Den som gör en resa har något att berätta
Taxichauffören hämtar oss på Hotellet. Han (dvs hans taxibil) är förbeställd. Han har fått vänta. Vi har blivit visade till parkeringen på baksidan – men chauffören använder naturligtvis huvudingången. Sin Mercedes har han ställt på snedden i gränd. Med svajande gång drar han iväg. Vi sladdar bakefter som osäkra vattenskidåkare.

Väl inne i bilen frågar vi om det ska bli regn. Han chansar på ett svar och säger: no på bruten engelska. Radion står på och ungersk popmusik pumpas ut i högtalarna.

Varje gång han växlar rister fordonet. Han rycker i växelspaken som om det gällde att få igång en gammal utombordare. Och hastigheten liksom kurvtagningen avslöjar att han närt drömmar om att köra Formel 1 i Monte Carlo. Nu kör han turister över Donau. Vi skriker inte, men har i vissa passager lust att göra det. Istället håller vi andan. Länge.

Vet du om det går spårvagnar ner ifrån slottet (dit vi är på väg)? Yes, säger han och så har vi inget mer att säga varandra. Visst förstår jag honom ändå. Han är så trött på korkade turister som inte talar ungerska och som oftast bara vill ta sig så snabbt som möjligt mellan sevärdheterna. Vi borde ju egentligen sitta på en trottoarservering i skuggan med utsikt över floden och berätta historier ur livet för varandra - istället för att flänga runt och titta på gamla byggnader, hur säreget sköna de än är. När han får betalt börjar det regna.