Illusionen om den opolitiska kyrkan

Kyrka och politik är ett ämne som livar andarna. Ett skäl till kraftfulla diskussionsinlägg är den terminologiska oklarheten. Inga gemensamma definitioner av ord som politik och andlig finns. Inte heller kan man enas om vad som menas med det för kyrkan så oerhört centrala som partipolitik!

Instinktivt tycks debattörerna dela upp sig i tre huvudgrupper. Kyrkan ska vara opolitisk och förbli vid sin läst, det vill säga ägna sig åt sin uppgift och därför enbart bry sig om andliga frågor. Hur sympatisk tanken ändå är motsägs den direkt genom att så mycket av Svenska kyrkans energi inriktas på den egna organisationen, dess utformning och ekonomi.

En annan invändning är att ingen kyrka, hur andligt inriktad den än må vara, kan vända världen ryggen. Den blir tvungen att förhålla sig till den politiska miljön där den befinner sig, för att värna religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet. Om inte annat så för att gynna sin egen utveckling ekonomiskt och administrativt. Den andliga kyrkan blir enbart till namnet andlig, hur mycket man än vill understryka att till exempel fördelningspolitik och social rättvisa är andliga frågor. Det är alltså en illusion att kyrkan kan vara renodlat andlig. Försök i den riktningen gör henne lätt till en bundsförvant med politiska krafter och regimer som utifrån evangeliet behöver motsägas om kyrkan ska lyda Gud mer än människor!

De käcka ropen om att kyrkan ska vara politisk ekar från både biskopsbloggar och tidningssidor. Påståendet om kyrkan som politisk kan fungerar som ett mantra som suggererar debattörerna att avskärma sig från kritiska frågor om gränsen mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den då ska vara under inflytande av de politiska krafter som kyrkan behöver opponera mot. Om de politiska partier som stiftar lagar och styr i stat och kommun har ett avgörande inflytande över kyrkan aktion förhindras den att vara just den politiska kraft den skulle kunna vara. Det är som oberoende av det politiska etablissemanget en kyrka blir pålitlig och trovärdig som politisk aktör. Den blir komprometterad av den partipolitiska inblandningen. Men även utan partipolitiska band kan en kyrka bli ett instrument i ett politiskt spel.

Även om det vore att gå för långt att kalla kyrkan en partiernas marionett så nog rycker politiker och partier i de trådar de kan. Allt annat vore naivt att tro. Den som är eller har varit indragen i kyrkans mera centrala organ kan i ärlighetens namn inte förneka att sådant förekommer. Vad gäller beslutet om samkönad vigsel ägde det dessutom rum inför öppen ridå när partiledarna tydligt beskrev vilka beslut de skulle se till att kyrkan skulle fatta!

Påståenden om att kyrkan inte alls har partipolitiska bindningar, och om de finns alltid klarar att agera utan hänsyn till dem, skramlar tomt. Den som tar sig tid att skanna av kyrkans hemsidor där beslutsfattare finns, där man får veta något om mandatens fördelning, ser partistämplar på var och varannan makthavare på alla kyrkans nivåer!  Hur Svenska kyrkans internationella ekumeniska partners skulle reagera om de fullt ut blev medvetna om denna fusion av kyrka och partipolitik kan man bara spekulera i. Kritiken lär inte bli nådigare än den som kyrkan en gång fick utstå för sina "urskillningslösa dop".

En tredje grupp hävdar ibland att kyrkan ska vara kyrka och om det innebär att man någon gång behöver ta politisk ställning så får man leva med det. Denna tillfälliga politiska aktion ses inte som en kyrkans normala uppgift utan som undantag som krävs när katastrofer hotar och världen och livet står på spel.

Självklart ska Svenska kyrkan kunna agera i politiska frågor. Men sådan aktion måste rimligen utgå från minst två grundpelare. Den ena handlar om uppgiften att värna människans liv och värde utifrån förhållandet att kyrkan är byggd på människor. Solidaritet och medkänsla driver fram sådan aktion. Den andra pelaren är kyrkans tro, bekännelse och lära där kyrkan utifrån Guds ord och sin egen förståelse och tolkning av tillståndet i samhälle och värld talar klartext. Då gör det mindre om kyrkans ståndpunkter ibland kan sammanfalla med olika politiska partiers ställningstaganden. Men så länge sekulära partier gör anspråk på att vara med och styra Svenska kyrkan finns det skäl att ifrågasättande granska kyrkans politiska argumentation och ställningstaganden.