Heberlein har fel om Tavakolis Öppna brev!

Vari ligger det oroande att många gillar Borzoo Tavakolis öppna brev (DN 21/11) till SD:s Kent Ekeroth? Ann Heberlein skriver (DN 29/11) följande: Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer. Varje människa har samma rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda, oavsett hur nyttig hon är. Det är min fasta övertygelse att människan inte förtjänar sitt värde: Hennes värde är givet. Människovärdet äger hon i kraft av att vara människa.

Lusläser man Tavakolis brev finns ingen antydan om att han genom sina prestationer skulle förtjäna att vara här. Tvärt om betonar han det han fått av Sverige! Men understryker att han också gett tillbaka. En personlig polemik riktad mot SD:s regelmässiga ifrågasättande av invandrarnas bidrag till vårt land.

Människorvärdesdiskussionen är Heberleins egen reflektion. Tavakoli lyfter däremot frågan om gott och ont. Man får läsa mest mellan raderna och göra egna tillägg om man ska kunna tolka in det Heberlein gör: att människans värde skulle vara beroende av prestationer.

Ann Heberleins fortsätter: Tavakolis text ligger naturligtvis, som man brukar säga, "i tiden". Den skulle kunna ha varit skriven av vilken nyliberal ledarskribent som helst, med sitt stenhårt individualistiska perspektiv och tilltro till varje individs förmåga att vara sin egen lyckas smed, liksom den ensidiga betoningen av "nytta". Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta.

Denna brutala kategorisering har föga med Tavakolis text att göra. Han diskuterar inte värde utifrån nytta. Eberlein  skyller Tavakoli för hans ”stenhårt individualistiska perspektiv”.  Det är obefogat och orimligt. Hans öppna brev bygger ju på en jämförelse mellan hans eget liv och det han känner till om Ekeroth (vilket sannerligen inte är smickrande för Ekeroth och därmed inte heller för SD). Den jämförelsen låter sig inte göras om man inte använder sig själv som exempel. Effektivt kullkastar han SD-retorik om den kostsamma invandringen genom att demonstrera hur han själv bidragit till Sverige. Men föreställningen om att alla är sin egen lyckas smed torgför han inte!

Ann Heberleins påminnelse om det givna människovärdet är självfallet nyttig. Att hon använder Tavakolis uppmärksammade och spridda text ger hennes eget inlägg trampolinstuds. Oron för att värde skall översättas i vad man kan bidra med är befogad, men det är fullständigt obefogat att antyda att Tavakolis öppna brev torgför sådana åsikter. Många kommer nu att tro så eftersom Ann Heberleins artikel ser ut som den gör, med antydningar och obefogade tolkningar. Dumt och onödigt!

I välfärdens Sverige är människor ensamma

Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära. Som sådana tillämpar de i realiteten en praktisk ateism. Begrepp som demokrati, rättvisa och medinflytande räcker i längden inte som grundvärden även om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och föreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt.

Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system med sin systematiserade och teologiska tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Så har Svenska kyrkan och trossamfunden inte sällan fungerat som moralisk-etisk motor. Alltså mera proaktiva än reaktiva. Samtidigt förknippas kyrkorna ofta, särskilt synligt i media, med ett fördomsfullt, dömande och inskränkt moralistiskt synsätt. I vårt land finns ännu en ganska stabil gemensam bottenplatta av värden och normer att stå på. Men om religion och tro visas bort till en privat sfär, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget försvagas och blir ohört.

Förmodligen drivs idéerna om religion som en privatsak av en abnorm rädsla för att det även hos oss i Sverige rent av skulle kunna bli som i Iran. Med ett prästerskap som lagt sin förtryckande hand över hela samhället. Det extrema exemplet frammanas som vore det typiskt för religionen.

Betrakta Svenska kyrkan. Många av kyrkans anställda, bland andra diakoner, pedagoger och präster arbetar tillsammans med många volontärer bland människor i stor utsatthet. Man arbetar på sjukhus och inom fångvården eller bland de unga, till exempel bland studenterna. Många möter de mycket gamla och besöker hem och institutioner. Om den erfarenhet och kunskap man samlat inte fick vara med och påverka samhällets utveckling - tystades en viktig aktör.  

I välfärdens Sverige bor alltfler för sig själva. Hälften av alla hushåll är ensamhushåll. Det betyder inte att vi tappat alla nära relationer eller täta vänskapsband – men lägg till en ständigt ökande rörlighet i befolkningen. Det urbaniserade Sverige för med sig fler korta och mera ytliga kontakter, någon har kallat det för en trivialiseringsprocess. Kyrkans anställda och frivilliga arbetar uthålligt bland de äldre och kan där se många exempel på en sådan social avskurenhet eller isolering som ett allvarligt och växande problem. Slusatsen är given: återupprätta gemenskapen och bryt den ofrivilliga isoleringen!

Inte bara hörare, utan görare

Tredje versen! Då ska det ske. Då reser sig kors- och ljusbärarna och går fram till altaret för att hämta kors och ljus. De bugar och niger. När korset lyfts ur sitt stativ reses varje gudstjänstbesökare ur sin bänk. Kristus är på vandring i sin kyrka. Då sitter vi inte längre. Vi står. Som den himmelska härskaran. Runt Guds tron. Märkligt att vi alls kan stå still.

Min uppgift denna Domssöndag var att bära Evangelieboken. Först bugade jag för altaret, tecknet för Guds närvaro i sin kyrka. Sedan fick jag lyfta boken. Högt! Ett upplyftande av Guds budskap till oss alla. Det skall bäras ut till allt folket. Synligt. Konkret. Givet inte till fint folk. Eller enbart till några som tror sig vara förmer, eller mera förnäma. Inte heller avsett uteslutande för biskopar och präster.

Nej! Kyrkan har anförtrotts ett evangelium för alla! Det ska självfallet höras i församlingens mitt. Högt och klart ska det ljuda. Ja! Det glada, befriande och frälsande budskapet som gör oss splittrade och obotliga individualister till ett Guds folk. Till en gemenskap. Ett välsignat sammanhang. Man kan knappt tro det när man tänker på sig själv, eller ser sig omkring. Särskilt inte när man läser om det som händer och sker i Svenska kyrkan. Trots de mest förfärande brister möts här de heligas samfund! Ett folk på vandring.

Triumferande ropar prästen eller diakonen: Så lyder det heliga evangeliet!
Lovad vare Du, Kristus! svarar församlingen.

 

Under hallelujasång vandrar processionen åter mot altaret. Ett halleluja för att Guds ord fortlöpande uppenbarar Guds vilja för oss. Ett tilltal riktat till den simultant tidsbundna och evigt tidlösa gemenskap vi kallar församlingen.

Sången tystnar. Nu följer predikan. En brottning med vad detta Guds ord har med oss att göra. Vad kan det betyda? Idag?! Här! Nu! Vi lyssnar, vi som inte bara ska vara Guds ords hörare, utan dess görare.

Trolla med orden, bolla med begreppen

Efter decennier av organisationsarbete inom Svenska kyrkan har bekännelsefrågorna än en gång visat sig sorgligt obearbetade. Vidden och bredden på föreställningarna som kan hysas inom Svenska kyrkan och till och med dess ledning är så stor att ingen längre med säkerhet kan veta vad kyrkan bekänner. Såvida man inte tar portalparagrafen i Kyrkoordningen på allvar.

Gjorde man det vore det inte lika enkelt att trolla med orden och bolla med begreppen. Alla verkar inte ha läst detta dokument så noga. Där står bland annat:

Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt

vad kyrkan gör och säger. Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv.

Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan

inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv. I kristen tro intar barnen en särställning och de

behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.

1 kap. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,

som gestaltas i gudstjänst och liv,

är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och

apostoliska skrifter,

är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den

oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,

bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,

är förklarad och kommenterad i Konkordieboken

samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Här finns då ingen antydan alls om Kristus som konstruerad tanke och härledd som ett slags tro ur en verklighet man starkt betvivlar.

JA till begravningsbyråer, tidningar, reklambyråer, skivbolag...

Ska kyrkan driva begravningsbyråer? Varför inte, är den rimliga motfrågan. Någon orättvis konkurrens kan det inte längre bli fråga om. Svenska kyrkan är inte en del av staten och inte längre någon kyrklig kommun utan den tillhör det sk civilsamhället!

Den förmätenhet som ligger i att man från kyrkligt håll sett det mesta i vårt samhälle som lierat med kyrkan måste upphöra. Vi kan inte räkna hem de kyrkotillhöriga på redaktionerna, 6 av 10 om man ska utgå från kyrkotillhörighetsprocenten. Dagens Nyheter, Svenska dagbladet, Aftonbladet osv är inga tidningar som för kyrkans färger ut i den dagspolitiska debatten eller stridszonen. Skolorna, daghemmen, äldrevården etc är inte kyrkan bara för att en majoritet av de anställda fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan.

Släpp nu hämningarna kära kyrkomöte och våga forma en samhällsaktiv kyrka i tiden: starta bank, driv reklambyråer, skaffa dagstidningar och radiostationer, driv äldreboenden och vårdinstutitioner! Bli aktiva välfärdsproducenter!

Kan vi ha en veckotidning kan vi självfallet även ha en dagstidning. Pröva gärna tanken på att försöka bli delägare i Dagen och äntligen utveckla den till en större och något mer allmän dagstidning. Kan Svenska kyrkan driva Familjerådgivningar kan vi naturligtvis även ha andra salutogena och hälsobringande verksamheter. Kan vi ha bokförlag borde det inte finnas hinder för att utveckla ett mediahus med medieengagemang i många olika branscher, ungefär som Bonnierkoncernen. Skivbolag, ett antal veckotidningar, nischade bokförlag, film- och biografägande etc.

Så kära kyrkomötet - fega inte ut! Svenska kyrkan har lämnat, eller borde ha tagit steget bort ifrån, de statliga köttgrytorna och måste engagera sig på många områden med stödverksamheter. Även detta Gud till ära och för kyrkans ökade professionalitet på många områden! Men inte ens sådana företag jag här räknat upp betyder särskilt mycket om inte kyrkan står upp för sin tro som sentida lärjungar och vittnen eller lika självklart som profeterna räknar med Guds makt att göra under, Guds närvaro och goda vilja

Människor till glädje, Gud till ära!

Det tog 21 dagar för Händel att komponera Messias! Tre veckor som förändrade världen. Han gjorde det 1741-42. Detta älskade och ständigt hyllade oratorium är byggt på utvalda bibliska texter, mestadels från Jesaja, Psaltaren, Lukas och 1 Korintierbrevet. Men bland andra texter finns även Hebreerbrevet, Romarbrevet och Matteusevangeliet med.

Två dagar i rad, i den just passerade helgen, lördag och söndag, spelades och sjöngs Messias i sin helhet i Olaus Petri kyrka, Örebro. För detta är jag oerhört tacksam. Vilken fröjd att ha fått vara med om detta! Tack till ALLA som gjorde detta möjligt! Dramatiskt, omväxlande, lyriskt och medryckande, med en musikalisk esprit av sällsynt skådat slag. Världsklass!

Orkester var Drottningholms barockensemble, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare. Orkestern spelade på tidstrogna instrument. Kören var de sammanslagna Olaus Petri Vocalis, Cantores och ungdomskören OPQ. Allt under Mats Bertilssons osannolikt skickliga och inspirerande ledning. Superlativen räcker inte riktigt till. Dessutom - solisterna hade hämtats från England för att få den särskilt engelska klangen och diktionen, en ofattbart välmodulerad och ljuvt ljudande grupp: Dame Emma Kirkby, sopran, Clare Wilkinson, alt, Charles Daniels, tenor och Jonathan Sells, bas. Rule Brittania, Britannia rule the waves fick en ny innebörd. Ljudvågornas mästare och betvingare.

Även om Messias från början inte var komponerad för att uppföras i kyrkor är det i kyrkans värld och miljö oratoriet samspelar med tro och rum. Därför är det så viktigt att kyrkan inte avstår från denna musik. Det finns ingen anledning att lämna walk over till de stora konserthusen i fråga om den ”andliga” musiken. Visst kan det vara ekonomiskt kännbart och svårt att finansiera så stora uppsättningar som krävs, men det är absolut nödvändigt! Det är ett evangelium som förkunnas på ett sätt som berör människor starkare och djupare än det mesta. När alla människor i en fullsatt kyrka samfällt reser sig för att stående låta sig omslutas och lyftas av Hallelujakören är det mäktigt. 

Dessutom är det av vikt att inte bara landets domkyrkor får musikbudgetar som möjliggör denna typ att satsningar. I Örebro Olaus Petri, långt från stiftskatedralen i Strängnäs, har man i många år arbetat för ett vitalt och omfattande musikliv av hög klass dels för att det lyfter församlingens gudstjänst men också för att den klassiska kyrkomusikens stora verk ska kunna klinga, människor till uppbyggelse och glädje, Gud till ära!

Efter de två konserterna var det många som inte riktigt hade ord för sin upplevelse. Utan att spela på sentimentalitet vet jag att flera personer, som försökte beskriva sin upplevelse, fann att orden stockade sig i halsen. Och tårar steg upp i deras ögon. Tears speak volumes!

  

Överflödiga kyrkor

Svenska kyrkan har omkring 3400 kyrkor varav cirka 600 kan anses vara moderna, dvs uppförda efter 1940. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning. (Kulturminneslagen 4 kap, ur §3)

En kyrka är mer än bara en byggnad för gudstjänster, konserter och andra församlingsaktviteter. En kyrka är ett invigt hus, ett rum som erbjuder Evangeliet och hela din kristna symbolvärlden – är teologi i sten, en konkret hjälp att tolka livet från födelse till död och ett nytt liv. Orienterad efter den uppgående solen, öster, Jerusalem, uppståndelsens morgon då Kristus ska komma åter. En plats där himmelriket redan spirar och gemenskaps- och tacksägelsemåltiden firas, den som gör oss till ett och sände oss ut i världen till tjänst.

Kyrkan utgör ofta en orienteringspunkt, den är en symbol för bygden och den är ett historiskt dokument där olika epoker lämnat både kulturella och religiösa avtryck. De flesta kyrkor är en viktig, för att inte säga omistlig, del av vårt gemensamma kulturarv. Därför var det inte särskilt märkligt att staten i samband med kyrka-stat reformen gjorde en uppgörelse med kyrkan. Staten skulle under ett antal år bidra med upp till 460 miljoner årligen (en uppbyggnad från 425 till 460) i form av en kyrkoantikvarisk ersättning för underhåll av det kyrkliga kulturarvet, främst kyrkobyggnader och inventarier.

Men antalet kyrkor överskrider med råge behovet. Vi har många ”övertaliga kyrkor. Riksantikvarieämbetet har beskrivit övertaligheten som att ”det finns fler kyrkor än församlingen behöver för gudstjänstbruk.”En kyrka räknas som övertalig när den inte längre uppfyller sin funktion ur pastoral och ekonomisk synvinkel.

Flera av landets församlingarna är så små att de inte har ekonomiska möjligheter att vårda sina kyrkor. Vad gör man då? Låter fler betala? Lägger ner? Lägger i malpåse? Spränger? River?Säljer?

Vilka kyrkor skulle vi kunna tänka oss ta ur bruk i våra trakter om det blev nödvändigt? Vem törs ens tänka tanken att sälja en 1100-talsklenod? Även om den bara används sparsamt vid större högtider och för kyrkliga handlingar som dop, vigsel och begravning. Eller den, eller den, eller den kyrkan...

Är det försvarbart att ha alla de 3400 kyrkorna kvar när den kyrkliga seden (det aktiva och regelbundna deltagandet i Svenska kyrkans gudstjänster) är bruten? Några enstaka kyrkor kanske skulle kunna bli lokala museer, som minnesmärken över landets religiösa historia. De övriga då? Ska de bli restauranger och hotell som har skett på många platser i England? Är sekulariseringen på väg att i Europa åstadkomma det som Sovjetimperiet i öst misslyckades med genom sin konfiskation av kyrkor som blev lagerbyggnader, idrottshallar och allt möjligt annat?

God dag, Svenska kyrkan...

Tänk om svenska kyrkan vore en person som skulle presenteras för ett sällskap...

Sverker Maria Kyrklund, som den här personen/kyrkan skulle kunna heta, är för en hel del personer en kär gammal vän. Om än med vissa oroande personlighetsdrag. Så tycker somliga. Smått rörig men kunnig. Kluven mellan sina politiska sympatier och sin religiösa läggning. Inte sällan svävande i sina uttalanden, till och med om en del trosfrågor. Ja, hur var det nu med Jungfru Maria? Det kan ju inte gärna ha hänt. Eller? Det måste betyda något annat… Ibland är han Sverker synnerligen tvärsäker, nästan profetisk, särskilt när det handlar om klimatfrågor eller vapenhandel. Hans kusin som har tillbringat mycket tid i orienten, Achmed al Islam, hyser Sverker respekt för. Han anser att Achmed, trots allt som sägs om honom, är en ganska trevlig prick.  

Andra skulle se Sverker Maria Kyrklund, som en ytlig bekant från fordom dags. En traditionell person, med stadigt konservativa värderingar men med en vilja också vara modern och radikal. En individ med starka band till bygd och släkt. Lite hemvävd. Sverkers syskon är ganska fromma men vet hur man har roligt! Rock och pop och gospel, det är grejer det!

Några har haft sina duster med Sverker och vill inte ha mer kontakt. I själva verket uppfattar de honom som otrevligt påstridig och självtillräcklig. En som vill att alla ska tänka och tro likadant och inte ens drar sig för att manipulera och indoktrinera barn. De blir arga när Sverker hävdar att skolbarn ska välsignas och lära sig psalmer. Och för all del 10 Guds bud. Sverker är i deras ögon en inskränkt typ som inte förstår vetenskapens stora betydelse. Trots att han är akademiskt bildad och ganska beläst.

Somliga skulle tänka att det var en förtjusande och kultiverad människa med intresse för historia, för arkitektur, för konst och klassisk musik, någon som det vore värt att lära känna mera, möjligen umgås med.

Många vet att deras föräldrar kände Sverker men själva bryr de sig inte om honom. De besöker honom sällan. Trots att Sverker bjuder till Öppet hus. Vi måste träffas oftare, säger han när man stöter ihop med honom. Han talar länge och onödigt högtidligt. Ständigt, ständigt, säger jag Eder, varen välkomna, slutar Sverker. Nej, det får nog vara, tänker de som hör honom. Men - skulle det krisa då kanske…

Gåsagille, Mårten gås!

Martin av Tours (316-397) som gömde sig för att slippa bli biskop och avslöjades av snattrande gäss - detta är hans dag. Den firas mest i landets södra delar. Men även i mellansverige blev det för några av oss redan igår en gåsamiddag.

På denna blogg blandas ständigt stort och smått, högt och lågt. Dagens bidrag är en liten visa. Den kan sjungas om någon så önskar på en välkänd melodi: Blinka lilla stjärna där... Eller ännu bättre, skriv några verser själv. Och sprid till andra.

Svart är soppan, gåsen fet.
Festen en som alla vet:
Gåsagille, Mårten gås!
Mycket sovel, mera sås!
Svart är soppan, gåsen fet,
nästa gång - vill vi ha get!

Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Magen kurrar, smack och hick!
Bäst det är att passa på,
vem vet när man mer kan få?
Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Men behåll ej vårt bestick!

Kristus - en tankekonstruktion?

Jesus är en tankekonstruktion! KG Hammar, en gång Svenska kyrkans ärkebiskop argumenterar i dagens Kyrkans tidning för uppfattningen. Så talar en filosof som lämnat frågan om texternas historiska relevans bakom sig och istället är fullt upptagen med berättelsernas mening idag. Därmed ligger fältet öppet för påståendet att Jesus är en kemisk reaktion i våra hjärnor. De religionskritiker som menat att Gud och Jesus är något människan själv har uppfunnit och konstruerat för att slippa uppleva sig utelämnad åt existentiell tomhet kan nu nicka förnumstigt och säga att till och med KG Hammar håller med dem...

Svårigheten med resonemanget är inte att Kristus är en tanke. Självfallet måste Kristus finnas som tanke, vara i våra hjärnor. Men konstruktion? Något man bygger intellektuellt? Något man pusslar ihop i teorin? Kristus sedd som tankekonstruktion är en förandligad syn. Det som bibeltexterna påstår har kropp och verklig existens blir till en filosofisk och intellektuell övning. Synsättet uppvisar släktskap med föreställningarna om att kön skulle vara en social konstruktion.

Visst tolkar vi ständigt det vi erfar. Och visst påverkar våra bilder och vårt språk våra övertygelser. Men det är inte tolkningen, den subjektiva upplevelsen som är trons fäste. Det är att det finns något objektivt, något verkligt, att tolka. Då kan man INTE lämna det som hände därhän. Det finns ingen förnuftig anledning att bygga sin egen förståelse på sådant som man inte bryr sig om ifall det skett. 

Tro är inte försanthållande av något i förfluten tid utan tillit för Guds skull i Kristus här och nu, skriver KG Hammar. Kan man verkligen så enkelt avfärda Bibel och tradition? Vad är det förgripliga i att hålla något för sant av det som en gång skedde? Jo, jag vet att man därmed eventuellt skulle kunna utelämna Guds existens åt historievetenskapen, ity om den lyckades motbevisa ett och annat i Bibeln så skulle slutsatserna om Gud kunna falla. Enklare då att utesluta försanthållandet. Men om tron är något annat än att hålla för sant den uppståndelsetro de första kristna vittnade om, så kan vi göra vilka tankekonstruktioner som helst.  

Slagordsmässigt har många av oss i kyrkan, även jag, ekat att tron inte är ett försanthållande. Jag har slutat med det. Om det alls inte finns någon faktisk sanning i bibliska uppenbarelser så återstår enligt min mening inte mycket av substans i påståendet om "tillit för Guds skull i Kristus här och nu".

Det viktiga är här och nu, menar KG Hammar Därför borde det finnas rymd för olika förståelse av hur det var där och då när det begav sig. Jag kan hålla med KG Hammar om att vad gäller det bibliska vittnesbörden och uppenbarelserna så borde det finnas utrymme för olika uppfattningar.

För tillfället är det i alla fall inte KG Hammars sätt att tänka som är mest utsatt. De som anser att Bibeln har ett sakplan som inte reflexmässigt kan förminskas eller avfärdas som berättad myt eller saga får finna sig i att deras förståelse allt oftare avvisas. Mot dem staplas de många tröttande och nedsättande orden: konservativ, fundamentalist, biblicist, traditionalist, omodern, fobiker etc. etc. Kan det vara det som kallas rymd?

Även om konvertiter bör en kyrka tala väl!

Kollegor och vänner som konverterat vittnar ofta om de betydande svårigheter de mött. Inte i sitt nya trossamfund utan i det gamla. Det är som vore det skymfligt att gå vidare. Däremot välkomnas konvertiter in i Svenska kyrkan utan några särskilda svårigheter. Då går det an med betydande skillnader i det mesta, möjligen beroende på att Svenska kyrkan har så många medlemmar som är dubbelanslutna eller som har agnostiska tankar eller ateistiska övertygelser. Den dubbelheten förvånar.

Nyligen lämnade en vän Svenska kyrkan efter att under hela sitt yrkesliv tjänat kyrkan som präst. Reaktionerna fyllda av indignation kom omedelbart. Förmodligen beror styrkan på avståndstagandet att det nya trossamfundet var den Romersk katolska kyrkan. Irritationen blev extra stor utanför de sammanhang där prästen tjänat. Det blev liksom fritt fram att ösa galla över personen ifråga eftersom konversionen ägde rum ganska snart efter pensioneringen. Som om detta att uppgiften i Svenska kyrkan fullföljdes bara var uträkning och säkring av en hygglig pension. Borta var år av uppoffrande slit för Svenska kyrkans bästa. Försvunna var goda predikningar och engagerad omsorg. Utraderade av steget in i ett annat samfund.

Men även vänner som konverterat under sina mera aktiva år har fått känna på bannstråle och fördömande! Något rimligt avslut för konvertiterna var ingen av kritikerna intresserade av. Helst skulle de omedelbart åka ut på öronen. Som om ingen arbetsrätt funnes. Som om de vore förrädare och plötsligt hade blivit besmittade av allsköns vanföreställningar och irrläror. Som om reformationen inte vore bärgad och särskilt nyblivna katoliker borde behandlas som ett sämre slags människor.

Det borde naturligtvis vara så att Svenska kyrkan skulle välkomna människor av annan samfundstillhörighet som är beredda att tjäna Svenska kyrkan, även om deras samfund inte accepterar dubbla tillhörigheter. Nu kan människor från alla möjliga sammanhang vara dubbelanslutna och ingen ägnar detta någon större tankemöda. Men de som tillhör samfund där kyrkosynen är sådan att dubbelanslutning är utesluten förhindras att arbeta med församlingsvårdande uppgifter inom Svenska kyrkan. Motsägelsefullt är ett alltför svagt uttryck.

Den valhänta hanteringen av konvertiter borde förbättras inom Svenska kyrkan. De personliga behoven är stora i samband med de genomgripande steg en konversion innebär. Ett gott bemötande är det minsta man har rätt att förvänta sig av kyrkan. Även de formella regelverken bör ses över så att de som väljer att lämna får göra det på ett hedervärt och anständigt sätt. Detta är viktigt av omtanke om konvertiterna såväl som om den ekumeniska uppgiftens betydelse. Ta exemplet med en präst som upplevt kallelsen in i vigningstjänsten. En sådan omprövning sker inte lättvindigt! Den är radikalt genomgripande och inte sällan smärtsam. Den kan bland annat betyda att det finaste man vet, detta att få leda eukaristin, inte längre blir möjligt.

Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan fortfarande saknar ett rimligt förfaringssätt för att se till att konvertiter får ett gott slut på sin tid i Svenska kyrkan? Sveriges kristna råd borde genast komma Svenska kyrkan till undsättning för att finna vägar att hantera konversioner med större kompetens och varsamhet.