Skandal att inte tala med de religiösa rörelserna

När Olof Palme var statsminister var det en självklarhet för regeringen att träffa samfundsledarna inom Svenska ekumeniska nämnden. De bjöds till Harpsund för överläggningar och den ekumeniska rörelsen svarade med att bjuda in till Stiftsgården Stjärnholm. Mötet ägde rum i oktober 1984 och ärkebiskop Bertil Werkström stod som värd. Från regeringen medverkade också Lennart Bodström (jag vet för jag var både närvarande och arrangör). Bland de viktiga ämnen som avhandlades då var aktuella etiska frågor och man diskuterade de överlappande gränslinjerna för samhällets och trossamfundens ansvar och intressen.

Tidningen Dagen skriver att statsminister Fredrik Reinfeldt inte har tid att ta emot de religiösa ledarna i Sverige. Det är minst sagt märkligt i en tid då religionen, på gott och ont, spelar en allt mer betydande roll i samhällsutvecklingen. Det gäller både här hemma och globalt. Men på den punkten verkar regeringschefen inte hänga med.Åtminstone är det intrycket Reinfeldt ger när han vid minst två tillfällen har avspisat kristna, muslimska och judiska ledare som har begärt ett sammanträffande.

Det är ett förhållningssätt som rimmar illa med andra signaler om hur viktiga frivilligkrafterna är och kommer att bli inom vård och omsorg. Därtill finns det all anledning att stimulera dialog mellan religioner och samhällets oilka organ kring frågor om etik och ansvar. I Europa är 2008 ett mångfaldens och dialogens år.

På Europarådets tredje toppmöte, i Warszawa 2005, fastställdes att en s.k. interkulturell dialog, tillsammans med en politisk och interreligiös dialog, utgör en viktig del i att säkerställa tillvaratagandet av Europas mångfald. Toppmötet förband sig därmed att utöka dialogen såväl inom och mellan de europeiska länderna, som mellan Europa och dess grannregioner: södra Medelhavet, Mellanöstern och Centralasien.

Och Europakommissionen vill detsamma. År 2008 har lanserats av EU-kommissionen som det Europeiska året för interkulturell dialog. Nu har även den svenska regeringen tagit ett intressant initiativ, väl i linje med dessa aktiviteter, genom att öppna för en dialog om en förstärkt, gemensam värdegrund. Integrationsminister Nyamko Sabuni presenterade initiativet vid Folk och Försvars rikskonferens i januari 2008 och i artikel i Göteborgs-Posten. Så står det att läsa på ntg-tema asyl och integration i ett pressmeddelande från den 16/1.

Skälen hopar sig för statsminister Reinfelt att samtala med de religiösa grupperna. Allt annat vore en skandal!

Upp till försvar för hotade förband

Än en gång valsar vårt försvar runt i spalterna. Politikerna är arga på ÖB. ÖB tycks inte uppskatta den politiska linje som nuvarande regering har (en hållning han nog har delat med de senaste överbefälhavarna oavsett politisk färg på landets regering). Och nedläggningarna går vidare. Blir det en tumme till slut?

Försvaret kan spara utan att dra ner på verksamheten, hävdar Ragnar Hellstadius, f d teknisk direktör på Statens Järnvägar och Örjan Eriksson, f d divisionschef på Försvarets materialverk i Svenska Dagbladet. Och Göran Eriksson skriver i sin analys av läget att Under ÖB Håkan Syrén fortsätter budgetcirkusen i försvaret som förut. Syrén är inte den förste överbefälhavare som har en budget full av svarta hål. Försvarsmaktens budgetreträtt har pågått i många år, och den genomförs som alltid i något som liknar långsam panik.

Skälen är också de gamla vanliga. Politikerna vill inte stå för de omprioriteringar som följer av försvarsbesluten. Och försvaret orkar inte genomföra den självstympning som blir nödvändig. Det svenska officersöverskottet är fortfarande ett olöst problem, men efter att SvD hade avslöjat de nya sparplanerna utlovades besparingar också på Högkvarteret. Så långt Göran Eriksson.

Och Bo Pellnäs har påstått att försvarspolitikerna inte förstår eller struntar i försvarets betydelse i fredstid. Ett obemannat Gotland sänder också signaler till omvärlden menar han. Han skriver: Sverige borde omgående återföra militära förband till ön och sända en mycket tydlig signal till omvärlden. Ingen av Östersjöns rand­stater, varken Nato eller Ryssland, får tveka om att Sverige kommer att försvara sitt innehav av ön.

Svenskt förvar kanske har varit otidsenligt. Men i omstruktureringens spår och i förbandsnedläggelsens tid verkar man ha glömt det Bo Pellnäs påpekar. Och tänker man på arbetstillfällen är försvaret viktigt för de platser där man är etablerad. Varje uppvaktning de senaste åren för att få ha sina olika flottiljer och förband kvar har säkerligen handlat om betydelsen för det civila samhället som permanenta förband har.

Ett välförsvarat Gotland hade ett rejält tillskott av permanenta fastboende militärer med löner som kunde beskattas och därmed bidra till civil infrastruktur. De dynamiska effekterna på lokalt näringsliv var betydande. Gotland stod som samhälle mycket starkare när militären fanns på ön även om en del attraktiva områden var spärrade och förbjudna att beträda. Sverige var i alla fall säkrare. Bred närvaro av försvaret på många orter håller Sverige tryggare och mera levande. Enligt Svenskan handlar det nu om att 10 förband som ska läggas ner eller flyttas. Anledningen är skenande försvarskostnader och regeringens sparkrav. 15 september ska det stå klart vad som ska hända. Så upp till försvar för de förband som nu hotas!

De som diskuteras nu är: Pansarregementet P7 i Revinge utanför Lund och luftvärnsregementet Lv6 i Halmstad. Specialförbanden vid K3 i Karlsborg och Jägarutbildningen i Arvidsjaur. Även F21 i Luleå är aktuellt för nedläggning, skriver SvD.

Medmänsklighet som luras

Visst är det rörande med välviljan mellan människor. Vi kommer varandra till stöd och hjälp. Vi ställer upp, vi är snälla och rara. Många vill vara sina medmänniskor behjälpliga på alla möjliga sätt. Särskilt rörande är det med omsorgen om människor som inte av egen kraft kan förmå sig att överge Svenska kyrkan. De ska ha hjälp!

Och se vilket medmänskligt nit – där finns åtskilliga sidor på nätet som erbjuder argument för att man ska överge kyrkan. Där får man all tillgänglig information om Hur man går ur Svenska kyrkan. Och de finns dom som tillhandahåller blanketter så man kan lämna sin kyrka utan att behöva anstränga sig. De snälla livåskådningshumanisterna vill verkligen hjälpa folk att slippa tillhöra. Vilken vänlig gest, vilken omtanke. Så osjälviskt!

Men så blir man förvånad. Över att den nyss demonstrerade medmänskligheten inte sträcker sig till att erbjuda motsvarande blanketter för inträde. Hur tänker man då. Kan det vara så att man har en baktanke med sina fina sidor om hur man överger kyrkan? Kan det verkligen vara så illa att medmänskligheten luras? Eller är det bara normal kamp mot religion det handlar om, igen...

Hur man ansöker om medlemskap i Svenska kyrkan kan man hitta några enstaka sidor om – men då naturligtvis bara erbjudna av kyrkan själv. Längre än så räckte inte uppställningen! Inte ens kyrkan själv förmår tillhandahålla blanketter via nätet så att man lite enklare kan begära sitt inträde. Synd, kunde någon ha sagt. Ja inte synd…men synd alltså.

Toppenbloggar enligt bloggtoppen.se

Bloggossfären är en enda lång radda hållplatser eller ställen att surfa till. Den ena sidan mer intressant än den andra. Tiden är för knappt utmätt och räcker därför inte till för att hitta de mest utmanande, spännande, kluriga, spänstiga, intellektuella, fräna, roliga etc... sidorna. Och då får man skaffa sig hjälp. Till exempel av knuff - blogg portalen som ger dig en knuff i rätt riktning!

Men följ med på en kort upptäcksfärd. Jag vandrar denna gång längs bloggtoppen.se och dessa blogglista för filosofi och religion. Överst, och därmed just vid detta tillfälle mest besökt, finner man argumentum ad ingnorantiam - en blogg om ateism, skepticism, religioner, filosofi, politik och ibland film. Han som skriver kallar sig för militant islamofobisk högerliberal ateist - vilket gör att vissa kanske kan ta illa vid sig av det han skriver. Han är antikatolsk och mycket anti allt möjligt men läsvärd eftersom man ibland ändå tvingas fundera över argumenten.

Just nu ligger Aletheia — Blogg & Tankesmedja tvåa på listan. Aletheia kommer av verbet “lethein”, som betyder “dölja” och det nekande prefixet a-, d.v.s. något som inte längre är dolt utan plötsligt uppenbarats - så presenterar skribenterna sin sida. Och de berättar vidare: En tankesmedja (engelska think tank) är vanligtvis beteckningen på en mer eller mindre lös sammanslutning av skribenter och intellektuella som har som syfte att påverka den politiska opinionen. Vanligtvis är tankesmedjorna knutna till ett politiskt parti, arbetsgivarorganisation eller fackförening. Ett viktigt kriterium för att bedöma om det är en tankesmedja eller inte är om sammanslutningen aktivt försöker delta i samhällsdebatten och tillgängliggöra och sprida sina idéer och tankar till allmänheten.

I vårt fall ligger intresset till stor del att bevaka och diskutera olika skeenden inom kristenheten. Från Katolska kyrkan till Livets Ord, samt nya rörelser som ständigt dyker upp på den frikyrkliga arenan.

Trea är en filosofs dagbok och när man länkar sig dit hamnar man hos "en psykologistudents observationer". Alltid bland de mest populära återfinns Karin Långström Vinges blogg.

Hos henne hittar man tankar om tro och kyrka, samhälle och diskbänk. Hon som skriver beerättar att hon är mamma, fru, matte, ledamot av Kyrkomötet och tråkkyrklig präst i Svenska kyrkan i Skövde. Och hon välkomnar läsarna att dela med sig av sina tankar. Roligt, observant och ibland en aning utmanande. Orädd är hon Karin och öppen!

Långström Vinges blogg

ibland vet jag inte vad jag tänker förrän jag läser vad jag skriver

Därefter finner man SVARTENS.INFO med många bildcitat från YouTube.
Svartens.info har somliga intressanta glimtar som där han snappat upp en fredsstig mellan en kyrka och en moské.

UUAA Radio är en blogg av Mikael Wääliwara och ytterligare några gruppmedlemmar. Nyligen meddelade man Wääliwaras borgång och vad som händer nu med bloggen får man väl vänta för att se... Tro och tänk skrivs av en trio. De berättar att de på Tro & Tänk bloggar om kyrka, tro och samhälle utifrån sitt förlag som främst sysslar med frågor för kyrkan i en ny tid. Antigayretorik är bloggen därnäst. En blogg med granskning av retoriken och argumenten från personer, religösa samfund och organisationer som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor, och som aktivt och konsekvent arbetar för att konsolidera en negativ och diabolisk bild av homosexuella.

Fader Jonatan har återupptagit sitt bloggande efter en längre tids uppehåll. han har alltid varit mycket läsvärd och har en elegant blogg. Nu startar han en ny blogg som inte får prästprofil: Kognitiv dissonans.

Sedan finner man z - enkla bloggen med förklaringen .... gåtor & klurigheter om filosofi, religion, existens, ontologi, meditation, vetenskap, bön, uppfinningar, matematik, rhythm & blues och UGGLOR. Med FÄRGbilder. En liten nypa kontemplation....

Intelligentsians blockering följs av en gammal bekant: Brygubben. Gubben som bryr sig är Martin Garlöv, ständigt vaken och alert bloggare, med en omvärldsbevakning som heter duga!

Undertecknad som är synnerligen stillsam återfinns på en blygsam 37:e plats. Ja det är gott att veta sin plats. Även om man harvar i lägre sfärer än de upphöjt lästa så bloggar vi härnere troget på. Alltid hittar man någon läsare som kan tänkas uppskatta en eller annan tanke man släpar runt med.

Rätt vad det är hamnar den på bloggen och, det tröstar jag mig med, vad tänkvärt är behöver inte befinna sig på pyramidens topp utan kan finnas närmare marken... Så hälsa gärna på den blogg som för dagen ligger på plats 37!

Andra bloggar om: Blogg, Filosofi, Religion, Präst

De yngre saknar religiös hemvist

Organisationsfrågorna har tagit decennier av Svenska kyrkans tid och kraft. Vi har varit så upptagna av de yttre formerna att innehållet blivit lidande. Alla siffror pekar på en krympande kyrka. Ändå måste vi fortsätta att utveckla och förändra kyrkans organisationskostym eftersom den fortfarande inte är anpasssad efter kyrkans behov.

Vi arbetar dessvärre ännu som vore kyrkan en statlig eller kommunal förvaltning. Svenska kyrkan som istället borde vara en rörlig och vital folkrörelse är på många håll en övertung, överadministrerad, detaljreglerad och politiskt styrd institution.

Den stora undersökningen i Enköping studerade religion, kyrka och samhälle. Det visar sig att de som faktiskt röstar i kyrkovalen i liten utsträckning gör det för att de vill påverka Svenska kyrkans inriktning. Valplattformarnas kyrkliga frågor saknar egentligen större betydelse. De flesta tycks rösta för att de ställer upp kring den demokratiska processen.

Vi kan fortsätta fråga: vad är det som gör oss till kyrka…är det vårt valsystem, är det de politiska partierna, vår ekonomi, vår verksamhet, vår organisation eller är det något annat?

Någon måste förklara varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Kan teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde väl först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna…?

Enköpingsundersökningen, Guds närmaste stad?, visade att 28,1 % har en relativt stark övertygelse om att de är kristna och 31,2 har en svagare koppling (och tror t ex inte på någon personlig Gud).

		Kristen	Muslim	Ateist
Starkt	Helt o hållet	16,9	1,0	4,9
Starkt	Ganska mkt	11,2	0,5	5,6
Milt	Måttligt	31,2	0,5	4,

Även om basen fortfarande är någorlunda bred visar undersökningen att endast en liten del av befolkningen i Enköping förvaltar och för vidare den traditionsgemenskap som tidigare faktiskt delades av befolkningsmajoriteten. Förmodligen är situationen densamma i hela landet. Det betyder att religiösa föreställningar och idéer idag har en mycket mindre kollektiv bas än vad som tidigare var fallet.

Majoriteten av Enköpingsbor överlåter helt enkelt de religiösa sociala markörerna som att be, läsa religiös text eller delta i gudstjänst på en minoritet. Jag gissar att när basen krymper, när det blir färre som bär upp religionens innersta, riskerar vi att både kyrka och tro inte bara behandlas som något i marginalen - utan att majoriteten helt enkelt släpper tagat och lämnar kyrkan. Vi är inte där ännu, men risken är överhängande om inget sker.

Ungefär 70 % av dem som svarade i Enköping saknar någon mer betydande religiös hemvist! Och det är främst de yngre som saknar religion. Och med forskarna frågar jag: Vad betyder det att de yngre fjärmar sig från religionen?

Andra bloggar om: Guds närmaste stad, Enköping, Svenska kyrkan, Kyrkopolitik, Politiska partier, Guds ord

Ordna gästabud så kommer änglar

I de kristnas heliga skrift står
att den som visar gästfrihet
kan ha haft änglar som gäster
Vilket bättre sätt kan då finnas
om man vill locka fram det änglalika
än att ordna gästabud?

Om Gudstrons människor, böckernas folk,
överallt behandlade varandra som möjliga änglar,
som budbärare från Gud om fred,
försoning och mänskligt värde
Då skulle nog lovsången från himlen
höras av många, många fler
till och med här i våra
sekulariserade städer

Dialog hör samman med engelska
Frågar man om någon finns på plats
så överlämnar sig var och en sig som gåva
åt de andra, till gemenskapen:
Present, ropar de den ene efter den andre
Vi borde presentera oss för varandra
vara gåvor, lite uppsluppet änglalika
för varandra

All dialog löper risker
Orden tycks ägda av dem med vana
att lägga ut texten
Det kan vara enklare att tala själv
än att höra vad andra säger
Vi talar ofta och länge
lägger ut texten - så länge jag har ordet
(makten, intiativet) styr jag vad som sägs
Istället för att samtala och lyssna
Se där en risk: monologens fara
ett enahanda talande

Dialog kan vara ett nära delande
som ett spädbarn förnöjsamt
ler mot sin mor - det är dia log

Dialog är två och flera
som delar
de delar ord, tid, stund och liv
med varandra
Ord som blandas blir till nya harmonier
nya ackord, ny musik
nya meningar och nya insikter

Några rader ur en dikt av Bengt Erik Hedin

Jag är en människa
En människa
som ni är människor
Jag lever här
jag lever här med er

Här med er är jag en människa
Här med er
blir jag en människa
Tillsammans
är vi, blir vi
människor

Det är viktigt
att ni verkligen förstår mig
Det är viktigt
att vi verkligen förstår

Ett gott råd är att bilda interreligiösa råd,
kulturella och religiösa råd...
Ett bättre råd kan väl ingen få?

Änglarna singlade som torra löv

Söndagsskolan lämnade spår, outplånliga spår i sinne och minne. Bibelutläggningar med flanellograf slapp förr att tävla med televisionen. Det närmaste televisionens flöde vi barn på femtiotalet lyckades komma var några tårdrypande seanser i Frälsningsarmens kårlokal. Där grät vi hejdlöst över barnens öde i långfilmen Barnen från Frostmofjället innan vi rödögda irrade hem genom trånga gränder. Spriten hotade och minsta glas förvandlade människor till monster. Ante var hjälten och Gullspira en häftig get.

De torftigt endimensionella bibelfigurerna tröttnade ibland på den ljusblåa flanellen. De kastade sig djärvt bort från flanellografen och ut över kyrkgolvet. Än fladdrade Petrus sin väg, än halkade åsnan undan från Maria och Josef och försvann ur synfältet och än singlade änglar som torra löv.

Små visor och sånger skulle inpränta gott uppförande och medmänsklighet. En hel termin fick en liten igelkott lära oss något av den gyllene regelns metodik. Vi sjöng för full hals: "Var inte som en igelkott/ som sticks så fort man rör´n/ försök att löna ont med gott/ sprid trevnad i vart hörn". På ordet sticks skulle man med tummen imitera det smärtsamma sticket som nålade man fast en medmänniska.

Som små kycklingar satt de minsta i småbarnsklassen uppflugna på kyrkbänkarna. Oroliga med vridningar och vickningar och huvuden på skaft. De fick ibland hjälpa till att arrangera ett bibliskt landskap i den minimala bordssandlådan. Där strävade kameler i karavan på väg mot Betlehem. Där vandrade Israels folk torrskodda över Röda havets spegelskiva. Där kastades Daniel i lejongropen och där på kullen skulle samariten rädda den slagne och Jesus korsfästas.

Varje söndag gavs en bibelvers som hemläxa. Den reciterades utantill nästkommande söndag. Bibelsprängda små barn sjöng: "Bibeln är boken som Gud oss gav/ den är kompassen på livets hav/ följer Du den går Du ej i kvav/ Bibeln är boken idag". Vi drog ut på kvaa-aav så skepp hade hunnit förlisa och stormar bedarra, men så skulle det vara annars blev det inte rätt och riktigt. Och visst stillade Jesus stormen på spegeln i sandlådan…

Födelsedagsbarn fick inga presenter. De skulle lära sig ge. Det var högtidligt att få gå fram till altarrundeln och lägga tioöringar i en stor bössa samtidigt som alla andra sjöng: "Vi har en Gud som oss skydda förmår/ söndag och måndag och veckan som går/ Vi har en Gud som oss skydda förmår/ femtitvå veckor per år".

Det finns pedagoger som tror att den förtjusning och spänning de bibliska berättelserna gav oss som var små under femtiotalet knappast går att nå idag. Mönsterberättelser som visar på ett gott och rätt handlande är ovärderliga! Men det kan vara så att vi är för beroende och förändrade av television, dvd- och dataapparater.

Visst är vi och våra barn beroende, men än kan en god historia slå de flesta fabriksproducerade och animerade seriernas dussinavsnitt. De är för skrikiga och gapiga, för tillgjorda och konstlade.
Så jag tror att tvivlarna de har fel. Så länge förmågan att berätta hålls levande kommer det finnas människor som är beredda att lyssna. Och bibelberättelserna är inte bara sedelärande utan uppbyggliga och inspirerande. Barn älskar att lyssna. Ge dem chansen!

Tankefrihet är för stunden - tankar för framtiden

Tankefrihet har vi betonat i vårt land. De senaste dagarna har begreppet fått en ny innebörd. Från frihet att tänka de tankar man vill har innebörden drastigt hamnat i en annan ytterlighet: friheten från tankar.

Visserligen finns det i za-zenmeditation en teknik för att tankens grepp lossas. Tankarna får komma och gå och man lär sig undvika att fastna i bearbetning av tankegods och problem. Just där i meditationen förlorar vårt ständiga bedömande och värderande greppet om oss. Vi slipper tänka och känna att det var bra, och färgen där ful och golvet repigt och hälsan vacklande etc

Vi får för en stund bara vara och det som finns undangömt i vårt undermedvetna får en möjlighet att komma till tals. För en kristen kan där också anas Guds närvaro. Meditationen blir ett varande inför Guds ansikte för att Guds röst ska kunna höras. När våra egna inre röster börjar komma och gå, stiga upp och försvinna bort öppnar det för den radikalt onnorlunde, för en annan närvaro, för annat...

Svenska Dagbladets serie om tänkandet, om vårt jag och om självet har bearbetat tankarna och grubblet. I den ges många viktiga synpunkter kring vårt jags förmåga att fästa i tankar och funderingar (grubbel) istället för bortom dem.

Men som skeptiker får jag nog slänga med brasklappen att problemet inte gäller detta att vi tänker. Vi människor lider mer av att vi tänker för litet, för ostrukturerat och oinitierat. Vårt tänkade är inte parat med mognad och visdom. Frihet från tankar är en utomordentlig metod för stunden men för att bygga ett samhälle och förändra en värld behövs det inte mindre tankar eller färre tänkare - utan fler och bättre tankar och klokare tänkare!

Tänkte inte, sa Bull

Även de universitet som idag är stora och mäktiga institutioner har varit små. Någonstans har det börjat och sedan har det fortsatt. Men det finns en förskräckande oginhet i den akademiska världen. Vi och dom andra. Vi de äldre och de nya. Vi stora och de små.

Den som trott att där i kunskapssökandet, i utforskandet av sammanhang och mening, är man storsint och inbjudande, intresserad av dialog och kunskapssökande, kan öppna ögonen nu. Då ser de hur någon akademisk Sven Dufva ställer sig som väktare på universitetsbron. Och klubben av gamla universitet, och läkarutbildare, släpper inte en nykomling över den hur välformulerad och genomarbetat klok den ambitiöse nykomlingen än må vara. Privilegiesverige ska ju vara avskaffat, har man fått lära sig. Men det gäller kanske inte för universitet och utbildare av blivande läkare?

Sämre svar än det prövningsgruppen presterat, den som undersökt Örebros ansökan om att få anordna läkarutbildning, får man leta efter. Läs och begrunda och fjällen faller från ögonen. Elakt, infamt och påfunna struntsaker. Vad hände med akademisk stringens, med det evidensbaserade, med reliabilitet och signifikans i argument och språk? Hm, tänkte inte på det, sa Bill. Tänkte inte, sa Bull.

Läkare skall utbildas av dem som redan gör det

En gång, alldeles nyss faktiskt, var det en liten mellansvensk läroanstalt i Nerike, och därtill ett ambitiöst sjukhus med växtförmåga, som dristade sig att vilja utbilda läkare. Man hade frågat dem som bestämmer och avgör sådant en gång tidigare, men det uppkäftiga tilltaget gillade inte alla som redan hade fått lov att göra doktorer. Hur skall det bli med våra anslag då? Skall rena glesbygden ta hand om medicinarutbildningen? Ska vildmarksmedicinen jämställas med oss andra med internationell ryktbarhet? Har de några Nobelpristagare där i Nerike kanske? Nej, och då kan de ju inte få utbilda läkare, eller hur?

Hur många patienter kan det finnas längs Kilsbergsleden, det räcker nog inte till en utbildning värd namnet. Förmodligen är det så långt mellan sängplatserna att de stackars kandidaterna blir alldeles andfådda innan de ska behandla patienterna och häftig andning inför patienter...? Nej, så kan man inte ha det. Och så fick man det inte - nej blev det. (Läkartidningen)

I dag sa Högskoleverket nej igen (Svenska Dagbladet, Nerikes Allehanda, Dagens Medicin). Nu till en synnerligen genomarbetad och välplanerad ansökan om man ska tro all expertis. Men icke, sa Nicke! Efter mycket letande ansåg man hos H-verket att ansökan inte diskuterat hur några av proven skulle genomföras. Ja inte provtagning på sjuka, utan av blivande läkare.

Stick dem i fingret, säger jag. Duger det för patienter duger det för blivande läkare. Jag vet att man i Örebro har en provtagningsenhet, den besöker jag ofta och jag intygar att jag aldrig haft anledning att klaga på några brister i provtagningen.

Hur skall då provtagning gå till så att man verkligen vet att de där studenterna lärt sig vad de borde kunna? Att all annan akademisk kunskapsprövning kan ske på snart sagt vilket sätt som helst spelar i detta fall ingen roll - här ville man få besked. Vi har ju läst om Lärarhögskolan och kunskapsnivån där. Vem vet hur man tänker sig fråga i Örebro om de inte redogjort för det. Man har väl tänkt sig göra som alla andra. Muntliga förhör kanske vore något? Multiple choise? Fyllerifrågor? Skriftliga förhör, övervakade examinationer osv. Men i Örebro har de väl bara gamla spritduplikatorer och hektografer så det blir nog svårt att få lapparna att räcka till åt studenterna...

Så här skriver Högskoleverket: Det saknas dessutom en genomtänkt struktur för hur studenterna ska nå såväl de akademiska som professionella målen genom examinationerna under utbildningen. Man har också underskattat de lärarinsatser som krävs.
n
Den som söker finner, står det redan i Skriften och nog har Högskoleverket sökt. Argumentet låter dessutom sökt. Inte som i utsökt utan det klingar av det sökta och hittade grandet. Och funnet verkar uppfunnet. Kan en sådan randanmärkning vara skälet till att säga nej? Håhåjaja. Den lilla tuvan har åter stjälpt ett helt lass (förkortning för lasarett el sjukhus).

Och för säkerhets skull skyller man på att amibitionen är för liten. Örebro borde ha satsat på att bli som Uppsala universitet eller Karolinska i Stockholm - med hela den omfattande biddevingen. Vill man inte ordna med en fullständig medicinsk fakultet så ska man inte få ansvar för så här viktiga saker. Det vill säga - när man tänkt långt in i framtiden har man inte tänkt tillräckligt stort.

Örebro har ambitioner och är villkoret för att bedriva läkarutbildning att man i framtiden ska ha en hel medicinsk fakultet så kan man nog i Örebro klara av det. Men för att få bygga en hel medicinsk fakultet kommer man säkert behöva uppfylla ett helt annat annat kriterium: att bedriva läkarutbildning. Smart va...

Att man inte tänkt tillräckligt stort och omfattande kan man säga om man sitter på de miljoner i statsbidrag som krävs för att man i Örebro skall våga och kunna tänka stort i framtiden. Högskoleverket skriver: Örebro universitet avser inte bygga upp en fullständig medicinsk fakultet som kan erbjuda studenterna en forskande miljö i basvetenskapliga och kliniska vetenskaper. Det betyder att man inte kan försäkra sig om att också nästa generation läkare, lärare och forskare får kompetens och förståelse för de medicinska grunderna. Högskoleverket har utifrån denna sammanfattande bedömning beslutat avslå ansökan om rätt att få utfärda läkarexamen.

Förbli vid din läst skomakarstad. Försök inte ta del av de resurser vi avsatt för de etablerade skolorna på de rätta platserna. Åt den som har skall varda givet, stod det visst någonstans.

Klarade Högskoleverket provet? Utan insyn i processen kan man ana att de inte bara kikat i facit - utan själva skrivet det. Och för att vara hela rikets Högskoleverk tänker de provinsiellt i storstaden! Man borde redan nu ha framsynthet att vilja utveckla allt bra som det nya interaktiva, kommunikativa och därtill mediarika samhället kan erbjuda.

Men man tror nog i vår opartiska (?) statsapparat att Örebro har trygghet ändå - skor och kex går inte av för hackor (även om man slutade arbeta med sådant i Örebro för sisådär en 50 år sedan). Och Högskoleverket kan med tröstetankar för tigerhjärtan erbjuda Örebro att bli praktikplats för alla de andra, för de riktiga och FINA utbildningarna.

Örebro jaha, jaha, utmärkt vård att praktisera i, men utbilda sig där? Gud (och Högskoleverket) förbjude...

Andra bloggar om: Högskoleverket, Läkarutbildning, Sjukhus, Medicin, Örebro

Ingen skulle tro de samtal jag har med datorn

I flera dagar har datorn stirrat ilsket på mig. Förebrående har den stått tyst i sitt hörn. Men den har glott intensivt med sitt stora glasöga. Vi har nämligen varit ganska osams, min PC och jag. Det är som när man förr grälade om Tommy eller Elvis.

När den krånglat och hackat under en längre tid och inte velat nästan någonting, då sa jag strängt till den att: om du inte skärper dig så skaffar jag en MAC! Först blev den liksom paralyserad och skötte sig felfritt i flera dagar. Men sedan, liksom bara för att visa sitt oberoende och sin självständighet, så såg den till att flera program hängde sig. Och när PC:n låser sig då önskar man att det fanns kraft i handpåläggning. Det har varit nära, jag måste bekänna det, att jag burit hand på datorn. Och den nästan fullbordade handpåläggningen hade blivit omild, jag lovar. Men mitt balanserade jag har till slut vunnit en seger över den av PC:n framtvingade ilskan.

Grannar och vänner skulle inte tro de samtal jag har med datorn. De bär svarta norénska drag. Här är det kris och svek och kamp! Jag grälar och ryter, vädjar och kvider.

Så här kan du bara inte gör mot mig, skriker jag. Och datorn moltiger. Den biter envist ihop tangentbordet. Den retas med mig och låter inga knappar sända besked eller signaler. Datorn tvärstannar obstinat och vägrar uppkäftigt att göra någonting. Under tiden förlorar jag texter som jag inte hunnit spara och jag tvingas tänka tillbaka för att se om jag kommer ihåg det datorn borde hjälpt mig att glömma. För skriver man in något vill man inte tänka på det igen. Tanken har svårt nog att hinna med i datorvärldens ilfart - när den fungerar. Och när den inte vill tvingas jag försöka återupprepa allt. Vem orkar, vem vill, tänka i repris?

Då förlorar jag kontrollen och hamrar frenetiskt på alla möjliga knappar. Bara för att finna att just då matar apparaten in varenda knapptryckning. Och så blir det kaos på nytt. Program blockeras och raden av öppnade program gör allt så segt att jag blir galen, ännu mera galen...

Då reser jag mig från stolen med beskedet: Skyll dig själv! Och nu har det alltså hänt. För säkerhets skull beställde jag en MAC från en annan dator och nu är den här. Därför glor datorns glasöga sårat och extra förebrående på mig. Den blänger på sin nya rival. Men har naturligtvis ännu chansen att visa att den duger. Men mista krångel och jag stänger av den och öppnar det nya vita lilla vidundret. PC eller MAC, ja vem vet?

Andra bloggar om: Dator, MAC, PC

Integration och religion

Nyligen hemkomen från ett besök i Frankfurt am Main (med smeknamnet Mainhattan för sina skyskrapor och sina bankpalats). I Frankfurt har en liten delegation från Örebro studerat mångkultur och dialog.

Staden är särskilt lämplig eftersom man där redan på 60-talet hade en stor våg av gästarbetare (gastarbeiter). Och sedan har det bara fortsatt med invandringen och det mångkultuella har utvecklats. Många av dem som kom från Turkiet reste inte hem som man först trodde och tänkte. Ja så tänkte även gästarbetarna. De har blev kvar och dessa tidiga invandrare utgör nu en viktig och växande del av samhället. Ett gott tecken är viljan att mötas över religionsgränserna för att medverka till att samhället blir välfungerande och tolerant! Så finns det ett pågående samtal mellan kvinnor från de tre religionerna kristendom, islam och judendom!

Även kulturellt och medialt är muslimerna närvarande till exempel genom en egen turkisk tidning: Zaman. Todays Zaman är den engelskspråkiga versionen. De publicerar också magasinet Zukunft.

Staden har en avdelning för mångkultur och integration, AMKA - Amt für multikulturelle Angelegenheiten. Man arbetar med en egen modell för kontakt och dialog som varit framgångsrik. Och det behövs nog eftersom en fjärdedel av befolkningen är utländska medborgare och cirka 40 % har utländsk bakgrund. Att det inte enbart är problemfritt förstår man av de diskussioner som ett planerat moskébygge nyligen förorsakade.

Påtagligt är den större betydelse man tillmäter religionerna i och för integrationen. Åtskilliga institutioner är delaktiga i sådana projekt. Ta bara den internationellt välkända Quandtstiftelsens arbete med en trialog mellan de Abrahamitiska religionerna just för att öka förståelse och förebygga motsätttningar och konfrontation. Vi har mycket att lära!

Sagan om första hjälpen

Det var en gång ett slott och en kungafamilj med mycket tjänstefolk. De hade det för det mesta bra och bekvämt. När solen sken var det varmt och gott. Och när det regnade blev det vatten i dammar och fontäner. Vad mer kan man begära?

En het sommar vissnade växtligheten i omgivningarna runt slottet – men i slottsparken var allt grönt och fint. Där vattnade trädgårdsmästarna tidigt och sent. Prinsarna och prinsessorna hade extra roligt, de kunde springa genom draperier av vatten när alla sprinklers sprinklade som bäst.

Då kom kaninerna! Först kom det en vit kanin genom häcken längst borta i parkens ena hörn. Han trodde det var kaninernas paradis. Han tog sig först ett bad i en damm och simmade ryggsim. Sedan tog han sig ett skrovmål av det grönaste gräset och de läckraste bladen på de sprödaste buskarna. Sedan stampade han i marken och snart dök det upp en kanin till, en till och tio till och sedan kom en enda lång rad.

Dagen därpå när trädgårdsmästaren skulle ansa gräset trampade han snett i ett nygrävt hål och bröt högerfoten. Vaktmästern som skickades ut för att ersätta honom snubblade i ett annat hål och stukade vänstra foten och bröt armen. Så där höll det på.

Till sist hopade hela staben fram med kryckor och med gips och bandage på alla möjliga ställen. Men kaninerna njöt i sitt paradis, de åt, simmade och grävde.

Kaoset bara växte. Serveringspersonalen med sina stukade fötter snubblade på trösklar och tappade smör och spillde ut sås. När hovmästaren skulle servera de nystekta fasanerna fastnade kryckorna i ett bordsben så brickan föll och han stupade över matbordet. Och han välte stolarna där prinsarna och prinsessorna satt uppflugna. Och de trillade i smör och sås och behövde genast rena kläder. Men först fick kungabarnen bandage. Jämmer och elände. Och hon som tvättade kläder hade bägge armarna i gips och försökte trampa kläderna rena i ljummet vatten eftersom hon var uppfödd på en vingård. Vilken oreda!

En dag kom en fri vandringsman släntrande in på slottets ägor. Där hade en av vagnarna tappat hjulet och två ekrar av ek (det är just därför de heter ek-rar) hade gått tvärs av. Kusken satt hel och hållen gipsad och hade baxats upp på kuskbocken. Han kunde i princip bara smacka och hålla på. Men det där är väl ingenting, sa vandringsmannen och fick fatt på en krycka som blivit liggande vid vägen och lyckades binda fast den tvärs över hjulet precis där ekrarna hade gått av. Han tog tömmarna, lät kusken smacka så han skulle känna sig nyttig. Vagnen kunde vända och man for tillbaka till stallet.

Varje gång kryckan slog i marken lät det som ett pistolskott eftersom det var aningens för lång. Gruset for och det smällde och lät. Som en moped med problem hade man nog sagt om det funnits mopeder på den tiden. Men eftersom det var före mopedernas tid lät det som pistolskott.

Kaninerna som helt tagit över parken hörde ljudet och sedan kom ekipaget i sikte. Gruset kom farande som hagel, det small och lät och kaninerna blev förskräckta och många svimmade av. Några sprang dock ut ur parken för gott.

Kungen blev mäkta glad för nu kunde man kanske slippa fler hål i gräsmattan och fler brutna och stukade armar och ben. Hörru du min vandringsman, sa kungen. Jag behöver lite hjälp, kan du ta och rycka in. Fasanerna och stekarna trillar bara på golvet, vi plaskar fram i sås och halkar på smör och nu snubblar folk på kryckor som ligger huller om buller över allt. Kan du städa undan kryckor, fasaner och allt?

Javisst, sa vandringsmannen som var van att ta i. Så han tog i och rensade slottet. Det var så roligt när det blev snyggt och rent. För vem vill egentligen snubbla på fasaner, plaska i sås eller halka på tappat smör? En smörkana kunde nog gå an, men det andra får vara…

Kungen som varit mycket oroad över sakernas tillstånd blev så rörd att han genast utnämnde vandringsmannen till någonting. Du får bli min hjälpreda, mitt verktyg, min reservdel. Du är fri och har en egen fri vilja, men har ändå gjort min vilja. Friviljig får du bli. Härolden som blivit lomhörd av allt trumpetande tyckte han sa fri och villig och sedan den dagen kallade han sådana som alltid ställer upp för frivilliga.

En titel ska du ha. Vad ska vi kalla Dig?

Första hjälpen, pep en av betjänterna som nyss snubblat i en trappa och fått det som sedan kom att kallas första hjälpen av vandringsmannen. Han var från Tyskland och när han skulle förklara var han hade ont pekade han och sa: blås ther. Blås ther, sa han igen. Gärna ett blås ther men först ett rejält bandage, sa vandringsmannen. Och sedan den dagen kan man få ett plåster som första hjälp.

Och vandringsmannen blev lokal hjälte och fick många som försökte gå i hans fotspår. Det lät så härligt att bli utnämnd till första hjälpen. Det är förklaringen till varför det finns så väldigt många frivilliga i världen.

Kaninerna blev man inte alldeles av med. Tjänstefolket som nu frisknat till fick hjälpas åt att jaga dem, eftersom man nu hade lagat vagnshjulet som skrämde kaninerna. Slottsfolket vandrade fram på rad. Rätt var det var fick de hoppa till och vrida sig för nu hade de lärt sig att undvika hålen. Förresten - det var så menuetten uppfanns. Men det mina vänner är en helt annan historia.

Andra bloggar om: Saga, Frivilliga, Kaniner, Plåster

Stavfel i försmalingen

Alla vet nog inte att man hos Wikipedia kan hitta listor över vanliga stavfel. Vi som jobbar i frösamlingen vet att det är lätt hänt. (Vi predikar ju ibland över den fyrahanda sädesåkern eller över liknelsen med det minsta av alla frön.) Salmer vet jag knappast hur de låter, särskilt inte om knatorn spelar. Palmsång känns faktiskt ganska spännande.

Försmalingen är inte så dumt heller, särskilt för några av oss mer korpulenta i Svenska krykan. Och både krykaffe och krykkaffe förekommer, hälsosamt och stödjande.

Ibland har det kommit post till Försmalingspedagogen! Och det har hänt att kyrkohärden fått brev och det har både kommunisten och kommunistern. Exemplen kan naturligtvis mångfaldigas. Många pärster har erfarenhet av udda stavning. Vi som finns med i bedgravning, viggsel och dopp. Och det har hänt att man trott att vi lägger bröd på paté....

Kyrkliga stavfel

Alla vet nog inte att man hos Wikipedia kan hitta listor över vanliga stavfel. Vi som jobbar i frösamlingen vet att det är lätt hänt. (Vi predikar ju ibland över den fyrahanda sädesåkern eller över liknelsen med det minsta av alla frön.) Salmer vet jag knappast hur de låter, särskilt inte om knatorn spelar. Palmsång känns däemot ganska spännande.

Försmalingen är inte så dumt heller, särskilt för några av oss mer korpulenta i Svenska krykan. Och både krykaffe och krykkaffe förekommer, hälsosamt och stödjande. 

Ibland har det kommit post till Försmalingspedagogen! Och det har hänt att kyrkohärden fått brev och det har både kommunisten och kommunistern. Exemplen kan naturligtvis mångfaldigas. Många pärster har erfarenhet av udda stavning. Vi som finns med i begarvning, viggsel och dopp. Och det har hänt att man trott att vi lägger bröd på paté....

Att stava rätt är större

Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större, sa Thomas Thorild. Devisen är känd från Uppsala Universitet. Ofta har jag tänkt att den satsen kunde gälla så sekundsnabba medier som blogg, webb och nät. Själv måste jag erkänna att jag då mer funderar över hur min stavning lyckas. Att stava fritt är måhända stort men för läsförståelsen och kommunikationen är det av ännu större betydelse att stava rätt.

Inte tänker jag på det som kritik mot andra utan med en udd mot mitt eget sätt att knacka ner ord snabbare än jag hinner stava. Och slarvar jag med kontrollen kan det bli hur som helst när som helst...

Trots kontroller tycks felen förmeras. Det är som om bokstäverna lever ett eget liv. Förmodligen har jag drabbats av ett felstavningsvirus, ett kroniskt sådant. At stuva frit er strot att steva rått er störare, eller något sådant...

Andra bloggar om: Stavning, Thorild, Blogg

Det finländska samtalet ålar bort i gräset

Korta blogginlägg som man kan läsa snabbt är att föredra framför långa utläggninar och resonemang. Sålunda konstaterar jag att trivialiseringstendensen och snuttefieringen vinner mark. Bloggmark.

Men viljan att debattera lever stark - särskilt i Finland. Kolla bara Kyrkpressens bloggar. Se till exempel stillsams lilla inägg om tro och vetande som med 34 kommentarer blev till ett radband av inlägg...

Där märker man att kommentarkedjan slingrar sig åt alla möjliga håll. Och de mest kreativa utvikningar är möjliga. Vi får nog tänka om vad gäller ett samtals upplägg. Normalt lyssnar man på den som säger något och därefter ger man sina egna reaktioner, skäl och argument. Men hänger man inte med och på (typ) ålar det finländska samtalet bort i gräset och hamnar någon helt annan stans. Precis som i Sverige. Läs, begrunda och.... förundras!

Lita inte på myndigheterna!

Lita inte på myndigheterna. De bara ljuger! Myndighetskatalogen i huvudet börjar mata fram. Vilka myndigheter kan det handla om som far med osanning och bedrar folket?

Men Rösterna kommer från Lhasa och är fyllda av gråt och stor upprördhet. Unga munkar i Lhasa i Tibet avbryter regimens uppvisning av ett Tibet där ordning råder. The Guardian har en videofilm av händelsen. Och hos Yahoo kan man hitta AP:s korrespondent som berättar om hur det hela gick till. Och i Sveriges Radio rapporterar Nils Horner om PR-tricket som gick fel.

Ännu en händelse från Lhasa i Tibet att lägga på minnet inför Olympiaden...

Vår egen triumfbåge över en påskseger

Alltför många tror att religion

är stupiditet och dumhet

och inbillar sig att just de

genom sin religionslöshet

och genom sin brist på tro

är på väg mot ett högre stadium

De lämnar religion, tro och Bibel

bakom sig för att de vill vara moderna

Som om religion och tro står emot allt insiktsfullt

allt medvetet och modernt

som om religion och tro förhindrar

byggandet av ett gott

och välfungerande samhälle

Om sådant skriver Peder Thalén i

sin understreckare i Svenska dagbladet

Men hur vetenskapen och den

profana humanismen kunna ersätta

och fylla den roll som religion och tro spelat?

På den frågan har de inga bra svar

Det är som om de ville att grammatiken

skulle ersätta poesin

Förlusten av den kristna tron belastar

människor oerhört hårt

de får bära sina felsteg själva

Tyngden av sjukdom, lidande och död

hamnar på den enskildes axlar

Ingen Gud går lidandesvandringen före dem

ingen gör dem sällskap som innesluter deras smärta

ingen gör väg genom övergivenhet, mörker och död

Påskens morgon gryr

Det vi trodde var nederlag och förlust

visar sig vara något helt annat

En triumfens båge

slås över avgrunden

Ur påskdagens predikan på ordrik

Profan humanism ifrågasatt

Den sekulära och profana humanismen, eller den religiösa ersättningshumanismen, diskuteras idag i Svenska Dagbladets understreckare av Peder Thalén. Också den humanismen utgår från förutfattade meningar om religionens betydelse och värde.

Thalén presenterar den kanadensiske kulturfilosofen Charles Taylors bok A Secular Age (läs recensionen i New York Times) . Taylor menar att redan på 1600-talet påbörjas den förändring som bereder plats för alternativa förhållningssätt. När det kristna livsmönstret förlorar sin självklara roll som ett annat perspektiv möjliggörs och dör frågor av typen Tror du på Gud verkar naturliga. Bland de gångbara alternativen finns den sekulära humanismen där målen för människans livssträvan definieras i helt inomvärldsliga termer.

Thalén drar med Taylor slutsatsen att man längre kan upprätthålla övertygelsen att religionen förtvinar i och med att den vetenskapliga världsbilden utvecklas. Religiös livsåskådning står inte i motsats till utveckling eller ett tekniskt utvecklat samhälle! Många exempel finns. Den som besökt Japan kan konstatera att shintoism och buddism inte hindrar ett tekniskt mycket avancerat och utvecklat samhälle.

Också den humanism som trott sig vara den sekulära och förnuftsmässiga kronan på utvecklingen får finna sig i att bli ifrågasatt. Den är inte det slutgiltiga svaret. Utan även den fungerar som en frigörelsefas från en viss historisk utformning av religionen. Religionen som så länge förkastats som världsbild och livsåskådning ifrågasätts nu inte ensam utan får sällskap av den profana humanismen. Ingen kan i det pluralistiska samhället i längden stå på sidlinjen och kritisera andra för deras insatser. Snart nog drabbar ifrågasättandet och kritiken även den egna ståndpunkten.

Den kristna tron kan genom sin historiska förmåga att anpassa sig och dra lärdom av vetenskap och filosofi gå en renässans till mötes. Åtminstone finns det en andlighetens återkomst som i vår del av världen också skulle kunna betyda ett uppsving för kyrka och tro. Religiös förändring bör man hellre se cykliskt och helst inte linjärt. Det handlar om expansion och tillbakagång. Religionssociologer som David Martin har i sin kritik av sekulariseringsteorier också visat att det inte finns någon linjär moderniseringsprocess där religionen efterhand trängs ut och bort. (David Martin har också skrivit om pingströrelser i Latinamerika.)

Som av en händelse kommenterar i samma tidning Astrid Söderbergh Widding i sin tv-recension ett program, Trons Europa, där religionen (kristendomen) i Europa skildrats, mer inifrån tron än kritiskt distanserat, av Vagn Olsen. Recensentens slutsats är att religion åtminstone står för en kollektiv och gemensam praktik och inte för en enskild privat angelägenhet. Vilket menar hon är något helt annat än tv-soffans solitära utsiktspunkt!

Thalén återger Taylors kritik av den profana humanismen som, menar han, inte kan göra rättvisa åt de andliga erfarenheter människor faktiskt gör och har till och med under mycket ogynnsamma förhållanden. Och visst härbärgerar den kristna tron så här i påskens tid några av de stora frågorna, som den gång på gång återvänder till: lidande, död och ett levande hopp!

Andra bloggar om: Peder Thalén, Charles Taylor, Vagn Olsen, Profan humanism, Religion, Kristen tro