Idag botar Jesus en långtidssjuk man
Han säger bara några ord
och hälsan återvänder

Behövs det inte mer?
Räcker det med ett par ord?
Och så är 38 års lidande borta?
Jesus frågar mannen vid fårdammen Betesda:
Vill du bli frisk?
Han svarar inte på frågan
utan berättar snarare varför
han fortfarande är sjuk, han har inte
hunnit ner i det svallande vattnet när
dess undergörande effekt vällde fram
Men Jesus såg honom
Log han, tårades ögonen
såg han på Jesus med en fånges blick?
På Jesu uppdrag reser han sig upp
och vandrar sakta ut ur evangeliet…

Visst vill han bli frisk, tänker vi
En sådan egendomlig fråga
Vad kan ligga bakom den?
Vilken viktig erfarenhet
gömmer sig i den märkliga frågan?

Kan man verkligen bara resa sig
och lämna 38 års sjukdom bakom sig?
Efter en så lång sjukdom anpassar man sig,
vet inte längre av något annat
man blir ett med sin sjukdom, får sin
identitet genom den
(Här en länk till berättelsen
om hur min njursjukdom åtgärdades
genom en njurtransplantation -
http://www.yes2life.net/berattelser_esj.shtml)
En och annan kämpar emot,
ibland på de egendomligaste sätt
En man jag träffade när vi dialyserade
varnade mig: akta dig, på det där stället
lakas man ut som en sill…

Ibland kan sjukdom ge fördelar,
man kan slippa krav man annars tvingas hantera
Själv blev jag nästan oförmögen att
bre en smörgås eller bädda en säng
Sjukdomen ger trots lidande och obehag
något positivt: andras uppmärksamhet,
värme, medkänsla och uppställning!
Var mannen beredd att ge upp sådant?
Därför frågan: vill Du bli frisk?

Man är ju inte bara sjuk i kroppen
utan också sjuk i huvudet:
i känsla, upplevelse och psyke

Minns Israels barn som hade det
så svårt i Egypten under förtrycket
men vägd mot den ovissa framtiden
fanns osäkerhet om vad friheten kunde innebära

Och vandringen mot det förlovade landet är inte lätt
– människor i utkanten hinner ångra sig
Somliga sa: Om vi bara hade kött att äta!
Minns ni fisken vi åt i Egypten,
så mycket vi ville! Och gurkor
och meloner, purjolök och rödlök och vitlök.
Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. (4 Mos 11:4-5)
Släpp mitt folk, hade Moses sagt
När de flytt och kommit undan förföljarna
ville de då verkligen bli fria,
ta sin frihet med alla konsekvenser på gott och ont?
Fångenskapen gäller hela människan
Man är inte fängslad uteslutande till kroppen
utan blir också fånge genom sättet att tänka
Släpp mitt folk! Vill Ni bli fria?

För den som blir fri eller frisk
blir inte allt i livet omedelbart enkelt
Kom ihåg att vare sig Ryssland,
Polen eller Sydafrika har haft
någon lätt resa mot frihet och demokrati
Lika lite är befrielsen från sjukdom enkel, inte heller
är den svaret på människans alla stora frågor och problem
Livet som sjuk kanske var bekvämare än livet som frisk
när kraven och förväntningarna tränger sig på
…vill du bli frisk?

Jesus botar på sabbaten
vilket leder till ett uppträde
och en ny konfrontation
Hur ska man vara funtad
för att bli upprörd över att
någon blir frisk – men på fel sätt?
Varför blir man så ilsken på att
den friske mannen tar sin bädd
och bär iväg den även om
det står i strid med sabbatsbudet
Felfinnarkritikerna är snabba: Det är sabbat,
du får inte bära på din bädd!

Är det verkligen viktigare att
något görs på rätt sätt än att det blir bra?
Enligt Johannes 5 kapitel anser
Jesu motståndare att hälsan
får underordna sig sabbatsbudet
Konflikten upphör inte utan följer oss,
vi möter den alla: lagens bokstav
ställs mot dess andemening
det formella gentemot det pragmatiska
och vi känner striden om medel och mål
vad är rätt att göra för att uppnå det man vill?
Här ställdes Guds lag i vägen för
mannens steg bort från sin sjukdom

Vill Du bli frisk-frågan, vem riktas den till?
Jesus hinner inte bota alla och erbjuder inte alla
frihet från sjukdom även om där finns
ett generellt anspråk på att Gud förmår allt, att Kristus kan
Gud skyddar inte alltid sina efterföljare,
de kläds inte i universell
skyddsutrustning eller stålmansdräkt
De troende är som alla andra
utelämnade åt sjukdom och död
Vi lever under samma villkor som
alla Guds skapade varelser
Men - den som blir sjuk och den som dör
vilar enligt vår tro tryggt i Guds hand!

Gåvan att bota sjukdomar förvaltas
idag mestadels på sjukhus,
av samtalande terapeuter och psykologer
och försiktigt och blygsamt även av oss

Vi i vår församling ber i förbönsgudstjänster
för sjuka och behövande och smörjer med olja
Vi ber att vår Herre Jesus Kristus
med sin kraft skall genomströmma människor
och stärka dem till ande, kropp och själ
Och vi tecknar korsets tecken på deras pannor
Vi talar med varandra och försöker
stärka det friska

Nog hör vi talas om spektakulära förkunnare
som med sina miljonshower far världen runt
losskopplade från församlingens regelbundna
tillbedjan och samtal med Gud
De utnyttjar människors svaghet
och exploaterar deras längtan efter hälsa och liv
De får alltför ofta stå oemotsagda
Dessa hälsans riddare putsar sina rustningar
älskar strålkastarnas sken och struntar i dagens text
om att i pelargångarna låg det en mängd sjuka,
blinda, lama och lytta
Något masstillfrisknande erbjöds inte

Jesus såg en man som låg där:
Vill Du bli frisk?
Jesus bjuder någon att resa sig upp
att ta sin bädd och gå
erbjuder någon att öppna sina ögon för att se
befaller någon att höra med döva öron
Så tänds hoppet hos de många om att
denna tidens onda inte ska stå som slutgiltig segrare
Den förtryckte, den sjuke hoppas
Exemplet vid Betsda och andra händelser
vaslöjar att något annat än det som härskat i 38 år
eller styrt ett helt liv är möjligt

Jesus sjukdomens makt någon gång
Ibland låter han läkedom och hälsa ta över
Vår tid, så energisk i sin dyrkan av hälsa
borde omsluta de under Jesus gör i evangelierna
Men istället avvisas Guds ingripande
Kanske därför att så många kristna dumdristigt
hävdat Gudsingripandet som den enda vägen
att bli frisk, och helbrägdagjord
Därför har de förnekat kunnande och vetenskap

Tron blir i den tappningen förnuftsstridig
ställs i motsats till vårt mänskliga vetande
Vi måste göra allt vi kan för hälsa och läkedom
vi kan inte förneka den Guds gåva
som heter förnuft, erfarenhet och kunskap
Mannen vid dammen kunde vara Du och jag
Vi är bundna var och en på sitt sätt
av sjukdom, av handikappande vanor
fängslade av tänkesätt och idéer
Så vill Du bli frisk? Vill du bli fri?
Ditt svar riktar Du till Jesus som hör och ser…

Men glöm inte - Jesus bjuder
också in oss i lidandet
att gå den svåra vägen

Du ur nöd och plåga
ser på oss och frågar
Säg mig vill Du vara
med mig också där

Ja jag vill. Där du är
finns det ljus och mening
där är varje mänska
älskad och förstådd (Sv Ps 25:4-5)
/predikan i Olaus Petri kyrka/

Låt oss införa en ny dag i kalendariet. Skvallersöndagen. Här några tankar till predikoförberedelsen. Glädje är något vi i kyrkan är duktiga på. I många organisationer avundas man oss i Svenska kyrkan vår förmåga att ordna högtid och hålla fest. Vi kan ta tillvara livet och dess många glädjeämnen. Vi kan dela glädjen och fördubbla den – och därför delar vi frikostigt med oss av det vi fått höra och se.

Grundbulten i en missionerande tro är att föra något vidare. Så vi lärde oss att sprida ut saker och ting – effektivt och ihärdigt. Men med tanke på dagens ämne det blev det vi sände vidare inget vidare. Tekniken blev viktig på ett annat sätt än apostlarna tänkt. Ett riktigt rykte, ett saftigt stycke skvaller som tål att spridas, det väcker glädje, sann glädje, skadeglädje. Har Du inte hört att…Säg det inte till någon – men jag måste få berätta vad jag fick höra häromdagen.

Varav består ett rykte, vad är ett skvaller? Mest är det ord med stor yta och starkt sken. Någon gång kan ryktet ha släktskap med verkligheten – men för att en berättelse skall fungera måste den ges dramaturgisk utmejsling. Alltså – bort med tråkiga sysslor som faktakontroll och källmaterial. Här gäller det kreativ konst. Vem orkar med långa sammanhang? Vi frontförkortar och sammanfattar: eftersom det var så där du vet, så fick han…

Skvaller pyntas gärna med tydliga åsikter. Man ska förstå att så där som de är på det förskräckliga stället, så ska man inte vara eller göra eller tänka eller bete sig!

Ta avstånd, tyck illa vara. Ibland blir det bara utsmyckningen kvar, och det räcker gott att meddela att någon person eller församling är på ett sätt man inte borde vara och att det är förskräckligt.

Rykten och små historier överräcks på olika sätt. Privat och hemligt. Offentligt och som avslöjande. Ofta utformas skvallret som en nätt stafettpinne med förbehåll att den ska bevaras i förtroende och inte gå vidare, alltid lockande och avsett att lämna vidare.

Rykten och skvaller är som rök och dimma i vars närhet det blir extra svårt att se tydligt och klart. Man kan inte ens upptäcka skandalerna för all andlig smog som lagt sig över nejden. Och då måste vän av ordning ju bara protestera. Ryktena får alltså inte bli så många att de hindrar vår väsentliga uppgift att veta sånt om andra som de själva helst vill glömma.

Under höga valv heter ungdomskören OPQ: s nya CD. Den innehåller mestadels sakral musik eftersom kören i första hand är en gudstjänstkör.

Självfallet konserterar denna duktiga kör också. Allt annat vore slöseri med förmågor och resurser. Ibland fnyser någon åt att Svenska kyrkan ägnar så mycket tid åt musik. De som gör så kan knappast ha besökt söndagskvällens konsert i Olaus Petri kyrka. Den var oförglömlig. Repertoaren var skivans.

Kören var suverän i modulation, frasering och klang. Organisten och körledaren Ulf Samuelsson ledde distinkt och med sprudlande musikalitet. Strålande. Jag önskar att fler skulle få upptäcka vad denna unga kör förmår. Vilken tillgång den är för Svenska kyrkan, för Olaus Petri församling!

Min far, snart 90 år ung, besökte Örebro just denna helg och hade möjlighet att sitta med på konserten. Han skakade på huvudet efter snart sagt varje körsång... Och med gotländsk ordrikedom sa han: Fantastiskt Vicken klang! Va di ä duktige! Han borde veta som musikälskare och kritisk körsångare under större delen av sitt liv.

Den som tror att kyrkomusik utövas i ett begränsat och isolerat sammanhang glömmer att musiken har lång historia med starka rötter i rit och gudstjänst. Merparten av den klassiska musiken är sakral och har tjänat kyrkans gudstjänst. Den musiken är portförbjuden i de flesta radiosammanhang – bortsett från några enstaka klassiska musikprogram. Det uppväxande släktet luras därmed på sitt kulturarv. Vår generation ska inte vara den som slänger ut kyrkomusiken och stryper en av de mest framgångsrika verksamhetsgrenarna i kyrkan!

Nog är det märkligt att åsikten ständigt återkommer att gospel är den bästa av kyrkomusikens grenar. Gospel kan vara häftig, medryckande och rytmiskt slående. De församlingar som har skickliga gospelkörer kan få enorm draghjälp i kontakten med unga. De som är duktiga på gospelmusik ska naturligtvis utöva den. Men tanken att alla ska ägna sig åt den är egendomlig. Erfarenheten i OPQ visar att andra musikstilar kan vara mycket inspirerande.

De som fnyser tänker att samhället får ta hand om musikens framtid. Där finns inte tillräckligt med resurser för att hålla musiken som folkrörelse igång. Det bygger i stort på frivilligt engagemang. Och hur blir det om de sakrala verken, också de stora passionerna och oratorierna, förvisas från kyrkorummet för att mest uppföras i sekulära konserthus? De är ju skapade för kyrkorummet med dess akustik och symbolik.

Några tänker möjligen att kyrkomusiken kan man lika gärna vara utan. Vad vore musiklivet i Sverige om inte kyrka och frikyrka år efter år uppmuntrade och tränade unga människor i sång och musik? Tänk om kyrkor och samfund inte satsade på professionella musiker och om gudstjänstmusiken mest blev korta refränger med teologiskt magra slagord. Öken!

Några församlingar kämpar envist och uthålligt för att kyrkomusiken skall få ljuda i kyrkorummet. Måtte de bli ännu fler. Även denna söndagskväll i Olaus Petri blir det uppenbart. Då och där i kyrkans rum förstår man på hur många plan och hur djupt musik och text samspelar med krucifix, med valv, ljus och altaren.

Allt verkade hur fredligt som helst.
Det idylliska draget var påtaglig. Att något var fel
insåg man efter lite nämare kontakter. Det var något
sjukt i svang. Något förgiftade samvaron.

Smittan spred sig hastigt. Hade det gällt en kroppslig
farsot hade en smittskyddsläkare kunnat ge råd om hur man
bäst skulle skydda sig. Men mot de sladdrande tungornas
drypande elakheter fanns knappt något skydd.

Har du hört att...började samtalen med löfte om stora
hemligheter. Vet du att...fortsatte skvallret som breddes
på tumstjockt.

Denna gång blev en ung präst offret. Hans första fel var
att han fortfarande hade kvar sin ungdom.

Han var inte världens mest slipade diplomat. Tvärtom kunde
man ofta komma på honom med att säga precis vad han tänkte.
Det var hans andra fel.

Han var dessutom påhittig och hade ett brett kontaktnät
utanför det kyrkliga etablissemanget. Det var hans tredje
fel.

Fjärde felet var att han hade svårt att uppskatta
organiserad välgörenhet som han ansåg fungerade mer för
hjälparna än för de behövande.

Skall han vara i den här kyrkan tänker inte vi stanna kvar,
sa personer som åldersmässigt sedan länge uppfattats som
vuxna. De sökte sig till andra kyrkor.

Prästens konfirmander hade förstört de nya tapeterna på
lägergården, det visste alla. Vad de inte visste var att
han aldrig haft konfirmander på den gården.

Syndabocken fick bära allt negativt. Det var bara en
tidsfråga innan ryktesspridningen skulle krossa honom. Den
unge prästen skulle ut i öknen.

Då hände något som stängde flödet av illasinnade babbel.
Någon talade verkligt väl om prästen och hans arbete. Det
fungerade som när orden "Tig, var stilla" kväste stormen.
Hut gick hem. Äntligen.

Ett kåseri skrivet för mer än 15 år sedan...

Födelsedagsvisa

När någon fyller år, då värmer kanhända slutet av denna visa:

Därefter, därefter då är det allra bäst
då vördnadsvärd blir man, bemärkt och år har flest
Sen lugnar man sig, äter mer och njuter, är ej flink
och inser att ens visdom fyller mången hink

En åldring, så ådrad han påtar sig en väst
i kyliga dagar – gör vin med hjälp av jäst
Han sitter vid sin öppna spis och tänker på allt stort
allt lärt och bra han skrivit, sagt och fordom gjort

Så blygsam och ödmjuk är vännen just idag
som haver sin stora och fina högtidsdag
Åt denne nu en hyllning, stort beröm och minnesord
vår jubilar får fin fanfar, får högtidsord

Smått chockad, vår vän kär, det märker vi alltfort
vill slippa få höra allt sällsport stort han gjort
Men klart att han får höra att vi honom håller av
och tacksamt gläds i Herren, tryggt på nådens hav!

Går hjälpligt att sjunga till melodi: Den våren, den våren...

Han och honom kan t.ex. bytas mot hon och henne

Svenska kyrkan i Berlin fick betyda mycket för många under 2:a världskriget, det är allmänt känt. I en flyhänt skriven bok berättar historikern Johan Perwe om sin morfars betydelsefulla arbete som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen mellan 1942 och 1944.

Företrädaren, kyrkoherde Birger Forell, har arbetat länge i församlingen. Han har ett vittförgrenat nätverk som inbegriper Bekännelsekyrkan. Där förenas de som inte vill ställa kyrkan i nazismens och regimens tjänst. Bland Forells kontakter och vänner märks till exempel Martin Niemöller, Otto Dibelius och Gerhard Jacobi. Även Dietrich Bonhoeffer tillhör dem som finns med.

Birger Forell hjälper människor som behöver gömmas och fly. Han öppnar sitt hem för hemliga sammankomster. Och som legationspastor kan han via kurirpost fungera som länk till omvärlden. Han sprider viktiga informationer både till UD, kyrkliga ledare och till andra länder. Ärkebiskop Eidem tillhör dem som ständigt hålls uppdaterad, men informationen når även England via biskopen i Chichester, George Bell. Till slut blir det omöjligt för Forell att fortsätta.

Erik Perwe rekryteras med tanke på att verksamheten måste fortsätta. Redan från första början flockas människor som behöver mat, pengar, bostad. Många vars släktingar försvunnit till lägren vänder sig till den nye kyrkoherden med vädjan om hjälp. Bombprästen handlar om Erik Perwe och hans familj och om den hemliga stödverksamhet som växer till en storslagen insats.

Historien om det som skedde med hjälp av den Svenska församlingens personal i Berlin är en dramatisk berättelse om stark övertygelse och personligt mod. Inte bara Erik Perwe utan många andra gör beundransvärda insatser under stor fara. Faran representeras inte bara av nazismen utan även av de ständiga flygbombningarna som efterhand ödelägger hela grannskapet.

I Bombprästen ges en ny inblick i nazismens fasansfulla och djävulska mönster. Det är en bok om nöd och fruktan, död och förtvivlan – men framför allt handlar den om hjältemod och hopp, tro och solidaritet.

Utdrag ur min recension publicerad i Ansvar - Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2006.
Johan Perwe: Bombprästen. Erik Perwe på uppdrag i Berlin under andra världskriget. Carlsson 2006. 386 s.

Andra bloggar om: Perwe, Berlin, Eidem, Ärkebiskop, Nazismen, Bombprästen

Skolavslutningar i kyrkan vållar debatt – igen! Nu för att biskop Ragnar Persenius i DN den 11 januari hävdat att vi inte kan ha kvar skolavslutningarna i kyrkan ”utan att göra våld på oss själva som kyrka eller ett okänt antal elever och lärare”.

Biskopen har rätt i att vi snart är där. Men traditionen har oanad styrka. I Sverige tillhör mer än 70% av barn och föräldrar Svenska kyrkan. Att de kan ha ett intresse av att någon gång få en positiv koppling mellan skola och kyrka är viktigt och borde hållas för lika rimligt som minoritetens olust inför sådana besök.

Dilemmat löses antingen genom att man informerar om att präst medverkar som kan säga något kristet konfessionellt och då erbjuds minoriteten att utebli. Eller alternativt, majoriteten avstår från skolavslutningen i kyrkan av respekt för minoritetens övertygelser. Hur man än gör känner någon sig drabbad.

På de flesta platser har det trots allt fungerat väl. Med respekt för olika övertygelse har präster utifrån trons perspektiv kunnat tala om många viktiga saker. Jag önskar inte en tigande kyrka där präster inte får fullgöra sitt uppdrag. Hotbilden motståndarna till skolavslutningar i kyrkan målar upp är en där präster under avslutningarna religiöst ensidigt påverkar barn, föräldrar och lärare och därför också kränker andra övertygelser eller religioner.

Flera anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen (DO) tar upp just religiösa inslag som präster stått för. Om prästerna blir trevlighetskrumelurer som i allmänna ordalag lovordar vintern eller sommaren kan motståndarna kanske uthärda dem. Men helst skulle prästerna hålla sig borta. Även KD:s kommunalråd i Örebro, Lennart Bondesson, tycker att det är onödigt att präster och predikanter deltar i avslutningar i kyrkan. Det är då kyrkan tvingas göra våld på sig själv. Präster tvingas tiga i församlingen! Och man undrar varför skolan då alls vill vara gäst i en kyrka man vill skall hålla käft?

Hitintills har det varit gratis. Och många skolor behöver kyrkobyggnaden som rymligare aula. Att rummet inte är neutralt tycks man ha förbisett. Kyrkobyggnaden tiger inte. Stenarna ropar! Överallt finns den predikande religiösa konsten och framför allt krucifix med den korsfäste Kristus i alla möjliga storlekar.

Ska man få någon förståelse alls för tro och livsåskådning så måste man ju se den i sitt sammanhang och i praktiken. För kristendomens del handlar det om bland annat om gudstjänst och rit. Skulle den försiktiga lilla religionsrest som inryms i skolavslutningarna också den bli till en stötesten – vad gör vi då? Då får vi som biskop Persenius hävdar sluta ha skolavslutningar i kyrkan. Men sorgligt är det.

DO framhåller i sina standardbrev: det är viktigt att hålla isär skolundervisning och religionsutövning. Vad är det för syn på religion? Ska den enbart mötas som teori eller museiobjekt? Tänk om fotbollen skulle behandlas likadant. Betraktas som objekt på museum. Hur mycket förstår man genom att låta en fotbollsspelare komma till skolan för att teoretiskt tala om spelet? Vill man förstå fotboll måste man gå på matcher och allra helst spela själv. I det avseendet är fotboll och religion lika!

Utbreder sig en så räddhågad och förlegad syn på religion tvingas kyrkan inte bara säga nej till skolavslutningar. Då måste kyrkan kräva tillbaka skoltid för att själv ta ansvar för religionsundervisningen! Religion och tro måste studeras i funktion, inte bara som bokstav. Rädslan för religion och tro måste vi under alla omständigheter börja ta på allvar och göra något åt.
/debattinlägg publicerat i Nerikes Allehanda 2007-01-15/

Peter Lundborg, numera domprost i Linköping skrev boken Var är församlingen (Verbum) inför präst- och diakonmötet 2005 i Växjö stift. I den behandlar han hur församlingen uppfattats genom historien och särskilt i Svenska kyrkan.

I boken avhandlas också beslutsordningar och demokrati i Svenska kyrkan. Boken avslutas med följande aktuella fanfar:
Om demokratin i församlingen skall ha någon som helst relevans måste den präglas av ett mer deltagande demokratiskt system, där församlingen själv tar ett eget ansvar för nomineringarna till de beslutande organen. Den demokratiska processen i församlingen skall vara grunden för samtliga val till kyrkliga beslutsorgan på alla nivåer. Det är den enda organisationsmodell som står i överensstämmelse med församlingens identitet och vår kyrkas bekännelseskrifter. Demokratin i Svenska kyrkan måste förankras i den lokala gudstjänstgemenskapen. Så blir församlingen Svenska kyrkans primära enhet.

Peter Lundborg tar ställning för att gudstjänsten i församlingen är utgångspunkten även i en kyrkas beslutsorganisation. Om de beslutande organen i samfällighet, i stifts- och rikskyrka kopplas loss från församlingslivet i övrigt och särskilt från gudstjänsten så uppstår en inre klyfta. Och om relationen till den kyrka man är satt att representera, företräda och besluta i inte uttrycks i en levande delaktighet så ökar möjligheten till inre splittring, till motsättning och konflikt.

För det är ingen god ordning om beslutsfattandet blir en verksamhet bland andra i kyrkan. Kritiskt blir det om det är den huvudsakliga punkt där man regelbundet och aktivt möter och deltar i församlingens och Svenska kyrkans liv. Då finns risken att andra tillhörigheter blir mera normgivande och styrande, att andra ideologier och åskådningar betraktas som viktigare när man leder kyrkan än det kyrkan själv är i sitt centrum. Det kyrkan är kan uttryckas med följande ord ut liturgin: Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Författaren Lundborg erinrar sina läsare om de kännetecken Martin Luther anger för en församling i skriften Om koncilierna och kyrkan. De sju kännetecknen är: Guds ord, dopet, nattvarden, syndernas förlåtelse, ämbetet, bön och lovsång och ett liv präglat av korset och Kristi lidande. Peter Lundborg kommenterar att dessa kännetecken inte är uppgifter som skall utföras utan ska ses som beskrivningar av ”relationen i organismen, Kristi kropp”.

Alla vi som på olika sätt arbetar i och företräder en församling i Svenska kyrkan, eller representerar kyrkan på andra nivåer, behöver tänka över vilket vårt förhållande är till dessa kännetecken. Särskilt viktigt är det när vi som anställda och aktiva församlingsmedlemmar mer och mer blir ett slags utförare av tjänster. Att få tillhöra och leva i de heligas samfund, Kristi kropp, en gemenskap där Ordet förkunnas och sakramenten förvaltas - är inte en plikt utan ett privilegium!

Organdonation - mitt i lördagsrusningen. Den Internationella donationsdagen uppmärksammas ofta i radio, tv och i dagstidningarna. På vissa apotek kan man då koppla upp sig via dator för att anmäla sig till donationsregistret. Vilket bra initiativ!

Det har hänt att Njursjukas förening står med en utställningsskärm och delar ut broschyrer för att få fler att tänka efter. En speciell lördag hade vi parkerat oss inne på det stora varuhuset. Många susade förbi och ägnade inte en tanke åt vårt material. Samma dag var det insamling till Världens barn så de som ville in och handla hade kanske redan stannat upp några gånger.

Det är bara att inse att när man ber om människors tid och uppmärksamhet så får man också acceptera att inte alla tycker sig ha tid. Den som är uthållig kan lyckas – så förhoppningsvis har alla jäktade inte har fullt så bråttom nästa gång.

Några personer fräste lite eller muttrade något smått ilsket när de kände sig störda. Jag förstår dem. Trängsel råder på gator och torg. Organisationerna, affärerna och andra med budskap trampar på varandra för att få ut sina paroller. Det kan bli för närgånget. Någon kräver min uppmärksamhet, vill ha min tid. Och det just nu när limpan ska inhandlas och strumpor köpas! Och vi som stod där för att öka donatorernas skara nuddade vid frestelsen att väsa något mindre trevligt tillbaka. Men frestelser ville vi inte inledas i. Istället för att bli irriterade över några stackars stressade människors humör kunde vi glädja oss åt alla de många som nyfikna stannade upp.

Många som hejdade sig lyste upp när de insåg vad vi ville. Särskilt intressant blev det när några i förbifarten ropade: vi har redan gett! En och annan levande donator finns ju förvisso, men så många? De såg oss med broschyrer i nävarna och gissade att här håller man på med ännu en insamling av något slag. Bäst att inte låta sig fångas in. Så man ropade: vi har redan gett! För den som vill att människor ska vara beredda att donera sina organ är tillropet i vilket fall som ett tecken på människors stora generositet.

Många små samtal blev guld värda. Det är uppmuntrande att höra människor som tänkt igenom hur de vill ha det med sina organ den dag när de inte själva längre behöver dem. Flera hade också insett att de anhöriga behöver veta hur man vill ha det.

Många fler personer än vi kunde tro hade redan anmält sig till donationsregistret. Det gjorde jag så snart man kunde anmäla sig, sa någon. En annan hade läst en artikel i en tidning och blivit så inspirerad att hon letat fram nätadressen till Socialstyrelsens hemsida och anmält sig: http://www.socialstyrelsen.se/ . Väl är inne på Socialstyrelsens hemsida fanns en länk - ”donation av organ och vävnader” – som ledde rätt.

Det blev längre samtal med dem som själva hade anhöriga som frågan om transplantation började bli aktuellt för. Hur går det till? Vilka organ kan man använda? Där rådde ingen tvekan alls – visst var de anmälda. Att lyfta fram frågan om organdonation är en viktig uppgift. Och det har jag gjort nu!

Den organiserade ekumeniken – samarbetet mellan kyrkor och samfund som ytterst syftar till kristen enhet – borde sedan länge ha gjort upp om hur man ser på möjligheten att anställa varandras medlemmar de kristna kyrkorna emellan. Den frågan har avsevärd ekumenisk tyngd eftersom det kan fungera som ett hoppets tecken och därtill bidra till att skapa ömsesidig förståelse.

Att samfunden har speciella regler för vigningstjänsterna och för vissa andra nyckeltjänster är självklart. De vigda och ordinerade är ju kallade till uppgiften att på ett särskilt sätt tjäna och värna sin kyrkas tro och tradition. Vad gäller de många övriga uppgifterna i våra samfund vore det önskvärt med en deklarerad öppenhet så att även andra kyrkors medlemmar kan ställa sina gåvor till förfogande.

Hur ser det ut i praktiken? Svenska kyrkan har för sin del ett krav på medlemskap för anställning i Svenska kyrkan men med möjlighet till undantag om man har särskilda skäl.

Det avgörande i Svenska kyrkan är vad kyrkoordning stadgar. I 34 kap och 7 § finns en regel där det krävs medlemskap i Svenska kyrkan för anställning. Men det finns en undantagsbestämmelse: vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket (om att den som tillhör Svenska kyrkan är behörig att anställas) när det finns särskilda skäl.

Ett sådant skäl skulle kunna vara att man tillhör ett annat samfund men är beredd att ställa sina förmågor till förfogande som anställd i Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att personen har en kompetens som Svenska kyrkan önskar få del av. Ytterligare andra skäl kan hänga samman med den enskilda personens fallenhet och läggning.

Idag är det inte givet att man får möjlighet att anställas i Svenska kyrkan som tillhörig en annan kyrka eller samfund som man samverkar med i de ekumeniska sammanhangen, till exempel i Sveriges kristna råd. Men de som önskar har möjlighet att göra undantag från huvudregeln. Det handlar då om att man måste motivera sitt beslut. Principen om ekumenisk öppenhet borde vara så viktig att den inte behandlas som en undantagsregel.

Särskilt svårt blir det för medlemmar i samfund som inte tillåter dubbel kyrkotillhörighet.

Hur reglerna ser ut i andra kyrkor och samfund känner jag inte till i detalj. Men jag föreställer mig att man också där först och främst önskar ett medlemskap i det egna samfundet.

Det är av stor vikt att man ekumeniskt deklarerar en ömsesidig beredskap att även kunna anställa andra kyrkors medlemmar. Detta kan ses som ett steg på vägen, som ett uttryck för den gemensamma strävan efter kristen enhet.

Sveriges kristna råd är den samarbetsorganisation där man måste ta på sig uppgiften att verka för att medlemskyrkorna praktiserar den rimliga ekumeniska öppenheten: att anställa varandras medlemmar.

En blogg ger goda möjligheter att låna material av andra. Jag vill inte undahålla beskedet från Kyrkornas världsråds generalsekreterare Samuel Kobia med anledning av Saddam Husseins avrättning.

Han bad God to grant the nation of Iraq "the mercy, justice and compassion that it has long been denied" and "an end to fear and death that marked Saddam Hussein’s rule and that continue now".

"We pray that those who hold power in Iraq now and in the future will create a new heritage of government for its people," said the Rev. Dr. Samuel Kobia. "May Iraq’s leaders pursue reconciliation and mutual respect among all its communities."

While holding a leader responsible for his crimes is significant, Kobia said, "each taking of a person’s life is a part of a larger tragedy and nowhere is this more apparent than in a land of daily killings". The WCC is opposed to the death penalty.

Kobia säger att varje liv som tas är en del av en mycket större tragedi och ingenstans är det så tydligt som i ett land där man dagligen dödar. Man kan bara hålla med. Irak blir för varje dag en allt större tragedi...

Första arbetsdagen på det nya året blev knappast solbelyst. Så kan det också vara.


Filar på ett remissvar om nya konfirmandriktlinjer. Förslaget sitter fast i den skolpedagogik som bygger på lektioner men dessutom betonar att känna och erfara. Kan fungera - men möter knappast utmaningarna i tiden.


Nya djärva modeller saknas där man kan arbeta på andra sätt än i lektionsmoduler, dessutom finns knappast övertygelsen om att kyrkan har egen och handfast kunskap att erbjuda.


Läser även en utredning om demokrati i kyrkan som inte vågar gå så långt i reformväg. Kyrkovalet blir ungefär detsamma men med småpartispärr. Så demokratin har sina uppenbara gränser. Dessutom tror man inte riktigt på församlingarna som den grundläggande enheten i kyrkan eftersom man håller fast vid ett direktvalt kyrkomöte. Man kunde istället ha föreslagit ett system där man sänder representanter från församlingsnivån vidare uppåt genom systemet. Då skulle församlingsengagemanget få betyda mer än andra tillhörigheter.

Det är som med solen, den lyser inte idag.

Nyårsfestandet med smällare och fyrverkeri
kan ha haft en allvarlig bakgrund för många
– somliga firade förmodligen diktatorns död
Låt oss sända Saddam Hussein en tanke
Vilket ansvar var hans eget?
Hur medskyldiga var de västmakter
som beväpnade Irak till tänderna
för att krossa Iran?
Vilket ansvar bar folket som lydde,
de som inte gjorde uppror,
och vi som sällan eller aldrig sa någonting?

Saddam blev hastigt avrättad,
tänk om han istället likt Kain
fått leva med sitt Kainsmärke i pannan
varit tvingad att leva med insikten
om sina illdåd, sin skuld
Saddam blev dömd för massmord
men inte prövad för mord på över 100 000 kurder
Han fick smaka sin egen medicin
människor avrättades, attackerades
undanröjdes utan dröjsmål,
expedierades, avfärdades

Nu blev han offer för sin egen modell
där fanns det inte utrymme för uppskov
ingen nådatid, alls ingen nåd
Människors reptilhjärna kanske är förklaringen
till att så mycket rättskipning bär hämndens drag
Principen lika för lika vars syfte ursprungligen var
att stoppa en eskalering, en upptrappning
används för att utöva och försvara
dödstraff och blodig hämnd,
Den värsta ogärningen ska likt en bumerang
återvända och drabba gärningsmannen
Allt vad du någonsin gjort mot dina medmänniskor
det skall de ha rätt att göra mot dig
En regel, stålskodd, för våld och hämnd
Av de starka tillämpad på dem som besegrats

Så långt nutiden. Nyårsdagens text i
Lukas 13:6-9 handlar om ett fikonträd
som inte förmår bära frukt.

Där fick du fikon! Så kan den ropa som fylls
av tillfredsställelse när någon annan blivit lurad
eller ställts utan vad det nu var man hoppades på
eller längtade efter…

Fikon fick redan Adam och Eva
Genom att äta av den förbjudna frukten
insåg att de var nakna och fylldes av blygsel
Med sin nakenhet dold bakom fikonträdets löv
avvisades de till ett liv i möda
och med kamp mot det onda
Sedan mycket länge använder konstvärlden
fikonlöv när det nakna skall döljas
inte sällan ditsatt av en senare tid
när det nakna inte kunde tålas
av smakcensorer och moralväktare

Under kung Salomos tid rådde fred
och välstånd – vilket beskrivs på följande vis:
I Juda och Israel, från Dan till Beer Sheva,
satt var och en trygg under sin vinstock
och sitt fikonträd (1 Kon 4:25)
Och den grandiosa fredsvisionen
i profeten Mikas bok (4:3-4) lyder:
Ty från Sion skall lag förkunnas,
från Jerusalem, Herrens ord.
Han skall döma mellan alla folk,
skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta under sin vinstock
och sitt fikonträd och ingen skall hota honom…

Fikonträdet var också en bild för Israel (Hos 9:10)
Tänk om dagens Israeliska och palestinska ledare
kunde inspireras och gripas av fredsvisionerna
istället för att spärras in av hämnden
uppfyllda av hatets längtan efter vedergällning
principen lika för lika överutnyttjas –
Man har förträngt att folken inte ska
lyfta svärd mot varandra
Varje folk har ett eget ansvar
Inga svärd, kanoner eller tanks
förvandlas till fredliga verktyg
om man inte går in under uppdraget
att bygga ett fredens samhälle, en försoningens värld.
Hat- och hotbilderna förgiftar varseblivningen
och ingen, nej ingen får sitta
i lugn och ro under sitt fikonträd

Fikon kultiverades tidigt
och odlades före både säd och grönsaker
När så fikonträdet blir en bild i dagens Jesusliknelse
är fikonen kända och självklara för lyssnarna

Idag har evangeliebokens konstruktörer
gått hårt fram med sina saxar
De har klippt bort bakgrunden och
frikopplat berättelsen om fikonträdet
från sitt sammanhang

Pilatus hade dräpt ett antal galileer
Var de större syndare eftersom de drabbades?
Nej, säger Jesus, men om ni inte omvänder er
skall ni mista livet som dom…
Siloatornet hade rasat och dödat arton personer
Tror ni att de var större syndare
frågar Jesus igen och besvarar åter
den retoriska frågan på samma sätt
men om ni inte omvänder er väntar död (Luk 13:1-5)

Och dessförinnan ( Luk 12:54-59) kritiserar Jesus folket
De som är så duktiga att tyda väder och vind
kan inte tyda tidens tecken och de struntar
i vad som är riktigt och rätt
Men de kan inte fly undan sina skulder
till slut måste människan ta ansvar

Lyssnarna kan ha läst in i liknelsen
att Jesus är trädgårdsmästaren
och att mannen med vingården är Gud Fader
När fikonträdet Israel inte bär frukt
vill ägaren hugga bort det
och i våra dagar läser vi mer individuellt och personligt
utan att ha särskilt bra motiv
Texten handlar om trädet Israel, om Guds folk
Men visst kan vi pröva att låta vinträdet betyda
kyrkan, församlingen, du och jag
Trädgårdsmästaren vädjar om uppskov
låt det stå kvar ett år till…
Han skall gräva och gödsla, om det då inte bär frukt…
Av sammanhanget förstår vi
att Jesus tycker att folk som har
goda förmågor använder dem fel
Väderleken kan de tolka, men inte tidens tecken
De ägnar tid åt att grubbla över om
folk som drabbas av olyckor
råkat illa ut därför att de är syndare
Men de gör inte mycket åt
sin egen tids frågor, människors utsatthet
Trots inaktivitet, oförmåga att handla
erbjuds nådatiden, uppskovet
Människor har svårt med förlåtelse och nåd
Saddam Hussein fick ingetdera
trädgårdsmästaren vädjar för Guds folk
som får nåd och nya möjligheter

Det finns en psalm som positivt och insiktsfullt
lyckas uttrycka vad dagens text handlar om:
Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given, från himlen besinna det! (SvPs 180:1)

Inte ett år, en månad, vecka eller dag kan vi kräva
Vi får livet som gåva, av nåd från Gud, säger vi
och slarvar med att värna ett gott och värdigt liv
Vi delar övertygelsen om livet som något vi tar emot
med många vars gudstro vittrat eller aldrig fått gro
Tillsammans med dem ska vi vårda och värna livet
mot de krafter som tar sig rätten att dräpa

Psalmen fortsätter:
Var morgon är nåd och ansvar med löften och nya krav.
Var afton står klara stjärnor och frågar dig vad du gav.(Sv Ps 180:2)

Med livet mottaget som nåd följer stort ansvar
för det egna och andras liv, för livsbetingelserna
för miljön ekologiskt, ekonomiskt och socialt
Skapelsen är inte tillkommen för att smarta affärsmän
ska ta patent på gener och livsformer
Livet är en nådegåva, och vi vad ägnar vi tiden åt?
Vi kan tyda väder och vind,
kändisvärldens romanser och klädval
Vi kan förstå de mest intrikata sportregler
extatiskt engagera oss i offside och frisparkar
men fullständigt glömma, strunta i eller negligera
alla de människor som far illa
Vi vill inte förstå att vi som Guds folk
har ett uppdrag att göra något när människors
värde och värdighet trampas, vanhelgas
Det är tid att bekänna: Vi ser inte, vi hör inte, vi säger inget

De mänskliga rättigheterna har inte FN uppfunnit
Människovärdet, insikten om rätt och sanning
har Gud, inte FN eller Svea rikes lag, givit oss
Visst kan vi behöva kräva sådant för egen del
men än mer kämpa för medmänniskorna och deras rätt
Så låt oss använda den nådatid,
det uppskov vi som Guds folk erbjuds
för att klara ut våra egna prioriteringar,
få ordning på våra värdeskalor

Vi har fått en ny dag, ett nytt år,
en ny möjlighet att bära frukt för Guds rike
genom att värna och vårda skapelsen
och stå upp för människors värde och värdighet
Gud give att vi utnyttjar den möjligheten
så att det kan bli ett verkligt Gott Nytt År
/predikan Nyårsdagen högmässa 2007-01-01/