Föreslå tre saker

Tacksam för förslag på tre saker som behöver ändras, åtgärdas eller ske för att Svenska kyrkan ska få nytt liv! Ett fördjupat och helgat liv i Kristus....

Själv förordar jag att vi sluter oss samman i en slags tredje orden och förpliktigar oss ömsesidigt över grupptillhörighetsgränser och olika fromhetsriktningar :

Daglig bön
Mera bibelstudium oxh teologiska samtal
Regelbundet mässfirande

Nu tar jag ledigt i minst 14 dagar. Lovar att fundera vidare under tiden. Men skriv gärna i kommentarsfältete som ju också läses flitigt av många!

Glad Midsommar!

Friluftsgudstjänsternas förlovade tid

Kaffekorgsgudstjänsterna har snart högsäsong. Det ordnas så här i midsommartid friluftsgudstjänster i närmsta änge eller på kullar, i hasselsnår och träddungar. Visst är Guds natur en strålande mötesplats. Glädjen över att sommaren äntligen har kommit vet knappt av några gränser. Men... och det finns ett par men.

Väderleken spelar så här års ibland sina spratt med det friluftsälskande kyrkfolket. Det kan vara isande kallt och fuktigt. Det kan blåsa så pass att det som började som en text från Gamla Testamentet avslutas som något ur Romarbrevet. Andens vind har okynnigt bläddrat fritt i Evangelieboken. Predikanten har dessutom ibland fått se sin predikan fara all världens väg, som okynnig konfetti har bladen spritts över änglamarken. Ibland har jag tänkt att det var av gudomlig barmhärtighet. Mitt predikoutkast höll kanske inte högsta klass med sina spridda tanketrådar. En predikan som förverkligats inför församlingen genom att bokstavligt bli utspridd.

Har någon varit djärv nog att fira nattvard i det fria uppstår andra komplikationer. Det tillfälliga altaret kan vingla. Är det av trä kan man åtminstone häfta fast duken i underlaget så att den inte med sitt fladdrande välter kannor och vaser. Varje luttrad friluftspredikant vet att ta med tyngder så att det man dukat fram kan ligga kvar där det lagts. Den som sett en kollektör jaga en okynnig tjuga över ängsmarkerna vet att det inte enbart är ljuvligt stilla därute i det pågående klimatet.

Det stora äventyret utomhus erbjuder omväxling och oväntade episoder. Vilstolar har havererat och bänkar vält. Det lär till och med ha hänt att fåglar mer än lovsjungit, de har också velat vara med och ge mera konkreta bidrag.

Dessutom, tänk om värmen faktiskt kommit - då kan utomhusfirandet bli en envig mellan folk och fä. Små flygfän som getingar och mygg. De kan verkligen vara enerverande. Och de kan stjäla all uppmärksamhet från det man samlats för att göra - hålla gudstjänst. Solen kan vilja ha ett ord med i laget genom att gassa så att svetten lackar.

De som slet ut sig under medeltiden för att resa alla dessa medeltida kyrkpärlor skulle bara veta att deras byggnadsverk, riktiga underverk, inte tycks fungera för sitt ändamål under sommarhalvåret. Trots att de erbjuder värme när det är kallt och välbehövlig kyla när hettan blir för påträngande. Men vem är jag att invända mot denna trängtan att ibland och försiktigt få spränga kyrkmurarna. I denna ljuva sommartid, gå ut...

Tillbaka till källorna

Sekulariseringen tycks avlägsen när samhällets toppar och kyrkans bredd samlas i Uppsaladomen för att ta emot Svenska kyrkans nya ärkebiskop. Där och då kan det se ut så. Men det dröjer inte många vardagar så återvänder kampen om religionens och trons plats och utrymme i Sverige.

Den för några år sedan ganska hätska ateistiska anstormningen mot kyrkan har bedarrat. Nu händer det till och med att den kristna trons positiva sidor kan ges ett erkännande från den kanten. Anmärkningsvärt men inte något tillräckligt tecken för att sluta sig till att sekulariseringen är på reträtt.

Aldrig tillförne har den kristna tron varit så hotad som just nu! Det kan låta som ett dämpat stridsrop bakom tjocka och skyddande kyrkmurar. Eller som en överpessimistisk och negativt reaktionär hållning. Ett slags förgyllning av svunna tider, en idealisering av historien. Men det finns anledning att inte alltför lättvindigt avfärda varningen.

Var och en må pröva sig själv och sin kyrka! Den utspädda tron, urvattnad och uppblandad tränger alltmer undan det trons liv som visar sig genom att kärleken till Gud verkligen uppfyller människor, där lärjungaskapet och efterföljelsen handlar om hängivenhet; allt förstånd, all kraft och förmåga.

Den förlorade dagliga bönen talar sitt tydliga språk. Enstaka exempel på återvunnen tidebön är sällsynta undantag. Bordsbön, morgonbön och aftonbön är en försvinnande vana. Jag brukar fråga en och annan och svaren jag får är inte uppmuntrande... Inte ens bland dem som aktivt tillhör den gudstjänstfirande församlingen.

Den tid och det utrymme som relationen till Gud i Kristus Jesus naggas allt mer. Snart handlar det inte bara om randfenomen utan det knapras mera tydligt på trons kärna i våra liv. Tanken på helgelse, tillväxt och mognad i tron, får stå tillbaka för ett mera statiskt förhållningssätt.

Det moderna livets komplexitet ställer stora krav på insikter och kunskaper inom många områden som tidigare inte var aktuella. På motsvarande sätt växer världen exponentiellt inom många andra områden. Våra hjärnor fylls av annat, våra liv upptas av allehanda bestyr och utrymmet och tiden som tron får späs ut, trängs undan, reduceras!

Ibland har detta kallts den inre sekulariseringen eftersom den drabbar hårt inom kyrkan där inriktningen på och relationen till treenig Gud därmed blir alltmera marginaliserad. Och detta i den familj och det folk som Gud i Skriften kallar sitt. Nu när jag är en vuxen äter jag som ett barn? Är det rimligt att idag är det så vi kan travestera Paulus om trons tillväxt och andlig mognad? Vad hände med källorna av levande vatten?

Inte ens den radikalaste kamp för världens överlevnadsfrågor kommer att vända trenden. Det är när fästet i Gud stärks och befästs som rörelsen utåt kan fungera. En tjänande kyrka blir diakonal och profetisk, finns till för utsatta och drabbade, som ett utflöde av den kärlek vi först fått från Gud.

På Facebook grosserar en budkavel om att varje dag under en vecka nämna tre positiva saker. Det blir rart och trevligt med positivt tänkande. Men vem skulle vilja eller våga berätta tre ting man måste ändra på för att bli mera Kristuslik, en lärjunge, en efterföljare...

Var ska man, vi, jag börja? Varför inte med att återvända till källorna:

Daglig bön
Mer bibelstudium och teologiska samtal
Regelbundet mässfirande




Besöken och deltagandet minskar i våra främsta församlingsgudstjänster. Det går dessutom raskt utför.

För att det snöar...

Lyssnade till Adolf Fredriks kammarkör i en vacker medeltida kyrka på landsbygden. Av annonseringen framgick inte om det var församlingen eller skolan som tillhandahöll kören. Det visade sig vara skolan. Tonsäkra ungdomar med friska röster som framförde ett varierat och stundtals avancerat körprogram.

Prästen betonade i sitt tacktal hur jätteroligt det var att dessa jättevälkomna ungdomar sjöng så jättebra. På sätt och vis hade han rätt. Åtminstone i sak. Återväxten för svensk klassisk körsång är om man får tro denna eftermiddag/afton säkrad.

Bönderna hade till och med ställt in "höskörden" och lämnat sitt hårda arbete för att strömma till kyrkan. Det gjorde de rätt i vad de nu hade lämnat bakom sig av uppgifter och ansvar. Att vara människa innebär också att samlas för sång och spel, även om det bara blev till att lyssna denna gång.

 en av de stora tidningsdrakarna beskrevs prinsessdopet bland annat så att det prästerna uppträdde i broderade särkar och att det sjöngs allsång. Man behöver inte bege sig till Skansen för att få sjunga allsång- närmsta slottskapell duger. Liksom vilken lokal kyrka som helst. Detta allsångsälskande folk har nu fått ännu en anledning att bege sig till de kyrkor de enligt alla undersökningar älskar och håller i helgd: allsång!

Bilden av de folktomma kyrkorna sitter djupt i medvetandet. Inte bara i vårt land utan i det kyrksammaste av dem alla: US of A. Radioprogrammet Människor och tro berättade om en rörelse där man i massor beger sig till en kyrka. Budet går ut via sociala medier, bloggar och twitter och facebook etc. Denna rörelse sägs ska locka fler att gå i sina kyrkor...

En sista reflektion denna morgon. Läser en deckare om  den skotske polisen Rebus. En mening i boken lyder: Man slutar vl inte gå i kyrkan bara för att det snöar. Inte heller för att solen lyser, hoppas Er tillgivne Lars B!

Vi ses säkert...

Berättade för ett antal lutherska gäster från ett annat land om de politiska kopplingarna mellan Svenska kyrkan och de partier som sitter i landets riksdag. När valsystemet med direktval berördes blev förvåningen stor, man kunde kallade det bestörtning. De som väljs representerar alltså inte sina församlingar i synoderna? Utan partier eller andra grupper?

Vi diskuterade också den makt som ligger i upprättandet av "nomineringsgruppernas" kandidatlistor, dvs valsedlar. Med direktval till alla nivåer blir det väl nästan omöjligt att hålla samman kyrkan som en kropp? Riskerar man inte att bygga in splittring? Blir det inte motsättningar mellan nivåerna?

Och prästerna? Hur många präster finns det t ex i ert kyrkomöte? Väljs inte prästerna in i kyrkomötet för att de är vigda till tjänst? Hur blir det då?

Jag som trodde, sa en av gästerna, att Sverige och Norge och Finland var trons bastioner! Att där åtminstone står tron stark hos större delen av befolkningen. När jag hör att det sägs att kyrkan har en bekännelse som medlemmarna inte anses behöva göra till sin blir jag överraskad, ja, förskräckt. Min världsbild måste ändras, konstaterade personen.

Gästernas frågor speglar de representativa band som är vanlig inom många andra kyrkor. Den som innebär att man inom kyrkan är kyrkliga företrädare för den lokala gemenskapen om man får förtroende att även sitta med i beslutande grupper på stifts- och riksnivå.

NU är det sommar. Även för Guds folk i Sveriges land. Vi ses väl? Säkrast i en högmässa som firas nära...

Bluffstopp och förkastlig människosyn

Vilken förfärlig människosyn! Påståendet är inget argument utan en mening använd för att placera somliga åsikter, grupper och människor utanför det godtagbaras gräns. Ibland kan den som genast översätter åsikter i en sakfråga till en bestämd människosyn råka ha rätt. Men det leds sällan i bevis. Alltför sällan! Det räcker för någon att t ex vara tveksam till det moraliskt riktiga i att ha ett stort flyktingmottagande när det samtidigt saknas fungerande planer för integration – för att få sin människosyn fastslagen och bestämd som hemsk, vidrig och förkastlig. Nästa gång ett sådant påstående om människosyn används kan det vara på sin plats att begära en precisering av vad det är som är så förkastligt i den människosyn man anser den utpekade personen egentligen har.  Varför inte börja med att kräva en redogörelse för, vad den som anklagar andra för brister i människosyn, egentligen avser med termen människosyn?

Hur kommer det sig att detta likhetstecken så enkelt och tanklöst kan sättas mellan sakpolitiska eller moraliskt-etiska ståndpunkter och människosyn? Kan det vara så att någon faktiskt tror sig kunna härleda alla åsikter och politiska ställningstaganden till vilken människosyn en person har? Skulle en ”rätt” människosyn ge denna människa fina, goda eller rent av moraliskt rätta och överlägsna åsikter?

Tanken att man genom att konvertera åsikter från ett område till ett annat ska kunna fastställa vilken människosyn de speglar eller bottnar i är inte unik. I Svenska kyrkans sammanhang är det numera det kanske vanligaste sättet att resonera. Om någon anses ha en misshaglig teologisk övertygelse kan den påstås bero på en felaktig människosyn. Men mitt intryck är att det är nästan lika vanligt att istället för att skylla på människosynen påstå att det beror på bokstavstro, biblicism eller fundamentalism.

Samtalet mellan de olika ståndpunkterna förekommer sällan. I de snabba ”sociala” mediernas tid handlar det mera om att nagla fast andra vid något negativt som t ex en snedvriden människosyn eller en inskränkt och som föråldrad och fördomsfull ansedd teologisk hållning. Argumenten behövs inte längre på samma sätt som fordom dags.

Nästa gång beskyllningar om bokstavstro och fundamentalism eller förkastlig människosyn kommer – borde den som utsätts kräva att få syna handen. Diskussionerna i kyrkan har nu och då drag av kortspelet Bluffstopp. Det är bara alltför sällan den som bluffar i diskussionerna tvingas ta följderna av sina vilda påståenden.

Ur reglerna för Bluffstopp: Att bluffa är att lägga ett kort och säga att man lagt ett annat. På så sätt får spelarna möjligheten att bli av med fler kort på handen när giltig valör och färg. När någon lagt ett kort får vem som helst syna detta kort, varpå den ”bluffande” straffas med att få plocka upp tre nya kort.

Tänk om de hade fel

Ibland är det som om själva tangentbordet gjorde motstånd. Inget blir skrivet. Formuleringarna stockar sig och ut kommer ingenting. För tillfället. Det är då det är skönt att skylla på något yttre. En teknisk komplikation leder bort tankarna från det inre motstånd som allt oftare gör sig påmint.

Då är det lätt att retirera till mässan. Att ha den som en tillflyktsort från alla de ständiga meningsmotsättningarna. Där om någonstans borde ju den enhet råda som redan reformatorerna betonade som den enda nödvändiga och tillräckliga - enheten kring Ordet och Sakramenten.

Men tänk om de hade fel.