Övermannad av saknad

Död, sorg, förlust och saknad. Hur många är det inte som varje vecka bär dessa ord fulla innebörd som ofattbara bördor? Men det går ofta alltför lätt att glömma att de finns här. Mitt ibland oss. Valrörelsens trivialiteter blir för ögonblicket mindre angelägna. Kontratsen blir skärande stor. Varför vill ingen, vågar ingen, tala om de stora frågorna. I världen. Och här.

Snart har man kunnat gå vidare på tryggt avstånd från det som drabbat. De som är mitt dunklet prövar att gå - men stegen blir så tunga. Det är arbetsamt att ta sig fram genom sorgen. Som vore man vilse i dis och dimma. Då orkar man inte så långt. Och man lär sig att i dödens närhet går tiden i helt andra banor.

Det finns dagar då det som hände för länge sedan stiger fram. Tiden har gått, men plötsligt är det som om det hände alldeles nyss. Läkningen brister, står inte emot. Förlusten river och sliter. Det mörka schaktet som vi faller ner i tycks bottenlöst. Men där i mörka djupen blir vi inte kvar lika länge. Den barmhärtigheten visas oss i alla fall. Kanske är det tiden. Eller en gnutta nåd. Ett ljus som, når oss.

Det är mer än 20 år sedan. Då pennan i min hand  blev tvungen att röra sig över papperet. Övermannad av saknad. I förlitan på hoppet. Orden, som jag lånat av mig själv till någon numera ganska avlägsen predikan, blev inte många:

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt