I ett hörn på loppmarknaden låg ett slitet gammalt vykortsalbum. Två hundra vykort ska det vara, sa handlaren. Jag tittade och njöt. Gamla kort fanns där, många gratulationskort och ett och annat ångbåtsmotiv. Flera var vikta, brutna och nötta.
Ska jag köpa eller inte köpa? Behöver jag korten eller behöver jag dem inte? Har jag råd med dem eller har jag inte? Min övning i att stålsätta mig gjorde att jag kunde röra mig runt i butiken och se på porslin, glas och böcker. Men snart stod jag där i hörnet vid bordet med vykorten och tummade på albumet. Fina var de, men nog var det ganska dyrt – tänk om man kunde pruta. Försöket kom av sig. Handlaren sa stopp direkt. Take it or leave it!
Så utan vykort körde vi vidare mot närmsta stad. Efter ett par kilometer satte habegäret in. Jag borde ha köpt vykorten. Vänd, om det är viktigt för dig… Och då övade jag min karaktärsstyrka och sa nej. Vi lade mil mellan oss och loppmarknaden.
Efter två dagar ångrade jag mig fortfarande. Ring dem, sa min rådgivare. Nej, tänkte jag. Har jag bestämt mig får jag stå fast vid det. Fast stod jag. Orubblig och trygg. Efter ytterligare 13 timmar kopplade jag upp mig på Eniros Gula sidor. Hittade en möjlig adress och ringde telefonnumret. Inget svar. Nu lägger jag ner, har jag bestämt mig så har jag! Varefter jag genast knappade in telefonnumret en gång till.
På lördag får jag hämta vykorten. Resan blir ju en extra kostnad. Så korten blir ganska mycket dyrare. Och vad jag ska jag nu med alla gamla kort till? De är inte ens från Visby, Gotland eller Örebro. Dessutom är de ju begagnade.
Men en fördel har inköpet. Jag slipper sätta in en massa kort i album. Så inköpet är på det sättet synnerligen arbetsbesparande. Var det inte det jag tänkte, det fanns en verklig nytta med de här vykorten!
Andra bloggar om: Vykort, Loppis, Eniro, Visby, Gotland, Örebro, Karaktär,Habegär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar