Ett hotell checkar ut

Säffle Hotell vem vill heta så? (Har Du sett till Säffle Royal Hotell? Jo, han for nyss förbi på moped.) Eller kliv in i mardrömmen att vid en konferens i Märsta bli uppropad som Sigtuna Stadshotell? Är Sigtuna Stadshotell här? Då skulle man tvingas säga närvarande, men innerligt önska att man var totalt frånvarande.

Möjligen kunde man ta sig namnet Stockholm Grand - men vid minsta korpulens löpa risken att det grandiost storslagna namnet blev ett elakt tillmäle. Eller Örebro Storan, Göteborg Panorama, Stockholm Långholmen?

Alldeles för få har upptäckt de fantastiska möjligheterna att finna trevliga namn för sina nyfödda små. Tänk bara på den uppsjö av innovativa lösningar som hotellbokningscentraler erbjuder. Kanske kunde Kungälvs Fars Hatt eller Uppsala Muttern fungera?

Paris Hilton. Vad och vem är Paris Hilton? Med ett artistnamn som Paris Hilton förstår omvärlden att man inte är alldeles hemma hos sig själv. Att man just checkat in som tillfällig gäst. Världspressen har sensationellt stora nyheter: Paris Hilton har just lämnat sitt senaste boende, en cell. Och då måste reportrarna ställa den ödesfråga hela mänskligheten grubblar sig fördärvad över: Paris, har Du gått ner i vikt?

Andra bloggar om: Paris Hilton, Säffle, Sigtuna Stadshotell, Kungälvs Fars Hatt, Uppsala Muttern, Örebro

En 3-årig uppsats
Var finns de där böckerna om dialogen mellan kristendom och islam? Det är ett par, nej tre år sedan jag behövde dem sist, men just nu skulle jag haft nytta av dem. När alla bokhyllor kontrollerats och det gapar flera hål i samlingen om religionsdialog slår minnet mig, jag erinrar mig att de böckerna gick ju en gymnasist iväg med för tre år sedan. Hon skulle skriva om mötet mellan religioner.

Att någon överhuvudtaget visade intresse för religionsmötet gjorde mig så upprymd och glad att hon fick låna fyra böcker. Motprestationen var att hon när hon lämnade tillbaka litteraturen också skulle ge mig ett exemplar av uppsatsen hon jobbade med. Hon var nöjd och jag vara glad. Men hennes namn antecknade jag aldrig.

I vårt land är religionsmöte än så länge och oftast ett kulturellt, ideologiskt, andligt och etniskt möte. Men över tid suddas sådana kategoriseringar ut. Kvar blir trosföreställningarna, gudstjänst och vardagsliv hos människor som tillhör den ena eller andra trosriktningen. Vi är nog mer nyfikna på varandra än övertygade liberaler är i mötet med engagerade socialister? Och dialogen mellan konservativa kristdemokrater och radikala vänterpartister kan väl knappast kallas levande? Finns den alls?

Vid de gapande hålen i bokhyllan hör jag ett gammalt nyårslöfte jag avgav: att skriva upp allt jag lånar ut av böcker, cd-skivor, filmer och prylar. Sidorna i den lilla bok jag fick för ändamålet är lika blanka som en del hyllor runt kring mig är tomma. Men - det man inte har saknat på tre år får man nog anse att man kan klara sig riktigt bra utan. Och biblioteken är än så länge avgiftsfria, tack och lov.

Tre år senare, i den stund jag behöver böckerna, är jag fortfarande glad över gymnasistens vilja att ta sig an mötet mellan trossystem och de troende. Men jag förundras över att det ska vara så svårt att slutföra en uppsats. Hon måste ha fått problem med fotnoterna. Men endera dagen så...

Andra bloggar om: Religionsdialog, Liberaler, Socialister, Böcker

Att köpa eller inte köpa, det är frågan

I ett hörn på loppmarknaden låg ett slitet gammalt vykortsalbum. Två hundra vykort ska det vara, sa handlaren. Jag tittade och njöt. Gamla kort fanns där, många gratulationskort och ett och annat ångbåtsmotiv. Flera var vikta, brutna och nötta.

Ska jag köpa eller inte köpa? Behöver jag korten eller behöver jag dem inte? Har jag råd med dem eller har jag inte? Min övning i att stålsätta mig gjorde att jag kunde röra mig runt i butiken och se på porslin, glas och böcker. Men snart stod jag där i hörnet vid bordet med vykorten och tummade på albumet. Fina var de, men nog var det ganska dyrt – tänk om man kunde pruta. Försöket kom av sig. Handlaren sa stopp direkt. Take it or leave it!

Så utan vykort körde vi vidare mot närmsta stad. Efter ett par kilometer satte habegäret in. Jag borde ha köpt vykorten. Vänd, om det är viktigt för dig… Och då övade jag min karaktärsstyrka och sa nej. Vi lade mil mellan oss och loppmarknaden.

Efter två dagar ångrade jag mig fortfarande. Ring dem, sa min rådgivare. Nej, tänkte jag. Har jag bestämt mig får jag stå fast vid det. Fast stod jag. Orubblig och trygg. Efter ytterligare 13 timmar kopplade jag upp mig på Eniros Gula sidor. Hittade en möjlig adress och ringde telefonnumret. Inget svar. Nu lägger jag ner, har jag bestämt mig så har jag! Varefter jag genast knappade in telefonnumret en gång till.

På lördag får jag hämta vykorten. Resan blir ju en extra kostnad. Så korten blir ganska mycket dyrare. Och vad jag ska jag nu med alla gamla kort till? De är inte ens från Visby, Gotland eller Örebro. Dessutom är de ju begagnade.

Men en fördel har inköpet. Jag slipper sätta in en massa kort i album. Så inköpet är på det sättet synnerligen arbetsbesparande. Var det inte det jag tänkte, det fanns en verklig nytta med de här vykorten!

Andra bloggar om: Vykort, Loppis, Eniro, Visby, Gotland, Örebro, Karaktär,Habegär

Ingen byrå för begravningar
Kyrkans församlingar ska inte bedriva begravningsbyråer har Svenska kyrkans Överklagandenämnd beslutat. Kyrkans tidning skriver på nätet om beslutet. Anledningen verkar vara att man menar att det strider mot uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten. Dessutom tar man en ekonomisk risk som tydligen inte är förenlig med uppdraget, om man ska tro Överklagandenämnden. Tidigare har församlingsförbundet menat att man förmodligen kan starta begravningsbyråer.

Om det sker i bolagsform är det svårt att förstå hur verksamhetenra skulle kunna blandas samman med myndighetsutövning. Kommunala bostadsbolag går bra trots att byygnadsnämnd och stadsplaering ligger hos kommunen. Rädslan för en kyrka som arbetar med kommersiell verksamhet sitter djupt, även i Överklagandenämnden. Beslutat andas politik.

Tvärtom borde man uppmuntra att Svenska kyrkans skaffar sig erfarenhet från olika områden som fungerar som stöd till den egna verksamheten. Annonsbyrå, bank, dagstidning, radiostation, andrahandsbutik etc är bara några försiktiga förslag.

Följdfrågorna borde bli många. Får en församling framöver ordna med annat som ligger utanför uppdraget att hålla begravningsgudstjänster och gräva gravar och sköta kyrkogårdar? Kan man till exempel ordna begravningskaffen - eller strider det också mot myndighetsuppdraget?

Andra bloggar om: Begravning, Svenska kyrkan, Begravningsbyrå, Gravar, Kyrkogård, Kyrkans Tidning, Begravningskaffe

Arv till den som vill ha...

Vem vill ha ett gammalt arv? Du har fått ett arv av en avlägsen släkting, så stod det i telegrammet. Du behöver sätta Dig i kontakt med rabbinen för att få alla detaljer. När arvtagaren mötte rabbinen fick han beskedet att släktingen var Mose och att arvet bestod av den judiska religiösa traditionen. En chassidisk berättelse återgiven av Harold Kushner i boken Vem behöver Gud (Natur och kultur, 1993)
Harold Kushner är rabbin och författare till många bästsäljare i USA som också nått stor framgång på många håll i världen.

Arvtagaren i berättelsen reagerade förmodligen med besvikelse skriver Kushner över att arvet var religiös visdom och inte en fastighet i stadens centrum.

Vi förlorar något när vi blir för moderna och intellektuella för att ge utrymme åt religionen i våra liv. Samtidigt kan många människor lida av bristen på förankring, de känner av sin avsaknad av rötter. Allt måste de ta reda på själva, allt måste de räkna ut. Ingenting kan tas för givet. Arvet är förskingrat.

Med den ständigt förstärkta individualismen minskar beroendet av en normerande och identitetsgivande grupptillhörighet. Frågan om detta är allt, om detta är vad livet går ut på, har många ställt sig i ögonblick av tomhet, brist eller leda. Kushner har i alla år berättat för sin judiska församling om hur mycket mer tillfredsställda de skulle bli om de verkligen gjorde plats för sin religiösa tradition i sina liv.

Genom åren har jag sett åtskilliga människor öppna dörren till kyrkan bara för att lämna den igen innan de hann uppleva och förstå den rikedom de snuddat vid. Det religiösa språket är obegripligt, sa någon och stängde ute inte bara orden utan allt det andra. Den här mannen kunde varenda specialterm inom seglingssporten och använde dem gärna, men det menade han var någonting helt annat.

De håller på med så mycket, sa någon inför gudstjänsten som verkade så främmande och obegriplig. Och personen gick snart vidare utan att försöka ta reda på vad man gjorde eller varför. Att den här kvinnan mödosamt och uthålligt lärt sig läsa noter och spela ett komplicerat instrument satte hon inte alls i samband med det hon sagt om gudstjänsten.

Ska man avstå från att spela och lyssna till, ja från att älska musik därför att instrumentet tar tid att lära känna? Ska man låta bli att ge sig ut på det öppna havet och segla bara för att varje tåt och tamp har ett eget namn? Ska man säga nej till sitt arv?

Ärlighet varar längst
Besökte en stor affär där realisation pågår. Butikskedjans namn har något spanskt över sig och har med jättar och elektricitet att göra. El Giganten får mig nästan alltid att vilja ropa olé!

Åkte alltså ut till köpcentret vid lunch för att införskaffa några reavaror. Allt gick väl tills jag passerat kassan. Upptäckte direkt utanför butiken att expediten tagit betalt för 2 digitalboxar men glömt den superbilliga DVD:n. Hmmm. Hur göra? Vara ärlig och betala någon hundralapp till eller stå där utan garanti. Ärligheten vann, garanterat.

Vid kassan fanns ett besked om att varje påpekande om försäljning hanteras vid en disk ställd längst inne i butiken. Längre och längre in i butiken vandrade jag. En förklaring påbörjades. Och en vänlig man rättade till det hela och sände mig åter till kassan. Med ett nummer på en datablankett som skulle printas ut.

Där i kassan var det kö. Åtskilliga hårtorkar stod före. Även en cd-spelare och en rakapparat. Väntade nu för andra gången och fann ingen möjlighet att komma förbi för att få snabbare hantering. Samma vänliga kassörska mötte mig, sent omsider. Hon tackade för att jag återvänt och sedan fick jag betala lite mer. Inhöstade ett nytt kassakvitto som hon påpekade var garantisedel. Bra att ha...

Hela besparingen jag räknat med i kronor (genom att handla på realisation) försvann i tidsspillan eftersom det tog mig 30 minuter extra att vara ärlig. Men känslan mina vänner, känslan! Den ska man inte glömma. Den ger kontur, djup och lämnar inte den ärlige oberörd. Det som steg fram ur djupen kan näppeligen beskrivas som annat än irritation och självförebråelse. Sådant som ärlighet absolut inte bör förknippas med.

Den ärlige borde uppleva tillfredsställelse och fyllas av en inre värme genom att ha handlat rätt och gott. Då förstärks viljan att göra det som är rätt. En god cirekl uppstår. Men detta?

Nästa gång vinner säkert viljan att inte lura ens en stormarknad på deras kronor, igen – men den ärligheten, den ärligheten. Den kostar på i tid och störd sinnesfrid. Så det är så sant som det sägs i tid och otid: Ärligheten varar längst! Javisst, alldeles för länge!

Andra bloggar om: Ärlighet, Elektronik, Realisation, Digitalbox, DVD

Korsfäst på galleri
Uttersberg är en plats i skogen. Platsen ligger postnummermässigt i Skinnskatteberg. Där finns ett märkligt konstgalleri. En plats för bildning och kultur, ja eller bild och kultur. Alla som älskar skupturparker borde ta en resa till Uttersberg - där finns skulpturer som inte bara är halvfabrikat och slarv. Gediget och genomtänkt växer parken fram runt galleriet.

I dag visades (sista dagen) märklig konst på tre våningar av rysk-amrikanen Ernst Neizvestny på galleri Astley. Han var en av de första man ställde ut och nu visas en enorm bakåtblickande utställning av hans konst. Livets träd är en av hans berömda skulpturer man fick lära känna. VLT recenserade och många andra förstod vilken händelse denna utställning var. Lotta Gröning skrev i Aftonbladet om evenemanget.

Tydligt religiöst inspirerad konst med korsfästelsescener. I en av skulpturerna springer korset fram genom bröstet på den korsfäste och liksom spränger den korsfäste inifrån. Att vara korsfäst från och på insidan, det ger många associationer.

Så åk till Uttersberg och galleri Astley. Även med nya utställningar kan man vara säker: det är väl värt utflykten!

Andra bloggar om: Uttersberg, Galleri Astley, Ernst Neizvetsny, Aftonbladet, Skulpturpark, Lotta Gröning

Nu måste något hända

Han satt stilla i sitt mörker, länge. En ny insikt steg fram. Ingenting händer. Vet man inte av något annat kan man tro att livet ska vara så: mörkt och händelselöst. Men han var frågvis och nyfiken. Ingen annan fanns att tilltala så han undrade inför sig själv: vila, tystnad och mörker, är det allt?

Varför händer det ingenting? Tanken högg honom i magtrakten och fick honom att längta efter att något verkligen skulle bryta stiltjen. För första gången insåg han att han hade det tråkigt. Jag har ingenting att göra! Ingenting, jag bara sitter här och nu är jag trött på det. Ja kan förstås krypa runt i allt det här svarta. Hur roligt är det? Just nu vill jag verkligen inte krypa mer. Jag vill att någonting skall ske.

Jag har så tråkigt, och jag börjar tröttna på mig själv. Eftersom ingenting kom utifrån fick han möta sig själv. Som en finsk luthersk och reformatorisk kyrka – vitmenad och ingenting mera. Bort med alla stimuli: möt Dig själv, möt den eller det som finns bortom tomheten.

Man kan bli väldigt trött på att ingenting händer. Då tappar man sugen och får lust att strunta i allting. Men sådan var han inte. Envis och halsstarrig var han från och med nu. Han ville intensivt att något skulle hända. Viljan kliade i bröstet. Den pirrade i benen och gjorde armar och händer rastlösa. De ville göra något och började röra på sig som om det han längtade efter redan var på gång. Kan inte något överraskande ske, något som är helt oväntat?

Det är på tiden att någonting händer, sa han försiktigt. När han hörde rösten lät den som en viskning och nog tyckte han att den lät fantastiskt bra. Men den var alltför tveksam. Det borde låta mera övertygat, eftersom det hans röst sa var så sant, så efterlängtat och nödvändigt. Lite högre och med mer kraft sa han: Det är på tiden att någonting händer. Det kändes rätt att säga så där. Nu ville han alltmera att något skulle bli av. Han hade övertygat sig själv om att tiden var inne. Något måste ske.

Han tänkte samma tanke flera gånger, vred den runt åt alla håll för att den skulle bli hans alldeles bestämda övertygelse. Nu när han hade fått in den genom öronen blev den verkligt verklig. Det var inte bara strunt det som kom utifrån och in genom öronen. Särskilt inte om han fick tänka och säga det själv. Och det fick han. Ingen annan hade något att säga. Där fanns ju ingen annan. Något ska hända snart, bestämde han. Och eftersom det lät bra så tedde hans egen tanke sig bara bättre och bättre. Han hade blivit förväntansfull.

Nu inte bara ville han att något skulle hända. Det vore så bra om något hände att han beslöt sig för att kräva att det hände någonting. Annars skulle det vara mest prat. Så mycket prat hade ännu inte hörts, men det som sägs borde bli något av. Annars skulle det ju tystna eller vissna. Vissna, ännu ett ord som han tyckte passade utan att veta var han fick allt sådant ifrån.

Automatiskt reste han sig upp och ropade med hög röst: Det är på tiden att det verkligen händer något. Hög tid. Tiden är här. Jag kräver att något skall hända, nu. Jag vill det, mer ropade än sa han.

På väg
Midsommarafton har varit lagom mild. Men i takt med att det mörknar börjar det regna. Först försiktigt och sedan mera frikostigt. När gästerna ger sig av i samlad tropp har de beställt en taxi. Den är på väg, meddelade växeln. Bilen ska hämta precis utanför dörren. Men innan gästerna hinner ner kommer bilen. Genast plockar den upp två andra som stått och hängt vid en busskur. Taxin försvinner.

Jag går ner till gästerna som nu lär få vänta. De ringer och ringer. Hela tiden är det upptaget. Midsommarafton är inte årets bästa kväll att ordna fram en ny bil. Upptaget, det tutar upptaget. Efter 20 minuter kommer de fram, men samtalet placeras genast i kö. Musik och kömeddelanden. Inte det man längtar efter just då.

Till sist hörs en röst. Med ilskan under kontroll berättar nu en av våra gäster: taxin vi beställde - ånyo lämnas namn och adress - tog upp några andra, och nu har vi väntat hur länge som helst! Rösten i växeln är inte upplagd för samtal. Här måste det gå undan. Fler väntar i mörkret, ute i regnet på att få komma fram.

Växelrösten meddelar: Vi skickar en ny bil. Jag som gått ner på gatan för att hålla våra gäster sällskap i regnblöt väntan frågar: bad de om ursäkt? Han som ringt skrattar till, nästa rått. Nej de gjorde de inte, låter han mig få veta.

Artigheten som visas genom att man ber om ursäkt praktiseras inte längre, konstaterade jag. Vad sa man i växeln: Tala högre, håll telefonen intill din mun? Sånt är livet? Inte. Nej, de sa bara att den är på väg. Den är på väg. Fyllda av en egendomlig tillit anammar de beskedet. De väntar, den är ju på väg.

Andra bloggar om: Midsommarafton, Taxi, Växeln, Regn

Lär Er fäkta - fly inte

Dagens Nerikes Allehanda (22/6) innehåller en insändare från körmedlemmar i en mellansvensk församling. Deras kyrkomusiker har slutat och nu öser de sin besvikelse över dem som sitter i råd och styrelse. Deras upprördhet gäller särskilt att kantorn inte fått det stöd och den uppbackning de menar behövdes. Är ni rädda, är ni fega eller är ni helt enkelt inkompetenta, skriver medlemmarna i kören.

De är ledsna, arga och upprörda och skäms å kyrkorådets vägnar. Vi skäms att vara med i en församling med en ledning som visat en människa sådan brist på respekt och kurage. Kyrkorådet svarar och betygar att de också är ledsna. De säger att de försökt hjälpa men att det inte fungerat.

Körmedlemmarnas slutsats blir: Undra på att så många unga människor väljer att lämna kyrkan i dag. Vem i all världen ska gå i kyrkan fortsättningsvis? Nog lär ni i styrelse och kyrkoråd få gott om plats i bänkarna.

De unga är också församling även om de inte sitter i ledningen - just nu. De unga förutan förtvinar kyrkan. Ilska ska verkligen inte behöva leda till att man överger kärleken till Jesus Kristus och den församling han vill ska samlas i hans namn.

Just här blir jag fundersam, häpen och konsternerad. Följden av att kyrkorådet enligt körmedlemmarnas mening betett sig illa och inte månat om kantorn blir att körfolket inte tänker gå i kyrkan. Rådet ska straffas och nu övergivet sitta i sin kyrka utan ungdomar. Det blir kännbart och sorgligt för alla.

Men ska man sluta vara församling? Kan man upphöra vara delaktig i sin församling för att man inte gillar det de som sitter i ledningen gjort? Har man tidigare gått till gudstjänst för att belöna styrelse och ledning? Har man inte firat gudstjänst därför att också körens medlemmar är kallade att vara församling? Kan körens behov av att möta Gud och få del av sakramentet upphöra därför att ett kyrkoråd gör något dumt eller korkat??

Många gånger har jag mött argumenten. De är dumma – vi slutar. Som om inte Guds församling var något mycket mer och långt viktigare än de handlingar ett kyrkoråd gjort eller underlåtit att göra. Och är något fel och galet får man väl försöka ändra på det, inte bara med några ilskna tillmälen lyfta på hatten för att dra vidare. Det är inte bättre att fly än illa fäkta. Lär er fäkta!

Alltför ofta har människor brutit upp av liknande skäl. När det är strid och motsättningar är det ännu viktigare att vara där som medlem i församlingen, för att be om Guds ledning och kanske till och med söka efter försoning. Kan man finna vägar som åtminstone i några fall leder till försoning i det sargade Sydafrika så vore det väl märkligt om inte samma väg stod öppen i högan nord.

Andra bloggar om: Försoning, Bättre fly än illa fäkta, Kyrkokör, Unga, Sydafrika, Kyrkoråd, Mellansverige

Besöka eller delta - om vikande gudstjänstsiffror
Antalet gudstjänstbesökare fortsätter att minska, skriver Kyrkans tidning (i pappersupplagan) idag den 21 juni 2007. Antalet besökare i söndagens huvudgudstjänst har minskat från nio miljoner 1990 till fem och en halv miljon förra året. År 2000 gick 6 631 769 i söndagens huvudgustjänst mot 5 521 922 år 2006. En ansenlig mängd under alla omständigheter kan man tycka.

Visserligen är det statistiken som talar, men ordet besökare kan genom att det signalerar en distanserad hållning inte ringa in alla som funnits i kyrkan under söndagens gudstjänst. Besökare är någon som mer hälsar på eller tittar in. Någon som bevistat eller övervarat en gudstjänst. Bland de fem och en halv miljonerna finns det förvisso många som haft den relationen till gudstjänsten. Åskådarens, publikens, iakttagarens.

Hur många av dessa miljoner ”besökare” kom på de stora gudstjänsthelgerna Första advent och jul? Om man räknar bort dem, hur många blir det då kvar för resten av årets många söndagar?

Det är rimligt att anta att deltagandet i gudstjänsten blir svalare och mer fyllt av förbehåll. Om så är fallet kommer kyrkan att få en allt mindre kärna som med viss regelbundenhet firar gudstjänst. Gudstjänsten upplevs och tolkas mer utifrån personliga andliga behov och inte utifrån detta att vara en församling. Jag tycker mig märka att vi tillsammans tonas ner och istället lyfts allt mera av jag och min personliga gudstjänst fram. Församlingens möte med Gud förvandlas till ett söndagligt evenemang, ett event på nysvenska.

Anne-Louise Eriksson, enhetschef för forskning och kultur i Svenska kyrkan, säger till KT att: Det här är en följd av att vi lever i ett samhälle som blir mer och mer sekulariserat. Så är det säkerligen. Samtidigt kan jag inte undvika den mer självrannsakande frågan: hur mycket är det här en följd av att kyrkan själv blir mer och mer sekulariserad?

Andra bloggar om: Gudstjänstbesök, Söndag, Gudstjänst, Statistik

Kedjebrev på bloggen

Ständigt dessa kedjor. Skicka vidare och skaffa fler, städsla nya. Här kan man inte tjäna mer än möjligen lite uppmärksamhet. Men med tanke på att svenskan begränsar antalet deltagare. Om de sex som utmanats nu antar utmaningen och följer reglerna är det i nästa led 36 bloggare indragna. I nästa led är det 6x36 = 216. Därefter 6x216=1296. Och i nästa led 6x1296=7296 och sedan 6x7296=43296. Om jag räknat rätt så spårar det ur ganska snart med andra ord… Men varför inte. Under tiden kan man alltid tänka kring alla dessa försök att länka människor till varandra. Den kontaktsökande människan, relationsvarelsen, hon som öppnar sig för och sträcker sig mot andra.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Det egendomligaste med mig är att jag alls går med på att skriva dessa rader

2. Trots att jag är en samlare är jag på flera områden ofattbart osystematisk. Vykorten från Gotland och Visby och andra gamla kort sätts in i pärmar utan något bra system, frimärkena blir aldrig riktigt sorterade, mynten blir inte tillräckligt många för att jag ens ska försöka ge mig på att ordna dem kronologiskt eller efter valörer eller efter…

3. Jag älskar havet - men bor i inlandet

4. Livet har jag fått som gåva två gånger. Jag vet alltså vad ett nytt liv innebär. Den andra gången bestod gåvan i en njure från en levande donator

5. I det sekulariserade och postmoderna landet Sverige är jag kristen och har en stark och levande tro

6. Jag kan sätta punkt. En gång till.

Min utmanarlista:
Tomas von Martens,

Kerstin Berminge,

herregud & company,

a catholic renewal,

stora syster i vassen

Andra bloggar om: Kedjebrev, Utmaning, Regler, Spåra ur, Kontaktsökande, Relation

Här och där

Tiden stod stilla i det svarta. Han låg på alla fyra, obeslutsam, tankfull. Sätter jag mig här så vet jag ju på ett ungefär var jag är. Jag är här. Nyss var jag där någonstans. Och nu vet jag ju inte längre var det var. Men här, här bar jag med mig när jag kröp. Tyngd fanns i insikten att inte bara bära sitt jag, utan att dessutom förstå att här följde med honom. Inte här i största allmänhet. Hans här var ett bestämt här, ett centrum, en utgångspunkt för iakttagelser. Nu vet jag var här är, det är där jag är. Och när han flyttade sig lämnade han där bakefter sig. Han skrattade högt. Lättad och glad.

Där, just där satte han sig och sa med övertygelse i stämman: Här är jag. Här sitter jag. Och så prövade han den nya insikten - att veta exakt var han var. Mitt i, i medelpunkten. Just precis här var det väldigt bra att sitta i mörkret och vänta på nästan ingenting.

Bättre än så här har jag inte haft det sedan jag satt på det andra stället. Idéerna kom som repliker. Nästan som om någon annan talade i honom. Även om han var ensam hade han sällskap. Han kunde resonera med sig själv. Det var trevligt att vara tillsammans. Som ett jag och ett du. Tanken slog liksom en kullerbytta och då visste han knappast vad som var upp och ner, det ena eller det andra eller ens bak och fram.

Riktigt bra var att sitta där han satt, stillsamt resonerande med sig själv. Utan att egentligen ha bestämt sig vilade han i sitt här under en mycket lång tidsrymd så att allt fick tid lugna ner sig.

Vad finns därborta?
Golvet var nu hans trygghet. Där kände han att han satt säkert. Stadigt och fast bredde det ut sig åt alla håll. Han klappade golvet. Men nyfikenheten bökade runt, ville mer. Man kan verkligen undra vad som finns där borta i mörkret, tänkte han. Någon borde ta reda på det. Och eftersom ingen annan är här - får det väl bli jag. Upptäckarlustan besegrade hans inre motstånd. Riskerna tystades ner, trycktes undan. Det kan vara farligt. Golvet kanske tar slut? Här känner jag till, men där borta vet jag ingenting om. Nyfikenheten fick honom att besluta sig: nu tar jag reda på hur det är längre bort.

Han ställde sig på alla fyra. Som ett spädbarn som just börjat krypa kravlade han iväg åt olika håll. Mest kröp han i cirklar, runt runt. Hans krypningar drog åt vänster. Men eftersom han ännu inte visste vad vänster var så förstod han bara att han kröp mera åt det ena än det andra hållet. Märkligt att jag hamnar mera åt den där sidan än åt den andra. Eftersom han ju inte kunde se sig själv så fick han nöja sig med hur det kändes. Ordet löjligt dök upp i hans medvetande. Löjligt, så skulle det se ut om någon kunde se honom där i mörkret. Golvet fanns i alla fall där, och det var inte alls löjligt - utan hårt, bärkraftigt och stadigt.

Det var svårt att hitta en riktning när allt som fanns var ett golv och det svarta. Han kröp ganska länge och tvärstannade plötsligt mitt i en kryprörelse. Blickstilla låg han där med den ena handen lyft och det andra knäet på väg framåt. En insikt for genom honom som en stöt, en elektrisk ingivelse. Detta är förfärligt, muttrade han. Nu vet jag inte längre var jag är. Nyss visste jag var jag satt – men nu? Hur kunde jag vara så dum att jag bara kröp iväg? Bort ifrån platsen där jag blev medveten.

Bloggen blir så allvarlig. Tid nu för mera fantasi och rena drömmerier. Här ska spånas och hittas på! Idag börjar en saga som inte alls vet vart den skall ta vägen...

I början är det svart

Allt var blått. Det fanns inget annat än något djupblått lysnade. Den intensiva färgen hade som ett inre ljus. Färg? Det var mer som ett blått allting. Eller ett ingenting, ett tomrum, som en rymd. Och allt var fyllt av blå. Var är jag, undrade han som levde i denna intensiva färg. Det här är inte likt något annat. Det kunde vara en himmel utsträckt åt alla håll. Ett hav? Då öppnade han ögonen. Allt det blåa slocknade och försvann. Han blundade igen och där fanns det blå.

Med öppnade ögon såg han sig omkring. Nu fanns verkligen ingenting. Bara svart. Det svarta omslöt honom. Kanske hade han gömt sig under ett stort täcke, en tät filt. Utan ficklampa. Men han saknade lakanens mjuka strävhet och filtens tyngd. Här fanns inget annat än det svarta. Men svart är ju alltid något.

Han lät ögonen vandra från höger till vänster, han tittade upp och han såg ner. Ingenting, absolut ingenting mer och ingenting mindre än det svarta. Han vred huvudet åt alla håll så långt han kunde. Han skruvade på huvudet tills det gjorde ont och han inte mer kunde vrida det. Huvudet sprängde som det skulle lossna. Trilla av och rulla sin väg. Som tur är ramlar huvuden inte av hur som helst.

Hur han än försökte var hans ansträngningar att se något förgäves. Det enda som verkade finnas var det kolmörka svarta. Och det var då likt ingenting.

Då kom han att tänka på att han i alla fall satt på någonting. Händerna kände försiktigt på underlaget. Det bredde ut sig så långt hans armar förmådde sträcka sig. Platt och slätt. Som en havsyta. Var det ordet kom ifrån visste han inte men yta och hav bara dök upp. Ytan var liksom polerad och den var stenhård. Ett golv! Det måste vara ett hederligt pålitligt gammalt golv.

I början fanns det ett golv. Där, på golvet satt han i det svarta mörkret. Först då blev han rädd och förskräckt. Så här kan det väl inte få vara, sa han högt för sig själv, för att samla sig. Och för att höra sin egen invändning. Det man hör blir liksom mera verkligt. Nej, så här skulle det inte få vara, tänkte han mera bestämt och försökte göra sig mera modig än rädd. Och rädslan, som verkade höra hans protest, trots att den var så försiktig, gav efter för nyfikenheten.

Om det nu är så här, som det är här just nu, vill jag i alla fall ta reda på mera. Man kan inte annat än undra varför allt är som det är, svart och så. Åtminstone är allt just nu fruktansvärt svart och dessutom likt rakt ingenting. Finns det då ingen ljusning?

Husarrest för de gamla
Socialstyrelsen skriver på sin hemsida om de gamla som genom olika funktionshinder får allt svårare att lämna sina bostäder. Svenska kyrkans diakoner och andra som arbetar med och bland gamla har sett detta fenomen sedan länge. Nu kanske det kan bli lite fart på debatten om hur många som sitter i husarrest i Sverige.

Socialstyrelsen skriver: Ungefär 82 000 personer 65 år eller äldre uppger att de har svåra rörelsehinder och bor i bostäder med bristande handikapptillgänglighet i det ordinära bostadsbeståndet. Drygt hälften av dem är 80 år eller äldre, cirka 47 000 personer.
Äldre som är svårt rörelsehindrade och som bor i bostäder med bristande tillgänglighet är en grupp som på sikt troligtvis måste anpassa sin bostad, eller flytta till ett annat mer tillgängligt boende. Möjligheten att flytta beror dock på om det finns handikapptillgängliga bostäder på den ort de bor och om de har möjlighet att hyra eller köpa en lämplig bostad. Att inventera de äldres bostadsförhållanden och möjligheterna att förbättra situationen borde vara en självklar del i kommunernas kvarboendestrategi. Det skulle också ge en bild av hur många äldre personer som inte kan ta sig ut ur bostaden på egen hand och som riskerar att bli fångar i sitt eget hem.

Med denna kunskap i ryggen är det egendomligt att man envisas med sin endimensionella kvarboendestrategi. Kommunerna behöver ha flera olika och samtidigt löpande modeller att hantera den alltmer åldrande befolkningen. Ålderdomshemmen hade många svagheter. Men de var en möjlighet för ett tryggare boende. Även seniorbostäder, lägenheter anpassade för äldre och kooperativ behövs och i högre utsträckning. 40-talsbarnen går nu i pension. Ålderspucklen har åldrats.

När man i åratal rustat ner åldringsvården ska ingen behöva bli överraskad av de effekter socialstyrelsen nu berättar om. De har många varnat för. De problem man beställt har levererats, de är här. Finns det någon beredskap för att bistå en av de mera svaga grupperna i samhället?

Andra bloggar om: Husarrest, Seniorbostäder, Socialstyrelsen, Åldringsvård, Rörelsehinder

Gemener och versaler
De små bokstävernas gud, visst låter det sympatiskt. Som handlade det om en gud som låter sig mötas i det lilla och oansenliga. Så skulle nog många vilja ha det som är trötta på storvulenhet och makt. gud skyms av det storslagna. Kungabilder och härskarord som allmakt inbjuder inte till den delaktighet och närhet många har bäddat in i sin längtan. All missbrukad makt i världen har smutsat den makt och upphöjdhet som är i evighet. Förmodligen är det därför många föredrar en de små bokstävernas gud.

gud, med små bokstäver, använder vi normalt för att markera att gud inte är Gud. De små bokstävernas gud inrymmer allt möjligt som inte har med den egna trons och övertygelsens Gud att göra. Då kan man behandla gud i alla möjliga föreställningar. Men markeringen av att vi talar om en bestämd, monoteistisk Gud, är den stora begynnelsebokstaven. Ett sätt att tydliggöra skillnaden är att förknippa den stora begynnelsbokstaven med den Gud som i begynnelsen skapade himmel och jord.

De gemena tecknen hänvisar till en gud som inte är Gud och inte alls är versalernas GUD.
K G Hammar behandlade ordet ”Gud” i sin bok Samtal om Gud (1977). Han använde ”Gud” (Gud inom citationstecken) som en beteckning för allt vi säger om Gud. Med GUD (skrivet med versaler, stora bokstäver) syftade han på den verklighet som ”Gud” refererar till.

Alla som använder ordet gud eller Gud anser inte att det finns en GUD. Orden är tomma eftersom de inte svarar mot någon verklighet eller hänvisar till något som finns. Ordet refererar enligt deras synsätt inte till något större, något bortom eller utöver vår vanliga inomvärldsliga verklighet.

När vi i kyrkan talar om Gud tänker de allra flesta av oss på GUD vars väsen och omfång vi inte fullt ut kan fatta eller förstå. Mysteriet GUD kan inte lösas med påståenden om att där ingenting finns, att det är fantasier. Att människan utifrån sina behov har gjort en egen konstruktion, en gud.

Det K G Hammar med sin bok uppmuntrade till var öppna samtal om Gud. Varför associerar människor i så många olika riktningar när ”Gud” kommer på tal? I tidningarna skrivs om ett förnyat andligt sökande. Finns där verkligen rum för Gud?

Andra bloggar om: Gud, Skapelsen, Versaler, Gemener

Bild och verklighet
Manchester katedral och beväpnade soldater som skjuter vilt har blivit ett ämne för eftertanke. Att skjuta i en 3-dimensionell spelkopia är inte detsamma som att skjuta i den av sten byggda katedralen. Föremålen går inte sönder, pelarna rasar inte, ingen dör av skottskador.

Det är på så sätt mindre allvarligt att vanhelga, skända eller desakralisera kopian än originalet. Men mentalt påverkas ett stort antal människor som spelar Sonys spel att se kyrkorummet som en plats för skjutorgier och död, för kallblodigt dödande. Det är verkligen allvarligt.

Spelet har valt kyrkan som vore krigshandlingarna i rummet ett sätt att motbevisa Guds existens. Se vad vi kan göra i kyrkans rum utan påföljd, blixten slår inte ner, Guds väldiga arm drabbar oss inte. Vi ge f-n i kyrka, tro och heligt rum.

Under tiden när man skjuter och dödar skenbart, virtuellt, skjuter man sönder sin egen värdeskala. Den egna andliga sfären får punktering, imploderar, genomborras av korselden.

Tung kropp på lerfötter
Förändringen inom Svenska kyrkan har de senaste 50 åren varit enorm. Från en ganska homogen stab av medarbetare har man gått till en enorm variationsrikedom av professioner. Att det påverkat vigningstjänsten och synen särskilt på prästernas roll borde var uppenbart för alla.

Det har funnits och finns tankar på att alla anställda borde avlägga löften och vigas. Är viljan att avlägga löften och leva efter dem verkligen så stor? Eller handlar det om att utjämna och i någon slags demokratisk nit försöka få alla att uppleva sig ha samma roll och uppgift? Bakom tankarna finns förstås en vilja att bryta med kyrkans tradition och att röja ny mark. En förnelse för förändringens och upbrottets skull. Det allmäna prästadömet som till slut lyckas sudda ut prästen. Ett avslut för den Augsburgska bekännelsen och dess övertygelse om präst och kallelse.

En inflation av vigningstjänsten blir följden. Vikten och värdet av vigningen urholkas, det specifika blir svårt att upprätthålla om man i en framtid skulle införa massvigningar av assistenter, pedagoger, kantorer och organister, vaktmästare, informatörer, kommunikatörer, fritidsledare, konsulenter, personalstrateger, familjerådgivare...

Men finns det en genuin vilja att bli löftesbunden till kyrkans tro och tradition ska den samtidigt tas på allvar. Om strävan är för kyrkans och uppgiftens bästa kan det säkert ske utan att man tänjer vigningstjänsten och utvidgar den så långt att den blir transparent som gladpack. Andra former av löftesgivning borde dock kunna utvecklas. Till sist: ju fler helgjutna och överlåtna anställda och förtroendevalda Svenska kyrkan har som vill leva ett kyrkans liv i handling, bön och gudstjänst desto mindre blir risken för att kyrkans enorma kropp ska krossa de egna lerfötterna. Å andra sidan...

Andra bloggar om: Kyrkan, Vigning, Förnyelse, Tradition, Lerfötter, Allmänna prästadömet, Löftesgivning, Augsburgska bekännelsen, Vigning, Präst

Det som avbildas
Om man gör en 3-dimensionell avbildning av Manchesters katedral och låter ett gäng soldater beväpnade till tänderna gå loss i en eldstrid inne i det rummet - vad har man då egentligen gjort? Hur förhåller sig avbilden och kopian till det den avbildar, till originalet?

Kastar man pil på en bild av en politiker har man då kränkt politikern? Om man slår sönder en skulptur som alla förstår ska föreställa Jesus - vad har man då gjort mot Jesus (och för den delen alla som älskar, vördar och tror på honom)?

Att det finns en relation mellan det man avbildar och det avbildade kan man inte förneka. Och inte bara på ett symboliskt plan ger man sig också på det som symboliseras. Skändar man en nations flagga, en av de tydligaste symbolerna för ett land, så förolämpas och ringaktas också landet i fråga. Annars skulle flaggbränning inte vara ett så frekvent inslag i politiska demonstrationer här och där i världen. I vårt land fanns under Vietnamkrigets dagar exempel på hur den amerikanska flaggan användes som dörrmatta att torka fötterna på.

Vill vi tänka ett led till är ett lämpligt ämne för reflektion följande: kränks och förnedras människan, skapad till Guds avbild, har man då gjort något som är förgripligt inte enbart mot människan utan även mot den Gud hon tros vara en avbild av?

Skjut som en galning i Manchester Cathedral
Sony har lyckats reta Engelska kyrkan och biskopen i Manchester. En exakt avbildning av kyrkans interiör förekommer i TV-spelet (Playstation PS3) Resistance: Fall of Man. I det kämpar man i en slags science fiction historia mot en invasion av aliens. Det skjuts för fullt i katedralen.

Petter Hegevall beskriver spelet på sin hemsida:

En ultravåldsam actionsaga om en alternativ dåtid innefattande såväl genetisk manipulerade zombie-monster som hypermoderna science fiction-vapen, smittsamma virus och utplånade allierade.

Spelaren intar rollen som Nathan Hale, fåordig amerikansk stridspitt som överlever hela sin pluton efter en våldsam attack av chimera-rasen. Europa står i lågor och endast en liten bit av England kvarstår för de överlägsna chimera-soldaterna att inta. Framtiden ligger i Hales händer som på egen hand förväntas stoppa chimeras raska framfart och därmed rädda världen.

På BBC:s hemsida kan man läsa följande uttalande av The Very Reverend Rogers Govender:

"We are shocked to see a place of learning, prayer and heritage being presented to the youth market as a location where guns can be fired.

"This is an important issue. For many young people these games offer a different sort of reality and seeing guns in Manchester Cathedral is not the sort of connection we want to make.

"Every year we invite hundreds of teenagers to come and see the cathedral and it is a shame to have Sony undermining our work."

I sammanfattning betyder det att han berättar hur chockade man blivit över att kyrkan, denna plats för lärande, bön och tradition, för unga människor presenteras som en plats där vapen kan avfyras. Kopplingen mellan vapen och katedralen är ingenting man vill göra. Varje år inbjuder man hundratlas tonåringar för att bese katedralen och det är skamligt att se hur Sony underminerar deras arbete!

I BBC uttalar biskopen sig mot det man uppfattar som en skändning av det sakrala rummet och av kyrkan. Och på stiftets hemsida finns följande uttalande av Manchesters biskop, the Rt Revd Nigel McCulloch: “It is well know that Manchester has a gun crime problem. For a global manufacturer to re-create one of our great Cathedrals with photo-realistic quality and then encourage people to have guns battles in the building is beyond belief and highly irresponsible. Here in Manchester we do all we can to support communities through our parish clergy, we know the reality of gun crime and the devastating effects it can have on the lives it is not a trivial matter.”

Han betonar alltså att man har problem med vapenbrott i Manchester. Att fotorealistiskt kopiera kyrkorummet och sedan uppmuntra folk till vapenstrider i katedralen är otroligt och visar en hög grad av ansvarslöshet. Som präster i församlinge är man välbekant med vapenbrott och deras fruktansvärda följder. Det är inget alldagligt eller trivialt problem!

Sony hade inte sökt tillstånd för att avbilda kyrkan. uppnebarligen har man varit på plats och dokumenterat kyrkorummet på film för att skapa avbildningen i TV-spelet.

Tid att tänka över vad unga (och äldre) fyller sina hjärnor med när de spelar dessa mördarspel. Våld, död och elände! Som andlig näring för det uppväxande släktet kunde man tänka sig mer nyttig och näringsriktig kost. Ett skjutspel i förstapersonsperspektiv - kan det verkligen vara något? Dags även för tankar kring kyrkorummets helgd. Kan det kränkas genom avbildningar och våldsamma TV-spel? Visst är det en kränkning av platsen för mötet mellan människa och Gud. Shame Sony!

Andra bloggar om: Resistance: Fall of man , Sony, TV-spel, Manchester, Manchester Cathedral, BBC, Engelska Kyrkan, Church of England, Aliens

Den som gör en resa har något att berätta
Taxichauffören hämtar oss på Hotellet. Han (dvs hans taxibil) är förbeställd. Han har fått vänta. Vi har blivit visade till parkeringen på baksidan – men chauffören använder naturligtvis huvudingången. Sin Mercedes har han ställt på snedden i gränd. Med svajande gång drar han iväg. Vi sladdar bakefter som osäkra vattenskidåkare.

Väl inne i bilen frågar vi om det ska bli regn. Han chansar på ett svar och säger: no på bruten engelska. Radion står på och ungersk popmusik pumpas ut i högtalarna.

Varje gång han växlar rister fordonet. Han rycker i växelspaken som om det gällde att få igång en gammal utombordare. Och hastigheten liksom kurvtagningen avslöjar att han närt drömmar om att köra Formel 1 i Monte Carlo. Nu kör han turister över Donau. Vi skriker inte, men har i vissa passager lust att göra det. Istället håller vi andan. Länge.

Vet du om det går spårvagnar ner ifrån slottet (dit vi är på väg)? Yes, säger han och så har vi inget mer att säga varandra. Visst förstår jag honom ändå. Han är så trött på korkade turister som inte talar ungerska och som oftast bara vill ta sig så snabbt som möjligt mellan sevärdheterna. Vi borde ju egentligen sitta på en trottoarservering i skuggan med utsikt över floden och berätta historier ur livet för varandra - istället för att flänga runt och titta på gamla byggnader, hur säreget sköna de än är. När han får betalt börjar det regna.

På väg genom Europa
Från bilfönstret ser man vid några gränsövergångar och på andra ställen sexhandeln pågå. Kunder ska lockas genom den märkliga reklamen. Unga flickor knappt över skolåldern som halvt avklädda med ryckiga danssteg försöker intressera dem som passerar förbi...

Och i skogen före staden står bussar i glänta efter glänta. I förarhytterna sitter väntande ensamma kvinnor. Det är sorgligt. Ett armod utan gräns. Och i bakgrunden män som håvar i förtjänster. Kampen mot trafficking som Ecpat och många andra bedriver är viktig!

Andra bloggar om: Sexhandeln, Trafficking, Ecpat

Beskriven som misantrop

Vilken vecka...

Blev kallad pensionär och trött av någon som inte hade behövt bli personlig och plump. Beskylldes för att vara intresserad av att pensionera mig på ett jobb jag sökt. Blev beskriven som misantrop och hopbuntad med reaktionärer som ställer till en massa j-vlskap. Vänligheterna haglar. Men även muntra tillrop finns och vänskap förstärks. Det väger över. Gott så.

Person och sak går faktiskt att hjälpligt hålla isär. Det svåra är när man inte vill utan direkt tar sikte på medmänniskan och brassar på. Lärdom: det är lätt att bli missförstådd. Ytterligare insikt: uppmuntran och stöd är det många som behöver.

Tar i den eftertänksammes sinnestämning semester 10-12 dagar för att återvända uppbyggd och positiv. Ska bli spännande att se om alla Ni bloggvänner håller ut och återkommen när bloggen stillsam åter tar till orda.

Ta några rader från Gustaf Larsson (Ur Tillflykt, 1963) som tankegods under tiden:

Fältsippan vänder sin kalk
bort från människornas ögon
och ser nedåt
- blottar sitt silversmide
för den hårda jorden.


Vi hörs runt den 11-12 juni.