Han snyter sig ljudligt som en mistlur

Vårdcentralens väntrum är som ett akvarium. Där rör sig människor på en liten yta. Synliga för varandra. Alla väntande på att få gå till kassan. Eller ta prov. Kanske besöka en läkare eller sjukgymnast.

En äldre farbror med vita halvkorta seglarbyxor kliver in. Han ser ut att vilja verka världsvan. Men det går lite till överdrift. Som när han ställer sig nästan mitt på golvet. Sakta drar han fram sin bordduk ur fickan. Så ser det ut. Den är enorm, denna näsduk av rutigt tyg, som han halar fram ur höger ficka. Han för den eftertänksamt till näsan och snyter sig ljudligt som en mistlur. Åskan går, sjung hopp faderallan lej. Sedan tittar han på oss i tur och ordning. Som för att se efter om någon vill invända.

En sköterska går förbi och då ropar han till henne. Ganska högt. Onödigt starkt. Men han kanske hör dåligt? Karin, jag kommer snart till dig! Han ropar och nickar och hon ler. Inte alls besvärad. Vänligt. Den äldre mannen sätter sig i soffan. Genast börjar hans ena fot att slå takten till den obefintliga musiken. Nervöst hoppar ena foten och så den andra. Knäna studsar de med.

Han tar tidningen som den andra personen i soffan just lagt ifrån sig. Högt säger han, jag tar den här. Det blir lättare att skriva då. Bena far runt på honom och hur det alls kan vara lätt att skriva förstår vare sig jag eller någon annan. Många tittar förstulet på honom. The king of vårdcentralens väntrum? Jag tror att han själv ser sig så. Hans nervösa rörelsemönster får andra att skruva på sig. Men man låter honom hållas. Det är trots allt en tidig sommarmorgon. Och vi är välvilligt inställda till varandra.

Jag nickar till en annan sköterska som går förbi. Hon nickar tillbaka. Jag gör det man gör i det där rummet. Väntar. På att bli stucken. I fingret. Sedan lommar jag min väg och tänker att det var länge sedan jag hade stora tygnäsdukar. De är nog slängda. Kanske har vi någon liten bordduk jag kan knöla ner i fickan? Vad ska det förresten vara bra för. Jag har ju hand och fingar. Näven har ju fungerat förr...

Svenska kyrkans nya organisation - en valfråga

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Utredningen skriver: Vi är medvetna om att det blir fråga om en stor förändring när vi föreslår att det inte längre ska finnas några flepastoratssamfälligheter. Några av de flerpastoratssamfälligheter som nu finns har en lång historia... Ett uppbrott från en struktur med denna långa historia kan vara smärtsam och det finns flera skäl som talar emot en förändring av det slag som vi föreslår... Vi lägger inte fram konkreta förslag om vad som ska ske med var och en av de 35 flerpastoratssamfälligheter som nu finns. Det blir en fråga som måste prövas i samverkan mellan berörda stift, samfälligheter och församlingar. Vårt förslag innebär dock att de pastoratssamfälligheter som finns den 31 december 2013 övergår att bli pastorat 1 januari 2014. (s 240)

Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?

Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!

Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!

Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras inflytande. Låt folket säga sin mening!

Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att mmånga församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetesprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.

Nya kyrkoherdar blir minibiskopar

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Där finns många förändringar föreslagna. Kyrkoherdens uppgifter i de pastorat som ska ersätta de gamla samfälligheterna blir att leda all verksamhet. Så i örebro skulle en kyrkoherde ersätta alla nuvarande sju, såvida inte ett antal församlingar nu får nog och bryter sig ur. Och hur det skulle kuna gå till måste vi naturligtvis granska mera senare.

Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!

Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)

Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.

Församlingarna buntas ihop

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.

Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!

De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamling till samfälligfhetsnivå. Illa! Mycket illa!

All makt åt samfälligheten

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.

I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.

Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.

Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.

När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!

I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…

Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!

All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?

En bok i hyllan

På arbetsplatsen rycker semestrarna närmare. Kvar att bestyra är att en budget ska nagelfaras och fastställas. Eftersom jag bytt rum ligger allt dessutom i kartonger. Med en utomordentligt skraltig rygg får det bli en pärm i taget. En bok i sänder. Då hinner man också tänka. Varför skaffade jag Boken om Ansgar? Eva Odalmans översättning av Rimberts Vita Anskarii är sannerligen intressant. Men i vanligt församlingsliv kanske inte fullt så brukbar?

Mera praktiskt användbara böcker finns där också. Harald Göranssons Koral och Andlig visa i Sverige som kan kasta ljus över den svenska psalmskatten. Där finns också Jean Paillards Du skickade en Salamander (Kristus som djur i moderns svensk litteratur). Den kan ge illustrativa citat att bruka när man talar om lidande, död och uppståndelse. Till exempel i en predikan. Ja, ja. Fler böcker ska packas upp. Så tar jag en bok till och ställer den i bokhyllan. Eftertänksamt.

Take me

Äntligen en ledig dag. Vilket betyder att fyra fulla tvättmaskiner ska köras i källaren. Tvätten ska hängas och något manglas. Uppskjutna telefonsamtal ska ringas. En bank som har stängt kontaktas. Och ett sedvanligt sommarmöte med gamla skolkamrater planeras.

Upptäcker att vi är med i en tävling hos resebyrån Ticket om resor till Chicago. Där startar man en "egen resebyrå" som man kan rösta på. Och så behöver man flest röster. Så rösta gärna på vår resebyrå Take me. Gå in på Ticket och leta fram bokstaven T och rösta på Take me! Får vi åka blir det bloggreportage från en resa i västerled. Till min amerikanska syster. Faye blev min syrra 1966 eftersom jag fick bo i hennes föräldrahem som utbytesstudent ett år. Vore trevligt att hälsa på henne och hennes familj.

Pingst - glödjens högtid

Pingstdagens afton bad man i en av Örebros kyrkor. I och för sig inget ovanligt. Kyrkornas rum är oftast en plats för bön. Det var en ekumenisk samling och man bad för den egna staden, för dess politiska ledning, för kristna i Mellanöstern, för kristen enhet, för Kina och Laos och för mycket annat angeläget. I korta anföranden med efterföljande bön kunde man bära fram, lyfta och lufta det svåra såväl som uttrycka sin tacksamhet för allt det goda vi möter.

Texten till en av lovsångerna hade fått ett passande skrivfel. Istället för glädje hade man skrivit glödje. Vilket ord: GLÖDJE! En fantastisk tillfällighet i freudiansk felsägningsanda. Detta just i hänryckningens och andeutgjutelsens tid.

Med tungor av eld bekräftades den första pingsten. I många församlingar har inspirationens och hängivenhetens eld falnat. Men i Pingstdagens högmässa fanns där jag råkade vara just glödjen påtagligt närvarande. Nu tänker jag på vad man får när glädje och glöd kombineras. Pingst förstås. Eller glödje! Stor glödje!

Så går en studentdag

Hela gårdagen svallade traktorerna och lastbilarna över staden fulla med studenter. Jag höll på att elakt skriva med fulla studenter. De som sticker ut genom vrålet är de stackarna som redan mitt på dagen i rådande värme dunkat i sig för mycket. Ögonen styr inte riktigt och rörelserna bär spår av alldeles för mycket.

När de dundrar förbi undrar man var denna lössläppta hämningslöshet har grott. I en tid där det råder stor brist på mening? Eller där det finns ett överskott av enformigt liv? Kan det var de osäkra framtidsutsikterna? Eller är det en vuxenvärld som inte orkar sätta normer, markera gränser, vara goda föredömen?

Några av de mest utlevande kan ha övat sig genom åren, andra tappar kontrollen för första gången. De flesta, de allra flesta behåller förmågan att trots skrik och vrål hålla stilen och kontrollera euforin. De kan dra en gräns och sveps inte viljelöst med.

Så tänker jag när de överlastade far förbi i vagn efter vagn. Och med en ljudnivå som lovar tinnitus inom en snar framtid. De åker mot en ljusnande framtid sägs det och så vrålas det i alla tonarter. Mest låter det som en hejaramsa från ståplats. Själv ber jag en bön för deras dag och för att lyckan ska få vara bara just det - en stunds bekymmersfri lycka. Att denna dag ska bli ett viktigt och fint minne att bära med sig.

På hemväg nynnar jag gammelmansaktigt på en annan sång. Som markerar tidens flykt. Och Guds omsorg vad som än sker. Så går en dag än från vår tid...

Halveringstid för kyrkliga löften

Läser i Kyrkans tidning att man i Stockholms stift frågar de blivande prästerna om de kommer att viga samkönat. Förstår man artikeln rätt är det numera ett villkor för prästvigning i Stockholms stift. Biskop Brunne hävdar att man gör det för att följa kyrkomötetsbeslut och kyrkans ordning. Tidningen skriver:
Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.

Ärkebiskop Wejryd tycker inte att det är konstigt. Redan tidigare har tidningen raporterat om att denna fråga smyger sig in i anställningsintervjuer och därmed blli avgörande för en anställning som präst i en församling.

Frågan måste naturligtvis ställas om biskop Brunne och Stockholms stift har rätt. De som fattade beslutet måste väl stå upp för det man bestämde. Säger de övriga biskoparna något? De politiska partierna? Ansvarsnämnden? Kyrkans tidnings ledarsida?

För min del tänker jag hålla utkik och se vem som har kurage och mod att stå fast vid sitt och kyrkomötets beslut. Eller är det så att halveringstiden för kyrkliga beslut och löften nu är så kort att bläcket inte ens behöver torka?

I en faktaruta berättar Kyrkans tidning följande: Kyrkomötet tog 2009 beslut om att samkönade par ska kunna vigas i Svenska kyrkan. I Kyrkostyrelsens skrivelse (2009:6) som låg till grund för beslutet står:

”Ingen präst ska vara skyldig att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön.”

”Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.”

I Äktenskapsbalken (4 kapitlet 3 paragrafen) slås också fast att den som är vigselförrättare inte är skyldig att förrätta vigsel.

Skelett i långa banor

Från dinosaurieutställningen i Norrköping...

Dinosaurier i Norrköping

Dinosaurieutställning i Norrköping. Kan det vara värt ett besök? Vi gjorde ett försök.
Bilresan tog 90 minuter i värmen. Väl framme i centrala Norrköping letade vi oss fram. Vi blev förvånade över antalet skelett som visades upp. Stora och rejäla! På bild fångade vi en Tyrannosauros Rex. Vilket inte var så svårt. Han stod stilla.

Besökarna var mycket unga. Föräldrar släpade med sig sina knappt gående småbarn. Och barnvagnar blockerade vägen. I en trång pssage stod två mammor och trattade i sina barn flaskföda. Under ivrigt samspråk och helt uppslukade av sin egen konversation stod de där. Alla som ville passera förbi tvingades tränga sig emellan vagnarna. Förmågan att leva sig in i andra besökares behov var för stunden noll!

Utställningens skärmdel var sprängfylld med text vilket antydde en pedagogik som man övergav redan på femtiotalet. Förra seklet. Här kunde man ha gjort mycket för att bättre presentera och åskådliggöra de årmiljoner man avhandlade där.

Trots det var utställningen imponerande. Bara att ha fått se dessa märkliga varelsers imponerande fossila skelett var storslaget. Norrköping skriver på sin hemsida:
Dinosaurieutställningen kommer från paleontologiska institutet i Moskva, där över 200 forskare studerar olika grupper av forntida djur och växter.

Eftersom dinosaurieutställningen i första hand är byggd på ett naturligt fossilt material är den intressant både för experter från olika länder och för vanliga besökare.

Utställningen är en vandringsutställning som redan har visats i Australien, Tyskland, USA, Kanada, Korea, Frankrike, Italien, Finland, Japan, Taiwan och Cypern.

Smakar det så kostar det. Inträde 90 kr för vuxna och för de flesta barn 70 kr. Därtill blev det en besvikelse att man inte kunde införskaffa en utställningskatalog eller ett häfte med information om de dinosaurier som visades. Ett pedagogiskt missgrepp tycker jag. Särskilt som det finns skärmar med enorma textmängder och mindre informativa skyltar (uppfatta detta som du vill). Trots det, med minsta dinosaurieintresse är mitt råd i alla fall: ställ färden till Norrköping!

Varför så bråttom, Svenska kyrkan?

Den nationella strukturutredningens förslag kommer snart i bokform. Då bör debatten och diskussionen om kyrkans framtid komma igång på allvar. På denna blogg kommer jag att försöka granska förslagen och ställa frågor till de förslag man lagt fram.

Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.

Dessutom har man ännu inte utvärderat kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?