En annan värld

Kransar tillgravarna. Var köper vi dem? Hur ska de se ut? Vitmossa och barrkvistar garnerade med exotiska kottar? Vi risar inte gravarna med egenhändigt hämtade grenar av gran utan litar på det prefabricerade.

Gravljus med en brinntid på flera dygn skaffar vi också. Sedan beger vi oss i den moderna folkrörelsens fotspår till gravplatser där våra anhöriga vilar i väntan. De som gått före oss. Genom dödens uppbrott från livet som vi känner det.

Vid graven, när bestyren är överståndna, kommer minnen och känslor ikapp oss. Den djupa förlustens sorgehål i bröstet - stort som en grav - påminner om dem som vi saknar. De gamla som verkligen levt sina liv till vägs ände. Och tonåringen som inte åldrats en dag sedan dess. Forever young.

När lågan till slut flämtar på graven öppnar den hoppets dörr. Och ljuset jag tänder i kyrkans rum påminner också. Nog finns det ett annat ljus, ett annat rum, en annan värld...

Här sitter jag

Här sitter jag. Utan målmedvetna och insiktsfulla tankar. Jag bara sitter här. I väntan på att den nya dagen och dess uppgifter ska ta mig i anspråk.

I tankarna finns alla som idag måste möta smärta och svåra bekymmer. För dem en bön om kraft och mod. På många håll ska svåra beslut fattas - de som får den uppgiften behöver vishet och inlevelseförmåga.

Glädjen önskar jag ska vara det grundackord som trots allt bär många. Som ska hjälpa även mig att ta emot och möta det som under denna dag ska ske.

Här där jag sitter finns ett Du som är någon helt annat än mitt jag. För denna stora närvaro är jag öppen, genom att den är blir och vågar också jag vara, vara mera...

Nu är nu

Du, vi har läst om Sixten! Kommentaren fälldes av några arbetskamrater. De tyckte att katten blivit lite mera bekant på detta vis. Ja, han vill gärna vara med, sa jag lakoniskt. Hur jag än anstränger mig för att hålla Sixten borta, så nog klampar han in i mina texter och rent bokstavligt kliver han på tangentbordet. Det är inte stort utrymme att få något eget sagt.

Några meter bort brummar det i en fåtölj. En svartvit katt som inte kan spinna imiterar där en liten elektrisk motor. Ljudet är snarlikt det surrande man förr hörde från radioapparater när de var påslagna och radiorören lyste, då hade strömmen ännu inte blivit ljudlös. Denna kattliga förnöjsamhet kan reta gallfeber på en lagom ambitiös människa. När jag lägger mig ner irriterar jag mig på att det värker i axeln och ömmar i muskler. Jag blir arg för att jag inte motionerat mera och ilsken eftersom kudden inte låter sig tämjas.

Och nog överfalls jag av tankar på sammanträden som inte fungerat och uppdrag som inte är mina. Hade jag...då hade jag minsann... och då hade det definitivt... så det så! Jag befinner mig inte ens i närheten av det tacksamt nöjda surr som uppsänds ur närmaste fåtölj.

Men tänker jag efter är jag riktigt nöjd! Stolt över att tillhöra en levande gemenskap med så spännande och intressanta medmänniskor och faktiskt är jag glad över så gott som varje ny dag! Sixten, som kan läsa tankar och har telepatisk kontakt med katter över hela världen, nyser nu för att jag ska förstå att han uppskattar denna inställning. Hans gamla farbror Franz, som varit huskatt hos en teologiprofessor i Göttingen, brukar sända Sixten en tanke nu och då.

Sixten brukar berätta vad han hört från söder. Senast sände Franz följande tankar: alla val har inslag av existentiell natur: det som är - är nu och det som kommer sedan det kommer sedan. Så välj det, hävdar Franz. Det är då man verkligen kan upphöra att vara ett objekt för andras ställande och styrande och blir till ett skapande subjekt. Det är då man vet vad man har att arbeta med. Sixten instämmer och försöker ibland mera utförligt delge mig denna kattens filosofi.

Utan motstånd kan man inte godta sådana tankar. Då skulle ju vem som helst kunna ta makten och göra vad de vill?! I sina värsta stunder skulle man rent av kunna tänka sig sällsynt egendomliga scenarios. Vad är det konstigaste man kan tänka sig? Det är så utflippat att det knappt går att föreställa sig: tänk om det fanns en partipolitisk kyrka? En centerkyrka på det skånska slättlandet eller en socialdemokratisk kyrka i bergslagens gruvorter? Eller en moderatkyka i Djursholm? Ja tänk om Sveriges riksdag kunde bestämma i en kyrka. Burr! Tur att det bara är ett tankeexperiment...

Just nu funderar jag på enklare och gladare ting; att hänga av mig morgonrocken och gå ut i den nya dagen. Där väntar svamp på att bli räddad undan frosten och sedan finns det vänner som vill öppna dörren. Och det kan man ju inte avstå ifrån om man vill vara ett skapande subjekt.

Det kunde varit värre

Eftervalsanalysen lär ska pågå i de politiska högkvarteren. Kristdemokraterna som förlorat mark brottas med frågan om det berodde på värdekonservatismens plats i förhållande till frågor som omhuldas av många av de kristna samfunden. Ska man i framtiden värna sina kärnväljare eller försöka bli en kraft som politikens gränspolis, dess övervakare? Göran, en rödrock som King vid gränspolisen? Åt man kakan och trodde sig ha den kvar på kyrkkaffet?

Och på Sveavägen sitter socialdemokrater och grunnar på vad som gick snett? Ett historiskt nederlag blev det eftersom man inte kunde bryta den borgerliga alliansens grepp om väljarna. Och alla partier försöker förstå hur det kunde komma sig att SD tog sig in i parlamentet och i många fullmäktigeförsamlingar med minimalt antal kandidater, nästan utan kampanj och i avsaknad av en kraftfull partiorganisation. En gåta minsann.

Sixten, katten, ser med upphöjt lugn på sådana frågor. Så länge det finns sand i lådan och mat i skålen i lagom omfattning är morgondagen välkommen. I det avseendet är han någorlunda lik många tvåbenta varelser. Även om de sällan har låda eller matskål i gul plast.

Sixten har tyckt att husse verkat smått moloken en tid eftersom husbonden i en egen eftervalsanalys grubblat på vad som kunde blivit annorlunda. Sixten jamar högt för att få uppmärksamhet. Han menar:
Du! Det kunde ha varit värre!
Hur då, säger jag med eftertryck.
Du kunde blivit vald! Oraklet i knähöjd har talat. Och jag tänker omedelbart erbjuda hans tjänster till hugade partier. De kan också behöva höra ett sanningens ord.

Sixten klagar

Man går sina vägar. Samma varje dag. Först dit och sedan hit och därefter någon annan stans. Först badrummet, sedan köket och så hämtas morgontidningen. Sixten har sedan länge genomskådat dessa stereotypiska förflyttningar, men så är han också katt med ett sjätte sinne.
Han låtsas sacka efter i början, men på upploppet rusar han om så att grannarna lystrar - hör vi klappret av små fötter? Eller dunset av en visserligen smidig, men likafullt klumsen (klumpig - klumsig - klumsen) katt...

Sixten , the cat, hörde igår den märkliga uppläsningen som extratjänsten Read-speaker tillhandahöll. Han fnissade och höjde svansen spikrakt upp till hälsning. Detta handlade om honom. Men sedan började han trå och trä runt mina fötter. Till slut kunde jag inte tåla mig - vad vill du?

Sixten tittade förebrående på mig och jamade fram - du utnyttjar mig på det skamlösaste sätt för att föra fram dina egna åsikter. Viserligen är jag en innekatt, i sant dubbel bemärkelse, men det ger dig inte rätten att använda mig för att hävda dina kyrksamma ståndpunkter! En katt gillar inte att fungera som sköld eller bli manipulerad.

Men du gillade att gudstjänster som huvudregel hörde hemma i kyrkan, gjorde du inte det. Jag tittade strängt på katten som bara vred en aning på huvudet av ogillande.
Jo, det gjorde jag, men du behöver inte skjuta en katt framför dig om du nu promt vill föra fram dina åsikter.
Jag tittade nu lite urskuldande på Sixten och sa: men det är ju inte en katt som säger något. Alla tycks tiga av rädsla att få på skallen, på moppo.

Och hur många tror du läser din stillsamma blogg, undrade Sixten.
Ja, i alla fall 23 en dag och 42 en annan. Flera släktingar, försökte jag. Och den läses i Uppsala, Linköping, Visby och Washington.
Sixten verkade inte imponerad, han skorrade: och det tycker du är en lagom upplaga som gammal publicist? Jag teg.

Han strök sig mot mina vader, som för att blidka mig, och sa sedan aningen beskt: och du kan aldrig tiga särskilt länge. Du blir ju obekväm och otrevlig och ovald i all möjliga sammanhang.
Bortvald heter det, sa jag och svalde.
Han var obarmhärtig: du är som ett utgånget gammal mjölkpaket. Ditt bäst före datum tillhör en annan tidsålder. Gamla 68:or som byter fot finns det ingen marknad för. Ge upp, sa han.

Jag kontrade: det har jag ju gjort, jag försöker inte bli som Ivan Lendl i tennis.
Vem, sa Sixten.
Eller som Gunnar Nordahl i fotboll.
Vem, sa Sixten igen.
Eller som Roy Rogers...
Sixten suckade och såg mycket frågande ut.
Jag fortsatte: Och det här att inte få stöd för sin övertygelse och sina åsikter. Vad ska man med sådana sympatiyttringar till? Du gillar ju mig, försökte jag.
Igår ja, svarade Sixten och gick till sin vattenskål. Vill du verka modig och djärv så kryp inte bakom din gamla katt. Det båtar föga!
Konversationen var över.

En kyrkkatt tycker till

Balkongvistelserna blir allt plågsammare. Sixten, the cat, tvingar sig ut där varje morgon. Detta trots allt frostigare temperaturer. Hallen, ja hela lägenheten, blir utkyld på några minuter. Människorna huttrar, under tiden njuter Sixten. Skator som gnäggar och hostar eller kajor som övar eskaderflygning kräver sin katt.

Kom in, ropar jag med hackande tänder. Ja, ja, tjata inte, jamar katten och släntrar in som vore han från 30-tales Chicago. Det är väl bara trenchcoaten som fattas. Jag måste få tala med dig, envisas jag. Kom an, säger han och kastar sig över den lilla låtsatsmus som varje anständig husse förser en katt med.

Vad tänker du om det här med dop på ängar och i hagar, på fäbodar, i hissar och på badhus, undrade jag. Du, säger han, jag är en kyrkkatt, vad tror du jag ska tycka? Han ser på mig och putsar sina eleganta morrhår så de glänser. Att det är bäst att jag och mössen får byggnaden för oss själva? Att vi blir de sista riktigt flitiga kyrkbesökarna?

Det sägs att det blir svårt med kyrkomusik och psalmer där ute i grönskan. Vad tänker du om det? Nu satt Sixten uppmärksam och vaksam. Var detta en kugggfråga?

Han började trevande. Ekorrn satt i granen är ju en grön visa. Kan fungera. Eller I naturen ut vi gå, dopejdi, dopejda... Nej, varför ska vi låtsas. Du du vet ju redan vad jag tänker - tacka vet jag kyrkorgel och höga valv, jamade Sixten, varpå han la sig ner och genast somnade.

Sixten gillar Thomas

Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.

Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.

Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där maktglupna rävarna var haren har sin gång heller, eller något sådant, tillade han förnumstigt.

Sixten reste sig likgiltigt lojt, men egentligen på jakt efter den sista skivan leverpastej. Gå ner från bordet, sa jag strängt och la leverpastejen i Sixtens matskål. Och som brukligt är lyssnade han uppmärksamt på mig och lämnade omedelbart frukostbordet.

Korstågs-Lena i Dagens Nyheter

Försöker läsa ikapp. Olästa tidningars trave minskar efterhand. Upptäcker att Lena Andersson, kolumnist i Dagens Nyheter, korstågs-Lena borde hon väl kallas eftersom hon ihärdigt kämpar mot korsets inflytande, åter har plockat upp sitt spjut. Hennes lans, pennan, är redskapet med vilket hon älskar att sticka och såra kristendomen och trons folk.

Som förevändning tar hon denna gång dialogen mellan Jürgen Habermas och dåvarande kardinalen Ratziner, sedemera påven Benedictus. Detta samtal är som gjort för en hänsynens låtsade vördnad, skriver hon. Jesuitpater Ulf Jonsson beskriver samma samtal på ett helt annat sätt i SvD: Det innebär emellertid inte att Habermas ser religionen som något irrationellt. Han menar nämligen att det finns olika former av absolut visshet i människors liv som ingalunda är irrationella, trots att de inte är frukten av en rationell prövning. Hit räknar han, förutom religiösa övertygelser, det han kallar för vardagslivets ofelbara praktiska sanningar, såsom övertygelsen att man inte bör gå på broar som man inte tror håller för det. På denna punkt återknyter Habermas till sina egna specifika sannings- och kunskapsteorier på ett sätt som öppnar för möjligheten att betrakta religiösa övertygelser som rationella, även om de inte utgör vetande i en vetenskaplig bemärkelse.

Det finns naturligtvis mängder av texter om denna dialog. T ex den av Virgil Nemoianu: The Church and the Secular Establishment.

Lena Andersson utdelar, det måste man erkänna, en del välformulerat eleganta hugg och slag. Särskilt kristna ska väl känna sig träffade av följande attack: Lögner av mera komplex karaktär, utsträckta i tid och rum, är släkt med hoppet och kallas livslögn. Dem har vi för att göra jordevandringen uthärdlig. Kristendomens låtsasvärld med färgstarka figurer som både ger och lindrar rädsla och ångest är ett storartat påhitt och en väldigt omsorgsfull livslögn. Den har gett många mening och glädje och åstadkommit mycket elände, ungefär som livet självt.

Jag upprepar: låtsasvärld, storartat påhitt, omsorgsfull livslögn. Det hon säger drabbar naturligtvis en stor del av västerlandets filosofiska historia. Hon säger det inte bara till oss utan anklagelsen om livslögn bör ju även handla om Augustinus, Tomas av Aquino, Pierre Abaelard, Franciskus, William Occam, Martin Luther, Friedrich Schleiermacher, Sören Kierkegaard, Dietrich Bonhoeffer och många andra!

Korstågs-Lena (Andersson) gömmer inte undan sin och de oreligiösas överlägsna attityd. Den som kan bli till en artighetens lögn. Hon skriver: Nästan alla oreligiösa människor visar i mötet med religiösa en omtankens nedlåtande försiktighet som gudstroende tycks helt omedvetna om.

Lena Andersson sammanfattar livlögnens (dvs kristendomens) syfte som något annat än den konstnärliga fantasin. Kristendomen syftar enligt henne tvärtom till att bryta ner möjligheterna till en klar, självständig och rimlig omvärldsorientering.

Korstågs-Lena tror uppenbarligen på sin egen beskrivning. Att kristna dagligen i sina teori och praktik motsäger hennes påstående tar hon inga intryck av. Lena Andersson har ritat sin egen karta och den är verkligare än verkligheten. Det gör hennes ständiga kamp och härnadståg mera fattbara, men kan jag tänka, desto mera sorgliga.

Biskoparna har de då något att säga till denna det ateistiska korstågets skribent? KG Hammar? Anders Wejryd? Thomas Söderberg? Lennart Koskinen? Eller någon av de andra? Inte mycket, vad jag har märkt. Men så är de väl strängt upptagna med att hålla samman en kyrka som både gått i ledband och kompromissat med makten så långt att en kollaps hotar runt hörnet.

Bloggtystnaden bruten

Bloggtystnaden som varat i en dryg vecka ska nu vara över. En resa till Frankrike och Reims har tagit all kraft och energi. I trans faller man lätt i katedralen i Reims. Tiden går i andra banor. Det är ett under att man lyckas passa inbokade tider, bussar som avgår och luncher som ska ätas. Champagnehus som ska studeras. Och så vet man ju riskerna med att telefonera på egen mobil och surfa med egen dator - skyhöga nätpriser... En undanflykt, jag vet. Men ibland behöver man bryta vanor och ingrodda mönster vilket ledde till avbrott även på denna cybersida. Stillsam blev ännu mera lågmäld och tystnade digitalt overksam.

Nu dock - åter i alldeles egen lokal verklighet - ska tidingar läsas ikapp. Nyheter och händesleförlopp sorteras in i de luckor som uppstått. Mona Sahlin stuvar om bland partiets (dvs sina) talemän. Kronprinsessparets eventuella framtida barn diskuteras. Arbetsmarknadspolitiken nagelfaras. Riksmötets inledande gudstjänst diskuteras och ifrågasättas för både det ena och det andra.

Och i kyrkan är det som vanligt. Till exempel. Dop ska gärna äga rum på ängar och i hagar, i fäbodar och på bryggor. På det finns det biskopsord från Västerås. Att besvära människor att söka sig till kyrkan ska man inte. Konsumentintresset säger att det kunden önskar ska man tillhandahålla. Privatdopen är alltså åter högsta mode och att det har något att göra med församlingens döpta och troende vare oss ganska fjärran?

Kattvakt

Hantverkare har varit på besök. Sixten, the cat, välkomnar dem inte, men visar inte heller någon överdriven rädsla eller respekt. När elementen luftas i rum efter rum övervakar Sixten arbetet. Men nu och då återvänder han till oss som bor här. Han kommer trampande för att rapportera: Vet du vad han gör nu? Han skruvar på elementen så det pyser! Bäst jag tar reda på mer.

Sixten joggar iväg till nästa rum där en knäböjande människa kämpar med igenmålade aggregat. På lagom avstånd, gärna uppflugen på en soffrygg eller en byrå, håller Sixten koll. Han muttrar: Du rör inget annat, bara så du vet! Jag ser dig! Komma hit och bete sig.

Nya rapportrundor följer. Sixten berättar vad han ser och vi lyssnar uppmärksamt. Och när arbetet är utfört följer Sixten som en nitisk fångvaktare med ut i hallen. Han måste ju se till att främlingarna går och sedan säkra huset genom att ta sig en extra vaktrunda. Ordet kattvakt har fått en ny och mera precis innebörd.