. Men istället översköljs folket av överdrifter och nidbilder. Det kallas valrörelse.

Skattesänkare! Skattehöjare. Vi tar ansvar! Ni är oansvariga! Det är ert fel! Ni river ner! Ni säljer ut! Vi bygger upp!

Detta utdragna anställningsförfarande av parlament och statsminister vore omöjligt om det handlade om andra jobb. Vid intervjuerna skulle den som sökt ett arbete ägna en betydande del av tiden till att svärta ner andra som sökt. Anställ inte honom, han förstör mer än han bygger upp, jag däremot... Hon arbetar inte för företagets bästa, det gör däremot jag...

Några veckor kvar till valet. Nu har politikerna chansen att visa sig som värdiga ledare. Genom att tala sanning! Genom att ta väljare på allvar och erbjuda något mer än det man lyckas prångla ut via medierna. Men partierna tror inte längre på folkets förmåga att göra informerade val. Därför matas valrörelsens karikerade verklighet ut i parti och minut genom högtalare, skärmar och på tidningssidor. Om väljarna bara har debatternas förenklade ordregn att utgå ifrån blir valet knappast ett val värt namnet. Vad hände med skrifter och broschyrer som erbjuder en grundlig genomgång av partiernas grundhållning, en utförlig berättelse om vad de vill och hur de tänker sig framtiden?

Löfteskarusellen snurrar i år fortare än på länge. Det blir smått larvigt med denna överbudstävlan. Jag får svårt att ta skådespelet på allvar. Trots att diskussionen och valet egentligen handlar om viktiga vägval.

Slutligen vore det ofattbart befriande om politikerna kunde sluta jämföra den egna politikens bästa sidor med andras sämsta. Mera substans och mindre yta!

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande...

Gloria Patri som avslutar tidegärdsläsningarna kan de flesta kristna utantill även om de sällan eller aldrig ber tidebönerna. Fortfarande säger man: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara! Alternativt lyder avslutningen: ...nu och alltid och i evigheters evighet.

Guds lov varar evinnerligen från första början och in i evigheten. Det framstår som det primärt betydelsefulla, som ett objektivt faktum, bortom tillfälliga åsikter och känslor. Det som har varit, är och skall komma blir till en formulering fylld av kraft.

I brytningspunkten mellan det förflutna och framtiden lever människan. Medveten om att historien har påverkat det nu som samtidigt öppnar mot det som komma skall. Där i detta fokus är vi till. Där är vi kallade att vara ansvarstagande människor, att vara kyrka!

Tankar om hur framtiden kan komma att gestalta sig hör till det kristna livet. Inte bara som reflektion över mål och mening, utan också för att Guds lov fortsatt ska ljuda. Jag hoppas att detta Gudsperspektiv är viktigt och motiverar kristna i deras kamp i olika av samtidens, för människan och livets, avgörande ödesfrågor.

Att leva i nuet kan inte bara handla om att fånga dagen, att vara här och nu. Utan det förflutnas djupverkan blir nuet platt och obegripligt. Kunskap och förståelse bygger på tidigare gjorda erfarenheter. Men vetter rimligen även mot de vägval som färgar framtiden.

För min egen del inser jag att jag behöver lyfta blicken något för att kunna se bortom dagens engagemang och strider. Det kom något annat efter det kalla krigets rädsla och rustningshysteri. Likaså förbyttes apartheids massiva förtryck i något annat. Men krigen tog inte slut, fredsriket inföll inte, människor fick kämpa vidare med nya utmaningar och hot. Tron på Gud och övertygelsen om Guds makt fick otaliga människor att härda ut och orka hoppas på en annan framtid.

Protestringningarna klingar av och övertron på kyrklig storskalighet förgår. Till och med regnbågsflaggorna ska blekna. Det finns ett bortom de flesta av dessa dagens brinnande agendor. Det är med den insikten i tanke och sinne, och för att inte förlora orienteringen, vi uthålligt och lovprisande fortsätter bedja: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara.

I England tävlade man om den bästa moderna kyrkan

Tänk om det gick att bidra till att fokus inom den kyrkliga världen skiftade från organisation och makt till andra för tron mera uppbyggliga frågor. Varje församling borde kunna planera sådana initiativ. Kanske genom den gamla gräv-där-du står metodiken. Eller genom olika grupper som fokuserar på församlingens andliga liv och hälsa!

Mitt lilla bidra denna sensommardag är att lyfta fram något som den engelska katolska tidskriften The Tablet berättat om. Det är den tävling som National Churches Trust genomförde om Englands tio bästa moderna kyrkor. I ordet bästa gömmer sig naturligtvis synpunkter på arkitekturen skönhet och funktionalitet och självklart tankar om rummets betydelse för liturgi och gudstjänst, för bön och tillbedjan.

Vann gjorde den Anglikanska St Paul´s Church vid Bow Common, East London. Se hela listan här. Visst kunde en sådan tävling stimulera till reflektioner över kyrkans rum och gudstjänsten. Även om en sådan tävling egentligen är en omöjlighet - fokuserar den på andra sidor av kyrkans liv än det vi vanligtvis diskuterar och uppmärksammar. Årets kyrktupp är väl det närmaste man kan komma...  Men på en sådan detaljnivå kunde man lika gärna utse det vackraste processionskrucifixet, Det mest dramatiska kyrkfönstret eller den mest välljudande orgeln. Kanske också det vackraste antependiet, det bredaste koret eller den bästa högtalaranläggningen. Fantasin vet inga gränser!

Tranornas metod för framgångsrika församlingar

Tranorna flyger i stora cirklar över nejden. Det ser oorganiserat ut, men mönstret är tydligt. Under ivrigt trumpetande får nybörjarna delta i flockens gemensamma färd. Vingar och uthållighet prövas. Landskapet och dess vattenvägar inpräntas. Detta är deras plats på jorden. Under sommaren går deras vallfärd just till denna trakt. Här är nämligen gudagott att vara för dessa stora grå varelser.

Flocken inmutar vissa fält där de kan trampa runt och beta. I utkanten av flocken står spejare som spanar av den närmaste omgivningen så att obehagliga överraskningar inte ska dyka upp, såsom hungriga rovdjur. Det har hänt att de blandat sig med fårahjorden på samma fält. Då ser de på avstånd ut som får stående på bakbenen. Vaksamhet och sammanhållning är nödvändiga dygder för dessa mäktiga flygare.

De gamla fåglarna deltar i flygövningen. Förmodligen har de ledande roller att spela i skådespelet så att färden blir säker och ingen tappas bort. Snart nog är träningen över och färden mot fjärran land och solbestänkta kuster tar vid.

Tranmetodiken är förnuftig och den fungerar. De lär sig ivrigt, ser till att det är en flock och inte en skock, de litar på att vingarna bär och att lufthavet ligger öppet. Och de är på väg. Måhända en och annan framgångsrik församling gör sammalunda?!

Stackars tranor. Ska de inte ens kunna cirkla i höjden utan att en förnumstig bloggare utan förberedelser och tanke börjar extrahera metoder för församlingsliv?! Må de flyga i fred!

Bemärkelsedagar är inga ljugarfester

Bemärkelsedagar erbjuder regelbundna tillfällen för firande. Namnsdagar firas sällan,  men födelsedagar brukar uppmärksammas. Än mer när människor fyller jämt. Då brukar det bli kalas och stora festligheter. Den som är ihågkommen och uppvaktad får spegla sig i andras uppskattning.

På födelsedagarnas triumfvagn står det ibland ett biträde som påpekar: Kom ihåg att allt de säger inte är sant! Det är Jantes kusin som arbetar i samband med jubileer och årsdagar. Han är inte särskilt talträngd. Men envist påpekas snärtigt och kortfattat att talarna överdriver, att de förskönar, retuscherar och skriver om.

Men födelsedagar och jubileer är sällan några stora ljugarfester. Metoden som används är välkänd från matlagning och bakning, från journalistik och byggnadsverksamhet. Man siktar sitt material. Gruset skiljs från sanden. Så används det fina som siktats fram. Såvida man inte vill ta till det grova artilleriet. Det andra glöms oftast för en stund. Läggs åt sidan. Används inte utan förkastas.

Kanske är det gott för människan att ibland få stå i centrum utan att behöva få sina värsta brister påpekade. De flesta av oss är nog så medvetna om att vi är ofullkomliga och bristfälliga. Att då få höra att något gott kan sägas om oss är uppbyggligt och stärkande.

Men konsten att föra fram det goda är inte särskilt utvecklad den heller. Tar man i för mycket får det motsatt effekt. Ett tonfall, en gest, kan räcka för att invertera budskapet.

De som lyssnar kan naturligtvis bidra till hur budskapet landar. Om en talare berömmer en jubilar för hans betydlesfulla och oerhörda arbetsinsats kan en lågmäld kommentar ur folkdjupet ta kraften ur orden. Då kanske någon viskar lagom högt: Vilket år var det?  Eller: Nu tog han väl ändå i så han sprack! Så tokigt det kan bli!

Du har verkligen uppmuntrat släkt och vänner betyder något annat om talaren samtidigt skakar på huvudet. Särskilt om de flesta vet att den uppmuntran som givits bestått av kantig kritik och hårda ord. Det är då biträdet på födelsedagsvagnen dansar och jublar: Vad var det jag sa!

Men om det händer för ofta brukar det räcka att stirra stint på denna varelse för att den ska försvinna. Tids nog ska jag tänka på tillkortakommanden och felsteg. Varje födelsedag tänker jag tro på ALLT fint och gott som sägs!

Förresten lär jag för min del få vänta några år. Innan jag fyller jämt. Men nästa gång jag fyller jämna år har jag hunnit bli så mycket äldre att jag nog inte tänker fira. Folk får vara snälla att säga goda saker jämt istället!

Själv övar jag mig att formulera positiva påståenden. Om mig själv och om andra. Inte kan jag skryta med att det går särskilt bra. Ännu. Men snart...

Det är vid sådana tillfällen jag samtidigt inser att en del episoder i Skriften nog står där särskilt för mig att läsa. Om bjälkar och grand. Till exempel.

Kyrkan och politiken

Svenska kyrkan och politiken är ett ämne värt många avhandlingar. Vi behöver nämligen hjälp att se mönstren och maktkonstellationerna bakom de starka bilderna som dominerar. Fortfarande kan det i valrörelserna inför kyrkovalen höras röster som tar avstånd från "prästkyrkan" och varnar för att den religiösa eliten ska dominera kyrkan. Men det är föråldrade bilder som förmodligen har sin upprinnelse före och under ståndssamhället! Det vi idag har är en kyrkopolitikernas kyrka - ty där ligger makten att besluta om kyrkans angelägenheter.

Min uppfattning är att varje kristen kyrka också i någon mening kommer att vara politisk. Det är nämligen ofrånkomligt att den som vill leva ett kristet liv också kommer att bli engagerad i det omgivande samhället. Den som försöker lyda Gud mer än människor kommer att behöva agera och handla för sanning, rätt och rättfärdighet. Det inbegriper engagemang i de stora politiska frågorna, som den om klimatet och jordens överlevnad, om krig och fred, om människovärde och mänsklig värdighet.

Det är då balansen i det kristna livet blir omistlig. Om engagemanget i världen växer till samtidigt som det kristna livet och kyrkans gudstjänst rationaliseras och reduceras förloras denna balans. Det är som när kyrkan annonserar efter frivilliga som utan kännedom om kyrkans tro och liv ska bli dess aktiva företrädare i tjänst och diakoni! För att kvalificera påståendet vill jag klargöra att alla goda krafter som kan mobileras i nyttiga och tjänande uppgifter också gör just det - nytta. Men om kyrkans diakoni losskopplas från gudstjänst och altare och därtill gärna institutionaliseras på avstånd från församlingen blir den något annat än gudstjänsten efter gudtjänsten.

På liknande sätt blir det en orimlig brist på balans om delar av kyrkan tar på entreprenad att göra uttalanden och uppvaktningar utan en fungerande relation till det kristna livet på kyrkans basplan. Orden behöver kopplas till en fungerande och vardaglig praktik och inte bara bli utspel och lösa tyckanden. Dessutom undergräver det trovärdigheten om man inte i motsvarande grad som man ger sig in i politiken ständigt och målmedvetet arbetar med och för den kristna trons utbredning och tillväxt.

Det är också ett skäl för att de som väljs in i kyrkans beslutande organ på stifts och nationell nivå borde vara representanter för de lokala gemenskaperna. Nu är detta band sönderslaget genom direktval som möjliggör att man som vald kan agera utan hänsyn till den lokala församlingarnas (eller pastoratens) synpunkter och intressen!

Den som vill kan skärskåda remissvar eller t ex biskopsbrev utifrån vilka motiv och argument som används för att hävda kyrkliga ståndpunkter. Mitt intryck är att den teologiska begrundningen är försvinnande och har försvagats. Det skulle kunna förklaras av att man inte anser att kristen tro har så mycket att komma med när man ska ta ställning i världens ödesfrågor (eller i en hel del andra). En eftergift för den sekulära världen? Eller också är det så att man inte anser att kyrkans tro och tradition inte har en sådan räckvidd att dess perspektiv kan anläggas på alla slags ekonomiska, etiska och politiska frågor, vilket är ännu mera allvarligt.

Att väcka tro, att hjälpa människor till fördjupning och andlig mognad, borde vara en given prioritet för kyrkan. När sådana perspektiv och satsningar är sällsynta skadar det den röst som vill tala även om det som angår oss alla som medborgare och medmänniskor.

Dödsbudet fick tiden att stanna

Vi satt i trädgården under den skuggande segelduken som spänts upp mellan de knotiga äppelträden. Värmen var behaglig eftersom det alltid fläktar en smula från kusten några kilometer bort. Vi berättade minnen som fick oss alla att både skratta och le. När en mobiltelefon ringde mitt i en historia gjordes ett uppehåll i skildringen. Den berättelsen blev aldrig förtäljd.

Beskedet var allvarligt. Någon som länge varit svårt sjuk hade dött. Vi tystnade. Som i vördnad inför ett liv som ändat. De snabba tornseglarnas svirr kunde höras. Inget annat.

Det var som om en dörr hade öppnats. All sorg, allt lidande, all död som tidningarna även samma morgon rapporterat om blev något mera än avlägsna skuggor. De abstrakta siffrorna, bilderna på okända människor, kom närmare genom dödsbudet från vän- och bekantskapskretsen. Det är inte bara ett sätt att få det avlägsna att bli angeläget när man påpekar att de som dött i Gaza, i Syrien, i Ukraina är någons syster, bror, far eller mor. Sorgen över deras död drabbar oss inte som vore det våra egna vänner, bröder och systrar, fäder eller mödrar, som dött. Egen sorg kan binda samman med andras.

Många som haft sorg vet att människor runt omkring plötsligt kan och vågar beröra sina egna sorger och förluster. Ibland så till den grad att det kan verka som om de som skulle visa sitt deltagande behövde väl så mycket närhet och förståelse. På ett avigt sätt är det också en kondoleans. Att avslöja sin medkänsla, sin med (con) smärta (dolere). Det skulle kunna betyda att du är inte ensam i sorgen. Även jag bär något som jag vanligtvis inte visar eller berör. Men nu när du sörjer öppnar det för känslor jag trängt undan...

Så känns det förstås inte när det sker. Man blir ännu mera ledsen över att personer tycks så upptagna av sitt eget att deltagandet i andras sorg blir en möjlighet att själv komma vidare, att fullfölja sin egen bearbetning. Men med avstånd i tid och rum kan insikt komma. Att det är en svårbemästrad impuls att berätta om egna smärtsamma erfarenheter av förlust och sorg och som länkar i vad andra går igenom vet vi nog alla...

Vi satt länge där i skuggan innan tiden tycktes hämta sig och sekunderna åter började ticka för oss. I bön om en salig hädanfärd och en öppen himmel för dem som gått före.

Demonisera inte kyrkokritikerna

Så fick de som skriver kyrkokritiskt på nätet sig en rejäl åthutning av Mikael Mogren som i Svensk Kyrkotidning glatt och insinuant benämner företeelsen: Cybersynoden. Tanken är förstås att man ska koppla dessa skrivare utan namn med Svenska kyrkans fria synod.

Vad får mig att tro det om Mikaels kritik av kritikerna? Jo han beskriver denna "ecclesiola in ecclesia" som "individer med gott om tid och ofta gedigna kunskaper inifrån Svenska kyrkans organisation. Slagfärdighet och ironi saknas inte heller".

Men Mikael Mogren buntar glatt ihop ett antal kyrkokritiska bloggare med den anonyma svans som aldrig står för sina åsikter utan mest bara sprätter dynga på envar de för stunden ogillar. Eftersom både bloggare och anonyma kommentatorer skriver på nätet saknar de "altarbord där Kristi kropp och blod delas". Lika lite finns det ett altarbord i Svensk Kyrkotidning eller i Kyrkans tidning så vad påståendet är värt får man tänka ut själv. Antydningen leder reflektionerna i riktning mot att det handlar om människor som inte lever ett kyrkans liv. Om det kan vare sig Mikael Mogren eller någon annan veta särskilt mycket.

Kritiken av det som utstuderat elakt och maliciöst och/eller grovt och förolämpande, framförs under anonymitetens skydd är behövlig. I kyrkans sammanhang där vi hävdar att sanningen ska göra oss fria är det en självklarhet att stå för sina åsikter vare sig det gäller kyrkoledning eller annat i vår Herres stora svenskkyrkliga hage.

Med insikt om att jag själv ibland tar de svepande anklagelserna i bruk vill jag ändå hävda att Mikael Mogren i sitt inlägg hamnar nära att demonisera kyrkans kritiker. Det är inte kritiken mot kyrkoledning eller ifrågasättandet som är kyrkans problem. Det är bristen på solidaritet med det som är kyrkans esse, dess skäl att finnas till, som är stötestenen. Många av de kyrkokritiska bloggarna ifrågasätter Svenska kyrkan som de ofta tjänat ett helt liv utifrån en grundläggande lojalitet med kyrkans Herre, med Kristi kyrka på jorden och utifrån hur den lever sin kallelse och sändning i världen!

I studentrörelsens sammanhang liksom i Kyrkans tidning har jag bland många andra varit synnerligen aktiv för att försvara den grundhållning vi benämnde kritisk solidaritet. Kärleken till kyrkan kräver ett kritisk förhållningssätt för att bli trovärdig och sann. Det okritiska accepterandet av allt som utgår från kyrkoledning och Kyrkans Hus i Uppsala eller för den delen från alla med mest makt och inflytande måste kunna debatteras och ifrågasättas - för kyrkans skull.

När jag läste Mikaels artikel i Svensk Kyrkotidning hade jag förhoppningen att han åtminstone skulle dra en gräns mot försöken att utdefiniera och stöta bort delar av kyrkan. Där hittar man tydliga försök att skapa en "ecclesiola in ecclesia".

Denna exkommuniceringsvurm som ibland dyker upp i debatt och diskussion, om uttrycket kan tillåtas i luthersk kontext, vill skära bort levande vävnad i den kyrkans kropp som är och tillhör Kristus. Och vad skulle det göra om dessa minoriteter blivit förklarade obsoleta genom att nya tankar blivit ledande eller förändrande beslut fattats? Vi tycks ju samtidigt tillåta allsköns tolkningar och förståelse av Jesu under, av Jungfrufödelse eller av vilken roll Kristus spelar för världens frälsning? Men nästa gång någon raljant vill köra medkristna på porten kanske Mikael vill ha vänligheten att säga emot sådana personangrepp och osakligheter!

Min önskan är nu att få veta vilka Cybersynodens självutnämnda profeter är, de som bara ska bevärdigas reaktioner om de skulle gå till personangrepp eller ägna sig åt osakligheter. Jag undrar vad det är för inställning till kyrklig debatt om kritikerna ska "monologisera i fred". Dags att borsta av Marcuse och den repressiva toleransen månne?  För debattens hyfsning vill jag gärna veta vilka Mikael Mogren syftar på när han menar att det verkligen finns några Cybersynodens självutnämnda profeter!?

Någon rädsla för debatt behöver Svenska kyrkan inte ha. Att den har det är ändå rätt uppenbart. Kritikerna får skriva av sig sin kritik och får de någonsin någon kommentar är den ofta skriven ur perspektivet: vi som vet hur det verkligen ligger till. Diskussion och samtal förs bäst horisontellt och inte von oben riktad ner till några mindre vetande.

Jag är kyrkokritisk! Det gör mig inte till självutnämnd profet eller till något cybermonster. Inte heller gör det mig till en person med diaboliska motiv som vill undergräva Svenska kyrkans arbete och liv, dess gudstjänst och diakoni. Min lojalitet med och kärlek till Svenska kyrkan tvingar mig dock  att säga något när jag tycker mig se att den är stadd på en väg som jag betvivlar leder rätt i längden.

Så här skrev Mikael Mogren i ledaren i Svensk Kyrkotidning:

Biskoparna måste höja sina röster för att höras

Biskopskollegiets uniformitet är ett svårbegripligt fenomen. Inga teologiska samtal av betydelse tycks få föras utanför Biskopsmötets lyckta dörrar och inför allmänhetens ögon och öron. En av de få gånger då fasaden krackelerade var inför beslutet om samkönad vigsel. Då bildades konstellationer och åsiktsallianser som dessutom framträdde med artiklar i dagspressen. Det spelade nu ingen roll eftersom det kyrkopolitiska etablissemanget och landets politiska partier redan hade bestämt hur Svenska kyrkan skulle tänka och handla. Om detta sade sedan biskoparna knappast något alls! Och dessvärre har tystnaden åter lägrat sig.

Visst fanns det nyligen någon enstaka biskop som både förstod och tordes torgföra sina tvivel inför de storskaliga pastoratens välsignelser. Men det uppträdde dessvärre också biskopar som fullständigt välsignade att många stora församlingar blev av med sitt självbestämmande och rätten att besluta om sin verksamhet! I något fall hindrade ett politiskt parti och en biskop genom sin oheliga allians upplösningen av en samfällighet på lokal begäran. Man hindrade detta utan någon som helst hänsyn till dem som tänkte annorlunda. Viljan att söka breda lösningar fanns inte!

Biskoparna måste sluta att gå i takt med varandra för Svenska kyrkans skull. Förmodligen har biskoparna levt i föreställningen om att den uppvisade enade fronten gynnar kyrkan. Söndring inåt,utåt enighet. De som är i minoritet håller tyst och man infogar sig i bilden av en enig kyrka. Eftersom detta inte är en sann bild av tillståndet vare sig i biskopsmötet eller i Svenska kyrkan bidrar man till en dimridåernas förenklade fasad. Med den stärkta uniformiteten blir det också allt trängre för de olika andliga traditioner som tidigare hade en plats inom Svenska kyrkan, trots att man hade från majoriteten avvikande övertygelser! Sådana andliga strömningar och grupper har, ibland genom sekler, genom sitt andliga liv och sin tro burit kyrkan.

Svenska kyrkan behöver ett icke-territorriellt stift för att med erkännande ge sådana grupper en fortsatt plats inom kyrkan. Flera röster skulle på det sättet också kunna bli hörda i Biskopsmötet. Enigheten för syns skulle, den ibland låtsade samstämmigheten, kunde äntligen upphöra! Fler biskopar kunde våga höja sina avvikande röster! För mångfaldens och den teologiska frihetens skull. Sänkta trösklar räcker inte, valven måste höjas så att åsikter och övertygelser kan brytas och berika varandra. Uniformitet är inte framtidvägen för kyrkan. Inte heller en åsiktskanon som ska upprätthållas genom nya urvalskriterier tillskapade för att rensa ut det som för tillfället ses som misshagligt. Sanningen är frihetens signum!

Därför föreslår jag för min del att EFS missionsföreståndare ska biskopvigas och att framtida val av missionsföreståndare därmed blir biskopsval. På alla sätt fyller missionsföreståndaren biskopliga plikter med vissa skillnader, som att personen saknar ett domkapitel och inte heller kan viga präster.

Kyrkoledningen säger inget

För att tillhöra ett kollektivistiskt hörn av världen beter vi oss oerhört individuellt. Vi är välorganiserade och medlemmar i all slags föreningar och sammanslutningar. Kryptogamernas vänner och grafologiska sällskap samsas med teosofer och bågskyttar!

Sex-sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan anser fortfarande att de vill, bör och ska vara med i Sveriges evangelisk- lutherska folkkyrka. Gott så? De tycks i alla fall mena att det är försvarligt att vara medlem i ett trossamfund. De har bara tagit ledigt från trosutövningen. Den som yttrar sig i ett regelbundet gudstjänstfirande. I kyrkobesök när Guds församling samlas till sin viktigaste aktivitet. Särskilt tydligt i dessa sommartider är avståndet från det gemensamma kyrkolivet.

Kyrkoledningen säger inget om saken. Den har förmodligen semester. Eller sitter i möte med systerkyrkor i de ekumeniska organen för att tala politik. Lärofrågorna tar man sedan länge hand om på bästa sätt, dvs själv. Eftersom Fädernas kyrka i Sveriges land är det käraste samfund på jorden. Klarar vi oss utan inblandning. Och kyrkobesökens avtynande är blott en tidsandans nyck. Kosingen kommer ju fortfarande in.

Men, ack, huru länge?

Öppet Brev till Alliansen!

Valrörelsen tog snabbt semester efter Almedalsveckan. Sverige gled in i sommarvärmen. Ingen orkade, eller fann det mödan värt, att mitt i den stora semestermånaden driva politiska frågor. med sikte på valet. Men den ytliga ron är bedräglig. Nu laddas batterierna för den stora bataljen om regeringsmakten.

Öppet brev till Allianspartierna och deras partiledare.

Idag är det söndag. I slutet av Juli. Snart kommer landets kyrkklockor att ringa. De kallar till gudstjänst. För varje år som går blir det allt färre som hörsammar denna kallelse. Ett skäl kan vara att det länge funnits en växande beröringsskräck där religion i funktion, utövad och praktiserad tro, skulle hänvisas till människors privata sfär.

Eleverna skulle lära sig om kyrka och religion som teori men hållas undan från hur den ser ut i praktiken. En jämförelse med fotbollen förklarar: det är som om landets elever fick lära sig om spelplan och taktik, om offsideregler och turneringar - men aldrig fick se och känna tjusningen av att spela själv eller åtminstone att bevista en verklig fotbollsmatch. Det senare vore ju otänkbart, det första har länge varit regel.

Ni har tidigare som partier verkligen drivit på för att kollektivanslutningen av fackföreningars medlemmar till det Socialdemokratiska partiet skulle upphöra. Inte främst för att det gav s en orimlig ekonomisk och maktpolitisk fördel utan därför att det var demokratiskt förkastligt i ett samhälle som stod för förenings- och åsiktsfrihet.

En fråga som ingen av Er med största säkerhet kommer att beröra i valrörelsen under augusti och september månad är den om de klippta banden mellan kyrka och stat. Ni lär inte vilja göra det eftersom den frågan förmodas vara löst och därför knappast tycks höra hemma i det politiska spektrat. Dessutom har Alliansens partier kommit till olika slutsats vad gäller förhållningssättet till Svenska kyrkan. Centern fortsätter som parti att vilja styra kyrkan, Ni övriga har dragit Er åtminstone ett steg tillbaka.

Ni har ofta diskuterat den sekulära statens stora betydelse för sina medborgare. Alla ska behandlas lika och ingen enskild tro eller bekännelse ska betyda förmåner eller försteg i relation till det allmänna. Men fortfarande tycks det för Er vara acceptabelt att landets största organisation, ett  trossamfund, i betydande grad styrs och leds av partipolitiska krafter, i några fall direkt av samma partier som bär upp den sekulära staten! Partier som brukar berömma sig av att vara religiöst neutrala har i sina garderober en kyrklig kostym.

Denna historiska rest av ett svunnet statskyrkosystem borde vara en nagel i ögat på Er som bekänner Er till den sekulära staten och dess välsignelse. Att ett av många trossamfund ska styras av partipolitiska krafter borde vara fullständigt främmande för politiker som lever och verkar i det moderna Sverige.

Ni kan naturligtvis enkelt avfärda frågeställningen genom att säga att det får kyrkan själv avgöra. Men kyrkan själv, dess beslutsapparat på alla nivåer, från församlingar och pastorat, till stift och kyrkans nationella organ, är ju så till den milda grad sammansmält med det partipolitiska etablissemanget i Sverige att kyrkan själv faktiskt inte alls kan besluta sådant.

Blotta misstanken att frågor i Kyrkomötet kraftigt påverkas av sekulära politiska partier eller föreningar kopplade till politiska partier, borde få varje modern och fri- och rättighetsmedveten politiker att säga stopp och belägg! Detta  är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle! Kyrkans angelägenheter, gudstjänstordningar, handböcker, böner ska självfallet beslutas utifrån tro och teologi inte beroende på partipolitiska agendor och program!

Partierna ska i riksdag och regering stifta och upprätthålla spelregeler och lagar som styr vårt samhälle. När de dessutom styr och ställer i Svenska kyrkan finns anledning att känna stor oro för betydande intressekonflikter. Jag vädjar därför - ta upp frågan i valrörelsen, med Centern i Alliansen och med S och med SD. Fråga hur det kommer sig att religiöst neutrala partier vill styra en kyrka och bestämma om gudstjänstordningar och kollekter. Fullfölj kyrka-statreformen genom att rida spärr mot politiska partiers möjlighet att leda och styra och kontrollera ett av landets många trossamfund!

Lars B Stenström
präst

Debatten där ingenting är heligt

Någonting har hänt i den inomkyrkliga debatten. Sågningarna och avfärdandet har nått sådana nivåer att man måste börja tala även om umgängeston och samtalsklimat. Anateman som homofob och främlingsfientlig har slungats så många gånger att de som blivit föremål för attackerna börjat säga ifrån. Ann Heberleins text i Sydsvenskan blev kanske den droppe som fick några att säga: stopp och belägg. Nog är nog. Vi har nu fått en debatt där ingenting tycktes heligt.

För min del läste jag och häpnade. Detta var skrivet av en välutbildad och tränad etiker! Flitig med klistret så att alla de etiketter hon ville klistra på sina motståndare skulle fästa riktigt ordentligt. Grova penseldrag och tjockt med tillmälen! Heberleins påtagliga ilska över dem hon gillar att avsky ursäktar inte ett så grovt angrepp.

Ann Heberlein inleder sin artikel med att beskriva den tysta majoriteten, som här i Sverige skulle bestå av moderna och upplysta människor. De avtecknar sig i bjärt kontrast mot de andra, de förkastliga och förhatliga. De tysta beskriver hon så här:        

2014-07-11 11:00Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets: vi är varken homofober, islamofober, abortmotståndare, dödsstraffsivrare eller kärnfamiljsfanatiker. Vi förnekar inte evolutionen och vi tror inte att Bibeln är Guds ord rakt av.

Utan att darra på stämman har hon genom att beskriva de som hållit tyst lyckats utmåla de andra, de förkastliga, som homofober, islamofober, abortmotståndare, dödstraffsivrare och kärnfamiljsfanatiker! Vilket ord - kärnfamiljsfanatiker! Är det vad man är om man förmår uppskatta och förstå familjens betydelse för det uppväxande släktet?
 

Ann Heberlein  påstår sedan att ”Kristen” har därför i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar – alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil. De tre namngivna personerna är förvisso flitiga skribenter. Men att de så till den grad skulle lyckats breda ut sig att allmänheten fått för sig att alla tänker och tycker som dessa tre och deras likar. Vilket trams! Det har funnit många både kloka och skickliga debattörer som låtit sina röster höras i medierna. Låt mig nämna några andra gubbar: Owe Wikström, Jonas Jonson, Claes-Bertil Ytterberg, Mikael Mogren. Den som vill kan räkna upp ytterligare ett stor gäng av skribenter: Koskinen, Unger, Ekström, Tuvelius och många flera.

Dessutom tillhör det grundreglerna i debatter att inte anklaga människor för sådant som ligger utanför deras kontroll - som rödhårighet, stora öron eller könstillhörighet. De har inte bara fel åsikter, de är fel! Emedan de är gubbar i olika åldrar. Alla som applåderat denna Heberleins attack borde fundera över om detta är vad de själva tycker och tänker! Utan minsta kritiska invändning?!

Diskussionen mellan Birro och Bonnier, som nyligen timat, visar också på att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Biskop Bonniers verklighet är långt ifrån den Birro träffar på. Är man en del av det utvalda och erkända etablissemanget ser man kanske inte allt, t ex de partipolitiska komplikationerna. Men med lite fantasi kunde Åke Bonnier ha insett att Birros texter grundar sig på en annan erfarenhet och att de inte är uppdiktade eller påhittade. Istället för att magistralt avvisa Birros frustrerade och sorgsna text hade erkänsla för uppriktighet kunnat öppna istället för att låsa och blockera.

Känslan är att det i den lågtrösklade folkkyrkan har blivit trångt och lågt i tak, alla mäktiga kyrkvalv till trots. Den stora mångfalden och friheten i teologiska frågor var det som en gång gjorde Svenska kyrkan till en fristad för många av oss frikyrkobarn. Nu tar uniformiteten och likriktning över. Nya beslut kopplade till frihet att ha en annan uppfattning  förvandlas snabbt och blir ett växande åsiktstvång. Den nya storskaligheten tar över och minskar friheten och utrymmet att bygga församlingen underifrån.

Viljan att stöta ut och driva bort de som tänker och tycker något annat än den senaste kyrkomötesmajoriteten är alltmera besvärande. Som om de med de "rätta åsikterna" plötsligt förfogade över kyrkan, kunde förvandla den till sin egen. Orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och vikten av den försonade mångfalden klingar tomt och innehållslöst. Det är som om majoriteten eftersom den kan ocksa ska bestämma utan större hänsyn till minoriteterna. Ska det verkligen framgent bli så enkelt att dra ett streck över livslångt tjänarskap i och för Svenska kyrkan?

Ann Heberlein i Sydsvenskan

Birro i Världen idag

Åke Bonnier om Birros krönika

Birros svar till Bonnier

Bonniers svar till Birro

Jag vill också

Tillhör en illuster skara av kapellägare. Sällskapet kallar sig Kapellmästarna. Blev tillsammans med andra "kapellaner" intervjuade av Mari Winarve i Gotlands Radio. Sällskapet samlas någon gång under sommaren för att dricka "kyrkkaffe" hos varandra. För att byta tankar och idéer om kapellens väl och ve. Det känns ansvarsfullt att förvalta sådana kulturbyggnader som betytt så ofantligt mycket för tro och folkbildning, för demokratiskolning och bildning! Under brinnade Stångaspel. Pärkplanerna var överfyllda av tävlande lag. Som sparkade och slog på den märkliga lilla läderbollen.

Hur pärk spelas? Ja, förklara det den som kan. Under sedan länge förflutna gymnastiklektioner fick lärjungarna ibland instruktion i gutniska idrotter. Men den dagen pärk behandlades var jag förkyld. Mer än vanligt frånvarande. Eftersom jag var sängliggande. De senaste dagarna har jag mött flera personer som beskådat pärkmatcher och fått dem kommenterade. Vilket inte betytt att man förstått vad man sett. Så där som det ofta kan vara.

När några av oss sakta släntrade längs de olika planerna passerade ett litet sällskap. Ett mycket littet barn tittade längtansfullt på spelarna som ropade och sprang, sparkade bollen eller slog till den med handen. Längtansfullt sa barnet: Jag vill också kasta harpa!

I sommartid

Tackar Gud för sommarvärmen. För skuggan och svalkande bris. För ljusa kvällar och sena nätter. För myggen, att de håller sig borta. För ett hav av gula blommor där katten kan meditera. För att den förlorade resväskan kommit åter till Fadershuset.

Jag tackar Gud för att kyrkorna i alla fall står kvar. Med sina torn pekar de trosvisst mot himlen. Även om Guds hus inte är så tättbefolkade som den första pingsten kunde ha fått oss att tro. Jag tackar för att man ännu bekänner sina synder och får höra förlåtelsens ord. För att Guds ord ljuder. Och ber om öppnade ögon och hörande öron.

Jag ber att Svenska kyrkan ska ägna trons frågor samma, ja mera, engagemang och entusiasm än vad man lägger på organisation och förvaltning av fastigheter och ekonomi. Och att alla partiböcker kunde tappas och glömmas bort de närmaste åren. Att mission får betyda att alla kyrkan medlemmar, också anställda och förtroendevalda, blir frimodiga missionärer i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Så tackar jag för Psalmboken. Som gett mig så mycket. I denna ljuva sommartid...

Kyrkan bör vara kyrka

Fjorton år blev det in alles i Olaus Petri församling för min del. Det var ett enförsamlingspastorat som ingick i en kyrklig samfällighet. Numera är det en underordnad församling i ett storpastorat vilket man hoppas inte ska inverka menligt på dess arbete och liv. Men det är en sk from förhoppning, en pia desideria.

Det jag bland annat hoppas på är att den förnämliga kyrkomusikaliska verksamheten ska kunna fortsätta. Under ett långt antal år har församlingen arbetat för att de stora kyrkomuskaliska verken ska kunna framföras i kyrkorummet. Det vore en stor förlust om de mäktiga passionerna och de berörande requiemen mest blev spelade i miljöer där kyrkans bildspråk, dess valv och föremål inte på samma sätt kan samspela med text och musik.

Det är kostsamt men ovärderligt att bevara sambandet mellan den sakrala musiken och det sakrala rummet. I den frågan finns det som i de flesta andra olika mening. Jag har mött reaktionerna att sådan musik mest är elitens musik och därför inte hör hemma i kyrkan. Andra har menat att det bästa för kyrkan vore om den lämnade det förflutna och importerade det aktuella och populära, dvs världens musik.  Som om inte den musiken redan hade sina arenor... eller var elitistisk. Vad var det nu biljetterna till Rolling Stones konserter gick på? Var det ett par tusen?

Nu menar jag inte att t ex jazz, blues eller visa skulle utestängas från kyrkans rum. Men företrädesvis bör den i så fall med sitt tonspråk lovsjunga den Högste. Även texterna bör prövas utifrån rummet särskilda karaktär och ändamål. De som flyttat in profana artister i kyrkorummet har ibland fått höra mellansnack som varit både grovt och fördomsfullt. Ändamålet att locka nya besökare helgar i dessa fall inte medlen! Då och där bör kyrkan som alltid vara kyrka!

Föreslå tre saker

Tacksam för förslag på tre saker som behöver ändras, åtgärdas eller ske för att Svenska kyrkan ska få nytt liv! Ett fördjupat och helgat liv i Kristus....

Själv förordar jag att vi sluter oss samman i en slags tredje orden och förpliktigar oss ömsesidigt över grupptillhörighetsgränser och olika fromhetsriktningar :

Daglig bön
Mera bibelstudium oxh teologiska samtal
Regelbundet mässfirande

Nu tar jag ledigt i minst 14 dagar. Lovar att fundera vidare under tiden. Men skriv gärna i kommentarsfältete som ju också läses flitigt av många!

Glad Midsommar!

Friluftsgudstjänsternas förlovade tid

Kaffekorgsgudstjänsterna har snart högsäsong. Det ordnas så här i midsommartid friluftsgudstjänster i närmsta änge eller på kullar, i hasselsnår och träddungar. Visst är Guds natur en strålande mötesplats. Glädjen över att sommaren äntligen har kommit vet knappt av några gränser. Men... och det finns ett par men.

Väderleken spelar så här års ibland sina spratt med det friluftsälskande kyrkfolket. Det kan vara isande kallt och fuktigt. Det kan blåsa så pass att det som började som en text från Gamla Testamentet avslutas som något ur Romarbrevet. Andens vind har okynnigt bläddrat fritt i Evangelieboken. Predikanten har dessutom ibland fått se sin predikan fara all världens väg, som okynnig konfetti har bladen spritts över änglamarken. Ibland har jag tänkt att det var av gudomlig barmhärtighet. Mitt predikoutkast höll kanske inte högsta klass med sina spridda tanketrådar. En predikan som förverkligats inför församlingen genom att bokstavligt bli utspridd.

Har någon varit djärv nog att fira nattvard i det fria uppstår andra komplikationer. Det tillfälliga altaret kan vingla. Är det av trä kan man åtminstone häfta fast duken i underlaget så att den inte med sitt fladdrande välter kannor och vaser. Varje luttrad friluftspredikant vet att ta med tyngder så att det man dukat fram kan ligga kvar där det lagts. Den som sett en kollektör jaga en okynnig tjuga över ängsmarkerna vet att det inte enbart är ljuvligt stilla därute i det pågående klimatet.

Det stora äventyret utomhus erbjuder omväxling och oväntade episoder. Vilstolar har havererat och bänkar vält. Det lär till och med ha hänt att fåglar mer än lovsjungit, de har också velat vara med och ge mera konkreta bidrag.

Dessutom, tänk om värmen faktiskt kommit - då kan utomhusfirandet bli en envig mellan folk och fä. Små flygfän som getingar och mygg. De kan verkligen vara enerverande. Och de kan stjäla all uppmärksamhet från det man samlats för att göra - hålla gudstjänst. Solen kan vilja ha ett ord med i laget genom att gassa så att svetten lackar.

De som slet ut sig under medeltiden för att resa alla dessa medeltida kyrkpärlor skulle bara veta att deras byggnadsverk, riktiga underverk, inte tycks fungera för sitt ändamål under sommarhalvåret. Trots att de erbjuder värme när det är kallt och välbehövlig kyla när hettan blir för påträngande. Men vem är jag att invända mot denna trängtan att ibland och försiktigt få spränga kyrkmurarna. I denna ljuva sommartid, gå ut...