Så fick de som skriver kyrkokritiskt på nätet sig en rejäl åthutning av Mikael Mogren som i Svensk Kyrkotidning glatt och insinuant benämner företeelsen: Cybersynoden. Tanken är förstås att man ska koppla dessa skrivare utan namn med Svenska kyrkans fria synod.
Vad får mig att tro det om Mikaels kritik av kritikerna? Jo han beskriver denna "ecclesiola in ecclesia" som "individer med gott om tid och ofta gedigna kunskaper inifrån Svenska kyrkans organisation. Slagfärdighet och ironi saknas inte heller".
Men Mikael Mogren buntar glatt ihop ett antal kyrkokritiska bloggare med den anonyma svans som aldrig står för sina åsikter utan mest bara sprätter dynga på envar de för stunden ogillar. Eftersom både bloggare och anonyma kommentatorer skriver på nätet saknar de "altarbord där Kristi kropp och blod delas". Lika lite finns det ett altarbord i Svensk Kyrkotidning eller i Kyrkans tidning så vad påståendet är värt får man tänka ut själv. Antydningen leder reflektionerna i riktning mot att det handlar om människor som inte lever ett kyrkans liv. Om det kan vare sig Mikael Mogren eller någon annan veta särskilt mycket.
Kritiken av det som utstuderat elakt och maliciöst och/eller grovt och förolämpande, framförs under anonymitetens skydd är behövlig. I kyrkans sammanhang där vi hävdar att sanningen ska göra oss fria är det en självklarhet att stå för sina åsikter vare sig det gäller kyrkoledning eller annat i vår Herres stora svenskkyrkliga hage.
Med insikt om att jag själv ibland tar de svepande anklagelserna i bruk vill jag ändå hävda att Mikael Mogren i sitt inlägg hamnar nära att demonisera kyrkans kritiker. Det är inte kritiken mot kyrkoledning eller ifrågasättandet som är kyrkans problem. Det är bristen på solidaritet med det som är kyrkans esse, dess skäl att finnas till, som är stötestenen. Många av de kyrkokritiska bloggarna ifrågasätter Svenska kyrkan som de ofta tjänat ett helt liv utifrån en grundläggande lojalitet med kyrkans Herre, med Kristi kyrka på jorden och utifrån hur den lever sin kallelse och sändning i världen!
I studentrörelsens sammanhang liksom i Kyrkans tidning har jag bland många andra varit synnerligen aktiv för att försvara den grundhållning vi benämnde kritisk solidaritet. Kärleken till kyrkan kräver ett kritisk förhållningssätt för att bli trovärdig och sann. Det okritiska accepterandet av allt som utgår från kyrkoledning och Kyrkans Hus i Uppsala eller för den delen från alla med mest makt och inflytande måste kunna debatteras och ifrågasättas - för kyrkans skull.
När jag läste Mikaels artikel i Svensk Kyrkotidning hade jag förhoppningen att han åtminstone skulle dra en gräns mot försöken att utdefiniera och stöta bort delar av kyrkan. Där hittar man tydliga försök att skapa en "ecclesiola in ecclesia".
Denna exkommuniceringsvurm som ibland dyker upp i debatt och diskussion, om uttrycket kan tillåtas i luthersk kontext, vill skära bort levande vävnad i den kyrkans kropp som är och tillhör Kristus. Och vad skulle det göra om dessa minoriteter blivit förklarade obsoleta genom att nya tankar blivit ledande eller förändrande beslut fattats? Vi tycks ju samtidigt tillåta allsköns tolkningar och förståelse av Jesu under, av Jungfrufödelse eller av vilken roll Kristus spelar för världens frälsning? Men nästa gång någon raljant vill köra medkristna på porten kanske Mikael vill ha vänligheten att säga emot sådana personangrepp och osakligheter!
Min önskan är nu att få veta vilka Cybersynodens självutnämnda profeter är, de som bara ska bevärdigas reaktioner om de skulle gå till personangrepp eller ägna sig åt osakligheter. Jag undrar vad det är för inställning till kyrklig debatt om kritikerna ska "monologisera i fred". Dags att borsta av Marcuse och den repressiva toleransen månne? För debattens hyfsning vill jag gärna veta vilka Mikael Mogren syftar på när han menar att det verkligen finns några Cybersynodens självutnämnda profeter!?
Någon rädsla för debatt behöver Svenska kyrkan inte ha. Att den har det är ändå rätt uppenbart. Kritikerna får skriva av sig sin kritik och får de någonsin någon kommentar är den ofta skriven ur perspektivet: vi som vet hur det verkligen ligger till. Diskussion och samtal förs bäst horisontellt och inte von oben riktad ner till några mindre vetande.
Jag är kyrkokritisk! Det gör mig inte till självutnämnd profet eller till något cybermonster. Inte heller gör det mig till en person med diaboliska motiv som vill undergräva Svenska kyrkans arbete och liv, dess gudstjänst och diakoni. Min lojalitet med och kärlek till Svenska kyrkan tvingar mig dock att säga något när jag tycker mig se att den är stadd på en väg som jag betvivlar leder rätt i längden.
Så här skrev Mikael Mogren i ledaren i Svensk Kyrkotidning:
Det förvånar att Mikael Mogren, så begåvad och vanligen mjuk, väljer att försvara ett kyrkoetablissemang, som har så starkt tolkningsföreträde med SKT, KT, Pastoralinstituten, Seglora, en prisutdelande PR-byrå och som skaffat sig skamlöst ensidig representation inför Kyrkornas Världsråd. Och bli indignerad över att övertaget kritiseras! Om åtminstone övertaget ledde till framgång för etablissemangets vision, men det gör ju inte det. Och det drabbar oss alla i kyrkokroppen.
SvaraRadera