Stilla veckan en tid för upptäckter

Stilla veckan - hur still är den? Mitt intryck är att det går åt mera tid att förbereda lediga dagar än att bereda sig att fira den kristna kyrkans påsk. Den stilla veckans stillhet har gått förlorad i allmänna bestyr. Den tidigare oviljan att av religiös observans (trosmässiga skäl) avstå från att späcka veckan med möten och evenemang har också avtagit. Avstås beror det påsklov eller resor.

Kyrkans storhelger decimeras ofta också därför att allt färre har möjlighet att ställa upp eller finnas med. Ett exempel är att det blir allt svårare att få volontärer till uppgifterna under helgerna eller att samla körer under jul eller påsk. Prioriteringarna har förändrats vilket man har att förhålla sig till snarare än att klandra. Först när helgernas inneboende dynamik eller deras budskap åter upplevs som omistligt kan trenden brytas och mönstren ändras.

Apologeterna, trons försvarare, har fått nya uppgifter. Nu gäller det både att vara trons försvarare och att hävda gudstjänstlivets och församlingsgemenskapens betydelse. Om de senare bleknar bort försvagas också tron. Föreställningarna om de starka individerna som kreerar sin egen tro och yxar till sitt eget troslivs villkor har brett ut sig och vunnit insteg också långt in i medarbetarlag och i förtroendemannagrupper. Även vi som fortfarande vill hävda församlingen och dess gudstjänster som nödvändig för trons liv har också påverkats av ändrade livsmönster och en smygande inre sekularisering. Kanske kan årets stilla vecka hjälpa oss alla att återupptäcka något som är på väg att förloras...

Knutna nävar och tystnad

Dolda knutna nävar står för en opposition som inte törs visa sig öppet. Ett missnöje som inte får eller kan komma till uttryck. I Kyrkans tidning har i ett par debatter en sådan hållning blivit synlig. Människor har bidragit till artiklar, men avstått från att underteckna för att inte hamna i onåd eller på annat sätt råka illa ut. Vad dessa de tyst medverkande misstänkt skulle hända kan man bara spekulera i, men nog anar man rädsla för att bli stämplad som bråkmakare, förhindrad i sin kyrkliga gärning, svårare att komma ifråga för löneförhöjning, risk för att bli omplacerad.

Vid den stora organisatoriska omgörningen av pastoraten fanns det fler som inte önskade storpastorat men som inte heller ville eller vågade träda fram. Då hävdades det att vi måste lite på varandra, ha tilltro och tillförsikt. Underförstått och oerhört tydligt var att man egentligen sa att vi som ville något annat inte bara saknade tilltro och förtroende utan att vi dessutom skadade den för andra inom kyrkan. Vi blev liksom vettvillingar som undergrävde sammanhållningen och gemenskapen.

Tillit består av pålitlighet, av att kunna lita på den det gäller, och av förtroende. Då menas inte den pålitlighet som består i att man gör som man gitter och kör över sina meningsmotståndare. Utan den pålitlighet som består i att man över tid bevisar att det går att lita på att man är konsekvent, sammanhållen och sannfärdig. Tilliten skadas och går till sist förlorad inte för att man har speciella åsikter, utan därför att någon är beredd att säga nästan vad som helst bara för att få sin vilja igenom. Eller för att man säger en sak under en process och därefter lyckas glömma och förtränga, eller helt enkelt strunta i, vad man påstått, lovat och sagt.

Uppenbarligen går det med ganska enkla medel att tysta opinioner och andra meningar. Tilltro måste man ha. Samtidigt togs inga av argumenten emot mastodontlösningarna på allvar. Stiftets insats blev lyssna men detta lyssnande ledde inte till att de hörde något annat än det de redan tänkte och tyckte. De presterade åtminstone fem punkter och skäl som talade för centralismen. Samtidigt lyckades man därifrån inte finna något enda förhållande eller argument som skulle kunna peka i någon annan riktning! Och sådant skulle skapa tilltro och bygga tillit?

Jag hör många som säger att det är högt i tak i kyrkan och att den där tysta oppositionen bara består av missnöjda personer och därför inte kan tas på allvar. Om det vore så högt i tak som man gör gällande skulle väl fler beslutsfattare vinlägga sig om att ta reda på vad anställda och volontärer faktiskt tänker och tycker? Då borde väl chefer och beslutsfattare önska ordentliga utvärderingar av sina reformer så att svagheterna kunde åtgärdas? Och då skulle väl många fler högt säga sin mening så att det hördes?! Knyt inte nävarna - tala! Ty sanningen ska göra Er fria!

Spela inte på känsloorgeln

Några bekanta beskrev situationen i ett sydligare stift. För att finna en högmässa fick man ge sig ut på vägarna. Väl framme befanns det vara en gudstjänst dit bland andra flera emeriterade biskopar sökte sig. De som faktiskt hade haft, och fortfarande har, möjlighet att påverka gudstjänstlivets utformning letade för egen del upp högmässor. De har ännu chans och möjlighet att göra sina röster hörda. Innan vi får en handbok som gynnar frontförkortning och reduktion. Ordentliga och rejäla högmässor råder det brist på. Kyrkan, Guds folk, behöver inte en massa omnamnade, och teologiskt urvattnade, hopklistrade element som vore de saxade ur en ett klippark eller på måfå dragna ur en stor plocklåda.

När jag var liten fick jag i9bland höra att man inte skulle ta i så man spräckte livstycket. Uttrycket betydde att man inte skulle överdriva. Här ovan blev det nog så. Jag beskrev hemsnickrade liturgier som vore de regel snarare än avarter och undantag. Men bristen på högmässor har jag bekräftelse på från många av landets hörn. Särskilt sommartid tycks redan få bli mera sällsynta...

För min del har jag inget emot att ibland fira en kommenterad högmässa. En gudstjänst där delar av gudstjänsten beledsagas av smärre kommentarer om ursprung, innebörder och betydelser. Inte så att man försöker dissekera eller demontera de heliga mysterierna, men så att man som mindre van kan se hur olika delar hör samman och blir till ett helt.

Vad jag däremot har svårt för är kommenterad gudstjänst där man regelbundet sprinklar ut egna värderande inpass. Undantag kan fungera, men ständiga tillrop till predikanter, körer, församling om att det där var så fint eller nu minsann, mina vänner, ska vi göra sisåhär, Underbart och härligt att vi här kan göra...! Högmässorna behöver inga konferencierer. Där blir det ett totalt stilbrott om man anstränger sig för pumpa och jaga upp stämning och spela på känslor som vore det ytterligare ett instrument.

Tolerant religion återvänder, sägs det

Läser med intresse en understreckare i Svenska dagbladet. Den är skriven av Håkan Möller om en boken Guds återkomst av Jayne Svenungsson. Rubriken på understreckaren - Den toleranta religionens återkomst - väcker nyfikenhet. Vad är en tolerant religion och när fanns det en sådan som försvann för att just i vår tid kunna återkomma?

Ganska snart står det klart att teologin allt mer blivit en alldeles egen och introvert konstart. Visserligen skymtar i artikeln några historiska händelser, men tyngdpunkten i diskussionen av Svenungssons bok blir mera teoretisk. Teologin som skymtar sysslar mer med filosofers och teologers tänkande än med den religion som tar gestalt i vanligt kyrkoliv.

I artikeln ingress finns följande intressanta påstående: Tänkare och teologer har på nytt börjat försvara en tolerant religion mot fundamentalisterna. Tydligen når teologerna inte riktigt status av tänkare eftersom de här måste bindas samman med ett försmädligt litet och. Så återkommer de festliga uttrycken tolerant religion (obestämd form) som står i kontrast till fundamentalisterna (bestämd form pluralis). Förgäves letar jag efter den tolerant religionen i artikeln. Inte heller de förkättrade fundamentalisterna lyckas jag hitta. Men så blir man väl förmodligen särskilt politiskt skumögd av att ha tillbringat mycken tid i gudstjänstrum med dålig belysning?

Förvisso finns det exempel på vad som kallas Novalis, Schleiermachers och Schellings radikala religionsbegrepp. Särskilt kritiken av Nationalkyrkotanken som ett hinder för visionen om en öppen, universalistisk och gränsöverskridande religion och ifrågasättandet av den gränssättande kyrkan såväl som den protestantiska dogmatiken och dess bokstavsfixering. Som läsare inser jag att bara för att kritiken framfördes en gång av personer som Schelling eller Schleiermacher så petrifieras den och blir, trots sin stelnade form, till en levande sanning. Som om en gränslös, universalistisk och fritt svävande religion med synkretistiska drag ens vore möjlig och ett alternativ.

Nåväl, det är bara att läsa själv och avgöra hur slagkraftig artikeln kan anses vara. Hoppar jag till dess slutkläm lyder den: ...att historien ses i ett rättviseperspektiv i stället för i ett maktperspektiv. Inte längre den förödande illusionen om att etablera ett definitivt himmelrike på jorden, utan ett oavlåtligt strävande efter att förändra människans tillvaro till det bättre. Det är det profetiska korrektivet till all form av totalitär maktutövning.

Ser man till den kristna kyrkans historia har tanken på en gudsstat eller ett himmelrike på jorden knappast varit kyrkornas mål. Sekulära ideologier har däremot i detalj försökt upprätta sådana riken
(t ex gjorde så Stalin, Mao och Hitler). Snarare har den kyrkliga praktiken, life and work, strävat just efter att förbättra människors tillvaro genom att arbeta för mänskliga rättigheter och att bekämpa förtryck. Men artikelns slutkläm tycks upphöja en bestämd form av reformism (ständiga förbättringar) till profetiskt korrektiv. Hur värdefull kristen humanistisk aktivism än kan vara, för mig är kyrkans och min religions poäng oändligt mycket mer.

Fick ungdomarna som motades bort ett tack?

Det här är en sådan där dag. Med nya timmar som mest är trötta och besvikna. För det är svårt att dag efter dag hålla intresset och glädjen vid liv. Särskilt som de flesta mötena med den kyrkliga verkligheten skakar om, oroar och upprör.

Nyss fick jag höra, och det var knappast skvaller utan berättat av en äldre anhörig om barnbarnet som tillhörde en gigantisk konfirmandgrupp inom Svenska kyrkan. Där drunknade personen i mängden. Jag är ju ingen här. Ska väl klara av det här och gå klart Men sedan sticker jag till det där andra samfundet. Där ser de mig. 

I ett annat samtal återgavs några ungdomars uttåg ur det kyrkliga ungdomsarbetet de tillhört i många år. Nu fick de inte längre vara med och diskutera om vad som var på gång. Nu bestämde en anställd allt och själva skulle de bara utföra. En sådan delaktighetens nedmontering klarade de inte av. Varför skulle de göra det? Inga andra hade ingripit. Så de hade känt sig tvingade att sluta, att gå sin väg. Fick de ens den varma uppskattning för allt de varit och gjort?

Människor får uppdrag i församlingar trots att de aldrig har tid (eller lust) att vara med. Hur ska de kunna fingera som kuggar till exempel i kyrkans gudstjänster eller i ett utredningsarbete om de alldeles saknar kännedom om sammanhangen?

Eller tänk på kyrkopolitikerna som använde sina kyrkopolitiska grupper som personliga supporterklubbar för sina egna idéer. Där ingen längre verkar orka säga emot eller vågar förslå något annat än det som den eller de allra starkaste själva redan har beslutat. Och tänk på hur man gör det.. och hur det slätas över... och hur osynliga band binder alla de där...

Det är då jag möter den nya dagen alldeles matt och uppgiven. Försmäktande och frustrerad. Det mesta tycks mera annorlunda än någonsin förr. Förändrat. Kan det verkligen ha varit det som menades med: Se, jag gör allting nytt? Jag bara undrar.

När brist blir framgång

Framgång är ett ord som i kyrkliga sammanhang blivit skamfilat. Associationerna går snabbt till framgångsteologi och får därför en negativ klang. Men svårigheten med framgång ligger inte bara i den laddning ordet kan ha fått genom Livets Ords tidiga verksamhet. Sådant vittrar bort och nya betydelsehorisonter kopplas till förståelsen. Framgång är också laddat därför att prövningar, motgångar och svårigheter också kommit att höra till det man uppfattat som en tillgång i kyrkans värld, i den kristnes liv.

Problem och svårigheter blir till inverterade bevis på Guds omsorg om de sina. För hus skulle man kunna få befrielse om inte fångenskapen fanns? Först måste det bli ännu sämre innan det blir bättre, är visdomsord jag hört här och där i kyrkliga sammanhang.

När den kyrkliga statistiken just haft sin årliga högtidsstund blir det därför intressant att tänka på svårigheten att gilla framgång och på vikten av att ta prövning och svårigheter som vore de redan i sig bevis på att allt står väl till. Då blir det inte heller så egendomligt när kyrkans statistiska kräftgång kablas ut som vore den en tillgång.

I staden där jag bor blev det tydligt när man fann sig ha rekordmånga inträden och rekordfå utträden. Att de aktiva inträdena låg strax över etthundra och de aktiva utträdena var något över femhundra. Att inträdena ökat och utträdena minskat är signaler om att den branta utförsbacken åtminstone för tillfället ser mindre förskräcklig ut. När utvecklingen blir till rekordmånga inträden och rekordfå utträden, trots att man fortsätter tappa, andas det att kräftgången, därför att den tycks mindre snabb, nu kan ses som en framgång och tillgång. Men det är lätt att förstå viljan att beskriva 2014 som ett framgångsår. Mindre dåligt låter finare framställt som rekord. Det blir väl som med OS - de bästa spelen någonsin...

På Svenska kyrkan hemsida skriver man: Totalt sett minskade antalet medlemmar i Svenska kyrkan med en procent från 6 360 000 till 6 300 000 medlemmar. Antalet aktiva utträden förra året är ca 48 000 personer vilket motsvarar 0,76 procent av medlemmarna 2014.
Samtidigt valde drygt 8 000 personer 12 år eller äldre att aktivt inträda i Svenska kyrkan - ungefär lika många som 2013. De siffrorna är de högsta under 2000-talet och beror delvis på att allt fler ungdomar inte är medlemmar men blir det i samband med konfirmationen.

Antalet odöpta 18-åringar är ett memento. Efterhand behöver de erbjudas dop och döpas för att kyrkan ska följa sina egna regler om att dop är förutsättningen för medlemskap. Här kan ett betydande tapp skönjas.

Medlemstappets verkliga baksida för kyrkan som organisation är ekonomisk. Även om Svenska kyrkan är omåttligt rik i fastigheter och förvaltade medel innebär förlorade medlemmar försvunna inkomster. Att det efterhand kommer att få följder är inget konstigt. Man kan inte ha en större kostym än vad medlemsavgifterna täcker. Svårigheten blir när diskussionerna börjar om vilka tjänster som inte längre kan finnas kvar...

Makt som delas - blir den mindre?

När vi delar med varandra, räcker det åt alla. Sägs det. I Svenska kyrkan. I kyrkan och i församlingen betonas att vi, fastän många, är en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Orden som understryker hur vi alla står tillsammans citeras flitigt. Så gott som i varje dop understryks att vi hör samman med varandra, nu är vi inte längre uppdelade i jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, ty alla är vi ett i Kristus Jesus.

Ord som engagemang, delaktighet och demokrati används flitigt. De ramar in övertygelsen att i ett samfund hör vi samman på ett särskilt sätt. Vi angår varandra och bryr oss om varandra. Redan i den första församlingen är delandet framhävt som en av de grundläggande egenskaperna hos de kristna, de som fortsätter att samlas och har allt gemensamt.

Utan att läsa enstaka ord bokstavligt blir bilden ändå tydlig. I många bibelord framhävs gång på gång enheten och kärleken mellan lärjungar, bröder och systrar och vänner. Församlingen framträder som en gemenskap, som en familj, där man har omsorg om varandra och håller ihop. Som en naturlig följd av denna grundhållning har även uppriktiga samtal och samråd hört hemma i den kristna gemenskapen.

Hur makt och maktutövning gestaltas i en kyrka beror på hur stor auktoritet och tilltro man har till delandet som princip. Mer än en gång har det framhållits att makt som delas inte förminskas eller resulterar i brist och förlust för den som delar med sig. Tvärtom har det ofta sagts att för en kyrka är det en grundhållning att även makt ska delas och inte begränsas till några få som har att bestämma över alla andra.

Förmodligen, och här är jag ofattbart välvillig i min tolkning, var det en sådan spridning av makt och inflytande man ville öppna för när det inte blev detaljreglerat hur ett pastorat skulle hantera församlingarna och deras ursprungliga självstyre. Det skulle liksom av sig självt bli bra.

Hur kan det då komma sig att knappast några församlingsråd i de nya storpastoraten har fått tillbaka rätten att besluta om de resurser församlingarna tilldelats? Inte heller har de fått rätt att anställa eller besluta om annat nödvändigt och viktigt. I församlingarna har beslutsrätten gått från förtroendevalda till församlingsherdarna och kyrkoherden. Därmed haltar den dubbla ansvarslinjen rejält.

Det borde vara självklart att församlingarnas självstyre, så långt det någonsin är möjligt, ska upprätthållas inom storpastoratets ram. Annars har man ju kastat delandets princip överbord och slagit fast att i kyrkan råder över och underordning. Dessutom har man föraktfullt slängt subsidiariteten (detta att beslut fattas på lägsta möjliga nivå och så nära själva arbetet som möjligt) på soptippen. (Här kan man läsa ett aktuellt debattinlägg i Kyrkans tidning)

Delegera de gamla självständiga kyrkorådens befogenheter tillbaka till församlingsråden så att de som är ansvariga för styrning och ledning finns i församlingen och inte svävande ovanför hos pastoratet. Ty när vi delar med varandra, räcker det åt alla…

Skvaller och sanning

Frågan om vem som älskar Svenska kyrkan har tidigare behandlats här på bloggen. I den artikel som då diskuterades sattes ett likhetstecken mellan att tala väl om Svenska kyrkan och kärleken till den. Även om det inte var klart utsagt blev mitt intryck att viljan att tala gott om kyrkan stod i direkt förhållande och proportion till hur stark och stor kärleken var.

Inte utan anledning har det under åren funnits ett antal tillfällen då det blivit nödvändigt att för mig själv och kollegor understryka vikten av att tänka på vad man säger, om kyrkan, om församlingarna och om varandra. Inte så mycket för att gnäll och gnissel kom till uttryck utan mer därför att ryktesspridning och skvaller ibland vällde fram som något smittsamt.

Skvaller har en tendens att vara illasinnat och förklenande. Ett sätt att bakifrån skjuta elakhetens vassaste pilar i ryggen på folk. I kyrkan kan mycket förhindras genom att man beter sig rakryggat och vänder sig direkt till den man har synpunkter på. Det kan inte nog understrykas att det är viktigt att tala med och i görligaste mån undvika att tala om. Vid direkt tilltal blir det inte lika enkelt att häva ur sig alla möjliga påståenden. Dessutom blir det då också ganska uppenbart vad det är fråga om. Skvaller är inte sällan en utstuderad form av mobbing.

Den eller de som blir föremål för påståenden som sällan tål dagens ljus befinner sig i underläge. Det är därför svårare att tänka sig att det vilar ett ansvar på dem. Även om jag någon gång faktiskt har vänt mig till någon som skvallrat för att fråga om det verkligen kunde vara så illa att jag konsekvent baktalades. När det blev uppenbart att personen inte kunde förneka det som sagts fick jag be om största möjliga tystnad, att personen skulle "hålla käften" med dyngsprideriet, och om det var något så var jag alltid beredd att lyssna på kritik och ifrågasättande ansikte mot ansikte!

Hur blir det då med yttrandefriheten? Med att kunna säga som det är? Detta att tala så att ja är ja och nej är nej. Att hålla sig till det som är sant innebär att uppriktighet och kritik också måste få komma fram. Här tänker jag inte på den typen av sanningssägeri som använder orden för att behärska och trycka till, förklena och skaffa fördelar. Alla vi som någon gång hamnat i detta träsk behöver utbrista ett mea culpa. Och den som tror sig vara utan brist har kanske aldrig sett sig själv i spegeln.

Den sanning som ska göra oss fria drivs och motiveras av det gudomliga engagemang och den kärlek vi själva först fått möta. Den är ibland krass och avslöjande kritisk. Det är inte bara den stora famnen som gäller utan den uppriktiga omsorgen som även visar synd, brist och nöd.

Ersätt partimöten med bibelstudium och bön

Det finns en särart som gäller den kyrkliga demokratin, ett betydelsefullt och radikalt annorlunda inslag som sällan berörs. Det är inte en okänd faktor, inte ett x i en ekvation, men en grund och en förutsättning som gör kyrkor till något unikt.

Kyrkan finns till därför att den grundades och formades på gudomligt uppdrag. Den blev dessutom andedöpt på den första pingstdagen som en bekräftelse på sin sändning. När beslut fattas i en kyrka är det därför inte bara mänsklig vilja och lust som ska styra. Besluten behöver formas genom ett uppriktigt och seriöst sökande efter Guds vilja.

Det finns en utbredd förnufts- eller förståndshypotes som försöker rättfärdiga bristen på vilja att utröna hur Guds uppdrag och kallelse till sin kyrka ser ut just nu. Det är inte nog att säga att vi fått förnuft av Gud och genom att det kommer till användning, efter bästa förstånd, så finns Gud med. Vore det så enkelt skulle väl besluten inom kyrkan inte bli så trassligt skeva och krokiga som de ibland kan vara.

Förståndet behöver självfallet nyttjas till det yttersta i styrning och ledning till exempel av en församling, ett stift eller av den nationella nivån. Men därutöver behöver man både rannsaka skriften och nyttja sina eventuella teologiska färdigheter för att försöka finna vägen framåt. Inte nog med det. Guds vilja söker en kyrka också i mötet med Gud själv, i gudstjänst, genom bön och lovsång.

Den demokratiska folkkyrkan riskerar ständigt att gå vilse om den inte återvänder till sin kallelse och sändning och lämnar utrymme för en makt och den kraft som bär henne. Denna Guds vilja förfogar ingen enda kyrkopolitiker över, men var och en enskilt och sammantaget är i en kristen evangelisk luthersk kyrka förpliktigad att söka och följa, att forma kyrkan efter en annan och högre vilja.

Det betyder inte avskaffande av demokrati och införande av total teokrati. Istället höjer det varje persons ansvar att inte bara ta hänsyn till egen, eller det egna partiets, vilja utan att med stor tyngd och allvar söka tolka och förstå Guds vilja såsom den bland annat är oss given genom Guds ord och vår kyrkas tradition.

Så inför och vid nästa sammanträde kanske partimötena kunde ersättas av en stunds bibelstudium och bön?!

Kyrklig demokrati med problem

Den demokratiska folkkyrkan som begrepp är liktydigt med en organisation och ett valsystem som garanterar alla vuxna (från 16 år) medlemmar rätten att genom rösträtt vara med och välja vilka som ska styra Svenska kyrkan. Det låter sympatiskt och rimligt. Den som är med ska kunna påverka. Med det nöjer man sig. Att det finns betydande problem med kyrkans demokrati blir en överkurs som få orkar bry sig om.

Det direkta valsystemet, detta att man kan bli invald i ett kyrkomöte eller ett stiftsfullmäktige utan att vara engagerad på basplanet, i en församling, bygger in ett betydande avstånd mellan kyrkans grundläggande enhet, församlingarna, och övriga nivåer. Även de som har ett lokalt engagemang behöver inte ta hänsyn till den lokala opinionen utan kan låta andra lojaliteter eller kopplingar väga tyngre. Att detta bidrar till en betydande brist på förtroende mellan de olika nivåerna inom Svenska kyrkan upplevs ofta men blir sällan uppmärksammat.

Kyrkopolitiska grupperingar, dvs politiska partier eller grupper med kopplingar till politiska partier och därtill några partipolitiskt obundna, äger makten att välja kandidater. Därmed har nomineringsrätten förskjutits från församlingen till de så kallade nomineringsgrupperna. Den som inte tillhört någon sådan gruppering har därmed haft svårt att få uppdra inom beslutsapparaten. Då en majoritet av de kyrkotillhöriga har ringa intresse av att själva vara aktiva i församlingslivet, och därmed sällan har inblick och kunskap om vad som försiggår, får de icke aktiva ett större inflytande än de som är aktiva. Det tål att sägas igen att det blir egendomligt när kyrkopolitiker berömmer sig av att särskilt representera alla dem som inte är kyrkligt aktiva.

De som får förtroendeposter i olika beslutande organ och som inte själva är särskilt aktiva blir lätt beroende av den information som kyrkoherden eller de ledande politikerna tillhandahåller. Följden kan bli att beslutsnivån i somliga församlingar och pastorat kan stå ganska isolerad från verkligheten och tillståndet i församlingslivet. När man dessutom har en svag eller näst intill obefintlig sakrevision blir uppföljningen och utvärderingen aldrig ordentligt genomförd.

Den gamla kyrkstämman fungerade som ett församlingsmöte, ett stormöte, där de som slöt upp fick axla ansvaret att besluta. Modellen stod vidöppen för organiserade opinioner som lätt kunde ta makten. Det lär finnas exempel på syföreningar eller ungdomsgrupper som manat de sina att gå på stämman och på så sätt tagit makten. Trots dessa brister ligger det något sympatiskt i att det är de lokalt aktiva som ska avgöra vem och vilka som utses till olika förtroendeuppdrag. Jag har för länge sedan varit med om att en församlingsassistent som skulle hämta något i stämmolokalen blev nominerad och utsedd till att sitta i kyrkorådet därför att de som föreslagits var för få att fylla alla platser i rådet.

Den enda rimliga vägen framåt är att finna ett nomineringssystem där de röstande kan rösta på person och inte vara bunden av politiska listor. Släpp nomineringen fri och tillåt personröstning så att den som röstar till exempel kan lägga sin röst på ett par tre personer oberoende av vilka grupper eller sammanslutningar de tillhör. Först då kan man ju verkligen påverka vilka personer som ska väljas. Kanske röstar jag då på några obundna kandidater och varför inte en duktig socialdemokrat eller någon borgerlig person som faktiskt lever med i församlingens liv...

Kommunikation är överskattad

Kommunikation är något överskattat. Vad tjänar det till att ha möjlighet till kontakt eftersom det bara blir en massa samtal om mindre viktiga frågor? Bättre är att begränsa antalet möjligheter att nå fram. Sedan är burken dagens kommunikationsmängd fylld.

Jag tänker jus idag att modellen är värd att pröva. När ett visst antal personer har hälsatr på mig, slutar jag att hälsa. Det finns inge mer tid för sådant. Försök igen imorgon. Såvida du inte har ett väldgt akut behov av att hälsa, då kan du hitta någon annan att hälsa på. Likaså, efter ett antal telefonsamtal kopplar jag in en finurlig liten tingest från förr i tiden. Den heter visst automatisk telefonsvarare. Förr bodde den svarande i en egen låda med inbyggd bandspelare. Idag sitter figuren redan inspärrad i telefonen. Men antalet möjliga samtal just denna dag är slut.

Möjligen kan man då vända sig till min personliga e-tjänst. Man sänder ett mail och kan förvänta svar inom fem arbetsdagar. Om allt fungerar.

Kyrkan skulle få så mycket lättare att fungera om tiderna tog slut. Tyvärr, vår expeditionstid tog slut redan klockan kvart över tio. Inga fler dop eller begravningar kan bokas idag. Vid akuta besvär finns någon jourhavande någonstans. Bättre lycka imorgon. Du får gärna ringa oss. Men vi svarar bara en stund. Sedan tar den utmätta samtalstiden slut. Vi vill faktiskt inte tala direkt med dig. Inte när du ringer oss. Vi föredrar helt enkelt att ringa dig! Går det bra 13.50?

Jag försökte ringa det telefonnummer en vårdcentral (VC) anger ska fungera mellan 07.00 och 17.00. Klockan var ungefär mitt på dagen. Då fick jag svaret att dagens tider för att bli kontaktad av VC redan var slut. Bättre lycka imorgon. Trots alla möjliga digitala tjänster och sådant är det oändligt svårt att få ställa en vanlig fråga till olika kliniker och vårdgivare eftersom tiderna ofta tar slut.

Det vore därför på sin plats att man får reda på hur många telefonsamtal en vårdleverantör tar emot innan spärren slår till. Bäst att veta sitt problem och ha formulerat sin fråga tidigt på morgonen. Innan de begränsade telefontiderna för utbyte av frågor och tankar om sjukdom och hälsa tar slut. Vården kanske har rätt. Kommunikation är något mycket överskattat. Så låt oss begränsa den!

Ännu ett inlägg

Vad som hamnar på denna stillsamma blogg förvånar ibland även mig. Inte för att jag är omedveten om vad jag tänker, men därför att ämnesvalen trängs med varandra. Understundom erbjuder ämnena sig i sådan mängd att de liksom hindrar varandra. Om något ämne dominerat här är det frågan om den partipolitiserade kyrkan. Den har under decennier upprört mig och det har mer än färgat av sig på bloggen.

Incidenterna när det irriterat mer än lovligt har bland annat varit när man även på kyrkorådsnivå haft partimöten och drivit partipolitiskt motiverade frågor. Även tillfällen när kyrkans partipolitiker målat fiendebilder av präster och svartrockar och framställt dem som reaktionära elitister eller maktgalna kvinnoförtryckare. Även kyrkosynen har stört mig när man sett på Kristi kyrka som ett partipolitiskt redskap som kan utnyttjas för att främja partiets uppfattning i olika frågor. Samtidigt kallar man i dessa partier Sverige för en modern och sekulär välfärdsstat! Vad ska de då med ett religiöst stödben som Svenska kyrkan till? Det är som en medeltida kvarleva där furstemakten ersatts av partier...

Men även andra frågor tränger sig in på bloggen. Vardagens små förtretligheter. Som detta att köandets uppförandekod vid vissa tillfällen luckras upp. Eller hur hälsa och sjukdom alltsom oftast håller varandra i handen. En intressant film eller en nyligen läst bok kan också hamna här. Men just idag vet jag inte vad jag ska skriva, så här tar detta inlägg slut...