Osynliga unga kvinnor

Olika behandling av människor är något som förkommer även i vårt demokratiska samhälle. Det upprör. Människors lika värde är ett axiom, en teoretisk sanning. När den ska omsättas i praktiken dyker invändningarna upp. I realiteten kräver lika behandling att man tar hänsyn till en mängd olika faktorer.

För att en människa ska bli behandla jämlikt krävs insikt och kunskap hos dem som besitter makt och myndighet. .En fattig invandrad medellös ung somalisk kvinna behöver, för att få lika behandling, ha något annat och mera än de ungdomar som från livets första början i vårt land haft allt av omsorg, utbildning och trygga uppväxtvillkor. För att bli lika behandlad kommer det därför att krävas att man behandlas olika. Många behöver mer än andra för att få jämförbara villkor och chanser.

En besvärande faktor är förstås att de individer som tillhör "svaga grupper" inte blir behandlade som individer utan just mer utifrån sin grupptillhörighet. Rättigheterna och jämlikheten förutsätter ju att varje person tillförsäkras samma rättigheter. Och skyldigheter. Då blir grupptillhörigheter som rom, flykting, invandrare, präst, tiggare, politiker av underordnad betydelse. Jag som är präst och svenskkyrklig behöver inte, kan inte, ständigt svara för vad präster i allmänhet, eller Svenska kyrkan, anses tänka, tycka eller göra...

Men på många områden är det nödvändigt att ha mera generella former för bemötande för att likabehandling ska äga rum, för att undvika särbehandling. Svenska dagbladet skriver idag om unga kvinnor som ger sig av för att stödja IS. Om dem vet säkerhetspolisen tydligen nästan ingenting eftersom de är strängt upptagna med hur männen agerar. Deras klaner och familjer vädjar om hjälp för att förhindra denna de unga kvinnornas flykt in  i terrorismen. Man kan undra varför dessa kvinnor befinner sig under radarn.

Normen, det som anses rådande och normalt, styr agerandet. Gruppen unga somaliska män förväntas väl helt enkelt vara i riskzonen för att lockas av IS. Unga kvinnor dras mera sällan dit och blir därför osynliga. Men blir det bättra om SÄPO och andra övervakande institutioner håller kolla på fler? Kanske är det som det skall att först när familjer och omgivningen begär hjälp som insatserna ska göras...