Vad Svenska kyrkans alla organisationsförändringarna kan komma att betyda på lång sikt verkar få ha ägnat en tanke. Det vore inte orimligt att tänka sig att nivåskillnader mellan gudstjänstliv och beslutfattare också ökar avståndet till vanligt folk. Om uttrycket tillåts. Tänk om sekulariseringen inte alls hindras av förändringarna. Utan påskyndas? Tänk om det vi förr vågade kallade avkristning inte stannar av, utan fortsätter öka? Jag fruktar att när man fjärmar den gudstjänstfirande församlingen från ett direkt inflytande över sina egna angelägenheter så skapar man samtidigt en ny och svåröverbryggbar förtroendeklyfta.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
29 april 2012
23 april 2012
Varför ska barn förbjudas utöva religion?
Margó Ingvardsson kräver i en artikel i DN att barn under 12 år ska ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor. Anledningen är det uppmärksammade fallet i Borås då ett barn blev utsatt för andeutdrivning. Det får Ingvardsson till att barn utsätts för fasansfulla övergrepp i religionsfrihetens namn. Uppenbarligen har rätten gjort en annan bedömning.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
World of Warcraft istället för den barmhärtige samariten
Systematisk teologi – det låter organiserat och strukturerat. Det är den gamla dogmatiken i ny dräkt. Troslära och livsåskådning med etik och många andra angränsande frågor kan hamna där. Den som ägnar sig åt dessa ämnen har ofta en betydande låda verktyg att använda. Det kan man ana när man läser en understreckare i SvD av docenten i systematisk teologi, Jayne Svenungsson. Hon utgår från Simon Critchleys bok The faith of the faithless: Experiments in political theory. Artikelns rubrik påstår utmanande att Politiken behöver fiktion i brist på tro.
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
21 april 2012
Karbonpapper i mun och tangentbord
Har du karbonpapper i munnen? En smått elak fråga. Den riktades till den som nästan ordagrant bara upprepade vad någon annan redan sagt. Då under slutet av 60-talet och början av 70-talet var vi något observanta och la gärna märke till om man bara kopierade någon annan. Vår otrevliga frågan gav oangenäma associationer. Ingen ville ha ett äckligt karbonpapper hopknycklat i sin mun! Usch och fy!
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
20 april 2012
Fokus flyttades från ansikte till skärm
Rex Rotary och Gestetner. Namn som ingenting betyder för yngre människor. Vi som tillhör 68-generationen har många minnen förknippade med dessa namn. De var nämligen våra främsta hjälpmedel att massproducera material. Dessa företag tillverkade stencilapparater. Timmar, dagar och veckor har vi ägnat vid dessa apparater för att flerfaldiga flygblad, bulletiner och brev. De skulle matas med trycksvärta.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
18 april 2012
När mobilen kraschar kommer en tanke eller två
För några dagar sedan flyttade jag in i en ny telefon. Där är jag ännu inte riktigt hemmstadd. Skåpen står inte där de borde. Alla lådor i skrivbordet kan inte öppnas. Telefonboken trilskas så att jag hela tiden ringer upp fel personer. Trevligt att tala med en massa människor jag knappt minns att jag känner. Och skriva med tummen har jag inte ens funderat på att lära mig. Livet är med andra ord lite skakigt.
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
17 april 2012
Vem vet något om kyrka och religion?
En svaghet i det sekulära samhället är bristande insikter i och kunskaper om religion i allmänhet och de närvarande religionerna i synnerhet. Därför kan den religiösa människans bevekelsegrunder förbli obegripliga. Likaså är olika religioners förhållande till trons sanningar alltmer en gåta i en vetenskapsberusad samtid. Någon överordnad skapare erkänns inte, men var och en känner av en utbredd förväntan att bli sin egen skapare, att forma och välja sin egen identitet, sin egen sanning.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
13 april 2012
Jag är muslim! Vad är du?
Jag är muslim, deklarerar lille Achmed frankt och självmedvetet i fjärde klass. Han tittar på Sune, och frågar honom, vad är du? Sune vet inte vad han skall svara utan går hem och frågar sin mamma och pappa, vad är jag för något? De förstår inte alls frågan. Vad då är? Man är väl den man är? Men Sune vill gärna vara något, vara någon! Vem kan hjälpa honom?
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
11 april 2012
Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Nu till något helt annat. Från det roliga till ondskan. Ondskan och det onda hanteras gärna som ett randfenomen. Något i utkanten av tillvaron som inte behöver eller tillåts påverka människosyn och världsbild. Många skulle behöva glasögon med progressiva glas för att kunna se skarpt det som ligger nära och det som finns långt borta.
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
09 april 2012
En rolig påsk
I min vykortssamling, åtskilliga tusentals kort, gapar det ett hål. Bland alla mina påskkort finns det bara en handfull med motiv som kan kopplas till den kristna påskens berättelse och budskap. Jänför man med julens vykort är skillnaden monumental. Åtminstone om man tar äldre julkort. Idag får man leta länge om man ska hitta krubbscener, Maria med barnet, änglar som sjunger i julnatten, vise män...
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Till och med den annorlunda hälsningen annonserar påsken som en alltigenom mysig och glad helg. Men kunde på de flesta kort hälsa en både en glad och trevlig påsk. Här tillönskas mottagaren en Rolig påsk! Den färggranna tuppen nyttjas av ett muntert barn som PÅSKNÄKTER GAL. Näktergalen gol galet.högt. Då blev det ljud i skällan (?).
Som oftast när Jenny Nyström målat ser man ett välkomponerat och välbalanserat kort. Där finns fina små detaljer. Skosnörena i snörkängorna syns. Knappar på byxorna. Uppkavlade skjortärmar. En festlig och rolig hatt. Något händer som ger liv åt kortet. Tuppen gal och barnet skrattar. De lyckas av någon anledning ha kropparna sträckta åt samma håll (snett uppåt höger). Den som bär en börda lutar sig ju ofta bakåt för att balansera den extra tyngden - även därför blir bilden så naturlig. Så skulle också vi bära. Fina färger höjer kortets lyskraft.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
06 april 2012
Ett hål i förnuftets övertygelse
Ur en långfredagspredikan på ordrik
Korsfäst tillsammans med rövare
skymfad, smädad,
Folk skakar på huvudet åt honom
Om du är Guds son, säger man – hjälp dig själv
stig ner från korset
Till sist: död
Klipper man loss denna berättelse från
resten av evangeliet – skulle det kunna handla
om en vanlig död, ofattbart att kunna säga så
om de oräkneliga dödar
vi känner till, har hört talas om, läser om
ser i TV…
Dödar som tillfångatagna människor
gått till mötes i fängelser och fångläger,
i häkten och koncentrationsläger
några har till och med
mött döden uppradade
på kanten till den massgrav
där de skulle begravas…
Vi behöver inte frossa i beskrivningar
av det djävulska, det onda, som hemsöker jorden
som drabbar så många medmänniskor
våra systrar och bröder
Jag, vi, har svårt att i vår välfärd förstå
att man kan avsky och hata så
att man kan rättfärdiga sitt dödande
få det till att hämnd, vedergällning, utrotning
skulle vara något gott eller rättvist,
att de som fängslats, plågats, torterats, dödats
faktiskt förtjänat vad de fick!?
När Jesus korsfästs görs det med övertygelsen
att han är farlig, hotar religionen.
upprorisk och att han därför förtjänar döden
Tron och hoppet vet att han frivilligt
underkastar sig lidande och död
för att göra ett hål i förnuftets
övertygelse att den som är död
har förlorat, att den människan
oåterkalleligt lidit nederlag
och inte mera finns
Korsfäst tillsammans med rövare
skymfad, smädad,
Folk skakar på huvudet åt honom
Om du är Guds son, säger man – hjälp dig själv
stig ner från korset
Till sist: död
Klipper man loss denna berättelse från
resten av evangeliet – skulle det kunna handla
om en vanlig död, ofattbart att kunna säga så
om de oräkneliga dödar
vi känner till, har hört talas om, läser om
ser i TV…
Dödar som tillfångatagna människor
gått till mötes i fängelser och fångläger,
i häkten och koncentrationsläger
några har till och med
mött döden uppradade
på kanten till den massgrav
där de skulle begravas…
Vi behöver inte frossa i beskrivningar
av det djävulska, det onda, som hemsöker jorden
som drabbar så många medmänniskor
våra systrar och bröder
Jag, vi, har svårt att i vår välfärd förstå
att man kan avsky och hata så
att man kan rättfärdiga sitt dödande
få det till att hämnd, vedergällning, utrotning
skulle vara något gott eller rättvist,
att de som fängslats, plågats, torterats, dödats
faktiskt förtjänat vad de fick!?
När Jesus korsfästs görs det med övertygelsen
att han är farlig, hotar religionen.
upprorisk och att han därför förtjänar döden
Tron och hoppet vet att han frivilligt
underkastar sig lidande och död
för att göra ett hål i förnuftets
övertygelse att den som är död
har förlorat, att den människan
oåterkalleligt lidit nederlag
och inte mera finns
05 april 2012
Synd, gemenskap och svek
Synden är inte uppskattad. Utan ifrågasatt. Den finns inte, utropar en filmares rollgestalter. Även inne i kyrkan bekämpas synden. På flera sätt. Det som väcker tidningars intresse är debatten om synden är så förlegad att den borde slopas. Och synpunkter att försoningsdöden rymmer för mycket blod, väcker obehagliga föreställningar om synd och skuld.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
04 april 2012
Barn, uppskjutet åldrande och uppståndelse
Fanns uppståndelsen i bakhuvudet på den konstnär som målade kortet med påskliljan? Kanske. Ur blomman stiger en liten flicka upp. Och med utbredda händer, liksom till välsignelse, hälsar hon Glad Påsk. Ungefär så drä har generationer av barn utstyrts inför sångframträdanden med vårsånger. Ibland i verkliga kostymer, understundom i hattar och dok av kräppapper i alla möjliga färger. Barnen har varit maskrosor och blåsippor, vitsippor och påskliljor.
Nog hände det på den tiden att man fick sjunga den lilla visan nedan. Skriven av Alice Tegnér. Fylld av små påpekanden och uppfostrande tankar. Barn skall vara som små solsken. De ska drömma om att bli stora. Här är den uppfostrande inriktningen tydlig. Hos de barn som sjunger ska inskärpas en önskan att bli lika förståndiga som mor och far. Man får innerligt hoppas att barnens föräldrar verkligen var kloka, insiktsfulla och just förståndiga!
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
03 april 2012
Skicka Påskkort!
Du skickar väl påskkort? Jag, nu är det säkert för sent. Postgången har knallat färdigt. Men den som samlar vykort, eller har en filatelistisk läggning, vet att det gick flera postturer samma dag. Stämplarna avslöjar det ibland.
Kortet med de små änglarna är rart i sin oskyldighet. Påskkortet skickades den 20/4 1916. Man ser att de små busiga väsendena har haft kycklingarna inspärrade. I bur! Men nu är det påsk och befrielsens timma slår. Nu ska det blomma och grönska. Släpp fångarna loss det är vår!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Religionskunskapens brister leder till religiös analfabetism
Undervisningen i Religionskunskap A, dvs i gymnasieskolan, har granskats under år 2011 av Skolinspektionen. Det är en sällsynt intressant läsning, men de många dokumenten kräver gott om tid för genomläsning. Svenska Dagbladet skriver om de upptäckta bristerna i religionsundervisningen i en brett upplagd artikel idag. Det framgår av artikeln att det kan vara svårt att hitta former för undervisningen. Särskilt svårt tycks vara att ge utrymme för analys av det man studerat. Tidningen skriver:
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)