Fjorton år blev det in alles i Olaus Petri församling för min del. Det var ett enförsamlingspastorat som ingick i en kyrklig samfällighet. Numera är det en underordnad församling i ett storpastorat vilket man hoppas inte ska inverka menligt på dess arbete och liv. Men det är en sk from förhoppning, en pia desideria.
Det jag bland annat hoppas på är att den förnämliga kyrkomusikaliska verksamheten ska kunna fortsätta. Under ett långt antal år har församlingen arbetat för att de stora kyrkomuskaliska verken ska kunna framföras i kyrkorummet. Det vore en stor förlust om de mäktiga passionerna och de berörande requiemen mest blev spelade i miljöer där kyrkans bildspråk, dess valv och föremål inte på samma sätt kan samspela med text och musik.
Det är kostsamt men ovärderligt att bevara sambandet mellan den sakrala musiken och det sakrala rummet. I den frågan finns det som i de flesta andra olika mening. Jag har mött reaktionerna att sådan musik mest är elitens musik och därför inte hör hemma i kyrkan. Andra har menat att det bästa för kyrkan vore om den lämnade det förflutna och importerade det aktuella och populära, dvs världens musik. Som om inte den musiken redan hade sina arenor... eller var elitistisk. Vad var det nu biljetterna till Rolling Stones konserter gick på? Var det ett par tusen?
Nu menar jag inte att t ex jazz, blues eller visa skulle utestängas från kyrkans rum. Men företrädesvis bör den i så fall med sitt tonspråk lovsjunga den Högste. Även texterna bör prövas utifrån rummet särskilda karaktär och ändamål. De som flyttat in profana artister i kyrkorummet har ibland fått höra mellansnack som varit både grovt och fördomsfullt. Ändamålet att locka nya besökare helgar i dessa fall inte medlen! Då och där bör kyrkan som alltid vara kyrka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar