Ibland är det som om själva tangentbordet gjorde motstånd. Inget blir skrivet. Formuleringarna stockar sig och ut kommer ingenting. För tillfället. Det är då det är skönt att skylla på något yttre. En teknisk komplikation leder bort tankarna från det inre motstånd som allt oftare gör sig påmint.
Då är det lätt att retirera till mässan. Att ha den som en tillflyktsort från alla de ständiga meningsmotsättningarna. Där om någonstans borde ju den enhet råda som redan reformatorerna betonade som den enda nödvändiga och tillräckliga - enheten kring Ordet och Sakramenten.
Men tänk om de hade fel.
Nej, det hade de inte! Problemet idag är ju att vi tror att just vi är alltings mått och därför klåfingrigt ska ändra på allt.
SvaraRadera