Ur en ny predikan på ordrik:
Titthål ett: Elisabet och Sakarias var båda
rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt
efter alla Herrens bud och föreskrifter…
Ibland sägs det att vi inte behöver leva
på något särskilt sätt för att vi är kristna
för att vi är människor som tror på Gud.
Jag tror att man misstar sig
särskilt om man vill
avskaffa Guds förväntan på oss...
En viktig poäng har de naturligtvis
såtillvida att ingen av oss är
eller kan bli förmer än någon annan
Det är inte präktighet och godhet
som för oss nära Gud
vi lever alla med synd, brist
ingen av oss är helt fri
Nej - det som för oss nära Gud
är tro, uppriktighet och längtan
och viktigast av allt - Gud själv…
27 juni 2012
21 juni 2012
Ohållbara argument
På Strängnäs stifts hemsida kan man nu läsa beskedet från stiftet om stiftsstyrelsens beslut om Örebros framtida kyrkliga organisation. Det framställs försåtligt som ett förslag som ska antas. Alla vet att det är fel. Avgörandet är stiftsstyrelsens.
Strängnäs stiftsstyrelse har beslutat att föreslå att församlingarna i Örebro från den 1 januari 2014 ska utgöra ett enda pastorat, istället för sju pastorat som det är idag. Pastoraten har redan ekonomisk och administrativ samverkan. Om stiftsstyrelsen förslag antas kommer de också att ha en gemensam kyrkoherde.
De sju pastoraten i Örebro samverkar sedan nästan 60 år via Örebro kyrkliga samfällighet, vilket är en samverkansform som finns på flera orter i landet. I höst kommer dock kyrkomötet att ta ställning till ett förslag till förenklad organisation och ledning för Svenska kyrkans församlingar, vilket bland annat innebär att samfälligheter inte kommer att finnas kvar. Det är bakgrunden till att Strängnäs stiftsstyrelse grundligt har utrett frågan.
I samband med stiftsstyrelsens sammanträde igår, tisdagen den 19 juni, presenterades rapporten ”Örebro – indelning och organisation”. Rapporten ger underlag för två olika beslutsalternativ: samgående till ett pastorat eller att samfälligheten delas upp i flera självständiga pastorat.
Stiftsstyrelsens beslut att föreslå samgående till ett pastorat är bland annat att:
• undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet, vilket i förlängningen är en förutsättning för det pastorala arbetet
Min kommentar: Detta skäl är ett svärd som naturligtvis mest måste hänga över stiftets många små församlingar, alla dem som redan ägnar sig åt"organisatoriskt merarbete" eller lever med "ekonomisk osäkerhet". Att detta används som argument för vilken organisation de stora församlingarna i Örebro ska ha talar för att man sökt argument för att rättfärdiga ett beslut. Detta i Örebro där församlingarna har både hängslen och livrem, dvs är bland de rikaste i landet.
• underlätta det diakonala arbetet med integration och hjälp till många utsatta människor, vilket är en större utmaning i några församlingar
Min kommentar: Det diakonala arbetet med integration består av ett projekt som avvecklats. Särskilt Längbro församling som begärt självständighet var aktiv i det projektet. Därutöver finns det en tjänst i Örebro på Diakonicentrum som arbetar med frågorna. Integrationssatsningarna skulle kunna mångdubblas även i en situation med självständiga församlingar. Att göra integration och hjälp till utsatta människor till argument för storpastoratet är vare sig relevant eller trovärdigt!
• de geografiska församlingsgränserna i en stad är av allt mindre betydelse för gemene man
Min kommentar: Om människor deltar i församlingars liv i områden där de inte själva bor så ska det leda till att församlingens beslutsrätt över sitt eget pastorala arbete, det som lockat människor till deltagande och aktivitet, ska flyttas bort och högre upp? Vem är gemene man?I Örebro vet de flesta om de tillhör Olaus Petri församling eller t ex Mikaels församling.
Stiftsstyrelsen sagt sitt och förordat en lösning med ett pastorat. Nu är det församlingarnas tur att svara på förslaget i sin remiss säger Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift och stiftsstyrelsens ordförande.________
Stiftsstyrelsen var inte enig i sitt beslut och en reservation lämnades in.
Här underlåter stiftsstyrelsens majoritet att berätta hur jämt det vägde mellan de olika "blocken", socialdemokraterna på ena sidan och de borgerliga och posk på andra. (ordförandens röst kan därmed sägas ha avgjort frågan). Fem personer reserverade sig mot beslutet (som togs med sex röster).
Stiftsstyrelsens förslag till beslut och dess motivering, samt reservationen mot beslutet, utgör tillsammans med rapporten underlag för det remissarbete som nu inleds. Den 14 september ska remissinstanserna, bland annat de berörda församlingarna, ha avgett sina yttranden. Stiftstyrelsen fattar ett definitivt beslut i ärendet den 30 oktober.
Den remissrunda som nu äger rum uppfattar många med mig som något mera för syns skull, för att bokstavligt uppfylla kyrkoordningens regler. Stiftet har haft tillgång till ett mycket omfattande utredningsmaterial från Örebro och dels har stiftet gjort en egen utredning. Några nya argument lär knappast kunna ändra beslutet. Det anar man också genom de märkliga skäl man anför för sitt beslut. Här följer stiftets meddelande:
Strängnäs stiftsstyrelse har beslutat att föreslå att församlingarna i Örebro från den 1 januari 2014 ska utgöra ett enda pastorat, istället för sju pastorat som det är idag. Pastoraten har redan ekonomisk och administrativ samverkan. Om stiftsstyrelsen förslag antas kommer de också att ha en gemensam kyrkoherde.
De sju pastoraten i Örebro samverkar sedan nästan 60 år via Örebro kyrkliga samfällighet, vilket är en samverkansform som finns på flera orter i landet. I höst kommer dock kyrkomötet att ta ställning till ett förslag till förenklad organisation och ledning för Svenska kyrkans församlingar, vilket bland annat innebär att samfälligheter inte kommer att finnas kvar. Det är bakgrunden till att Strängnäs stiftsstyrelse grundligt har utrett frågan.
I samband med stiftsstyrelsens sammanträde igår, tisdagen den 19 juni, presenterades rapporten ”Örebro – indelning och organisation”. Rapporten ger underlag för två olika beslutsalternativ: samgående till ett pastorat eller att samfälligheten delas upp i flera självständiga pastorat.
Stiftsstyrelsens beslut att föreslå samgående till ett pastorat är bland annat att:
• undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet, vilket i förlängningen är en förutsättning för det pastorala arbetet
Min kommentar: Detta skäl är ett svärd som naturligtvis mest måste hänga över stiftets många små församlingar, alla dem som redan ägnar sig åt"organisatoriskt merarbete" eller lever med "ekonomisk osäkerhet". Att detta används som argument för vilken organisation de stora församlingarna i Örebro ska ha talar för att man sökt argument för att rättfärdiga ett beslut. Detta i Örebro där församlingarna har både hängslen och livrem, dvs är bland de rikaste i landet.
• underlätta det diakonala arbetet med integration och hjälp till många utsatta människor, vilket är en större utmaning i några församlingar
Min kommentar: Det diakonala arbetet med integration består av ett projekt som avvecklats. Särskilt Längbro församling som begärt självständighet var aktiv i det projektet. Därutöver finns det en tjänst i Örebro på Diakonicentrum som arbetar med frågorna. Integrationssatsningarna skulle kunna mångdubblas även i en situation med självständiga församlingar. Att göra integration och hjälp till utsatta människor till argument för storpastoratet är vare sig relevant eller trovärdigt!
• de geografiska församlingsgränserna i en stad är av allt mindre betydelse för gemene man
Min kommentar: Om människor deltar i församlingars liv i områden där de inte själva bor så ska det leda till att församlingens beslutsrätt över sitt eget pastorala arbete, det som lockat människor till deltagande och aktivitet, ska flyttas bort och högre upp? Vem är gemene man?I Örebro vet de flesta om de tillhör Olaus Petri församling eller t ex Mikaels församling.
Stiftsstyrelsen sagt sitt och förordat en lösning med ett pastorat. Nu är det församlingarnas tur att svara på förslaget i sin remiss säger Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift och stiftsstyrelsens ordförande.________
Stiftsstyrelsen var inte enig i sitt beslut och en reservation lämnades in.
Här underlåter stiftsstyrelsens majoritet att berätta hur jämt det vägde mellan de olika "blocken", socialdemokraterna på ena sidan och de borgerliga och posk på andra. (ordförandens röst kan därmed sägas ha avgjort frågan). Fem personer reserverade sig mot beslutet (som togs med sex röster).
Stiftsstyrelsens förslag till beslut och dess motivering, samt reservationen mot beslutet, utgör tillsammans med rapporten underlag för det remissarbete som nu inleds. Den 14 september ska remissinstanserna, bland annat de berörda församlingarna, ha avgett sina yttranden. Stiftstyrelsen fattar ett definitivt beslut i ärendet den 30 oktober.
19 juni 2012
Överflödiga kyrkoherdar!
Längst ner på sidan meddelas resultatet av stiftsstyrelsens i Strängnäs sammanträde. Beslut är fattat och ska nu gå ut på remiss.
Nummer fem i ordningsföljden. Det är min plats i den ovanligt korta raden av kyrkoherdar i Olaus Petri församling i Örebro. Men så upprättades församlingen först på 20-talet, efter att ha varit ett disktrikt i Örebro församling. Idag är Olaus Petri församling stadens största och uppgiften som kyrkoherde är omfattande och fyller arbetsdagarna.
Just idag avgör stiftsstyrelsen i Strängnäs om uppgiften som kyrkoherde i Olaus Petri, som funnits i ungefär 90 år, numera ska ses som överflödig (och meningslös?). Det samma gäller uppgiften som herde i Längbro församling som har anor åtminstone från 1300-talet. Även Almby har sina rötter i medeltiden. Om stiftets styrelse beslutar att det ska bli ett jättepastorat av Örebro kyrkliga samfällighet, då avskaffas sex kyrkoherdetjänster i församlingarna och ersätts med en! Bestämmer sig stiftsstyrelsen för ett storpastorat blir även kyrkoråden förklarade överflödiga och kommer att ersättas av ett enda! Därför hoppas jag att man idag fattar ett klokt och välavvägt beslut.
Längbro, Almby och Olaus Petri församlingar har något över hälften av samfällighetens kyrkotillhöriga inom sina geografiska områden. Dessa församlingar har genom sina kyrkoråd begärt att få lämna samfälligheten och därmed själva få avgöra sin egen pastorala framtid. I skrivelser till stiftet har de begärt att få bli självständiga och få behålla sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd! Hur ska det gå?
Här nedan en lista (siffrorna är hämtade från Svenska kyrkans matrikel 2012, Verbum) över de församlingar i stiftet som för närvarande är självständiga - och tydligen än så länge anses klara det i enlighet med Kyrkoordningens bestämmelser. I listan har jag infogat de tre föramlingar som nu önskar blir självständiga. Idag avgörs om de anses klara av en sådan självständighet.... Lägg märke till att sex församlingar på listan har under 2000 tillhöriga. Och tio har under 3000 tillhöriga. Våra tre Örebroförsamlingar har gemensamt fler kyrkotillhöriga än vad dessa 16 församlingar har tillsammans!
FÖRSAMLING Innevånare Kyrkotillhöriga
Strängnäs domkyrkoförsamling 17035 11817
Mariefred 5315 3990
Vårfruberga-Härad 2388 1734
Stallarholmen 3481 2652
Åker-Länna 4468 3263
Daga 3462 2627
Frustuna 6883 4975
Björkvik ´ 1383 1115
Flen, Helgesta-Hyltinge 8261 5248
Dunker-Lilla Malma 3192 2513
Mellösa 2815 2094
Bettna 1795 1411
Kiladalen 5388 3995
Oxelösund 11250 7474
Stigtomta-Vrena 4074 3159
Tunaberg 1871 1330
Rönö 2136 1592
Tystbergabygden 2246 1650
Enhörna 3042 2408
Hölö-Mörkö 3476 2517
Trosa 11493 8638
Grödinge 5787 4140
Nynäshamn 13670 9269
Kafjärden 5011 3833
Stenkvista-Ärla 3467 2666
Almby 19604 12012
Längbro 17590 9926
Örebro Olaus Petri 21216 14801
Askersund 4765 3991
Hallsberg 7980 5766
Hammar 2608 2080
Sköllersta 4505 3516
Knista 5741 4505
Viby 2763 2223
Axberg 10604 7952
Glanshammar 3453 2759
Tysslinge 5243 3854
Med sex röster mot fem röstade Strängnäs stiftsstyrelse 2012-06-19 för att församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet ska bli ett storpastorat.
Nummer fem i ordningsföljden. Det är min plats i den ovanligt korta raden av kyrkoherdar i Olaus Petri församling i Örebro. Men så upprättades församlingen först på 20-talet, efter att ha varit ett disktrikt i Örebro församling. Idag är Olaus Petri församling stadens största och uppgiften som kyrkoherde är omfattande och fyller arbetsdagarna.
Just idag avgör stiftsstyrelsen i Strängnäs om uppgiften som kyrkoherde i Olaus Petri, som funnits i ungefär 90 år, numera ska ses som överflödig (och meningslös?). Det samma gäller uppgiften som herde i Längbro församling som har anor åtminstone från 1300-talet. Även Almby har sina rötter i medeltiden. Om stiftets styrelse beslutar att det ska bli ett jättepastorat av Örebro kyrkliga samfällighet, då avskaffas sex kyrkoherdetjänster i församlingarna och ersätts med en! Bestämmer sig stiftsstyrelsen för ett storpastorat blir även kyrkoråden förklarade överflödiga och kommer att ersättas av ett enda! Därför hoppas jag att man idag fattar ett klokt och välavvägt beslut.
Längbro, Almby och Olaus Petri församlingar har något över hälften av samfällighetens kyrkotillhöriga inom sina geografiska områden. Dessa församlingar har genom sina kyrkoråd begärt att få lämna samfälligheten och därmed själva få avgöra sin egen pastorala framtid. I skrivelser till stiftet har de begärt att få bli självständiga och få behålla sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd! Hur ska det gå?
Här nedan en lista (siffrorna är hämtade från Svenska kyrkans matrikel 2012, Verbum) över de församlingar i stiftet som för närvarande är självständiga - och tydligen än så länge anses klara det i enlighet med Kyrkoordningens bestämmelser. I listan har jag infogat de tre föramlingar som nu önskar blir självständiga. Idag avgörs om de anses klara av en sådan självständighet.... Lägg märke till att sex församlingar på listan har under 2000 tillhöriga. Och tio har under 3000 tillhöriga. Våra tre Örebroförsamlingar har gemensamt fler kyrkotillhöriga än vad dessa 16 församlingar har tillsammans!
FÖRSAMLING Innevånare Kyrkotillhöriga
Strängnäs domkyrkoförsamling 17035 11817
Mariefred 5315 3990
Vårfruberga-Härad 2388 1734
Stallarholmen 3481 2652
Åker-Länna 4468 3263
Daga 3462 2627
Frustuna 6883 4975
Björkvik ´ 1383 1115
Flen, Helgesta-Hyltinge 8261 5248
Dunker-Lilla Malma 3192 2513
Mellösa 2815 2094
Bettna 1795 1411
Kiladalen 5388 3995
Oxelösund 11250 7474
Stigtomta-Vrena 4074 3159
Tunaberg 1871 1330
Rönö 2136 1592
Tystbergabygden 2246 1650
Enhörna 3042 2408
Hölö-Mörkö 3476 2517
Trosa 11493 8638
Grödinge 5787 4140
Nynäshamn 13670 9269
Kafjärden 5011 3833
Stenkvista-Ärla 3467 2666
Almby 19604 12012
Längbro 17590 9926
Örebro Olaus Petri 21216 14801
Askersund 4765 3991
Hallsberg 7980 5766
Hammar 2608 2080
Sköllersta 4505 3516
Knista 5741 4505
Viby 2763 2223
Axberg 10604 7952
Glanshammar 3453 2759
Tysslinge 5243 3854
Med sex röster mot fem röstade Strängnäs stiftsstyrelse 2012-06-19 för att församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet ska bli ett storpastorat.
13 juni 2012
Tvång eller frihet att välja?
Inför beslutet i Strängnäs stiftsstyrelse där man antingen ska säga ja till 3 församlingars begäran om självständighet eller följa minsta motståndets lag (?) och göra ett storpastorat. Två synpunkter av mer filosofisk natur vill jag framföra. Men de borde ha betydelse när man tänker på framtidens kyrkliga organisation i Örebro.
Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.
De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.
Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.
Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.
Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.
De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.
Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.
Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.
09 juni 2012
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Del 2
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? En fråga jag möter från många olika församlingar och läger i Svenska kyrkan. Man är orolig över framtiden. Trots att vi ytterst sett kan förlita oss på Gud. Mera som en återförsäkring än en tilltro till att kyrkans varje beslut är gudomligt inspirerat. Eller tillkommet under bön, fasta och sökande efter Guds vilja med vår kyrka.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.
Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.
Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.
Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.
Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.
När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.
Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!
Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.
Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.
Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.
Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.
Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.
Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.
När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.
Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!
Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.
Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?
08 juni 2012
Hur ska det gå med Svenska kyrkan?
En vän brukar påpeka att jag skriver alldeles för långt. Jag orkar inte läsa allt det där. Säg vad du har på hjärtat! Säg det kort. Effektivt. Tydligt. Hålla på med en massa argument hit och dit. Jag vill veta vad du tycker. Och tänker. Men inte allt!
Ja, ja, suckar jag. Någon enstaka gång ska du få det du vill. Kort. Snabbt. Effektivt. Nu kommer det: hur ska det gå med Svenska kyrkan? Om den ständigt avgränsar sig mot de kyrkor den förr var så stolt över att bygga broar till och ha en relation till - den katolska och de ortodoxa. Mer öppenhet efterlyser jag. Och om kyrkomötet gör allvar av en storskalighet som tar bort viktiga bitar det lokal ansvaret? Hur ska det gå?
Ja, ja, suckar jag. Någon enstaka gång ska du få det du vill. Kort. Snabbt. Effektivt. Nu kommer det: hur ska det gå med Svenska kyrkan? Om den ständigt avgränsar sig mot de kyrkor den förr var så stolt över att bygga broar till och ha en relation till - den katolska och de ortodoxa. Mer öppenhet efterlyser jag. Och om kyrkomötet gör allvar av en storskalighet som tar bort viktiga bitar det lokal ansvaret? Hur ska det gå?
04 juni 2012
Att kalla lögn för lögn och sanning för sanning
Invigning av minnestavla 24/5 2012
Flera talare har idag berättat om andra platser än den vi står på, Norra kyrkogården i Örebro. Jag kommer från Gotland och har nästan varje år stannat till vid en speciell kyrkogård. Den ligger vid Lärbro kyrka, där andra av nazismens offer begravts. Alla ni elever har kanske ännu inte upptäckt hur mycket en kyrkogård kan betyda? Där möter vi stenar med namn, det är som ett möte med dem som en gång levde. Som ett stort mänskligt och historiskt arkiv.
Vi som är lite äldre har följt döda till deras gravar. En begravningsplats, en kyrkogård, ger utrymme för sorg, saknad och för minnen och hågkomst. Men när åren går vittrar minnena. De sjunker undan och glider in i glömskan. Vi behöver hjälpas åt att minnas våra döda. Vi behöver påminna varandra om människors levnadsöden och vår historia. Tack vare Forum för Levande historia, ett antal intresserade och vetgiriga elever från Lillåns skola och deras lärare, Mikael Enoksson, får vi idag komma ihåg och hedra minnet av några kvinnor, koncentrationslägerfångar, som efter kriget vårdades i Örebro på Engelbrektskolans beredskapssjukhus. De vilar här på Norra kyrkogården. Vi får samtidigt anledning att erinra oss de hemskheter och övergrepp som begicks under 1900-talet, särskilt under nazisternas välde liksom under stalinismen i Sovjet.
De som bekämpade nazismen och dess hatiska ideologi betalade ett högt pris. De visste att i den striden måste man avslöja lögnen och stå upp för det som är sant och gott. Man måste våga kalla lögnen för lögn och sanningen för sanning!
Alla människor med god vilja behöver, oavsett livsåskådning eller politiska sympatier, stå upp för människans okränkbarhet, för hennes oändliga värde, och gå i kamp mot mörker och ondska. Jesus citerar profeten Jesaja om ett sådant frihetens uppdrag: att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet…
Vi inser vad som kan hända och fortfarande händer när människor inte behandlas med respekt, när människors värde trampas på och förnekas. Den som minns blir mera medveten och bättre rustad att möta hoten från ideologier och rörelser som tror att somliga är mera människor än andra, som inte ser alla medmänniskor som systrar och bröder, som värderar människor olika beroende på etniskt ursprung, hudfärg, politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion.
Låt mig till sist citera den dikt som så många använt som en allvarlig påminnelse om att vi måste våga stå upp och säga vår mening. Dikten har tillskrivits pastor Martin Niemöller (1892-1984) som själv satt fängslad i lägren Sachsenhasuen och Dachau mellan 1937 och 1945.
Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte,
för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte,
för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte,
för jag var inte jude;
Sedan hämtade de katolikerna, och jag protesterad inte,
för jag var protestant.
Sedan hämtade de mig,
och då fanns ingen kvar som kunde protestera.
Och till Er som vilar här, som vi idag hedrar: Frid över Ert minne! Må Guds eviga ljus lysa för Er
Bland de närvarande vid invigningen den 24 maj 2012 fanns – bland andra – eleverna själva och deras lärare Mikael Enoksson, representanter från Forum för levande historia, Polska hjälpkommittén, Polska ambassaden, media samt Örebro kyrkogårdsvaltning, Svenska kyrkan, kyrkogårdsnämnden och Örebro kommun.
Eleverna har producerat en imponeranden utställning om några av de människor som vårdades i Örebro. Utställningen visas just nu på Gamla Krematoriet i Örebro. Om den skriver man på Kyrkogårdsnämndens hemsida: Efter andra världskrigets slut kom kvinnliga koncentrationslägerfångar till Örebro och bodde, under den första tiden, på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. För cirka två år sedan inledde en grupp elever på Lillåns skola ett arbete där de följde kvinnornas livsöden. Detta resulterade i en utställning – ”Skuggor av det förflutna” – som både ger en tydlig bild av Förintelsens fasor och livsvillkoren för de kvinnliga koncentrationslägerfångar som kom till Örebro.
Flera talare har idag berättat om andra platser än den vi står på, Norra kyrkogården i Örebro. Jag kommer från Gotland och har nästan varje år stannat till vid en speciell kyrkogård. Den ligger vid Lärbro kyrka, där andra av nazismens offer begravts. Alla ni elever har kanske ännu inte upptäckt hur mycket en kyrkogård kan betyda? Där möter vi stenar med namn, det är som ett möte med dem som en gång levde. Som ett stort mänskligt och historiskt arkiv.
Vi som är lite äldre har följt döda till deras gravar. En begravningsplats, en kyrkogård, ger utrymme för sorg, saknad och för minnen och hågkomst. Men när åren går vittrar minnena. De sjunker undan och glider in i glömskan. Vi behöver hjälpas åt att minnas våra döda. Vi behöver påminna varandra om människors levnadsöden och vår historia. Tack vare Forum för Levande historia, ett antal intresserade och vetgiriga elever från Lillåns skola och deras lärare, Mikael Enoksson, får vi idag komma ihåg och hedra minnet av några kvinnor, koncentrationslägerfångar, som efter kriget vårdades i Örebro på Engelbrektskolans beredskapssjukhus. De vilar här på Norra kyrkogården. Vi får samtidigt anledning att erinra oss de hemskheter och övergrepp som begicks under 1900-talet, särskilt under nazisternas välde liksom under stalinismen i Sovjet.
De som bekämpade nazismen och dess hatiska ideologi betalade ett högt pris. De visste att i den striden måste man avslöja lögnen och stå upp för det som är sant och gott. Man måste våga kalla lögnen för lögn och sanningen för sanning!
Alla människor med god vilja behöver, oavsett livsåskådning eller politiska sympatier, stå upp för människans okränkbarhet, för hennes oändliga värde, och gå i kamp mot mörker och ondska. Jesus citerar profeten Jesaja om ett sådant frihetens uppdrag: att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet…
Vi inser vad som kan hända och fortfarande händer när människor inte behandlas med respekt, när människors värde trampas på och förnekas. Den som minns blir mera medveten och bättre rustad att möta hoten från ideologier och rörelser som tror att somliga är mera människor än andra, som inte ser alla medmänniskor som systrar och bröder, som värderar människor olika beroende på etniskt ursprung, hudfärg, politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion.
Låt mig till sist citera den dikt som så många använt som en allvarlig påminnelse om att vi måste våga stå upp och säga vår mening. Dikten har tillskrivits pastor Martin Niemöller (1892-1984) som själv satt fängslad i lägren Sachsenhasuen och Dachau mellan 1937 och 1945.
Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte,
för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte,
för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte,
för jag var inte jude;
Sedan hämtade de katolikerna, och jag protesterad inte,
för jag var protestant.
Sedan hämtade de mig,
och då fanns ingen kvar som kunde protestera.
Och till Er som vilar här, som vi idag hedrar: Frid över Ert minne! Må Guds eviga ljus lysa för Er
Bland de närvarande vid invigningen den 24 maj 2012 fanns – bland andra – eleverna själva och deras lärare Mikael Enoksson, representanter från Forum för levande historia, Polska hjälpkommittén, Polska ambassaden, media samt Örebro kyrkogårdsvaltning, Svenska kyrkan, kyrkogårdsnämnden och Örebro kommun.
Eleverna har producerat en imponeranden utställning om några av de människor som vårdades i Örebro. Utställningen visas just nu på Gamla Krematoriet i Örebro. Om den skriver man på Kyrkogårdsnämndens hemsida: Efter andra världskrigets slut kom kvinnliga koncentrationslägerfångar till Örebro och bodde, under den första tiden, på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. För cirka två år sedan inledde en grupp elever på Lillåns skola ett arbete där de följde kvinnornas livsöden. Detta resulterade i en utställning – ”Skuggor av det förflutna” – som både ger en tydlig bild av Förintelsens fasor och livsvillkoren för de kvinnliga koncentrationslägerfångar som kom till Örebro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)