Frågan om vem som älskar Svenska kyrkan har tidigare behandlats här på bloggen. I den artikel som då diskuterades sattes ett likhetstecken mellan att tala väl om Svenska kyrkan och kärleken till den. Även om det inte var klart utsagt blev mitt intryck att viljan att tala gott om kyrkan stod i direkt förhållande och proportion till hur stark och stor kärleken var.
Inte utan anledning har det under åren funnits ett antal tillfällen då det blivit nödvändigt att för mig själv och kollegor understryka vikten av att tänka på vad man säger, om kyrkan, om församlingarna och om varandra. Inte så mycket för att gnäll och gnissel kom till uttryck utan mer därför att ryktesspridning och skvaller ibland vällde fram som något smittsamt.
Skvaller har en tendens att vara illasinnat och förklenande. Ett sätt att bakifrån skjuta elakhetens vassaste pilar i ryggen på folk. I kyrkan kan mycket förhindras genom att man beter sig rakryggat och vänder sig direkt till den man har synpunkter på. Det kan inte nog understrykas att det är viktigt att tala med och i görligaste mån undvika att tala om. Vid direkt tilltal blir det inte lika enkelt att häva ur sig alla möjliga påståenden. Dessutom blir det då också ganska uppenbart vad det är fråga om. Skvaller är inte sällan en utstuderad form av mobbing.
Den eller de som blir föremål för påståenden som sällan tål dagens ljus befinner sig i underläge. Det är därför svårare att tänka sig att det vilar ett ansvar på dem. Även om jag någon gång faktiskt har vänt mig till någon som skvallrat för att fråga om det verkligen kunde vara så illa att jag konsekvent baktalades. När det blev uppenbart att personen inte kunde förneka det som sagts fick jag be om största möjliga tystnad, att personen skulle "hålla käften" med dyngsprideriet, och om det var något så var jag alltid beredd att lyssna på kritik och ifrågasättande ansikte mot ansikte!
Hur blir det då med yttrandefriheten? Med att kunna säga som det är? Detta att tala så att ja är ja och nej är nej. Att hålla sig till det som är sant innebär att uppriktighet och kritik också måste få komma fram. Här tänker jag inte på den typen av sanningssägeri som använder orden för att behärska och trycka till, förklena och skaffa fördelar. Alla vi som någon gång hamnat i detta träsk behöver utbrista ett mea culpa. Och den som tror sig vara utan brist har kanske aldrig sett sig själv i spegeln.
Den sanning som ska göra oss fria drivs och motiveras av det gudomliga engagemang och den kärlek vi själva först fått möta. Den är ibland krass och avslöjande kritisk. Det är inte bara den stora famnen som gäller utan den uppriktiga omsorgen som även visar synd, brist och nöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar